Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Att skriva om lite mindre god öl är inte alls kul. Därför brukar jag undvika att göra det allt för mycket men någonstans känns det mera ärligt att faktiskt göra detta ibland och nu när jag nästan ohämmat hyllade Trolltunga och sedan så tätt inpå prövade Wild Beer Co och deras Sleeping Lemons som jag hoppades på skulle vara i närheten i smak så känns det helt rätt.

Kanske var det något med mina smaklökar den kvällen, kanske de höga förväntningarna men jag var inte ens nära att dricka ur den. En stor suck och besvikelse fick mig att rycka upp mig ur fåtöljen och ställa mig och diska istället.

Visst luktade den citron, visst såg den vacker ut men smakerna var obalanserade, ospännande och vattniga. Dessutom känns det salta allt för övergripande. Lite hårda ord kanske men de speglar väl vad förväntningar kan göra. När jag läser på sociala medier vad andra har tyckt så kan jag inte undra om jag har fått en dålig flaska. Fast å andra sidan hittar jag beskrivningar som stämmer bra med min vilket gör att vi säkerligen kan stoppa undan Sleppings Lemons i lådan ”Smaken är som baken”

Bara en liten notering – Trolltunga är helt slut, de fem enstaka flaskorna som står noterade finns inte.

När man är lite långsam som jag har varit dryga månaden nu så hamnar man i ett virituellt ölvaccum. Att dricka en öl som man har läst en del om på sociala medier och sett någon enstaka recension på innebär förväntningar. I Trolltungas fall så var det klart delade förväntningar. Hyllad av några men verkligen totalsågade av andra.

Förväntningar kan vara bra och de kan vara dåliga och ibland kommer de otroligt på skam. Som denna gången. Detta var en helt oroligt god öl just i det ögonblicket, vid det tillfället i den sinnesstämningen. Den dämpades dock rejält när jag insåg att detta är en samarbetsbrygd mellan Buxton och Lervig och samarbetsbrygder brukar inte upprepas. En snabb titt på Systembolagets hemsida visar at det bara finns enstaka flaskor kvar vilket normalt betyder att det inte finns någon flaska kvar alls.

Detta var en kompott av syra, beska, fruktighet och lättdrucken öl. Gyllenegul färg, opaque med vitt skum. Aromen fylls av fruktighet i största allmänhet och citron i dominans. Humle blandas in i det hela, lite grapefrukt, mera citron. Riktigt underbar arom.
Medium kropp med tillbakahållen kolsyra. Syrlig såklart men med sötma från malten. Jag letar efter rena krusbärstoner men hittar dem inte riktigt. Melon där emot och exotiska frukter fast mest av allt syrliga smaker i många olika nyansskillnader.

Eftersmkaen är väldigt syrlig och nu kommer krusbären, så där som de smakar när man tar dem någon vecka för tidigt för att vara riktigt mogna.

Sorry, ingen bild idag.

Youngs double chocolate, Karlströms MaltJag var inte riktigt så starkt på gång som jag trodde. Dessutom har livet varit fullt med annat än brittisk öl. Jodå, det kan faktiskt vara så. Falköpings Ölfestival som ett bra exempel men nu sitter jag här på kvällen och filosoferar över hur smakbilden har flyttats sig avsevärt vad det gäller öl. Jag håller koll på Poole Pirates i deras hemmamöte mot Belle Vue Aces och dricker ett glas av vad som en gång i tiden räknades som en öl med enorma mängder chokladsmak. Visst, skummet har en skugga av mjölkchoklad i färgen och aromen har en viss dominans av choklad men inte något nära vad som krävs numera för att något ska kallas Double Choclate. Lätt kropp, medium kolsyranivå och en lagom dos choklad här men alltså inget jag skulle kalla double. Nu ska det sägas klart att jag inte har någon information om att Double Chocolate syftar på doubbel choklad, det kanske är en double stout där man har klämt in ordet choklad. Alkoholhalten tyder på detta men egentligen ändrar det inte på mitt filosoferande. Jever räknades som en av värdens beskaste öl. Det är den inte numera. Chimay Blå med sina 9% räknades som tokstark. Alkoholstark är den fortfarande men på bolaget finns det i dagsläget en handfull öl över 14%. En gång i tiden var…. ölkartan helt annorlunda ritat och allt, precis allt!!! Har blivit bättre skulle jag vilja påstå och det kommer från en som hellre dricker tre pint London Pride än tre pint The Kernel IPA. Det kommer från en som gärna äter en grapefrukt men som knappast vill att min öl ska smaka som grapefruktjuice.
Young’s Double Chocolate Stout, är det en öl jag köper igen denna vecka? Knappast, den är lite blek bakom den där chokladen som faktiskt dominerar om än mera i avsaknad av andra komponenter än riktig dominant. Okej öl men inget att skriva hem om.

Kanske inte helt fri från förkylningen men till den hemlagade hamburgaren (jag har givetvis fött upp kossan själv, slaktat och malt den i garaget….) kändes det helt rätt att ta en öl och valet föll på ytterligare en BrewDog-öl. Zeitgeist. Den ramlar in i kategorin öl jag redan har recenserat men å andra sidan är det en fin, fin öl som jag redan från början visst skulle passa till min mat.

Zeitgeist, brittiska öl, BrewDog, Karlströms MaltOm jag jämför med mina intryck förra gången så kan vi börja med utseendet. Fortfarande ett stort skum som är mörkvit. Jag tycker nog att ölen är svart denna gången och börjar redan här fundera på om receptet är det samma så här sju år senare.

Choklad, lätta rostade toner och tydlig humle i aromen stämmer relativt bra med upplevelsen senast även om jag numera har druckit flera schwarzbier och därmed nog får hålla med om att humlens närvaro är betydligt tydligare här än hos sina tyska ursprung. Framförallt märks detta i smaken som har lagern lätta, fjädrande gång men som i den här ölen har fått ett sting av beska. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om ölen. Att dricka den på egen hand då kan beskan bli lite åt det för fräna hållet men ihop med hamburgare och inte minst den råstekt potatisen så blir det riktigt bra där andra schwarzbier kan ha en tendens att mest kännas platta.

imageVårförkylning kanske man skulle kunna kalla det. Ont i halsen och massa slem är resultatet och då har jag ingen lust att dricka öl och där med dåligt med inspiration för bloggen. Pliktrogen som jag är (okejdå, snål även om jag väljer att tänka sparsam) så har jag släpat mig till jobbet där jag har visat limning och kontursåg. Tur att man inte behöver vara helt ärlig när man pratar om inspirationskällan. Vet ni redan nu vilket bryggeri?

image

Malt: Själva basen för ölen skulle jag vilja hävda, trots att vattnet står för större delen av volymen. På samma vis upplever jag att passionen hos många av de nya bryggerierna är basen för deras framgång, passionen och småskaligheten/närheten till kunderna.

WE STARTED IN A RAILWAY ARCH IN BRIXTON’S RESURGENT MARKET DISTRICT AND WE MAKE MORE THAN HALF OF OUR DELIVERIES ON FOOT TO LOCAL SHOPS AND RESTAURANTS*
(Citat från bryggeriets hemsida)

image

Humle: Kryddan i ölen, det som ger det lilla extra. Och det är de olika personligheterna som man träffar på bryggerierna. Jag har inget att jämföra med mer än det svenska lärarkollegiet och antalet lite egensinniga, nyckfulla, fantastiska, uttrycksfyllda, udda, givmilda, kunniga, generösa människor bland bryggerifolket dominerar fullständigt. De som startade detta bryggeriet heter Jez and Libby and Mike and Xochitl.

image

Jästen: Den egentliga magikern i bryggningen. Bryggaren bara skapar en omgivning för jästen att trivas i. Fast utan denna omgivning (vört) så blir det ju ingen magi. Lite samma sak är det med öldrickare och bryggerier. Det är omöjligt med bara magiska bryggerier, det behövs en hel del öldrickare också. Om det här bryggeriet har en interkosmisk blandning av varelser eller bara en vanlig metropolitisk (var fick jag det ordet ifrån, yrar jag av feber, eller?) vet jag inte men som vanligt med de nya små bryggerier så har de en kärna av trogna fans. Kanske är vi delvis på väg tillbaka mot bryggeritrogna öldrickare igen.

image

Vatten: Givetvis har ni redan listat ut bryggeriet, eller hur? Det som förundrar mig mest är hur ett bryggeri som jag inte har besökt, inte har träffat någon bryggare eller annan personal ifrån, som jag inte läser en massa om, som jag bara har druckit en eller kanske två öl ifrån plötsligt kan dyka upp i sinnet som inspiration för ett vanligt barnpussel. Jag skyller på febern. Jag hoppas att jag snart är frisk och ölsugen igen.

Moor Old Freddy Walker, Karlströms MaltHej och hå, inte varje dag man öppnar en sådan pjäs. Inser att jag inte alls är så stor och stark som jag kanske ser ut när det gäller öl. 66 cl och 7,4%, bara att tacka min lyckliga stjärna att min fru gillade den också. Annars vet jag inte hur det skulle sluta. För inte en droppe av detta skulle nå vasken. Detta var en riktigt god porter. Sötma och fruktighet i överflöd. Riktigt njutbar att sitta och sniffa på. Choklad, plommon, nötighet… smakerna bara fortsätter att utvecklas. Viniösa toner finns där redan från början vilket får mig att fundera på hur en sådan här öl utvecklas i källaren. Torkade frukter, kryddighet, kaffetoner, ännu flera smaker.

Tung kropp med låg kolsyra. Mjuk munkänsla. Riktigt trevlig öl. Ska man hitta något negativt så får man leta länge och väl men jag hoppar över det.

I efterkrigstidens Sverige var uppköpen av bryggerier inget ovanligt alls och på 70-talet exploderade det. Imploderade kanske är ett bättre uttryck. Lite över 150 stycken innan kriget, ner till 100 i mitten av 1970-talet och sedan ännu djupare ner till under tjoget när det var som sämst. Det där vet ni säkerligen en hel del om och ännu mera så känner ni till hur det nu har exploderat och vi snart har ett bryggeri lite var som helst.

Pendeln har börjat svänga tillbaka och uppköpen börjar bli vanligare. Lagnuita köptes av Heineken, Camden Town gick till AB InBev, Meantime köptes av Miller’s och nu senast Birra del Borgo och åter igen är det AB InBev som står för det glupska. För det är lite så det har låtit hos en del av oss ölbloggare men inte minst hos de (tidigare) lojala konsumenterna. Alla uppköpen har nämligen det gemensamma att de har följts av en hel del negativa reaktioner. Om detta är rätt eller fel tänkte jag inte diskutera här utan istället skriva om ett uppköp som inte har rönt riktigt samma intresse och som skiljer sig på ytterligare ett sätt nämligen genom att jag tror att båda parterna kommer att tjäna på affären. Det finns i alla fall potential för detta.

bron-till-black-isleDet är Innis & Gunns uppköp av Inveralmond. I&G är mycket välkända i sverige för sina ekfatslagrade öl men det är inte alls lika välkänt att de inte har haft ett eget bryggeri. Själv har jag inte grävt så mycket djupare i det hela så med viss reservation så tror jag att snabbversionen av deras historia är följande. Caledonian, där Dougal Sharp var bryggmästare, bryggde en öl som var tänkt att bara finnas till för att smaksätta whiskyfat åt ett av de större destillerierna. Givetvis prövade man smaken av ölet efter de 30 dagar i fatet som destilleriet villa ha. Plötsligt hade man en nischad produkt som snart nog skulle göra viss succe, inte minst i Sverige. Detta var 2002, året efter bildas Innis & Gunn som alltså ”bara” är ett ölföretag, inte ett eget bryggeri. År 2008 var efterfrågan så pass stor att ekfatslagringen hade skapat problem och man började använda Oakeratorn. En stor behållare som man lägger in ekbitar i och sedan pumpar runt ölen igenom. Detta ger jämnare smak av eken, mera volym på mindre yta och säkrare produktion. Ett enstaka fat kunde annars gå helt fel och det slipper man nu. Sedan 2003 har familjen Sharp köpt ut William Grant & Sons, man har utvecklat flera nya produkter dels med samma öl som bas fast olika fat för lagringen och dels helt nya öl som lagrats i ekfat.

2015 gick Innis & Gunn ut med att man tänkte starta en process för att samla kapital till att bygga ett nytt bryggeri på ännu obestämd plats. Jag vet inte om målet var tre miljoner pund eller om det var summan man lyckades dra ihop men hur som helst är det dessa pengar som man i år använder för att köpa ett befintligt bryggeri istället. Fördelarna för Innis & Gunn är tydliga. Att befintligt bryggeri med fungerande bryggverk, det kan ju vara så att Inveralmond redan har bryggt åt I & G. Bryggarkunskapen finns redan på plats. Dessutom ligger Inveralmond relativt bra till geografiskt, lätta transporter men ändå med möjligheten att hävda att man numera brygger sin öl i hjärtat av Skottland. Det låter givetvis ett par snäpp bättre än: ”Vi har vårt huvudkontor i Edinburgh och ölen bryggs på olika bryggerier”

fyra-skotska-ol

Blackfriar till vänster, en av fyra skotska öl jag hade i en omgång öl för vad som verkar vara en evighet sedan

Inveralmond då, vad finns det i affären för dem? Det brukar heta att varumärket får en möjlighet att växa med en större samarbetspartner. Så blir det definitivt i Sverige kan jag gissa. De öl som Inveralmond i dag har haft lite svårt av olika anledningar att nå ut med i Sverige kommer att få en extra skjuts om man förenar märkena. Jag tror att det är meningen. Innis & Gunn började för något år sedan att sälja sina öl på fat, tidigare var ju allt flasktappat och man kan nästan hoppas på att få den oekade versionen tillgänglig. Riktigt bra öl faktiskt. Med Inveralmond under sina vingar, innut i sin mage eller vid sina fat så får Innis & Gunn plötsligt inte bara fatkapacitet utan även cask-kunskap och möjligheter. Båda företagens produkter passar väl in i varandra så när som på en ljus lager men jag vet inte om Sunburst Pilsner är någon större produkt för Inveralmond.

Hur det blir i Sverige återstår säkert att se. Att TOMP skulle mista Innis & Gunn känns inte troligt, frågan är väl snarare om Inveralmond blir kvar hos Brewery International. Kanske kan vi hoppas på att få se mera av Skottarna, deras Blackfriar och Lia Fail är bra saker och de har en hel del sorter till som jag gärna skulle vilja pröva.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 205 andra följare