Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Blue Anchor Spingo IPABara för att man inte har tid att skriva innebär det inte att man inte har gjort sitt jobb och druckit IPA. O vilken autentisk IPA det var. Vad kan man annars vänta sig av Englands äldsta bryggeripub. Good Stuff, hur skulle man annars kunna överleva? 4,5% och inga mängder av humle, kan det vara autentiskt? Jo tjena, IPA har precis som många andra brittiska stilar ändrat karaktär under årens lopp. Läs gärna lite av någon som kan betydliget mera än jag om IPAns myter. Åter till min öl, the Good Stuff som min fru bara tog några sippar av och sedan vägrade dricka. Det fick bli en Fuller’s ESB som plåster på såren. IPAn ifråga var Spingo Jubilee IPA från Blue Anchor Inn i Helston. Ett underbart bryggeri med synnerligen på-gränsen-öl. Uppenbart infekterade står det på flera sociala medier om deras öl och det är här man funderar. Vad då infekterad, infektion är väl om man får ölen att smaka surt när man inte vill, eller? Kanske väl förenklat men liksom, ni fattar. Den här IPAn var synnerligen syrlig, ganska väl maskerat i aromen med en stor trevlig blombukett. Lätt caramell. Smaken har en tydlig syrlighet, inte otrevlig men inte vad man är van vid. För vad det nu är värt så min bryggarkunskap säger att dessa öl smakar bäst färska på puben och borde kanske inte buteljeras. Jag fick aldrig chansen att pröva men jag gissar så. Fast å andra sidan, är syrligheten fel? Uppenbarligen för min fru men om jag säger så, vi delar sällan en flaska 3 Fontainen heller. Låg kolsyra, om någon alls. Jag vet att de inte primar utan förlitar sig på efterjäsning av restsocker vilket märks. Mjuk munkänsla. Det konstiga är, en så pass trasig öl, nej jag vill nog inte säga att den är bortkastad, bara annorlunda. Kanske har jag ett nytt favoritbryggeri i kategorin Bryggeripubar, men bara kanske. Jag har några flaskor till att provsmaka.

Jag har nu fått stafettpinnen av Roger Karlsson som skriver på Alf tycker om Öl. Det hackar lite tidsmässigt för att jag har varit iväg på semester i Cornwall. Egentligen hade jag och Roger fuskat lite och jag fick ett annat ämne innan jag stack iväg. Öl och matkombo, gärna med en touch av England. När sedan han fick ett liknande ämne så blev det ju lite tokigt och vi bytte ämne. Jag trodde lite optimistiskt att jag skulle sätta mig någonstans under semestern med mobilen och leverera ett inlägg. Det gjorda jag inte men här kommer nu mina tankar kring ämnet – ”Favoritbryggerier i Storbritannien – 1 traditionellt och 1 modernt (craftbrewery)”

wpid-1381660805912.jpgVi skulle kunna börja med att gräva ner oss i någon slags definitions här men det hoppar vi över och gör det lite enkelt för oss. Ett bryggeri från tiden innan Meantime och ett bryggeri efter Meantime. Okej, då har jag alltså uteslutit ett bryggeri av de mer än tusen som finns i Storbritannien. Lättare hade det varit att göra detta inlägget på 70-talet eftersom britterna då bara hade i runda tal 150 bryggerier. Fast det är klart, det hade varit riktigt jobbigt att hitta ett ”modernt” bryggeri då, ett med många ölsorter humlade med Amarillo, Chinook eller Wai-iti.

Nåväl, åter till nutiden och börja plocka bland bryggerierna. Vilka kandidater har jag på listan. Det finns många att välja av och många bryggerier har jag kvar att upptäcka, även när vi pratar om de gamla klassiska. Äldst får gå först och jag börjar leta i minnet. Uppenbara kandidater för titeln mitt favoritbryggeri är t.ex Fuller’s, Sheperd Neame, Adnams men vi har även Green King, Wells, Frederic Robinson, Bateman, Hall & Woodhouse, Timothy Taylor. Lite mera okända i Sverige känns det som om Thwaites är och det känns som evigheter sedan Hook Norton fanns lättillgängligt på Systembolaget. Thwaites förresten, Marston borde jag väl kanske skriva även om jag ofta tänker på dem som Wolverhampton & Dudley. Bland de klassiska märkena är det inte alltid lätt att veta vad som bara är ett ölmärke eller vad som är ett bryggeri. Daniel Thwaites brygger visserligen öl till sina egna pubar men om jag har fattat rätt så är allt annat bryggt hos Marston’s så de Lancasterbombare vi fick till Systembolaget var inte alls bryggda i Blackburn.

planering suffolkHumm, många på listan och då har jag inte nämt det bryggeri som jag med lätthet skulle ha valt för fem år sedan. St Peter’s Brewery. Så om jag avslutar name-dropingen här och börjar reda ut tankarna istället. Vad är ett favritbryggeri? Det bryggeri med den absolut bästa ölen? Det bryggeri som jag ger mest poäng genomsnittligt? Eller det bryggeriet som har snyggast logo? En mix av allt detta skulle jag nog tro men ett krav är givetvis minst ett par riktigt bra öl. Så Green King har lite svårt att hänga kvar på listan med sin Old Speckled Hen, Sheperd Neame har visserligen sin Spitfire men det är lite tunt där bakom. Så om jag nu plockar ner listan till bara tre bryggerier så blir det St Peter’s (Cream Stout, Porter samt deras Ruby Red) Fuller’s (ESB, Chiswick, Vintage Ale samt Mr Harry) och Adnams (Broadside, Gunhill och Sixpoint Porter). Alla tre bryggerierna har förutom bra öl en annan sak gemensamt. Alla tre har en pub med på min egna personliga tio-bästalista över pubar i England (jag skriver England för jag har besökt så få pubar i de övriga delarna av det förenade kungariket) En bra pub är inte att förakta när det gäller att njuta en öl. Adnams har givetvis många av sina öster ut i Suffolk och jag har underbara minnen från både Lord Nelson och Crown Inn medan deras kanske bästa pub ironiskt ligger i London, Nag’s Head. Fuller’s har massvis med pubar, långt ifrån alla är något speciellt och några få jag har besökt har varit sämre än medel. The Dove utmed Themsen i höjd med Hammersmith är underbar och jag kan inte låta bli att nämna The Union. En Fuller’spub – UTAN Fuller’söl normallt. Underbart grepp av dem att sälja andra Londonbryggeriers öl. Något som skiljer ut Adnams och Fuller’s från St Peter’s känns experimentlusten. Det kommer ut ganska många tillfälliga öl från Fuller’s och Adnams har massvis av dem. Okej, deras belgiska försök har varit, ska vi säga lovvärda försök snarare än bra bryggder mendet är ett bryggeri som vill utvecklas. Det gillar jag och Fuller’s har sina Past Masters och Brewer’s Reserveserier som höjder dem något i mina ögon även om jag inte är överförtjust i alla ölen

Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus

Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus. Det ser inte så mycket ut för världen kanske men gisses vilken öl

Okej, dags att bestämma sig…. och då väljer jag Old Chimneys! Se där ja! Som fallen från skyarna dyker Alan Thomsons lilla gårdsbryggeri upp i minnet. Jag vet inte om det riktigt är vad Roger hade tänkt sig som klassiskt bryggeri men detta lilla taniga bryggeri som producerar några av landets bästa öl är mitt favoritbryggeri alla kategorier. King Henry är höjd till skyarna av många och jag står långt fram i kön själv. Värt att nämna är också deras Barbastelle och Black Rat bland de svarta. Military Mild kan vara underbar medan den ljusa sidan är lite svagare även om Parnassus är okej. Det jag gillar med Alan Thomson är hans ”låt mig få brygga öl” attityd. Han var påtagligt besvärad när jag ville besöka bryggeriet som ölskribent, Old King Henry Reserv låg och ligger etta på Ratebeerlistan men väl där så pratade han gärna om sina öl men mindre om sig själv. Man kan köpa ölen på plats samt på få andra ställen runtomkring i Suffolk. Jag har även sett några enstaka flaskor inne i London men samtidigt kan folk som vill ha lite fest hemma i trädgården för att fira sin 60-årsdag t.ex. köpa en hel tunna som Alan själv kommer hem och ställer upp, så det blir bra gjort. ”Jag brygger öl för folk som bor runt ikring…” uttryckte han lite krypiskt när vi pratade om att han inte säljer mer av sin öl på nyhetestörstande pubar i storstäderna.

Partizan, utsidanNär det gäller de moderna, hippa, nyskapande, pråliga, okonsekventa, svajig, experimentvilliga, ölutvecklande nybörjarna så har vi åter igen massor att välja på. Här är valet för mig väldigt enkelt och det ska sägas direkt, det handlar inte om ölen enbart utan om en helhetsupplevelse från bryggaren, bryggeriet, bryggeripuben (om man kan prata om en sådan?) via etiketten, flaskan, sortimentet till det viktigaste. Ölen! Givetvis finns det massor att välja av och jag har en handfull bryggerier som jag inte har prövat/besökt/upplevt så valet kan mycket väl ändras relativt snabbt men de senaste tre åren har svaret på denna fråga varit Partizan Brewery och det blir det denna gången också. Titeln är faktiskt ohotad för Andy Smith trots Thornbridge, The Kernel, Wild Beer, Burning Skye, uppstickarna Howling Hops, Siren eller Magic Rock. Jag är väldigt glad över att det finns en distribution på Partizanöl till Sverige även om den inte riktigt når Falköping. I vissa delar så är Andy och Allan ganska lika varandra. Inga stora gester, inget framhävande av sig själva utan ölen talar för sig och en liten del av mig skulle önska att även Partizan var något jag behövde åka till England för att få dricka. Troligen skulle det säkra topplatsen ytterligare någon tid.

Med detta skrivet så är det då dags för mig att lämna vidare stafettpinnen till Magnus Bark på Ofiltrerat. Jag var frestad att skicka med en liknande fråga om Magnus favoritbryggeri i Sverige men det känns lite för billigt. Magnus var under en tid Ölbloggaren med stor bokstav i Sverige. I mångt och mycket håller han kvar den platsen även om det finns flera andra kanaler att välja mellan. Som ledande ölskribent och eftersom jag vet att du läser väldigt mycket så skulle jag vilja höra lite om dina favoriter. Det kan vara en skribent, en enskild artikel, en bok eller varför inte något av varje. Lyft fram några positiva läsupplevelser som du vill dela med dig av.

Givetvis är mitt engagemang i Nya Victoria av stor vikt när man läser detta inlägg och det är nämnda bryggeri som har fått mig att ta en extra funderare på detta med definitioner över bryggeri och bryggare. Det och ett för mig nytt begrepp, ölarkitekt. Konstigt ord helt enkelt för mig men när man funderar över det så… kanske ett bra ord. Definitivt mera positivt än kontraktsbryggare. Fast det är klart, det är ju i andra änden av skalan. Vi börjar dock med det enkla. Notera att detta är mina definitioner och jag ändrar mig gärna om någon har bättre förslag.

Ben Ott, London Fields Bryggare

Ben Ott, Bryggmästare. På bilden hos London Fields, numera hos Truman’s

Bryggare – någon som brygger öl helt enkelt. Kan vara en som sköter det mesta eller kanske allt på ett bryggeri om det är ett väldigt litet företag. Det kan också vara någon som kommer in i en fabrik, byter om till sitt nattskift och börjar övervaka skärmen vid vörtkokaren. Den gemensamma nämnaren är att båda två sköter det praktiska arbetet med att brygga ölen.

Jag får ofta förklara att jag absolut inte är bryggmästare på Nya Victoria. Bryggmästare är en titel på någon med akademisk utbildning. Närmaste utbildningsplats för oss Svenskar är Den Skandinaviske Bryggerhøjskole i Danmark och det finns några till i Tyskland där vi Svenskar historiskt har utbildat oss. Tittar man på England så pratar man ofta om Huvudbryggare istället. Samma jobb men inte samma formella utbildning. Så jag nöjer mig gott med titeln bryggare. Det känns stort nog i sig.

Sedan blir det knepigare, kontraktsbryggare är en term så kan användas i båda riktningarna. Grängesbergs Bryggeri (Spendrups) räddades bland annat av ett sådant kontrakt. De fick uppdraget att brygga Löwenbräu på 70-talet. Bryggde och sålde den ölen i Sverige på kontrakt. För konsumenten kändes det troligen som om de köpte tysk öl. Liknande arrangemang använde/använder sig Millingstorp av. En tysk bryggare gör öl med deras etikett på. Kontraktsbryggare har även ibland använts om bryggare som hyr in sig hos andra bryggerier. Som Electric Nurse gör. Inte helt oväntat fick de hjälp av Dugges att brygga sin öl men Dugges har mycket att göra och om jag har förstått rätt så av volymsskäl så har Electric Nurse även bryggt hos andra bryggerier. De har flyttat runt hos olika bryggerier och då kommer vi till termen Spökbryggare (Engelskans Gypsy Brewer känns konstig att använda men är i sin fördomsfullhet kanske en bättre beskrivning) En bryggare som vårdar sitt varumärke, säljer SIN öl och är ett ölföretag i ordets flesta bemärkelser men inte den kanske mest specifika, själva bryggandet. Däremot kan skickligheten och kunskapen givetvis variera. Man kan med lite grundläggande baskunskaper om malt och humle sätta ihop en smakbeskrivning och sedan gå till en bryggare och ha ett skelett till recept som man vill få bryggd. Jag tror att det är detta som man kallar ölarkitekt. En ganska bra distinktion tycker jag. Spökbryggare, någon som likt ICA ber att få en öl i sitt namn använder sig av en Spökbryggare, någon som likt en spökskrivare står för mycket av hantverkskunnandet. Medan någon med goda kunskaper, som faktiskt är med och skapar ölen rent fysiskt på bryggdagen t.om. Kanske kan få den noblare tituleringen ölarkitekt.

Embryot till bryggverket hos Nya Victoria

Vad vill jag då kalla ett företag som Nya Victoria. Ett företag som lånar utrustning hos ett bryggeri men har sitt eget jäskärl där, har egen personal som brygger, buteljerar, etiketterar. Goda kollegor kanske, eller. Om några veckor slipper jag fundera över det alls, i fredags provkörde vi t.ex. pumparna. Om några veckor har vi bryggeriet igång och jag tycker själv att det känns mera riktigt att vara ett bryggeriföretag när man har ett bryggeri men det är ju bara min känsla förståss och den kan ju bero på att vi snart har ett bryggeri.

En Pale Ale som jubileumsöl? Tja, varför inte? För att det helt enkelt inte är en typ av öl som passar sig som jubileumsöl kanske? Nu har i alla fall Fuller’s gjort precis detta och vi pratar om en blank, gyllene öl, ljust bärnsten kanske är bra beskrivning. Redan i aromen så hittar jag två saker som sedan går igen i ölen. – Avsaknaden av jubileumsölskänslan och kraftfull balans. Det är mycket kraft i den här ölen utan att den blir tung. Maltig arom med markerad humlenärvaro. Jordig och lätt gräsiga humlearomer trängs alltså lite lättare citrustongångar som brukar finnas hos Fuller’sölen.

Detta är alltså en specialbryggning som endast säljs via Fuller’s hemsida, bryggerishopen och så Systembolaget. Noterbart är att priset i Fuller’s Webshop är sju pund medan den på Systemboalget bara kostar 59 kr. Det som jag tyckte var lite väl dyrt visar sig vara ett fyndpris? Om man nu anser att £7.00 skulle vara något slags riktvärde.

Sötma, brödighet och karamelltoner kommer i smaken. Medium kropp och kolsyra bidrar till känslan av en vardagsöl. Marmelad dyker upp i hjärnan. Sötman från alkoholen är framträdande och de 7% märks tydligt men integrerat och man kan inte mer än undra om man inte skulle kunna brygga den här ölen säg vid 5,5% Avslutningen har mera sting i beskan eller om det är sötman som tacklar av. Trevlig öl, riktigt bra men jubileumsöl? Nej tack, jag hoppas att Fuller’s gör detta till en av sina standardöl om det inte vore för priset (och den något höga alkoholen). Det är när jag tänker denna tanke som jag inser vilken bra 170-års jubileumsöl detta är för ett bryggeri som Fuller’s. Fuller, Smith & Turner är inget smack in your face bryggeri, inget hippt humleexperimenterande bryggeri eller specialskruvat med en ekfatslagrad rabarberkölsch som är helt svart i färgen. Fuller’s gör en del nyskapande saker men framförallt är det ett bryggeri med båda fötterna djup ner i den traditionella, brittiska fatölsjorden och då passar detta utmärkt. Så jag tänker på de sju punden och beställer ytterligare två flaskor för att ha vid något speciellt tillfälle under sommaren/hösten

Champagnekork MeantimeDen stora nyheten från brittiska öarna den senaste tiden har givetvis varit att Meantime säljer till SAB Miller. Säljer ut sig har vissa ropat ut på sociala medier medan flera ganska tunga namn inom ölkretsar i drottningens rike har förklarat och försvarat försäljningen. Peter Brown och Martyn Cornell t.ex. Försäljningssumman är inte offentliggjord vad jag vet men Alastair Hook har säkerligen inte gett bort sitt skötebarn och jag tror inte att SAB Miller kommer räkna hem sin investering direkt men troligen i det långa loppet.

Meantime är, trots sina modesta 15 år, Londons näst äldsta bryggeri efter Fuller, Smith and Turner och har spelat en mycket viktig del i ölrevolutionen i Storbritannien. För tio år sedan kändes de inte bara nyskapande och revolutionerande utan också genuint småskaliga ute i Greenwich. Med 70 000 hl per år så är man inte småskalig längre och med sin chokladporter är man inte nyskapande längre och deras formspråk är inte iögonfallande längre. Jag upplever dock inte att det är Meantime som har ändrats utan omvärlden. När Meantime startade fanns det bara ett knappt dussin bryggerier i London kvar i den stad som en gång i tiden kunde i alla fall tävla om att kallas världens ölstad. Sedan dess har alla dessa flyttat eller packat ihop förutom då Fuller’s (vars bryggeri heter Griffin och är bra mycket äldre än bryggeriföretaget för övrigt). Näst äldst och näst störst är alltså Meantime men sedan finns det drygt 70 bryggeriet till. 70 bryggerier som skapar en helt annan värdsbild än vad Young’s, Freedom, Haggard’s gjorde då. Ta bara en sådan sak som att Meantime kändes spännande för att de bryggde varierat sortiment. Union Lagern var deras första produkt men sedan följde spännande saker och de skrev till och med ut vilken humle som fanns i ibland? Plus en massa annan info om deras öl specifikt eller om öltypen i stort. Då i början av seklet var detta unikt.

Så sakta men säkert har Meantime knuffats undan i oss ölnördars medvetande men knappast hos öldrickare i stort. 75-80 000 hl producerad öl förra året säger en hel del men 60% ökning säger egentligen mera. Mer klartsynta personer än jag själv har alltså sett denna Etiketter Meantime Breweryutveckling tror jag sedan länge tillbaka. Meantimes mål har säkerligen varit att bli ett storbryggeri hela tiden och detta var ett logiskt steg. SAB Miller har kvaliter som storleverantör av öl som Meantime nu kan dra nytta av istället för att gradvis försöka bygga upp detta själv.
Är det då dåligt eller bra? Först måste man pröva deras öl, smakar den bra? Jodå, det gör den allt, lite mainstream aktig men mainstream de-luxe på något vis. Jag har själv ofta hyllat deras Chokladporter och är alltid lika förundrad över att det inte är den som har hyllpats på systembolaget istället för Young’s Double Choclate Stout. De var tidiga med sin London Porter och de hade en fläderblomsöl ett tag som jag gillade men så är jag svag för fläderblomsöl. Yakima Red som kom någon gång 2010 var en höjdare men annars så är det nog bland deras versioner av tyska ölstilar som de faktiskt har varit mest imponerande även om jag ofta har liksom valt bort dem ur ett gegrafiskt/historiskt/nostalgiskt perspektiv när jag har varit i London.

Peter Haydon

Peter Haydon, en fantastisk guide som har jobbat på bryggeriet innan men som numera driver eget bryggeri.

Åter till frågan, är det bra eller dåligt? Tja, bra öl som blir mera lättillgänglig känns väl inte fel. I skrivande stund finns det tre öl tillgängliga från dem via Wicked Wine och alla tre har kollikrav. Kanske kommer vi få flera sorter till Sverige och utan kollikrav. Fast nu antar jag då att Wicked Wine kommer att tappa distributionen i Sverige men det vet jag egentligen inget om. Personligen tappar dock bryggeriet lite av sin glans i mina ögon men jag är ju en nostalgiker och lättpåverkad romantiker när det kommer till dessa saker. En öl från ett mindre bryggeri smakar alltid bättre än en från ett större bryggeri. I alla fall när jag vet om det. En öl från ett bryggeri som ligger i ett järnvägsvalv smakar betydligt bättre än ölen från men egentligen har detta inte ändrat sig alls, det handlar ju bara om vem som äger och distributerar ölen. Jag gissar att Millers inte har köpt Meantime för att göra om det till ett lagerbryggeri med tre sorters öl i sin portfölj. Det verkar liksom löjligt för då blir 80 000 hl plötsligt om inte en spått i havet så i alla fall inte mer än ett par hinkar. Å så länge som man håller hög klass på sin rundturer kommer jag att rekomandera dem på samma sätt som jag hellre går till Plume of Feathers istället för den sterila miljön inne på Old Brewhouse men här är vi alla olika.

Festivalen är över, vi har haft premiär för Victoriaölen och det finns äntligen lite tid för mig att blogga. Man ska inte övertolka detta men det uppstår alltid ett sug när jag inte har haft tid att skriva. Hade tänkt att skriva något om Systembolaget och den skit som de får för att de gör reklam för sig själva. Eller om Helsingborgs Bryggeri som firar 4-årsjubileum men de har redan haft festen så nu är det ingen mening med detta. En annan sak som fångat mitt intresse den senaste tiden var en okritisk/reklamliknande hyllning av Melleruds Pilsner och den debatt som uppstod bland ölskribenter. Den fick mig att fundera över att göra något liknande för en av mina favoritöl. Det kommer kanske.

preppensNu fick det bli Ölbloggarstafetten 2015 som blev första blogginlägget på en månads tid. Knut Albert har skrivit om sina minnen av öl, innan han själv började dricka öl. Inte en helt lätt sak. För min del hade det troligen varit enklare beroende på hur man definerar ”började dricka öl” Om man inte tar med de enstaka pint Guinness som jag drack på St Patrick’s Day när jag var mellan 20 och 25 år så var jag nära 30 innan jag började dricka öl. Jag minns att jag smakade på något som bara var pissigt under gymnasietiden. Preppens om jag kommer ihåg rätt. Burköl med ett plomonstop på som alla skulle dricka. Jag valde hellre Pripps Blå lättöl. Men det är faktiskt minnen från en tid då jag drack öl om än i kvantiteter typ 1/3 cl per dag utslaget över året.

Från min barndom är det två ölmärken som dyker på, Dart och Three Hearts. Jag gissar att det är lättöl som jag minns. Starkölen som de vuxna drack ägnades det väldigt lite intresse till. Ölen var liksom bara något som fanns där på bordet hos farmor och farfar i stugan. Var det någon dryck som fick uppmärksamhet så var det snapsen och elva kaffet. När man ser det i backspegeln så är jag inte förvånad. Med tanke på variationen hos de öl som togs hem så var det inte mycket att rikta uppmärksamheten mot.

Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare