Man kan inte ens planera en resa

Det är liksom ingen mening med att planera en resa. Dels har man egentligen ingen aning om när man kan tänkas resa men sedan finns det ju inte ordentliga tidtabeller att kolla på. Flyg med Brittish Airways ser okej ut först men sedan inser man att två flyg per dag till London inte riktigt motsvarar vad vi hade innan pandemin. Fast så som det var innan kanske det aldrig mera blir. Det kan ju bli ännu bättre.

Glendalough i juli är oftast vackrare än Glendalough i januari men det är betydligt fridfullare i januari

Ska man resa så är jag sugen på tåg men tåg till Irland känns som mer än en ölresa och denna St Patricks Day då jag INTE dricker Guinness som vanligt så vandrar tankarna tillbaka till min första resa på den gröna ön. Nattåg med vagnsbyte i Hamburg, tidigt morgon i Bryssel och sedan tågfärja över kanalen och trekantsmackor till lunch i London. Köpte på mig salt och vinegärchips, där efter fortsatte färden mot Holyhead och båt över till Dublin.
Jag önskar jag kunde ljuga ihop något om den spännande atmosfären, hur Dublin tog mig med storm eller hur jag redan vid kajen kunde känna poeterna själar förbarma sig över mig. Så var det inte, jag var bara sketnervös över att inte ha någon stans att sova. Det ordnade sig dock och jag kan fortfarande känna doften av gräset i St Stephens Green när jag hör någon spela uttjatade, traditionella irländska sånger. Det luktade nämligen som vilket gräs som helst. Jag hade någonstans inom mig trott och hoppats på att det skulle lukta annorlunda på den gröna ön.

Då drack jag inte öl, det gör jag numera å om jag var helt oförberedd på skönheten som vi skulle få se i Galway, Connemara och Kilkenny så har jag flera gånger varit tillbaka och hittat ännu flera underbara platser. Mitt starkaste minne från första resan var folk vi såg. Vågade knappt prata med dem. Gubbar, en del inte äldre än typ 25 år i kepsar som min morfar hade. Rödhåriga flickor som lespade och hade jätteroligt uttal av tretton. Damer som sålde frukt från stora trävagnar eller t.o.m. häst och vagnekipage som inte var turistgrejor utan folk som använde häst och vagn. Exotiskt och svårintagligt.

Kvällen inleddes faktiskt med en Red Ale men nu är det tyngre grejor som gäller

Numera är Irland mera som oss, fast lite spännande ändå. Då, 1989, så fanns det inte en chans i världen att jag skulle våga åka till norra delen av ön. Numera är det fredligare och jag hoppas man kan hålla det så. Jag vill så gärna till Donegal, Tyrone, Fermanagh. Vet ni en enda människa som har varit i Fermanagh? Jag kommer vara den första. Å så vill jag till Down. Jag vill skaka hand med de som brygger White Water Celtic Christmas, denna underbara imperial stout som får min sångröst att bli så vacker. Å vem vet, kanske jag hittar young Rosie McCann vid floden Bann.
Tja, nu när jag knappast kan önska er en glad St Patricks day så får jag istället önska er en lugn och stillsam dito. Lite grand som de lär ha varit förr. Jag hoppas innerligt att snart kunna besöka den gröna ön igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s