Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Pärlan

PärlanEtt oväntat namn på en Carlsbergsöl även om det gäller Eriksberg som varumärke. Vad kan man då förvänta sig av en dylik öl? En smakrik sensation, en kraftig aromexplosion? Nja, kanske inte och när de själva i pressmedelandet skriver, jag citerar, ”De senaste åren har den svenska ölscenen varit tämligen experimentell men vi märker tydligt av en önskan från konsumenter att gå tillbaka till rötterna, något vi har tagit fasta på när vi skapat denna pärla till ale, säger Nils Nordqvist, varumärkesansvarig för Eriksberg” Hmm, en önskan att gå tillbaka till våra traditionella brittiska ölrötter? Att jag inte är så förtjust i humlestinna, överbeska öl gör ju knappast att jag vill gå tillbaka mot det traditionellt slätstrukna. Hur som, helt negativt inställd var jag inte för Eriksberg har gett mig en av mina bättre ölupplevelser. Den gången gällde det Eriksberg Karaktär, en tillfällig (?) lager som jag inte alls vill hävda är perfekt men just den gången, vid det tillfället smakade den underbart. Jag hade kastat in handduken på en mässa och insett att smaklökarna hade packat ihop och gått hem. Jag hade tidigare den dagen inte ödslat tid och plats på Eriksberg Karaktär men nu gick jag tillbaka till montern och fick ett smakprov, drack stora klunkar och bara njöt av det enkla.

Ölen var helt blank, bärnstensfärgad och vacker att se på men lite för blank, lite för vacker för att inge något större hopp. Aromen var fruktig, aningen maltig med försiktiga knäckiga toner som man får anstränga sig för att uppmärksamma. Medium till tunn kropp, hög kolsyranivå och lite mera beska än en Kilkenny men inte så mycket mera karaktär. Om de ville göra en enklare öl så har de verkligen lyckats. Mild och rund munkänsla och humlen kommer fram mera än i aromen. Eftersmaken är följsam och jag plockar upp mera av sirapskaraktär här än i smaken.

Summerar jag ihop ölen så, jovisst 5 poäng får den, en medelgod öl som inte tar emot någonstans men som inte heller lämnar kvar några större smakupplevelser. Jag tror inte på att ha den till mat mer än som törstsläckare utan den går nog bäst på egen hand, gärna i gott sällskap. Finns i beställningssortimentet sedan 1 april och kostar 14:90 kr men då är det kollikrav på 24 flaskor och 24 flaskor är nog lite väl många.

London Fields skyltNär jag besökte London Fields första gången så var bryggeriet ungefär ett år gammalt och i full expansion. Då fanns det inget taproom men man hade börjat förbereda byggandet. Och detta bara några månader efter att man hade flyttat in i lokalen. Det var lätt att ryckas med i den entusiastiska nybyggarstämningen, inget var omöjligt och det fanns lösningar på allt. Som att byta lokal när man hade haft ”bryggeripub” det maxantal gånger man kunde få ett tillfälligt tillstånd i samma lokal. Jules de Vere Whiteway-Wilkinson, ägare av London Fields, är en energisk person fylld av idéer och tankar. Han hade stora planer på rundturer, tap room, superfärska öl från små tankar direkt till tapp, kanske ciderproduktion, varför inte en destilationspanna och egen gin o.s.v. Fyra besök på cirka två år blev det för min del och för varje gång hade man byggt om, ändrat, pysslat, förbättrat men även lämnat en del efter sig. Bryggeritappen var fortfarande inte klar, halvt tillfälliga toaletter, avskilda av byggskivor när jag besökte senast. Vad som stod mera uppenbart efter varje ett tag var den stora omsättningen på folk. Det var nya ansikten hela tiden och de gamla hade flyttat vidare. Det som kändes så vitalt, flexibelt, stimulerande första gången har nu totalt kantrat över i ett projekt som känns som om det mest handlade om pengar och inte om glädjen i ölskapandet. Hårda ord men det finns en del att backa upp det med. Det som var en trevlig kväll, med bland annat bryggaren närvarande, i en expansiv miljö 2012 var bara året senare en visserligen fullsatt bryggeritap men utan riktig närvaro. En uppklädd hipster (eller vad man ska kalla mannen), en svensexa, en rundtur som var stillstående på en plats i bryggeriet för man hade ölfat över hela bryggeriet och kall mat…

Ben Ott, London Fields BryggareNyheten om att London Fields ägare hade ett förflutet som kokainförsäljare bättrade inte på anseendet och nu får vi höra att tillverkningen flyttar utanför London. Visserligen fick jag ett e-brev där man förklarar att man bara har tagit hjälp av ett bryggeri utanför London för att kunna klara av efterfrågan. Inte minst för att man ska investera i burklina och nya jästankar inne i London. Det kan vara så men man dementerar heller inte att man har sagt upp all bryggeripersonal och utan sådan så brygger man knappast öl och brygger man inte öl i London så är man inte…. ett Londonbryggeri längre, tycker i alla fall inte jag. Man kan bli det igen, det kan vara trevligt på puben (för det är ju ingen bryggeritap längre heller) och ölen kan smaka bra fortfarande men för mig så sjönk bryggeriet lite till då man anklagade andra för dålig journalism och massiv kritik på sociala medier för att vara orättvis. LFB räknar enligt de själva med att brygga över miljonen pints på Warburton Street. De har (deras egen uppgift) haft inte mindre än 250 anställda på bryggeriet under de fyra år de har funnits (mer än 50 per år alltså) och deras bryggare har hamnat på ett tiotal bryggerier (de nämner sju själva men jag kan fylla på ed några till) och visst, det ska man ge dem en eloge för, det är många av dem som har börjat sin bana här, utan vana, utan skolning men efter ett tag har de flyttat vidare och inte utan anledning.

Partizan, utsidanI sommar kommer jag besöka London igen (äntligen) och denna gången i sällskap med min familj. Jag kommer försöka övertala dem att ett besök på lördagmorgonen hos The Kernel/Partizan/BBN/Fourpure/Anspach and Hobday eller ett besök på The Boroughmarket (så att jag kan smita in på Market Porter eller The Rake) Kanske en snabbtitt på Euston Tap och vi kommer äta middag på The Grenadier men vi kommer inte ta lokaltåget ut till London Fields

Why there’s no such beer as ‘English brown ale’ är rubriken på ett inlägg av Martyn Cornell på hans blogg. Den går grundligt och djupgående igenom hur Brown Ale dök upp och hur det liksom inte funkar att ha med Newcastle Brown Ale i sammanhanget. Ölstillar är verkligen en aldrig sinande källa till funderingar. Själv så tycker jag ha en ganska klar bild, visserligen min egna, hemmasnickrade men ändå ganska klara bild av vad en Mild, en Brown Ale, en engelsk dito eller en amerikansk är för något.

NO Brown Ale samt SK HöstlagerDet som sällan har funkat för mig tankemässigt och stilmässigt är dock just Newcastle Brown Ale som jag snarare tycker hamnar i bitterfacket. Sedan förbryllar ölen mig på ett helt annat sett också. Hur kan den vara så populär och varför envisas så många (här kommer en fördom så känsliga läsare uppmanas att blunda) ointresserade restaurangägare ha den i sitt sortiment som någon slags häftig, spännande öl som ska tilltala den ”yngre” publiken? Obegripligt!

Låt oss backa lite till den tid i min ölkunskapsutveckling då Michael Jackson, ära vare hans namn, var den ensamrådande källan till kunskap. Då tolkade jag det hela som att Brown Ale var en slags utvecking på Mild. Mild serverades från fat och när man bryggde den lite starkare och slog den på flaska så kallade man den Brown Ale istället. Lika enkelt som felaktigt historiskt visar det sig. Det som är rätt är väl att om bryggerierna i England gör en cask och en flaskbuteljerad variant så hamnar den flasktappade något högre i alkohol men bara för att ”kopiera” smakerna brukar det hävdas. Jag vet inget bryggeri som byter från Mild till Brown Ale som beteckning när man byter emballage men det finns säkert något men jag ser det inte som en regel.

Enligt Mr Cornell finns det flera förvirrande faktorer. Ta bara detta med nötig smak, Nut Brown Ale är enligt honom en färgbeskrivning snarare än en smak/arombeskrivning. Själv känner jag ofta en nötig arom i Brown Ales, är jag lurad? Det finns några få (nut) brown ales under 1800-talet men det är mer eller mindre sopprent på brown ales. Backar vi tillbaka till 1700-talet och en publikation som heter ”London and Country Brewer” av William Ellis (Cornell som referens här för själv har jag inte läst) så finns det brown ale men då pratar vi visserligen om en lågt humlad öl men kanske runt 7% och med trolig rökig karaktär. Dessa brown ales utvecklades sedan, om jag fattat rätt, mot portern och stouten. Alltså det som blev porter kallades först för Brown Beer och beer syftar här på tungt humlefokus jämfört med Brown Ale.

ÖltyperDessa Brown Ales som jag inbillar mig kunna identifiera som en stil kommer först efter första världskriget. Min gissning är att när alkoholhalten sjönk kraftigt så passade dessa öl bättre in, rent stilmässigt att brygga med bibehållen smakupplevelse. Det på senare år återupplivade Truman’s var ett bryggeri med stort porterrykte men i slutet av 1920 sålde Brown Alen bättre än de andra sorterna ihop. Ett annat bekant bryggeri för min del är Young & Co som 1927 meddelar att de ändrar receptet på sin Amber Ale så att det passar kundernas önskemål. Bown Ales popularitet kanske var ett skäl till att Colonel James Porter (Sicket härligt namn) på Newcastle Breweries skapelse kallades Brown Ale trots att det mera var en Amber/Bitter. Om jag ska göra en slutsummering av mina funderingar kring ölstilar den senaste tiden så är det nog insikten att ett utvecklingsträd är en dålig bild att ha för öltyper. Istället ska man nog snarare plocka fram mängdläran och göra den flerdimensionell. En Mild kan vara på gränsen till lika med en Brown Ale eller en Bitter eller rent av både och samtidigt.
Dessutom måste vi nog göra upp med gamla definitioner. Vi gör ett tankeexperiment. Om jag har bryggt en bärnstensfärgad öl, relativt moderat humlad så ska jag alltså inte kalla den Amber Ale? Ale är ju ohumlad dryck enligt äldre tiders definition och alltså ska detta kallas Amber Beer. Så tror jag inte man tänker numera och detta av den enkla anledningen att den här definitionen har passerat sitt bäst före datum. Frågan är bara vilka vi ska kasta, vilka vi ska behålla och vilka vi ska återgå till hur de en gång var.

Så jovvist finns det English Brown Ales, jag håller på att utveckla en om inte annat!

Nya Victoria logoJag har inte skrivit så mycket om bryggeriprojektet så det kan väl vara hög tid att dra historien så långt som den har kommit. Givetvis inte så långt ännu men ack så betydande för mig. Jag kunde inte låta bli i fredags utan åkte ner till det blivande bryggeriet och satte mig och arbetade vid datorn en stund och framförallt drack mitt förmiddagskaffe där. Det kommer bli många sådana stunder under det kommande året. Ikväll har jag haft första provningen i Victorias namn, det kommer bli många även på detta.

Hur började då det hela? Man skulle lätt kunna tro att detta är något jag drömt om under många år men så är inte fallet och det finns många skäl till detta. Ett stort skäl är att jag gillar hängslen och livrem. Jag vill ha kontroll på det jag gör och jag vill inte riskera allt för mycket. Det får gärna vara lite okänt och nytt men det ska inte riskera något och ett bryggeri som jag har sett det innan är en riskfylld satsning som bäst görs av en företagare. Givetvis handlar ett bryggeri om att brygga god öl men det handlar också till väldigt stor del om att driva ett företag och det har jag aldrig haft någon lust till. Jag har heller inte någon övertro till mitt egna bryggande. Om man har bryggt lite öl hemma, lyckats hyfsat i några hembryggartävlingar och får en massa beröm av sina vänner och bekanta så är det lätt att tro att man kan brygga öl. Men det blir ganska stor skillnad när man plötsligt ska kunna återupprepa sina bryggder, man ska brygga ofta och det är inte bara att köpa en ny slang eller jäshink om man börjar misstänka att det sitter någon liten infektion någonstans. Hembryggning handlar ganska ofta om att hälla och transportera med hävert medan bryggeri handlar om pumpar och transportörer vilket jag inte kan något alls om. Dessutom finns det alltid något att pyssla med på ett bryggeri, någon koppling här eller där som behöver bytas gissar jag. Så om man nu är mindre praktiskt erfaren och behöver betala för allt då drar pengarna snabbt iväg och risken blir direkt ännu större. Dessutom så handlar bryggeri om väldigt mycket städning, rengöring, diskning o.s.v. De där glamorösa stunderna bakom en monter på en mässa är… vänta nu, glamoröst och mässa är inte två ord jag förknippar med varandra numera.

Så, kom igen nu, med all denna skepticism. Hur började det egentligen. Det började med en ölprovning som jag skulle hålla i juni 2014. Med någon vecka kvar frågade Staffan, värden för provningen om jag skulle ha med några hembryggda öl. Han har länge tjatat att jag borde starta bryggeri, mest för att Falköping ska få nytta av min fantastiska kunskaper (hans ord inte mina).

– Det vore bra om du gjorde för de här personerna vill investera i ditt bryggeri!

Mitt bryggeri? Jag ska inte ha något bryggeri ju men det ena leder ofta till det andra och vi beslöt att vi skulle träffas igen efter sommaren och det har vi gjort. Sakta men säkert har vi hittat en bra konstellation med 15 aktieägare. Inom gruppen har vi många kompetenser och täcker det mesta av kompetensbehoven för ett nytt bryggeri. Elektriker, bokhållare, grafiskt kunnig, kyltekniker och viss bryggarerfarenhet i form av en handfull medaljer från hembryggar-SM. Inte minst Hjalmars totalseger även om den är några år bort. Det är inget stort projekt ekonomiskt utan vi bygger hela affärsidén på att Falköping kommer att stötta oss och att så kommer bli fallet får vi ständigt bekräftelse på. Många vill gärna ge oss en hjälpande hand, eller en dörr, ett skåp, lite byggmaterial.

Vi har nu hittat vår lokal, en källarvåning på Mossvägen som vi hyr av FEAB. Den framtida planen i grova drag är att vi först renoverar lokalen, säkrar upp den och anmäler till MÖS och skatteverket för tillstånden. Sedan kommer den mest kritiska punkten i planen. Vi har som sagt spridda kunskaper inom gruppen men ingen av oss har hittills byggt ett bryggverk men det är nästa del av arbetet. När detta bryggverk är färdigt, funktionsdugligt och intrimmat kommer vi att släppa in hela Falköping. De som vill kommer att få möjligheten att investera i bryggeriet som ett sista steg i att få ett lokalt bryggeri, ett bryggeri som alla Falköpingsbor kan vara stolta över. Skôj va?

Camden Town Undergroundskylt

The Greatest Beer Yet – det är inga små ord det och ska man stick ut på det viset så gäller det att leverera. Camden är ett bryggeri som jag både älskar och rynkar på näsan. Nej mer negativ än så blir jag knappast men jag tycker ibland att bryggeriet har betydligt mera attityd än vad innehållet i flaskorna kräver. Camden har i sin versusserie bryggt ett antal öl tillsammans med olika bryggare. Först ut tror jag Odell var som de bryggde en baltisk porter tillsammans med. Fyra tror jag att det har blivit hittills och ironiskt nog är det bara den som de gjorde tillsammans med Stefan ”Mr Mohawk” Gustavsson som jag inte har smakat.

Detta är en svart öl med tunt skum som slutligen lämnar inget, knappt ens minnet av sig, kvar i glaset. Eftersom det står belgian stout så förväntade jag mig mera nötigt, fruktigt än ”en vanlig” stout. 6,0% skvallrar om en lite kraftigare öl och den levererar delvis detta men inte alls så fullt ut som jag av någon anledning hoppades på. Det är dock välpaketerade lakrits och brödtoner som trängs med lite diffusa rostade toner. Sötma, torkade frukter och anstrykning av jästkaraktär.

Mycket mjuk och len munkänsla, lätt syrlighet som lättar upp sötman. Lite mera choklad i smaken som drar mot den torra rostade avslutningen.

Detta var en öl som växte från relativt enkel när jag öppnade den lite för kalla ölen till en riktigt bra öl, full av smaker och med nya lager att hitta i varje klunk. Jag ger den 8 poäng, kanske borde den haft en 9a men den bästa ölen tycker jag inte det är, kanske den bästa Camdenölen. Den bästa Camdenölen i år hur som.

Coppersmith's-White-IPA_800

Foto: Coppersmith’s

Ölrecensioner kan vara flödiga och fylliga eller korta och koncisa. Skulle jag försöka mig på det senare om Coopersmith’s White IPA så blir det något i stil med fantastisk arom men mindre bra smak men då blir det lite kantigt och orättvisst. Detta är nämligen inte en öl med mig (eller min fru, absolut inte min fru) som målgrupp. Vete IPA skvallrar i sig lite om ölen, en ljus, halmstråsfärgad, som börjar med ett stort härligt vit skum. Aromen är fylld av lätta, förföriska sommararomer. Citron, fläder och friskhet (skön benämning på arom tycker jag). Lätt kropp förstärker intrycket av att detta kan bli en öl med bättre försäljning under sommarhalvåret. Sedan kommer detta med att det inte är en öl för mig, mycket beska som gör ölen en aningen enkelriktad och lätt tråkig. Det som doftade sommar, klarblå himmel, glada barn och en smakrik fetaostsallad till lunch blev till en surmulen dag, fylld av måsten samtidigt som barnen ville åka och bada och man slänger fram snabbmakaroner. Ahh, jag ska sluta försöka vara poetisk och istället klargöra att det absolut inte är en dålig öl, bara inte en öl i min smak. Ska man lyfta fram något mera så är det en lätt jästig smak, lite vegitativt i beskan. Om denna skulle hamna på hyllorna i Falköping så kanske det skulle slinka ner någon enstaka under sommaren, framförallt som grillningsöl, alltså den öl som man dricker medan man grillar men finns det Jaipur (för aromen skull) eller Eskilstunas Moderna Veteöl att köpa så skulle jag hellre välja dessa. 7 poäng får den.

Den här ölen finns som ordinarie hos Systembolaget sedan 2 mars. Jag kan bara tänka mig glädjen hos Coppersmith’s när de fick veta att de hade vunnit lanseringen. Bättre start kunde knappast bryggeriet ha fått, cirka tre månader hade de varit igång då. Flaskan jag provade var ett varuprov.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 138 andra följare