Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Rip Tide (BrewDog)

Dags för lite öl. Man blir så törstig av att läsa pressreleser och rapporter. Varför inte något törstsläckande eller en rejäl stout? Det senare får det bli. Om BrewDog finns massor av säga men det mesta är redan sagt och jag tycker att de är lite högljuda i största allmänhet så jag håller ner bryggeripratet här och koncentrerar mig på ölen. Rip Tide är på något vis min ersättning för den Tokyo jag inte har råd att dricka varje gång jag vill. Inte ork heller kan man säga för Tokyo är en öl med kraft. Det stämmer visserligen med Rip Tide också men det är skillnad på 18,2% och 8%. 10,2% skillnad faktiskt och den känns. Detta är en öl fortfarande, med stor kropp, mäktig munkänsla. Massvis med smak givetvis och likt BrewDogs alla öl (mer eller mindre) så är humle ständigt närvarande men här finns den mest som beska och en gräs(l)ig efterbeska. Hur skruvat det än låter så är detta en öl som mår bra av whiskey till den. Lite lättare irländsk sådan, kanske är det just gräsigheten som gifter sig. Gott så det förslår faktiskt.

Rip Tide (BrewDog)
Helsvart med ett cappusinofärgat skum som lägger sig kvar med en halv centimeters höjd. Det luktar sherry, kaffe, melass. En kraftig kropp som man gärna vill ha i en sådan här öl. Mjuk munkänsla. Mycket rostade toner i eftersmaken. Riktigt trevlig öl. Skönt att ha några av dessa i källaren.

Malt, maltkvarn, Nya Victoria, Karlströms Malt, stout

Egentligen säger rubriken allt men på klassiskt spanarmaner måste jag väl försöka komma med lite bevis, exempel som styrker min tes.
Exempel nummer 1:
Montana Red, en american red ale enligt Fuller’s pressrelease eller en hoppy pale ale. En öl på 4,5% med Galaxyhumle. En öl som givet för att vara på keg.

Exempel nummer 2:
Bara två månader efter Montana Red så presenterar man Fuller IPA på keg, jag är inte helt säker här för det är förvirrat men om jag fattar rätt så har deras IPA (Bengal Lancer som den heter normalt i hemlandet) inte funnits på keg innan utan bara cask.

Pubclips 3Exempel nummer 3:
En antinyhet kanske det kan kallas men klassikern Chiswick går från att vara året-runtöl till att vara säsongsöl. Okej, i rättvisans namn, den finns både som keg och cask men det är inte kegsidan med sin längre hållbarhet som tar mest stryk och det finns ingen tvekan om vad som kommer vara mest saknat. Få öl visar upp så stor smakrikedomsskillnad som Chiswick Cask och Chiswick Keg.

Alltså, Fuller’s har inte läst Cask report, eller? Självklart har de gjort det och de har gjort sina analyser och det är nog så att de inte tror sig kunna stå för ökningen utan ser större chanser i andra segment. Jag avslutar med ett citat från Boak&Bailey
”We’re not sure this particular brewery need be so obsessed with getting involved in Craft Beer, especially if it’s at the expense of what they do best, and what makes them almost unique in London: brilliant cask-conditioned bitter, best bitter and strong bitter, served in great old pubs.”

Kanske ligger det något i det hela. Fuller’s ser hela Craft Beer rörelsen och vill hänga på, kanske kan de göra det bra, kanske borde de hålla sig till traditionella Casks. Jag gillade Jubileums IPAn och jag tycker Wild River är okej men jag känner ingen som säger wow, uff, tok i himlen vilken humlekaraktär om dem, fast vadå, Craft Beer handlar väl om mer än bara humle, eller?

The Cask Report

Cask som ventilerar, Elenore Arms, London, Karlströms MaltLite analys av Cask-reporten nu då. Första gången jag lade händerna på Cask Report så undrade jag om det var fakta, ren reklam eller vad det var. Hela rapporten känns lite halleluljamässig, som en bilannons ungefär men det finns en hel del intressant i den. Cask är det segment som ökar mest, det segement som ökar skulle man kunna säga om man undantar Supermarketförsäljningen. Ökar både i volym och i totalvärde.

30-talet pubar i veckan lägger ner men de som har cask, inte bara överlever, utan frodas och utvecklas. Kan det vara så att cask är räddningen? Tveksam men låt oss titta på några spännande bitar jag hittade i rapporten. Räddningen ligger nog mest i valfrihet, kundlyhördhet och tradition

2008, 2009 och 2010 så sjönk försäljningen av öl inte bara totalt utan även hos Cask men de tre senaste åren har caskförsäljningen ökat. Bara någon enstaka procent men ökning i en omgivning som alltså viker.

Nektar, Attwoods Ales, Karlströms Malt

Vem behöver något annat eän en hel pint av denna? Beror ju på hur många andra öl stället har men fyra half-pint som provsmakning på en pub är ju lättare än 4 hel pint

 

I den här ökningen av totala volymer så hittar man en detalj som har ökat. Det vanliga hos en pub är att man har typ två, tre pumpar. Den ena av dessa har säkerligen puben standardcask. Har de tre pumpar så finns det en variant av denna på pump två men så har de en pump som är fri och roterar runt på lite olika. Inte så att vi tänker oss spännande gästöl utan mera typ Jack Frost, en av Fuller’s Winter Ales först, när den är tömd så sätter man en Old Winter Warmer för att några dagar senare peta på samma öl som man hade innan Jack Frost dök upp. 2007 var det knappt 2% som hade 7 eller mer sorter på en fyraveckorsperiod men nu, 2014 så var det hela 11,9% av pubarna som under en fyraveckorsperiod hade sju eller flera olika sorters cask på sina kranar. Jag tror inte att man har ökat så många kranar men man har ökat variationen.

En annan, för mig lite oväntad, förändring mot större valfrihet är volymerna. Att man i högre utsträckning kan välja half pints men även two-thirds measures. Cask för mig domineras av maltiga bitters men jag antar att även detta sakta förändras. Har du aldrig smakat en öl innan så är det inget oväntat att man hellre tar bara en half pint första gången.

Med fyra nya bryggerier i veckan, runt 1700 bryggerier totalt och uppskattningsvis 11000 sorters öl i det förenade kungariket så rör det givetvis på sig men faktum är att totalförsäljningen av öl minskar. Både on-trade (på pubar och restauranger o.s.v.) samt off-trade minskar men i denna minskande marknad så ökar alltså Cask. 17% av all öl på puben är en casköl, en av fem alltså. Låter inte så imponerande men det är ökande mängd. Om trenden håller i sig så kommer man att om fem år stå för en femtedel av all fölsäljning. Tittar vi bara på ale på puben så har casken hela 57%. , 14%-enheter mer än keg alltså och det får man nog hänvisa till de stora-medium regionala, traditionella bryggarna. Flera av de nya bryggerierna koncentrerar sig helt på kegs nämligen.

Detta visar ju smtidigt hur dominerande lagern är även här. Undra om småbryggeriernas nyvunna intresse för lageröl kommer att påverka den balansen? Ännu mera lager? Eller kan smakrika lageröl få nyfikna pubgäster att våga testa ale?

Casks, Elenore Arms, London, Karlströms Malt

Alla cask-källare har inte snygga hyllor där faten ligger. Dessa ligger på små ”vaggor” som tippar dem när de börjar tömmas så att man får ut allt ur fatet.

Jag tänkte skriva lite om förra årets Cask report men kände att det vore kanske bra att börja med att förklara skillnaden mellan cask, real ale och bottle-conditioned. Om vi börjar med real ale så är det ett uttryck som konsumentorganisationen CAMRA myntade. Riktig ale alltså, ale som bryggs på naturliga ingredienser, mognar genom en andra jäsning i sin behållare och serveras utan tillsatt koldioxid. (Definitionen är CAMRAs egna) Hjärtat i definitionen är alltså en andra jäsning samt frånvaron av en serveringsgas. Bra grejor alltså, till skillnad mot den där blaskiga sörjan som kommer i kegs. (Detta var CAMRAs utgångspunkt i mångt och mycket på 70-talet) Kegs är det som vi i Sverige kallar för fatöl normalt. Öl som relativt ofta är filtrerad, pastöriserad och trycksatt med koldioxid för att bygga upp kolsyran. Med den definitionen av real ale så är alltså öl som efterjäser på flaskan real ale. Men cask och flaskjäst öl är inte samma sak. Cask är visserligen öl som sekundärjäser i sin behållare men eftersom man ventilerar fatet för att få det till perfekt mognad så blir det inte så mycket kolsyra i det. Om man kommer i slutet av kvällen, med en öl som det har sålts mycket av så kommer man ha en lägre kolsyra än på eftermiddagen när man öppnade kranarna för dagen.

Kegs, Meantime, London, Karlströms Malt

Meantime gjorde analysen att de inte kunde konkurrera med cask så de satsade hårt på kegs från början. Hållbarheten var ett viktigt argument.

Hur är det då med kegs, är de så tråkiga som CAMRA beskrev dem på 70-talet? Absolut ine. Jag ser inga som helst motsatssförhållanden mellan kegs och casks. En bra öl i keg kan vara riktgit bra och en bra öl i cask kan vara helt förstörd. Det är nämligen där det blir svårt, keg har bra hållbarhet, är lätthanterliga och kräver inte ett kunnande av cellerman. Vissa öl, rejält humliga har jag fått för mig t.ex. tror jag faktiskt aldrig kommer smaka bättre som casks än från kegs.

Jag nämnde lite kort när jag skrev om Traquair Jacobite Ale att ölutbudet av Brittisk öl på Hamngatan var minst sagt magert. Bara någon dag senare fick jag Bishops Arms medlemsbrev i e-posten. De kommer att ha en brittisk festival i slutet av februari men det stod inte så mycket mer än att Sheperd Neames 1698 skulle finnas på tapp hos alla BA-ställen. Jag skickade iväg lite frågor till BA centralt men har inte fått något svar ännu. Jag frågade lite allmänt om festivalsveckan, om hur BA ser på Fuller’sdominancen, om man hade andra bryggerier i åtanke när man valde Sheperd Neame som festivalsölen. Personligen hade jag tyckt att det hade varit kanonkul om t.ex. Weird Beard, Harvey’s, Brew By Number, Summer Wine, By The Horns eller ja listan kan göras väldigt lång på bryggerier jag gärna hade sett lyftas fram. Om man nu ville göra en festival menar jag.
Nu gled jag ifrån ämnet lite. Hur som Hamngatan, Göteborg, dåligt utbud av brittisk öl. I fredags var jag med lite löst folk och besökte BA i Skövde och var givetvis nyfiken på deras utbud och det var betydligt bättre.
Kvitton, Bishops Arms, Karlströms MaltJag har inte skrivit smaknoteringar, inga incheckningar på Untappd, Ratebeer eller liknande. Jag har inget emot det men av flera skäl pysslar jag inte med det särskilt ofta. Inte minst för att min telefon är så oerhört seg och nyckfull. Smaknoteringar var inte aktuellt den här kvällen, jag ville bara dricka öl, tjôta och ha det gott. Jag sparade dock kvittona, retrostilen liksom. Bra för att komma ihåg vad man drack kvällen innan men precis lika bra för att göra någon slags summering en knapp vecka senare. Fast det är klart, jag har inte riktigt full koll för på ena kvittot står det Weird Beard Faceless Spreads Ninja och den kommer jag inte ihåg alls. Det verkar vara en pilsner om den egentligen heter Spreadsheet och det drack jag ingen. Där emot drack jag en Double Perle så jag tror det är fel på det kvittot. Se där, jag kanske inte ens behöver kvittona för att komma ihåg vad jag dricker. Bäst för kvällen var nog Jack Frost, den första ölen är ofta superb. Ninja Bread Man var också bra. Enligt vad vi fick höra bakom disken så skulle det vara massor av ingefära men jag tyckte inte att det var för mycket. Double Perle satt fint och inte helt oväntat så fann jag att Love of Work inte var riktgit min grej. Mitt i allt det brittiska så slank det ner en Metropolitan Line frå Nya Victoria. Egotrip, jag vet men det kändes riktigt fint.
Nog var utbudet av brittiska öl bättre, rejält bättre men inget överflöd. Jag frågade om festivalen fast den var inte riktigt planerad ännu. Lite brittisk mat, kanske något mera på pump men sedan business as usual lät det som. Får väl se vad det landar i.

Jag har någon slags tanke att försöka arbeta mig igenom större delen av det som finns tillgängligt från de vindpinade öarna bortom Nordsjön. Inte helt oöverstigligt men då är det bra om jag inte köper samma öl gång på gång och recenserar men det insåg jag inte förrän efter att jag hade skrivit smakbeskrivningen och skulle skriva något klämkäckt om bryggeriet. Vänta nu, har jag inte skrivit om detta redan? Jodå, läs här. Ni kan passa på att jämföra mina smaknötter. En öl smakar inte riktigt lika varje gång och det beror kanske/troligen mera på mig än på faktiska smakvariationer i ölen.

Utopia, ölaffärer, Karlströms Malt.jpg

Precis som förra recensionen så saknar jag vettig bild att prsentera ölen med. Väljer en från Utopia Beer i London istället. Så många olika brittiska öl, inte behöver jag dricka samma sort.

Lätt och crispig öl med tilltalande yttre. Klarvitt skum ovan den ljusa nästan gulbruna ölen. Helt blank och med sådan däringa aptitliga kolsyrebubblor som stiger iväg mot ytan. Detta är en öl som faller in i bitterfacket, klassisk engelsk bitter. Maltig arom, lite apelsinmarmelad, lite sötaktigt alltså med apelsintouch. Lite toffékola men inte några mängder. Ingen intensiv arom.

Helt okej tyngd i ölen om man betänker alkoholhalten. Klart att en ESB på 5,9% trycker på mera. Medium-låg kropp således. Mycket kolsyra, för mycket så jag häller om ölen en gång till. Fin, mjuk beska som balanserar upp sötman. Lätt fruktig, knäckig, lätt gräsig humleton. Eftersmaken är torr och beskan blir lite rivigare. Skön avslutning. Någon annan dag ska jag ta och skriva om en öl jag inte har skrivit om innan. Go’kväll på er alla.

Thornbridge 10 år, Karlströms MaltSå var det detta med statistiken då. 2005 startade man alltså upp och premiär hade man på Systembolaget 2012. Första året var riktigt försiktigt, 3200 liter Black Raven, några strölitrar av olika sorter inklusive cirka 300 liter Thornbridge Jaipur som är spännande att följa. Kolla tabellen, sedvanliga reservationer för att jag har missat någon post i kalkylbladen. 2015 känns som året då de firade 10-årsjubileum och samtidigt backade ut från Systembolaget, hoppas jag har fel.

Tabell, Försäljning, THornbridge Brewery, Systembolaget 20122015, Karlströms Malt

Okej, jag fattar att 110 000 liter är mindre än 188 000 liter men det måste väl ändå anses vara bra? Undrar om det var Systembolagets beslut eller importörens eller rent av bryggeriets? 2013 sålde man inte mycket annat än bara Jaipur. Jag undrar också hur den gick på krogarna. Jag är ute så sällan att jag inte har en susning.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 197 andra följare