Man kan inte ens planera en resa

Det är liksom ingen mening med att planera en resa. Dels har man egentligen ingen aning om när man kan tänkas resa men sedan finns det ju inte ordentliga tidtabeller att kolla på. Flyg med Brittish Airways ser okej ut först men sedan inser man att två flyg per dag till London inte riktigt motsvarar vad vi hade innan pandemin. Fast så som det var innan kanske det aldrig mera blir. Det kan ju bli ännu bättre.

Glendalough i juli är oftast vackrare än Glendalough i januari men det är betydligt fridfullare i januari

Ska man resa så är jag sugen på tåg men tåg till Irland känns som mer än en ölresa och denna St Patricks Day då jag INTE dricker Guinness som vanligt så vandrar tankarna tillbaka till min första resa på den gröna ön. Nattåg med vagnsbyte i Hamburg, tidigt morgon i Bryssel och sedan tågfärja över kanalen och trekantsmackor till lunch i London. Köpte på mig salt och vinegärchips, där efter fortsatte färden mot Holyhead och båt över till Dublin.
Jag önskar jag kunde ljuga ihop något om den spännande atmosfären, hur Dublin tog mig med storm eller hur jag redan vid kajen kunde känna poeterna själar förbarma sig över mig. Så var det inte, jag var bara sketnervös över att inte ha någon stans att sova. Det ordnade sig dock och jag kan fortfarande känna doften av gräset i St Stephens Green när jag hör någon spela uttjatade, traditionella irländska sånger. Det luktade nämligen som vilket gräs som helst. Jag hade någonstans inom mig trott och hoppats på att det skulle lukta annorlunda på den gröna ön.

Då drack jag inte öl, det gör jag numera å om jag var helt oförberedd på skönheten som vi skulle få se i Galway, Connemara och Kilkenny så har jag flera gånger varit tillbaka och hittat ännu flera underbara platser. Mitt starkaste minne från första resan var folk vi såg. Vågade knappt prata med dem. Gubbar, en del inte äldre än typ 25 år i kepsar som min morfar hade. Rödhåriga flickor som lespade och hade jätteroligt uttal av tretton. Damer som sålde frukt från stora trävagnar eller t.o.m. häst och vagnekipage som inte var turistgrejor utan folk som använde häst och vagn. Exotiskt och svårintagligt.

Kvällen inleddes faktiskt med en Red Ale men nu är det tyngre grejor som gäller

Numera är Irland mera som oss, fast lite spännande ändå. Då, 1989, så fanns det inte en chans i världen att jag skulle våga åka till norra delen av ön. Numera är det fredligare och jag hoppas man kan hålla det så. Jag vill så gärna till Donegal, Tyrone, Fermanagh. Vet ni en enda människa som har varit i Fermanagh? Jag kommer vara den första. Å så vill jag till Down. Jag vill skaka hand med de som brygger White Water Celtic Christmas, denna underbara imperial stout som får min sångröst att bli så vacker. Å vem vet, kanske jag hittar young Rosie McCann vid floden Bann.
Tja, nu när jag knappast kan önska er en glad St Patricks day så får jag istället önska er en lugn och stillsam dito. Lite grand som de lär ha varit förr. Jag hoppas innerligt att snart kunna besöka den gröna ön igen.

Julöl 1 – Celtic Christmas av Whitewater

Celtic Christmas, Whitewater Brewery, burk, glas, Karlströms MaltEn irländsk imperial stout. Givetvis är detta en öl som jag absolut vill tycka om, gilla och kanske till och med kunna sätt upp på den icke existerande listan över mina tio bästa öl. Det kanske har undgått någon att jag gillar Brittiska öarna men så är det och jag har ett lite extra gott öga till den gröna ön. En ö som verkligen är förknippad med öl världen över men samtidigt är Irland knappast det första land som ölnördar plockar fram som världens mest intressanta ölområde. En spännande motsats som bygger på Mr Guinness och hans ättlingars framgångsrika varumärkesbyggande. Ett varubyggande som har gjort att den gröna ön för alltid förknippas med det svarta guldet och alla dess myter. Eftersom Guinness Draught både är blaskig och den inte är tillräckligt hipp eller ”craft” så dricker jag den inte ofta men lite nu och då så slinker det ner en låtsaspint av den. Gärna då i mina fina glas eller bara i de de vanliga glasen med logga och namn på. Detta för att jag så gärna vill drömma mig bort en stund till Glendaloughs sköna dalgång, Galways gatumusikanter, Kerrys sönderskurna kust, floden Boynes eviga flöde eller de skjutna hundarna i Kildare. Det senare var en mindre bra blinkning till Pouges fantastiska musikskatt.
Extra stouten är bättre men bara knappt och West Indies Porter är inte tillräckligt bra för att jag ska köpa ett kolli med 12 öl. Hörde jag någon nämna deras Nitro IPA? Hummf, skulle på sin höjd få mig att drömma om två dagar gammalt te på tåget, sunkiga vandrarhem i norra Dublin eller ett Cliffs of Mohere helt överlastat med turister.

Oj vad utdraget detta blev bara för att jag ville beskriva hur gärna jag vill hitta en bra irländsk öl att gotta mig i. Levde den upp till denna önskan?

Jodå, det gör den nog fast jag kanske inte är helt såld. Det luktar nötter, apelsin och lakrits. Mjuk om än något tunn kropp. Tunn för att vara en 10%ig öl alltså. Lång eftersmak. Jag noterar att det står ekfatslagrad på burken, vilken tur att jag inte såg det innan för då hade jag nog inte gillat den. Chokladig över lag.

Bra öl, ingen tvekan. Så pass bra att jag försökte beställa några till direkt men det gick inte för de står redan på hyllan i Falköping. Tack för det butikschef Frida. Roligt att Falköpoing åter igen har i princip alla julölen hemma.