Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Why there’s no such beer as ‘English brown ale’ är rubriken på ett inlägg av Martyn Cornell på hans blogg. Jag återkommer till det men bara kort först varför English Brown Ale funkar utmärkt för mig som en beskrivning på en öl. Brown Ale för mig är en kanske inte helt brun öl utan mera mörkt bärnsten. Maltig öl med inte allt för mycket humlekaraktär. Sedan finns ju alltid den lilla twisten med amerikanska öl och det är där termen Engelsk Brown ale dyker upp. En Engelsk bevarar traditionen med en mindre humlad öl medan den amerikanska varianten skvallrar om betydligt mera humlefokus. Engelsk (Brown Ale) bör dra mot jordigare, lite tyngre aromer medan American (Brown Ale) gärna har lite lättare, citruslätta aromer. För min del finns det visste English Brown Ale. Förslag på sorter? Nja det har jag inte så många, absolut inte svenska. Inte allt för många för detta är en öltyp som ofta hamnar på den amerikanska sidan numera. Tupp från Borås är i närheten men drar mot Mildträsket, Poppels Brown Ale är riktigt bra men kanske bör räknas som en försiktig ABA. Den underbara Mr Harry var en bra brown ale enligt mig men registreras i ratebeer som en Premiumbitter/ESB eller English Strong. Dessutom har Fuller’s ryktesvis slutat producera den. Jag hoppas att han återvänder. Jag prövade en hög med Brown Ales i höstas (September) med mindre lyckat resultat. En bra dansk Brown Ale som blev kvar i källaren är Mrs. Brown men frågan är om jag hade kallat den Brown Ale om det inte hade stått på flaskan… snarare bitter fast med rostad karaktär. Ähh, va tusan ska vi egentligen ha dessa ölstilar till? Hur som helst, bra öl underbar fruktighet, och en riktigt bra whiskyöl. Gärna whiskys med caramell, brända toner. Talisker Storm t.ex. Vad tycker ni andra om Brown Ale?

Behövs sådant här?

8 mars är det Internationella Kvinnors Samarbetsbryggningsdagen eller vad nu International Women’s Collaboration Brew Day bör översättas med. Behöver vi ha sådan dag? Räcker det inte att kvinnor har dominerat bryggarhistorien? Brewster har jag fått för mig att de kallas på engelska, alla de kvinnliga bryggare som fick ansvara för arbetet tills det blev en verksamhet som sköttes utanför hemmet. Jag gissar att det var samma sak här i Sverige. Så fort som bryggandet lämnade småskaligheten så tog männen över rodret och vi har mer eller mindre systematiskt uteslutit en stor del av befolkningen från ölupplevelsen. Det har visst ändrat sig under de senaste åren och varken kvinnliga bryggare eller öldryckare blir numera uttittade på ölmässor/festivaler/sammankomster men kommentarer i stil med ”å så en flaska vin till festen om det finns några kvinnor med som inte dricker öl” visar att vi fortfarande har lite att jobba på tills öl är en dryck för alla. Hur stor effekt en dag har vet jag inte men visst, vill de samlas å brygga så är jag inte sen att smaka. Lite roligt att vi uppmärksammar de kvinnliga bryggarna som finns värden över. Galatea skickade ut pressmeddelandet som jag snappade upp så St Eriks är alltså med men sedan vet jag inte om det är några flera svenska bryggerier som kommer brygga Unite Red Ale, hoppas det. Det är roligt att se vad olika bryggerier får fram ur samma recept. Fast då gäller det ju att få tag på ölen :-)

The Strong X 1914

Vi är hemma till jul! Så lär soldaterna ha ropat när de marscherade iväg till kriget. Krigsutbrottet blev den senaste Past Masterns år, Strong X 1914, en mild ale på hela 7,3% Okej, jag antar att man inte gör en specialbuteljering på runt 4% Det blir svårare att få ut bra betalt för den då. Vad har jag nu för förväntningar när jag slår mig ner vid brasan. En mild är alltid spännande men här pratar vi om alkohol. Huha, 7,3% mycket sötma, fruktig, torkade frukter, spännande. Spännande också för jag har börjat fundera mer och mer över socker i öl. Den här lär innehålla Invert No 3 vilket är en vanlig typ av ingrediens i brittisk öl under 1900-talet. Riktigt varför man började med den är jag inte helt på det klara med men jag har känslan av att de två krigen och ransoneringen av spannmål hör till delar av argumentationen men det känns lite haltande, varför skulle socker som logiskt behövde importeras vara en bra ersättning?

Varför är socker intressant då? Kanske är det så att min egna slutsats att ölen påverkas negativt av socker bara är en fördom. Kanske behövs det socker för att göra en intressant Mild? Läs mera om hur man gör sockret här

Fullers Past Masters Double StoutTill ölen då? En blank öl som är ett par steg ljusare än vad jag hade förväntat mig. Blekt kopparfärgad blir min slutliga formulering. Massor av sötma, torkad frukt och drag år tropisk frukt i aromen. Smaken har absolut mera med en belgisk dubbel att göra än en engelsk bitter. Jag antar att det är alkoholen och sötman som tillsammans med russin, torkade frukter och en låg beska som får mig att tänka däråt. Jag kan ha påverkats av att originalets Fuggle och Goldings kanske hade odlats i Belgien. Munkänslan är mjuk och följsam, lättdruken öl för oss som gillar sötma men utan den där twiaten som får den att lyfta.

Spännande öl från Fuller’s och jag är inte missnöjd över att ha en till i källaren men det blir inte flera inköpta. 6 poäng landar den på och det är alkoholhalten som drar ner det sista betyget. Den här typen av öl tycker jag inte ska ligga så högt för man vill gärna dricka stora klunkar av den och gärna i snabb takt. De här smakerna och under 4% spärren och ölen hade fått 8-9 poäng.

Tanken är så bra och helt i tiden. Klart man ska samla ihop ett bra smakpaket från ett geografiskt område i England och Midlands låter väl engelskt och bra med sina grevskap Derbyshire, Herefordshire, Leicestershire, Lincolnshire, Northamptonshire, Nottinghamshire, Rutland, Shropshire, Staffordshire, Warwickshire och Worcestershire. Det sista oerhört mera berömt för sin maltvinägersås än för goda öl skulle jag drista mig att säga. Om nu grevskapen inte skänker oss större mängder av associationer så är det nog ganska många av oss som är uppväxta med Tipsextra som känner till städer som Coventry, Leicester, Nottingham, Stoke-on-Trent eller Wolverhampton. Själv tycker jag Peterborough Panters är laget fram för andra, varför vet jag inte för de har inte direkt rosat marknaden och ingen av de klassiska svenska förarna har kört för dem. Zorros inhop för några år sedan kan knappast räknas. Två titlar har de men inte mera och i fjol hamnade de i mitten av Premier League.

Okej, Midlands, vad har vi på ölfronten då? Holy GrAle är en av de mindre nya importörerna som letar engelska öl. De har absolut andra saker i sin portfölj som Abbaye de Rocs och Val Dieu men det som fångade min uppmärksamhet var mixpacket Best of Midlands – Winter Edition. Inte helt oväntat är de mörka öl i dominans. Stone Dead (500ml 6,7%), Cheltenham Black (330ml 7,2%), The Leveller (500ml 4,8%), Mud City Stout (500ml 6,6%), Manor Ale (500ml 4,2%) och Saddle Black (330ml 7,0%). Ett genomgående drag i mixpacket är att ölen inte riktigt når dit som etiketten lovar. Imperial Stout som mera liknar min bild av Foreign Stout, belgiska toner som jag inte hittar eller en old ale som mera känns som en extra special bitter och en BIPA som absolut inte kändes så IPA-aktig. Bra att jag inte läste på om ölen innan för då hade jag kanske dragit ner på omdömena något. Detta är nämligen bra öl rakt igenom, inget tillkrånglat, inga persikoöl om jag uttrycker mig så utan bra, gedigna öl om än lite utanför MINA tolkningar av ölstilar. Lika bra att klämma ur sig det enda negativa i mixpacket som jag kommer på, priset. Över 130 kr per liter för dessa öl är på tok för mycket. Kanske är priset logiskt och volymen avgör givetvis men jag kan inte gå med på att lådan är prisvärd. Tyvärr så innebär detta troligen att allt för få kommer att pröva. Här kommer en snabbrecension av hela lådan.

Hobsons Manor Ale är ljusast med sin bärnstensfärg och beskrivs annars bäst som en engelsk bitter med mycket mera smak än arom. Var noga med att inte dricka den för kall utan låt smakerna och aromerna utvecklas. Lätt humleton med citruskaraktär som visar att man kan göra mycket med Challenger och Goldings. Maltig öl med lätt, torr eftersmak. 8 poäng

Springhead The Leveller. Toffe i en öl med ambitionen att göra en belgare, inte ens en belgare med engelska traditioner kan funka så här men om man glömmer bort det belgiska så blir det bättre. Rostad malt, röda bär, tunn kropp, medium kolsyra, viss fruktighet men inte riktigt det tvistade belgiska. 7 poäng

Lymestone Stone Dead. Detta är vad jag menar med en bra öl men kanske inte riktigt stilriktig. Brända toner, medium fyllig, låg kolsyrenivå, choklad, kaffe, rostad bröd snarare än toffe. Lättdrucken och enkel, inte riktigt den sniffaröl en imperial bör vara utan mera en riktigt bra (foreign) stout. 9 poäng

Cheltenham Black. Inte så mycket skum på denna porteröl. Trevlig sötma, lakrits, brända toner. Den har en riktigt trevlig, värmande eftersmak. 8 poäng för den.

Purity Saddle Black. Tänkt som en BIPA om jag inte har missförstått det hela men jag registrerade den mest som en aningen humlig stout. Låt vara med citrustoner. Len och lätt i kroppen. Trevlig öl. 7 poäng på den.

Sadler’s Mud City Stout. Det svagaste kortet i lådan. Inte någon helt dålig öl men lite väl alldaglig, avsaknad av skum, inte mycket till spår av cacao, vaniljstång eller vete som den ska vara bryggd med. Inga direkta fel på den så 6 poäng når den upp till.

Mörka öl
10 poäng
Partizan Stout (Partizan Brewing)
London Porter (Fuller’s)
Dark Island Reserve (Orkney Brewery)
9 poäng
Thornbridge Imperial Raspberry Stout (Thornbridge)
Lump of Coal (Ridgeway)
Stone Dead (Lymestone)
Camden vs Odell (Camden Town)
Broken Dream (Siren)
8 poäng
Cheltenham Black (Battle Down)
Silver Pig (Ramsbury)
7 poäng
Saddle Black (Purity)
6 poäng
Mud City Stout (Sadler’s)
Fraoch 22 (Williams Bros)

Andra öl
8 poäng
Manor Ale (Hobsons)

7 poäng
The Leveller (Springhead)

Fullers Past Masters Double StoutDet nya ölåret rullar vidare och igår lanserades Past Master, 1914 Strong X. Past Master är Fuller’s serie av historiska öl då de har grävt ner i sina arkiv av bryggarböcker och letat fram spännande recept och sedan bryggt dessa igen. Strong X som vi nu får chansen att smaka bygger på ett recept som man hittade från den 4 augusti 1914, samma dag som första världskriget bröt ut. Den har fått rätt skilda omdömen men jag har beställt två flaskor. Jag gillar som sagt Fuller’s och det är lite roligt med specialbrygder som denna även om det stör mig att de har dragit upp alkoholhalten till dryga 7%. Varför kan man inte ha alkoholsvagare öl som ”specialöl”? Eller så har jag missuppfattat allt men här är Ron Pattinsons lista. Fast det är klart, 3,2% då hade den knappast ens dykt upp i Sverige.

Av det övriga som släpptes blev det en flaska av Imperial Brown Stouten signerad The Kernel men sedan var det slut på det brittiska. Cask editions är inte riktigt min grej men eftersom jag planerar lite för framtiden så blev det en Strong Ale Cask Version från Jämtland och inte heller en flaska tokdyr Ten Fidy kunde jag motstå. 50 kronor för en imperial stout? Japp, prisvärd så det förslår.

 

 

(Jag ber om ursäkt för min slöhet som återanvänder bilder)

Partizan, utsidanJag sitter vid brasan och väntar ut ugnen i köket. I den finns 12 liter glas som i övermorgon ska fyllas med öl. Jag borde säkerligen göra något mera nyttigt för husets räkning men istället tar jag fram en god öl som belöning/uppmuntran. Valet faller på Partizan Stout. Enligt Andy är det hög tid att hinka i sig denna ölen för han har satt bäst före datumet till februari i år och jag är inte sen att följa uppmaningen även om det sker med lite bävan i halsen. Kommer det mera Partizanöl till Sverige, jag har ikväll slängt iväg en förfrågan till The Five Finest om de har några flaskor kvar för att rädda mig. För även om Portersteken ikväll bloggade att det rinner små reniler Partizanöl in i landet så lär det inte hamna allt för många liter i Falköping.
Jag har skrivit om ölen innan men inte riktigt recenserat den, här kommer den igen alltså.
Utseende: Svart, mycket svårt att se igenom. Stort skum som dock försvinner fort. Färgen på skummet är svagt mörkt.
Arom: Sötma, lakrits, kaffe, mochatårta (typ kaffet och sötman ihop gissar jag)
Smak: Sötma blandas med choklad och en värmande känsla. Den känns lätt i smakerna men har mera av en medium/tung kropp och vore det inte för att jag vill att den ska räcka länge här framför brasan så hade jag lätt kunnat tömma den i sex, sju klunkar. Lite ljusare chokladtoner i smaken jämfört med vad aromen skvallrade om men komplexiteten svarar lätt upp till förväntningarna. Låg kolsyra vilket tilltalar mig. Eftersmaken är det som har förändrat sig mest markant, eller om det är minnet som sviker, under året den har stått i min källare. Den är betydligt kortare och mildare nu vilket höjer känslan av en lättdrucken och välbalanserad öl. Egentligen vet jag bara ett fel med den, jag pallar bara en öl en tisdagkväll som denna. Så nu med en kvart kvar innan jag kan stänga av ugnen så lutar jag mig tillbaka, tittar in i brasan och njuter.

Mörka öl
10 poäng
Partizan Stout (Partizan Brewing)
London Porter (Fuller’s)
Dark Island Reserve (Orkney Brewery)
9 poäng
Thornbridge Imperial Raspberry Stout (Thornbridge)
Lump of Coal (Ridgeway)
Camden vs Odell (Camden Town)
Broken Dream (Siren)
8 poäng
Silver Pig (Ramsbury)
6 poäng
Fraoch 22 (Williams Bros)
P.s.
Jag klarade visst av en till och jag klämde portern som fanns i källaren också. Underbara öl båda två men stouten var godast ikväll.

 

Klart det gör. Vilken löjlig rubrik på ett blogginlägg. Inte ens om man smalnar in till de ämnen som bloggen mest behandlar så kommer man ner till en bok så vad ville jag komma med då? Jo, via boken ”101 Whisky du måste dricka innan du dör 2014/2015” av Örjan Westerlund så tänkte jag komma till en kortare lista på tio öl som man ska dricka innan man dör. När det gäller whiskylistan så är det en rolig bok som utkommer för typ femte, sjätte året och den har under åren fått en del kritik både för urval av sorter och den poängsättning som Westerlund ägnar sig åt. Själv tycker jag det känns omöjligt att sätta samman en sådan lista så varför muttra över någon annans urval, så länge han inte har hoppat över Old Pulteney 17y, Redbreast 15y, Laphroaig CS, HP Thor eller någon av mina andra favoriter så klart.

Hemma hos en bekant för någon vecka sedan bläddrade jag i en liknande bok men med 100 ölsorter, det var sex stycken jag inte hade prövat ännu. Imponerande? Tja, jag vet inte det. Guinness Draught, Jever Orginal, Carnegie Porter… sorterna ramlar in ganska snart och jag tror att flera av er läsare hade prickat alla hundra. Sierra Nevade Pale Ale, Anchor Steam Beer, Brewdog Punk IPA är sorter som ett-flak-av-samma-öl-drickaren kanske inte har prövat men det räknas som standardöl av många av oss ölentusiaster.

Nå vad var det nu med Jessica Boak and Ray Baileys lista. Jag tänkte att eftersom den bara skulle innehålla tio öl så kanske dessa var mera nischade och att det skulle vara sex öl även på den listan som jag inte hade prövat. Så är kanske fallet men listan visade sig vara av ett helt annat slag än jag initiallt väntade mig. Fast jag borde ha vetat bättre. Här kommer listan i original (länk här) men med mina kommentarer på svenska mellan

The one you drink straight from the bottle, straight from the fridge, after work on a hot day.
Detta blir alltså Falcon Bayersk Lättöl. Gud så gott det smakar. Till sommaren ska jag brygga egen lättöl och bara hinka i mig. Jag planerar att lägga undan på fat till en lämplig dag. Nio liter lättöl, undrar om jag knäcker det själv eller om jag behöver hjälp. Förhoppningsvis har vi varit flera om arbetet och då smakar ölen ännu bättre.

The one a relative or friend buys you as a token of repressed but deeply-felt affection.
Nopp – här går jag bet direkt. Vänner har jag inga och mina släktingar skiter i mig. Humm, dum kategori. Vi byter denna till Trappistöl som man dricker i en klosterruin efter att ha cyklat en rejäl bit. Helst avnjuten tillsammans med laxsnittar och goda vänner. Vänta här nu? Uppfyller jag den kategorin så måste jag ju faktiskt ha vänner och jag tror att min far älskar mig men några öl har jag sälla fått av dem så kategoribytet kvarstår.

The one you have with breakfast at a grotty railway station or airport bar before embarking on an adventure.
Frukostöl är inte riktigt min grej. Klockan elva på förmiddagen är en lagom starttid (eller tio engelsk tid alltså) Får passa på denna också alltså. Men om en förmiddagsöl passar in här så blir det nog i princip vilken som helst på 7ans ölhall eller hos The Kernel. På båda ställena brukar det bli charkuterier och bröd till ölen och med samma nivåskillnad på tilltugget som på ölen.

The one that you don’t really want at the end of a night but drink anyway because you’re having too much fun to leave.
Nopp, pass igen för jag brukar dricka vatten då istället. Jag vet att det låter präktigt men jag gillar inte att vara redigt berusad, jag tycker faktiskt inte alls om det.

The one you drink on Sunday afternoon in front of the fire with a gale blowing outside, during a power cut.
Kan det bli bättre. Jag brukar stänga av huvudströmmen och simulera strömavbrott ibland, tända brasan och bara mysa in mig. Gärna med ett glas Thomas Hardy’s. (Det där med huvudströmbrytaren är förståss påhitt)

The one you order to annoy a snooty waiter in a restaurant where they really think you ought to be drinking wine.
Skulle aldrig falla mig in. På en sådan resturang har de sällan något jag vill ha och då skulle jag bara förstöra ögonblicket. Dessutom skulle troligen min fru vilja dela en flaska vin med mig så tokpass på den för min del. Det närmaste jag kommer är nog att bjuda vindrickande vänner på öl mest för att få dem att testa men det sker i all välmening.

The one you have at lunchtime on a week day, while reading the paper, on a day off.
Å så gott dessa öl smakar. London Sour, Thornbridge Jaipur, Påverås APA, Poppels Brown Ale, Eskilstuna Veteöl är några jag kommer ihåg från det senaste halvåret. Bilfria fredagar är underbara.

The one that tastes especially good about 72 hours after a terrible hangover.
Prettot kommer fram igen, eftersom jag gärna dricker vatten sist på kvällen så uppstår helt enkelt inte tillfället. Jag har faktiskt inget förslag.

The one you finally manage to open with your front door key after 15 minutes, having forgotten to bring a bottle opener.
Vad är detta för dumheter? Skulle väl aldrig komma på frågan att gå naken men jag minns en vinflaska för snart 30 år sedan. Gud så jobbigt det var? Den åkte med Frankrike runt och hem igen och förvandlades till present åt mamma och pappa.

The one you’re right in the middle of enjoying when you die.
Jag hoppas att det inte blir så, dö vill jag göra i stillhet utan uppståndelse men det får gärna hållas gravöl över mig och den ölen ska förhoppningsvis smaka riktigt bra. Många suröl ska det finnas att välja på, eftersom jag gärna dricker sura öl och troligen kommer att då som en sur gammal gubbe om jag bara får styra själv.

Hum, undrar om jag någonsin kommer hålla mig kortfattad?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 124 andra följare