Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Spit Roast Steak Chips, Karlströms MaltEn semesteresa i sydöstra Europa ger inte de högsta förväntningarna för att hitta spännande brittiska öl. Ännu mera oväntat är kanske att hitta en påse chips med anknytning till något av de brittiska öarnas bryggeirer. Det är Wychwood som har lånat ut sitt varumärke Hobgoblin till chips från Burts. Lite kul att hitta en sådan sak i Slovenien av alla ställen.

Chipsen har en hårt rostad yta och sonen sågade chipsen direkt vid fotknölarna. (De smakade som baconchips först och sedan gick det bara nedåt) Själv tyckte jag att den kändes okej om än något dammiga. Jag hade redan från början valt bort öl till chipsen för jag tycker inte att salta chips förhöjer särskilt många öl. Det är helt enkelt sällan jag dricker så menlös öl att chips eller nötter höjer smaken på den. Detta var dock en stillsam chips, lite salt så den hade nog kunnat funka. Det smakade faktisk lite söndagsstek om den så en maltig bitter eller en smörkoleladdad Pale Ale. Jag får ta en tur ned till Slovenien igen och köpa en påse till och pröva.

Ola Dubh 18, Harvistoun, Karlströms MaltGott att vara tillbaka efter cirka sex veckors uppehåll med bloggen. Det har varit en bilsemester på kontinenten så inte mycket att skriva om på en blogg om brittisk öl där. Sommar och sol vart än vi har uppehållit oss. Dessutom har jag, om vi håller oss till öldrickandet, försökt att fokucera på att rensa upp och städa i ölkällaren. Jag har en del av hyllorna där jag ställer lite olika öl som jag inte har några direkta planer att skriva om och de är absolut inte är tänkta att sparas utan vardags öl som bör ha relativt stor rotation på. I början av juni noterade att jag att i princip fanns det bara alkoholstarka, mestadels svart öl som trots min intention har blivit stående ett tag eller två.
Det är av dessa öl som jag har valt i första hand under de senaste knappa två månaderna. Så även ikväll och då en som passar för bloggen.

Harviestoun Ola Dubh

Okej, då kör vi. En gammal goding som kanske, kanske inte har blivit stående för länge i källaren. På flaskan så har vi en märkning Feb 2012 som anger buteljeringen och flaskan är också individuellt numrerad. Lite coolt tycker jag. 02785 är numret på min flaska. Jag undrar om det faktiskt har varit så många flaskor att det behövs femsiffriga nummer. Hur många fat satsar man på en sådan här öl? Ölen är alltså 4½ år gammal och har ett bäst före märkning som säger att jag skulle ha druckit den i februari 2015.
Jag vet inte mycket om ölen från början men enligt Harvistouns hemsida så har man bryggt en uppumpad Old Engine Oil (som jag gillar) på 10,5%. Frågan är hur mycket samma öl det är när det handlar om 6% i orginalet och 10,5% i specialbrygden. Hur som, dessa 10,5% häls i whiskyfat som har innehållit Highland Park 18y och får sedan vila i ett halvår. Där efter buteljeras det…

Svart i färgen som sig bör för en öl som heter svart olja. Ett litet, mörkfärgat skum som kräver sin höjd för att byggas upp. Relativt snabbt försvinner skummet och lämnar bara en tunn rest i kanten av glaset.

Aromen är ganska försiktig och domineras stort av molass, bränt socker och brända aromer som kaffe, choklad, karamell. Det finns lite andra saker i aromen men det ligger relativt djupt begravda. T.ex. vanilj och whiskyaromer som bör komma från fatet.

Smaken är lite tung i gumpen, speciellt eftersmaken. Låg kolsyra, inte mer än medium kropp och väldigt lite av whiskykaraktären tyvärr. Det som luktade lovande smakar mindre lovande. Alla smakerna är lite för mjuka ihop. Chokladen smälter ihop med kaffe, molass, aningen nötter och russin men inget riktigt kraftigt eller speciellt. En ganska anonym öl helt enkelt.

Nja, jag avslöjade väl mina åsikter om den här ölen i smakbeskrivningen. Detta var inget som gladde mig storeligen. Old Engine Oil är absolut något jag gillar och man ska komma ihåg att Skottarna har satt februari förra året som bäst före datum. Jag prövade också med en liten, liten skvätt Highland Park i ölen och det förbättrade den faktisk. Lite mera whiskykaraktär var definitivt något som gjorde den rättvisa. Kommer jag att köpa den igen? Kanske, kanske inte. Just denna flaskan låg på närmare 80 kronor (£6,50) och det var den inte i närheten att vara värd. Däremot kommer jag gärna pröva 16-åringen eller 12-åringen.

Jag håller på och rotar runt på nätet efter försäljningssiffror för brittisk öl. Jag hittade en gammal lista från 2009 om bäst säljande ölsorter, en sorglig lista som troligen stämmer relativt väl även idag. Jag hittade ett diagram över försäljningsvolymerna av öl månad för månad januari 2013 till juni 2015. Inte alls oväntat innehar januari bottenplaceringen som sämsta månad alla tre åren men att december skulle ligga högst hade jag nog inte tippat på. Jag trodde sommaren var öldrickartidens kulmen och att det peakade i augusti. Givetvis är säkerligen sommarförsäljningen extremt väderberoende men det syns mest på vilken månad, juni eller juli, som dominerar försäljningen i sommarmånaderna. Både 2013 och 2014 ligger man på cirka 450 000 000 liter öl (hmm, undrar om jag verkligen har fått den siffran rätt? Det känns enormt mycket men det stämmer med cirka 70 liter per person och år) i bästa sommarmånaden medan decemberförsäljningen ligger upp mot 500 000 000 liter. Dippen mellan december och januri blir alltså enorm. I december 2014 såldes det 504 200 000 liter öl och i månaden efter, januari 2015, så sjönk siffran till 221 100 000 liter. En sänkning med 56%

Källa: http://www.statista.com/statistics/308989/monthly-beer-sales-in-the-united-kingdom-uk/

The Dove

En öl vid Themsen i december är nog inte riktgit anledningen till de höga siffrorna. Här är det nog oftare bra väder och sommar som toppar försäljningen.

 

Visserligen var det en slump men Sam Smith’s Taddy Porter känns som en bra öl att fira in det 1000:e inlägget på bloggen. Så här vid det tusenförsta inlägget tänkte jag passa på att titta tillbaka. Lite navelskådande helt enkelt men ni får gärna hjälpa till genom att kommentera vad ni har uppskattat mest. Det skulle sporra till att göra liknande blogginlägg.
Om man tittar på besöksstatistiken så borde jag skriva om whisky eller Mariestad Export. Saken är ju den att det är svår att hitta allt för många anknytningar till brittisk öl. Jag tänkte jag skulle rota runt bland blogginläggen och hitta några favoriter men det är inte lätt. Nu är det mest en stor hög med ostrukturerad textmassa upplever jag det som.
Givetvis, vet man vad man letar efter så hittar man det men om man inte vet… Mest består bloggen av ölrecensioner vilket är en synnerligen ömtålig färskvara. Ibland är den inte ens okej när den kommer ut för hur intressant är det att läsa om en öl som inte finns längre? Fast samtidigt är det där bloggen liksom hör hemma, kanske.
Mest gillar jag blogginlägg som ger lite bakgrundsfakta typ det om Traquair House Ale. Ett inlägg med kommentarer dessutom. Det om Westmalle är ett annat exempel.
Jag vet att folk har uppskattat det jag skrev om pubarna i London och är det något jag skulle vilja skriva mera av så vore det typ reseinlägg. Resa är roligt! Mat är också roligt, titta gärna runt i matkategorin. Ölbloggarstaffetten var ett riktigt kul initiativ, jag borde vara med på sådant oftare.

Stort, väldigt stort tack, till er som läser bloggen. För jag antar att ni läser, inte bara klickar på den. Utan er så bleve inget skrivet och jag har roligt när jag gör det. Mest spännande blir det de gånger någon av er kommenterar. Om jag skulle önska mig något så vore det flera kommentarer till texterna. Tyck till om ölen, tipsa om bryggerier, ställ frågor. Utmana mig gärna att skriva om något speciellt så drar vi på och kör 1000 inlägg till.

Egentligen hade jag inga problem alls för att utse vilken öl som skulle testas i Teku-cupan. Glaset är designat av två italienare och det är riktigt snyggt tycker jag. Jag har funderat länge på att skaffa mig ett par av dem men det har inte blivit av. Mängden glas här hemma är säkerligen en stor anledning till att de inte har blivit anskaffade. Slöhet en annan anledning och pris spelar också in.

Taddy Porter, Sam Smith, Tadcaster, Karlströms MaltDags att testa både glaset och inte minst en klassiker, Samuel Smith’s Taddy Porter.
Vad är det då som gör den så klassisk? Fråga inte mig, för jag hittar inte mycket fakta om bryggeriet och kan inte alls mycket själv om det. En starkt bidragande orsak är givetvis hög kvalitet på ölen, så pass att M. Jackson lär ha utnämnt ölen till en av världens fem bästa. Hur väl den skulle stå sig enligt legenden Jackson i dagens konkurrens får vi inte veta och själv har jag svårt att hitta så stora kvaliter hos denna öl att den hamnar på en topplista. Missförstå inget här nu, detta är en riktigt god öl men det finns så många goda öl numera. Partizan FES, The Kernel Imperial Brown Porter, O’Hanlon’s Port Stout, Old Chimneys Good King Henry eller By The Horns Gift of the Gab bara för att nämna några svarta, engelska öl.

Relativt stort och tätt skum med mörk färg. Rödaktig ton, tunn färg. Medium kropp och stor komplexitet. Låg kolsyra men jag tror att det var flaskan. Denna har lagrats i källaren och hade bf-datum Nov 2014 (jag borde verkligen dricka öl oftare) och jag gissar att den har högre kolsyranivå normalt. Mig störde det absolut inte hur som.

Aromen är maltig, syrlig, choklad och uns av kaffe. Inte enorm men väldigt, väldigt sammanhållen.

Mjuk lätt munkänsla, riktigt tvärkort eftersmak men sedan kommer den krypande. Detta är inte en öl med mycket beska. Lätt syrlighet finns där och en stor fruktig ton. Detta är en öl som bygger på tesen att en stout är rostad i karaktären medan portern är mjukare.

Riktigt trevlig öl och riktigt trevlig glas. Båda två levde upp till mina stora förväntningar. Taddy Portern lär dröja innan jag får chansen att uppleva igen men TEKU-glaset kommer jag använda flitigt. Klart bästa glaset av de jag har provat ur sejdelshopen.se sortiment. (Jag har fått glaset för att prova det)

Maj är Mild Month enligt CAMRA. Själv hade jag en plan i vintras att jag skulle köpa lite olika milds. Tanken var att lära känna ölstilen mera. Frågan är om det finns en ölstil som spretar mer än Mild? Inte ens saison tror jag, eller kanske saison då.

På 90-talet var det enklare. Då var en mild, enligt M. Jackson, en ibland kopparfärgad öl men oftast mörkare. Kraftig kropp i relation till sina 3%. Dessa öl hade en image av att vara stapelvara för kroppsarbetare.

Numera kan en mild vara betydligt ljusare eller rent av svart. 3% är snarare undantag och det är bara någon månad sedan Buxtons Mild på 9,5% fanns på bolaget.
En öl då? Jag hade en flaska Tintagel Black Knight sedan i sommras i källaren. Hög tid att pröva den, idag i maj sista dag.
Black Knight är just svart i det närmaste. Sötma och relativt mycket kropp. Detta är ingen öl som man sitter och sniffar på, hinkabilitet är ordet. Mjuk, mild och mäktigt präktig. Passar väldigt bra in på bilden att Mild är en ölstil för äldre gentlemän i flat caps. Rostade toner och aningen brända toner. Eftersmaken är försiktig men bjuder på en dos choklad som passar riktigt fint och bidrar till känslan av en stillsam, enkel öl. Jag skulle gärna pröva den på cask, i Cornwall, i maj nästa år. Någon som ska med?

Att skriva om lite mindre god öl är inte alls kul. Därför brukar jag undvika att göra det allt för mycket men någonstans känns det mera ärligt att faktiskt göra detta ibland och nu när jag nästan ohämmat hyllade Trolltunga och sedan så tätt inpå prövade Wild Beer Co och deras Sleeping Lemons som jag hoppades på skulle vara i närheten i smak så känns det helt rätt.

Kanske var det något med mina smaklökar den kvällen, kanske de höga förväntningarna men jag var inte ens nära att dricka ur den. En stor suck och besvikelse fick mig att rycka upp mig ur fåtöljen och ställa mig och diska istället.

Visst luktade den citron, visst såg den vacker ut men smakerna var obalanserade, ospännande och vattniga. Dessutom känns det salta allt för övergripande. Lite hårda ord kanske men de speglar väl vad förväntningar kan göra. När jag läser på sociala medier vad andra har tyckt så kan jag inte undra om jag har fått en dålig flaska. Fast å andra sidan hittar jag beskrivningar som stämmer bra med min vilket gör att vi säkerligen kan stoppa undan Sleppings Lemons i lådan ”Smaken är som baken”

Bara en liten notering – Trolltunga är helt slut, de fem enstaka flaskorna som står noterade finns inte.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 205 andra följare