Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Man kan tycka precis vad man vill om vad som helst och den friheten tar jag mig hela tiden här på bloggen. Det är ju min blogg trots allt även om den inte skulle vara någonting alls utan er som läser. Man kan alltså tycka precis hur man vill om humlebeska, om friska, förföriska citrustoner, om alla dessa olika dagar. Ägghalvans dag (8 februari), Stora Bokbytardagen (16 maj), IT-chefens dag (18 maj) eller Messmörets dag (19 sept) bara för att nämna några. Givetvis finns det då ölets dag tredje onsdagen i juli men den är inte internationell om jag har förstått rätt (se http://sverigesbryggerier.se/ol/olets-dag/) utan är något som Sveriges Bryggerier instiftade 2012. IPA-dagen är dock internationell och är första torsdagen i augusti. Finns det verkligen någon mening med dessa dagar? Behövs de? Knappast en IPA-dag. Jag menar, jämför IPA eller öl för den saken skull med ”Internationella dagen för bekämpning av våld mot kvinnor” (25 november) eller Internationella dagen för utrotande av fattigdom (17 oktober). Fast allt i livet behöver inte vara allvarligt och om kanelbullen har en dag så kan IPA behöva det också.

Fuller 170 jubileumDet bästa med IPA dagen är att man inte behöver vara strikt med första torsdagen, det går bra med fjärde onsdagen i augusti också. Så ikväll sitter jag och firar en egen internationell IPA-dag ihop med frun. Vi knäcker den sista flaskan av Fuller’s 170-årsjubileums öl. En maltsöt IPA med lagom beskabett för att väcka mina smaklökar till liv. Den håller fortfarande klassen och det blir en öl att bara sitta och njuta av. (Här har ni min recension av den från förra året)

IPA-dagen, jag tycker det passar riktigt bra med en IPA dag och en Mild Month. En dag för IPA-drickande, en månad för Mild och sedan resten av året kan man få välja fritt. Sedan kan man ju alltid ta en penna och skriva dit IPA eller Mild på vilket etikett som helst! Skål på er.

dalwhinnie-fat

Jag glömde helt enkelt bort att ta kort på flaskan så ni får hålla tillgodo med lite fatbilder. Faten har dock inget alls med ölen att göra.

I ett tidigare blogginlägg gjorde jag en lista över öl att köpa hem och prova. Då föll Tennent’s Whisky Oak hårt på kollikravet. 24 flaskor av denna öl var knappast ett alternativ för mig. Lika bra det visade det sig för i somras så hade jag turen att hitta den i en livsmedelsbutik i Italien. Hela vägen hem till Svedala fick den åka innan den korkades upp.

Om infon jag har hittat på nätet stämmer så ska den ha kommit ut första gången i mars 2014, dryga två år sedan alltså och det känns ganska mycket som att det är ett annat Skotskt ölmärke som whiskylagrar sin öl som man har hittat inspiration ifrån (det var väl ett snällt sätt att skriva kopierar efter på?) Dock är jag tveksam om Caledonia alls lagrar på fat. Aged with whisky oak står det på Ratebeer och det tolkar jag som ekbitar doppade i ölen snarare. Vid en googling så hittade jag en egen hemsida för ölen och där står det ”Speyside Single Malt Whisky infused oak chips” Alltså, man har tagit ekbitar och dränkt dessa i whisky som sedan har lakats ur i ölen. Är det någon annan en jag som hör varningsklockor? Ett plus dock att de är så öppna med vad de gör.

Klar flaska är ytterligare en varningsklocka som ringer direkt när det gäller denna ölen. Ljust bärnstensfärgad, snabbt döende skum. Lätt arom som känns lite gräsig, mera drag mot eurolager än engelsk ale. Jag har svårt att hitta någon större mängd ekfatstoner. Kanske lite vanilj. Mjuk, följsam kropp, majssötma och karamell när man smakar på den. Eftersmaken följer på i samma ton.

Slutsummeringen blir en smakmässigt tunn öl som jag aldrig hade gissat som ekfatslagrad (eller ekbitar som har legat och dragit i ölen) Jag är glad över att få prövat den men likaledes väldigt glad att jag inte har köpt ett helt kolli. Jag har svårt att se att den här ölen kommer ta upp konkurrensen med I&G. Dels har den senare allt för trogen supporterskara och dels håller inte ölen kvalite för det. Jag skulle dock gissa att vi kommer att få se flera försök på ekfatslagrade öl framöver. Nischen har allt för hög potential för att det inte ska prövas.

Buxton Dubbel, Karlströms MaltHär kommer en öl som jag hade med till midsommarfirandet, tänkt till ostbrickan men det kom andra drycker ivägen. Sedan har den stått nere i källaren tills ikväll när det var dags. Dock utan ost vilken var helt okej men jag hade gärna haft en bit grönmögelost eller en Langres. Brie de Meux kan nog fungera också. Massvis med kolsyra. Mycket skum men efter bara en liten stund senare så är det mesta borta och ett ögonblick senare är det bara en tunn hinna kvar. Underbar arom som är fylld vanilj, kaffe, jordiga aromer och en liten antydan till humlearom. Fast det kanske är från humlen som jordigheten kommer. En klunk avslöjar mycket kolsyra och en medium till lätt kropp. Där efter kommer en eftersmak med medicinkaraktär som är väldigt fruktig och kryddig.
Jästig smak som sig bör i en ”belgare”. Riktigt god öl från Buxton.

Ipor är kanske inte mitt förstaval av öltyp och Black IPA är absolut inte någon öltyp som jag dricker särdeles mycket av. Jag har svårt att se att den svarta färgen tillför ölen. Stor dos humle, fin arom som inte ändrar sig särdeles på grund av de få procenten svartmalt som är allt som behövs för att få färgen. Om man använder sig av avskalat malt så får man mycket färg och arom utan att få med det beska, bittra från skalen.
Det var inte heller meningen att jag skulle dricka denna heller. Jag hänger ibland på när det ska beställas ett kolli av någon brittisk öl. Oftast förmedlas kontakten via Facebookgrupper och inte sällan hamnar mina öl i Hjo. Där ifrån ska de sedan på lite olika flyktvägar ta sig till Falköping och just denna gång blandades ölen ihop och istället för Magic Rock something så fick jag Black Betty.

Black Betty, Beavertown, Karlströms MaltNå, var detta ett misstag eller en vinstlott? Vi pratar ju trotts allt om en öl som ligger på 26:e plats på Ratebeerlistan över dessa svarta godingar. Svart färg är väl knappast oväntat och det finns inte mycket i ölen alls som är oväntat. Detta är en riktigt bra öl, gediget hantverk utan krusiduller. Aromen är fruktig och humlig. Stor kraftig maltighet gör att ölen särskiljer sig rejält från Schwartzbier. Mörk choklad, blommigt och grapefrukt. cork and cask, Edinburgh. Scent is medium caramel malt and lightly bitter. Pours very dense black with a medium tan head subsiding slowly. Scent is medium dense caramel and coffee. Taste is medium caramel and medium toffee with a hint of spices and zest. Mouth feels dense of caramel. Great. Torr fin avslutning. Ingen enorm beska utan snarare en balancerad öl.

Nej, det är ingen förlust att dricka Black Betty. Riktigt trevlig öl, välbalanserat IPA-bett och skön eftersmak.

Ni som följer min blogg vet att jag hämtar en hel del information från en blogg som heter Boak & Bailey. Jessica Boak och Ray Bailey skriver även i andra format och jag har nyligen troklat mig igenom deras Brew Brittania. Jag vet inte hur man ska beskriva den med någon klatsig mening främst för att den är lite annorlunda än de övriga ölböcker jag har läst. Den fokuserar på händelseförlopp, försöker förklara saker som händer nu genom att se saker i backspegeln och jag tror inte att det fanns varken ölrecept eller egentliga ölrecensioner i den. Det finns ett kapitel om ölbeskrivningar men det handlar inte om någon specifik öl utan om hur man på 1980-talet övertog provningsmetodiken och språket från vinvärlden.

Brew Britannia, Karlströms Malt

Det har visserligen tagit mig ganska lång tid att komma igenom boken men det beror mycket på mig och mindre på boken. De, Boak & Bailey har, skrivit en bok som inte börjar med Sumererna, inte heller handlar den om bryggprocessen utan istället handlar den om Brittisk ölscen från typ 60-talet och fram till idag. De har ett riktigt roligt Apendix om Brittish Brewing Family Tree där man ser lite hur folk (läs bryggare) har flyttat runt mellan bryggerier och hur Thornbridge har spelat en större roll än vad jag visste. Det är inte bara BrewDogs Martin Dickie som har jobbat där.
De kastar även ljus över Society for the Preservation of Beers from the Wood och hur den startades av några bankkompisar och några till. Att de, i alla fall inte enligt B&B, var helt

seriösa med sina egna föresatser. Inte i början i alla fall. Även CAMRAs framväxt speglas och så plockar de fram flera viktiga personer ur den sentida brittiska ölhistorien.
En riktigt rolig detalj att höra om var Firkin-pubarna. 1991 följde jag med en kompis som var au pair i London till en av hennes favoritställen. ”Det är dyrt där men de har alltid en bra pianist och det är så god stämning.” Vad den hette kommer jag inte ihåg men man klev av vid Elephant & Castle.

Rekommenderar jag boken? Absolut! Om man har intresse av brittisk ölhistoria och främst då de senaste årtiondena. Finns det någon svaghet med boken? Absolut igen, ju närmare nutiden vi kommer så blir det lite tunnare. Kanske inte så konstigt, det är svårt att tolka sin samtidigt när man är mitt i den. Fast det har de å andra sidan rättat till lite på sin blogg där man kan läsa lite kompletterande texter.

Spit Roast Steak Chips, Karlströms MaltEn semesteresa i sydöstra Europa ger inte de högsta förväntningarna för att hitta spännande brittiska öl. Ännu mera oväntat är kanske att hitta en påse chips med anknytning till något av de brittiska öarnas bryggeirer. Det är Wychwood som har lånat ut sitt varumärke Hobgoblin till chips från Burts. Lite kul att hitta en sådan sak i Slovenien av alla ställen.

Chipsen har en hårt rostad yta och sonen sågade chipsen direkt vid fotknölarna. (De smakade som baconchips först och sedan gick det bara nedåt) Själv tyckte jag att den kändes okej om än något dammiga. Jag hade redan från början valt bort öl till chipsen för jag tycker inte att salta chips förhöjer särskilt många öl. Det är helt enkelt sällan jag dricker så menlös öl att chips eller nötter höjer smaken på den. Detta var dock en stillsam chips, lite salt så den hade nog kunnat funka. Det smakade faktisk lite söndagsstek om den så en maltig bitter eller en smörkoleladdad Pale Ale. Jag får ta en tur ned till Slovenien igen och köpa en påse till och pröva.

Ola Dubh 18, Harvistoun, Karlströms MaltGott att vara tillbaka efter cirka sex veckors uppehåll med bloggen. Det har varit en bilsemester på kontinenten så inte mycket att skriva om på en blogg om brittisk öl där. Sommar och sol vart än vi har uppehållit oss. Dessutom har jag, om vi håller oss till öldrickandet, försökt att fokucera på att rensa upp och städa i ölkällaren. Jag har en del av hyllorna där jag ställer lite olika öl som jag inte har några direkta planer att skriva om och de är absolut inte är tänkta att sparas utan vardags öl som bör ha relativt stor rotation på. I början av juni noterade att jag att i princip fanns det bara alkoholstarka, mestadels svart öl som trots min intention har blivit stående ett tag eller två.
Det är av dessa öl som jag har valt i första hand under de senaste knappa två månaderna. Så även ikväll och då en som passar för bloggen.

Harviestoun Ola Dubh

Okej, då kör vi. En gammal goding som kanske, kanske inte har blivit stående för länge i källaren. På flaskan så har vi en märkning Feb 2012 som anger buteljeringen och flaskan är också individuellt numrerad. Lite coolt tycker jag. 02785 är numret på min flaska. Jag undrar om det faktiskt har varit så många flaskor att det behövs femsiffriga nummer. Hur många fat satsar man på en sådan här öl? Ölen är alltså 4½ år gammal och har ett bäst före märkning som säger att jag skulle ha druckit den i februari 2015.
Jag vet inte mycket om ölen från början men enligt Harvistouns hemsida så har man bryggt en uppumpad Old Engine Oil (som jag gillar) på 10,5%. Frågan är hur mycket samma öl det är när det handlar om 6% i orginalet och 10,5% i specialbrygden. Hur som, dessa 10,5% häls i whiskyfat som har innehållit Highland Park 18y och får sedan vila i ett halvår. Där efter buteljeras det…

Svart i färgen som sig bör för en öl som heter svart olja. Ett litet, mörkfärgat skum som kräver sin höjd för att byggas upp. Relativt snabbt försvinner skummet och lämnar bara en tunn rest i kanten av glaset.

Aromen är ganska försiktig och domineras stort av molass, bränt socker och brända aromer som kaffe, choklad, karamell. Det finns lite andra saker i aromen men det ligger relativt djupt begravda. T.ex. vanilj och whiskyaromer som bör komma från fatet.

Smaken är lite tung i gumpen, speciellt eftersmaken. Låg kolsyra, inte mer än medium kropp och väldigt lite av whiskykaraktären tyvärr. Det som luktade lovande smakar mindre lovande. Alla smakerna är lite för mjuka ihop. Chokladen smälter ihop med kaffe, molass, aningen nötter och russin men inget riktigt kraftigt eller speciellt. En ganska anonym öl helt enkelt.

Nja, jag avslöjade väl mina åsikter om den här ölen i smakbeskrivningen. Detta var inget som gladde mig storeligen. Old Engine Oil är absolut något jag gillar och man ska komma ihåg att Skottarna har satt februari förra året som bäst före datum. Jag prövade också med en liten, liten skvätt Highland Park i ölen och det förbättrade den faktisk. Lite mera whiskykaraktär var definitivt något som gjorde den rättvisa. Kommer jag att köpa den igen? Kanske, kanske inte. Just denna flaskan låg på närmare 80 kronor (£6,50) och det var den inte i närheten att vara värd. Däremot kommer jag gärna pröva 16-åringen eller 12-åringen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 206 andra följare