Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den här ölen har fått pris i World Beer Cup för vad nu detta är värt. Den har ju Sofiero Orginal också fått men å andra sidan var det silver medan detta var ett guld i klassen Europeisk Stout.

Det må vara hur det vill med dessa medaljer, skulle jag välja mellan de båda ölen so vore valet enkelt. Sublime Chaos om inte alla dagar i veckan så i alla fall sju av sju.
Mörkt svart öl som har en röd bakgrundston. Oväntat ljust skum och rikligt sådant. Tung söt lakrits drar på direkt i aromen ihop med kaffe och rostade malttoner. Inte insmickrande, utan massiv och tung. Smaken bjuder på portvinsfruktighet som komplement men även om det är bättre än Sofiero, vilket knappast säger så mycket, så finns det många andra tunga stout som jag gillar bättre. Lite för mineralig (är det vin jag skriver om?)

Anarchy visar sig vara ett trevligt bryggeri som jag hoppas får pröva mera av. Apan var den klart bättre varianten av de båda enligt mig.

Även detta var en öl jag fått skickat till mig för att recensera

December är väntans tider, fråga alla barn bara. Själv har jag ofta inget emot att vänta, bara jag kan göra något vettigt under tiden.
Fuller’s släppte sin femte version av Brewer’s Reserve och även om jag inte är någon uttalad vän av ekfatslagringar och absolut inte tycker att de fyra första är fantastiska så satsade jag hutlösta 100 spänn på en sådan flaska. Denna gång är det inte Vintage Alen som de har hällt på fat utan Golden Pride. Lär vara sista i serien enligt Fuller’s Scandinaviens Facebooksida.
Vad ska man nu göra i väntan på ölen då? Varför inte pröva en annan ekfatslagrad öl som innis-and-gunn-rum-cask-karlstroms-maltInnis & Gunn Rum cask
Den här är mörkare än de andra två jag nyligen har prövat (här och här) men en snabb sniff ger tydligt besked, detta är en Innis&Gunn. Vad det gäller färgen så kan jag väldigt lite om rom men jag vet att det inte är ovanligt att den bara är färgad och inte ekfatet som ger färgen. Men jag vet inte var i processen detta sker eller om det är detta som ger den mörkare färgen här. Vanilj, torkad frukt, lite tung i gumpen. Fyllig öl med hög kolsyra. När jag tar första klunken så inträffar det spännande att ölen blir ännu tyngre, mäktigare än deras original men på ett förträffligt vis. Choklad och jordiga aromer. Bygger på sötman och ger an mjuk avslutning. Det här upplevde jag som något bättre än orginalet men bara något och i grund och botten är det två rätt lika öl. För den som inte gillar söt öl är detta absolut inget bra alternativ.

En liten notis bara. Varken Westmalle Triple eller Mix-packet jag nämnde igår gick att beställa nu på kvällen. Slut i webblagret!

Jag ska inte orda allt för mycket om etiketten eftersom jag inte har något positivt att säga om den. Absolut inte tilltalande för min del. Inte så att jag tror att bryggeriet är fel ute eller gör bort sig. Bara kallt konstaterande att det här formspråket inte alls passar mig.

urban-assault-450x670

Bild: Bryggeriet själva

Däremot kan man säga att etiketten skapar viss förväntning på ölen. Humm, hur kommer en American Pale Ale att smaka för ett sådant här punkigt bryggeri? Svaret är att denna lätt bärnstensfärgade skapelse inte alls har så kraftig, humlig, beska som etiketten skvallrar om. Istället handlar detta om en lättdrucken öl med en finstämd karamellton, krispig som en Pale Ale när den är som bäst och med en apelsintyngd humlearom. Äppeljuice färgad sköning som är förrädiskt lättdrucken. Inget för den som jagar humlesmällen men tydligt markerad humlearom och en beskanivå som inte behöver föraktas. Talldoft och tropisk frukt. Medium kolsyra, mjuk kropp som brukar komma med alkoholen i denna regionen. Mera mot mango och persika i smaken än aromens apelsin. Medium eftersmak. Riktigt trevlig Amerikan Pale Ale.

Detta var alltså en öl som jag fått av importören Beer Hive för att pröva deras sortiment.

Det händer flera riktigt roliga saker kring Brittisk öl nu men låt mig bara konstatera och glädjas åt att en av världens aldra bästa öl åter igen kommer finnas i Systembolagets ordinarie sortiment.westmalle2Westmalle Triple, denna underbara öl. Även en brittisk nyhet kommer det i ordinarie sortimentet, en relativt unik sak även om ölen i sig inte sticker ut. Snarare handlar det om relativt traditionell, lättillgänglig brittisk basöl. Nej, det är förpackningen. Från Bath Ales kommer nämligen ett mixpack med fyra stycken öl. Mixpack är alltid trevliga för de inbjuder till provning och provningar är alltid trevligt.

Fyra öl som sagt och det är deras ”vanliga” mixpack som Brill har plockat in. Det handlar alltså om en upphandling i vanlig ordning där Systembolaget ville ha en mix-förpackning med olika stilar. En intressant tanke för dem som vill känna skillnader. Sedan kan man ha synpunkter om vad det ger pedagogiskt med ett sådant mixpack. Men poäng är att om man vill ha en mix av fyra olika stilar så är det kanske bättre att välja fyra olika bryggerier och få riktigt bra exempel av alla fyra typerna av öl. OM, stort OM här, Ratebeer t.ex. är att lita på så är två av dessa riktigt bra exempel medan två av dem har låga siffror. Ni får själva leta reda på vilket (eller e-posta mig) för jag vill inte avslöja i förväg. Det skulle säkert påverka eran upplevelse av mixpacket om ni testar. Givetvis är det mera logistikvänligt med ett mixpack från ett bryggeri. Inget extra plockande för importören vilket hade fördyrat/omöjliggjort mixpacket. Detta är en nischad produkt och 2000 mixpack är beställda initialt av Bolaget. Hur många som krävs för att den ska bli kvar på hyllan vet jag inte men det känns spontant som om ett sån’t här mixpack är något som man köper en gång men inte mera sedan. Får man smak för dem så tror jag att Gem och Wild Hare finns tillgängliga för Privatimport.

Vad kommer vi få smaka?
Dark Side: En stout som tidigare gick under namnet Dark Hare. Försiktiga 4% på den.
Barnsey: Deras bitter av det lite mörkare slaget. 4,5% och deras stapelvara.
Gem: Storebror till Barnsey, ljusare om jag kommer ihåg rätt.
Wild Hare: Golden Ale på 5% vilket gör den till det kraftigaste i samlingen

Oakham Ales Citra

Jag har fått förmånen att pröva några av Beer Hives nya sorter. Först ut av dem blir Oakham Ales Citra. Innan jag går in på ölen för en lite snabb bakgrund till Oakham Ales.

Mest kända hittills vill jag lova att de är för väldigt traditionella engelska öl. JHB är en öl som har varit relativt lätt att hitta lite var som på engelska pubar. Dels pubkedjorna men även som gästöl hos bland annats Sheperd Neame. Bokstäverna står för Jeffery Hudson Bitter och är en hyllning till en 1700-talskändis som föddes i Oakham. Bryggeriet ligger visserligen inte kvar i Oakham utan fyra mil öster ut i Peterborough. Enligt wikipedia så har bryggeriet där skapat den största bryggeritappen i europa. Hur det är med den saken låter jag vara osagt.

Den traditionella stilen kompletteras med öl som absolut skulle kunna platsa in i något amerikanskt bryggeris ölportfölj och där är Oakham Ale Citra ett bra exempel. Enligt John på Beer Hive är (eller kanske var, jag kommer inte riktigt ihåg hur han sade) Oakham ensamt större importör av humlen till England än resten av de engelska bryggerierna tillsammans.

Nu över till ölen.
Vacker guldgul färg med kritvitt skum som snabbt dör bort.
Doftar kattpiss, precis som i fläderbusken vi har på tomten, så egentligen kanske man skulle säga fläderbuskedoft på den. Inte hel oangenämt men inte riktigt min kopp te. Det varierar ofta hur jag reagerar på den. Med så tunn öl och frånvaro av karamellmalter som kan maskera vissa aromer så är det en delikat balansgång som man måste göra som bryggare. Ju längre jag doftade på ölen och ju flera klunkar jag drack dessto bättre luktade ölen. Torr öl med en stilenligt tunn kropp. Härligt krispig karaktär men samtidigt lite tam som en pale ale ibland har tendensen att bli. Tam är inte riktigt rätt beskrivning av en öl med så pass markerad efterbeska men det är ändå en träffande beskrivning. Markerad eftersmak med stram beska. Riktigt trevlig bekantskap men en öl som jag tror kommer mera till sin rätt i ett sommarvarmt Sverige än i det höstrusk som Falköping presterar just i dessa dagar. Enkel, okomplicerad, aromrik, välsmakande och lättdrucken.

oakham-ales-citraDet handlar alltså om ett varuprov, ölen finns i beställningssortimentet men bara i Stockholmstrakten.

tomteol-fran-storbritannienFem brittiska julöl hade kanske varit imponerande i slutet av nittiotalet men nu är det en försvinnande del i julölsflödet som sköljer över oss i november. En våg som jag upplever dör ut lagom till Lucia då flera eller ibland många av ölen är slut reda. Viktigt att vara tidigt ute om man inte vill missa sina favoriter. Någon sådan fara föreligger inte med någon av de fem brittiska ölen. Det finns relativt gott om dem alla fem.

Man kan rangordna öl på många vis och betygsätta dem men med bara fem öl så blir inte listor så intressanta. Istället har jag försökt att hitta lite olika kategorier där vi finner lite olika vinnare.

Årets mest oväntade
Här får vi ge priset till BrewDog och deras Santas Paw. Så lite humle, så mjuk karaktär och ändå så fin och elegant. Riktigt oväntat för att vara BrewDog

Årets nykomling
Här plockar jag fram Buxton Winter Stout. Julölen från Fuller’s, Shepherd Neame och S:t Peter’s har ju funnits med innan och BrewDog är ju gamla i gården så man blir knappast förvånade över att de har med en julöl. Alltså blir det en ohotad kategorivinst för Buxton

Årets humligaste
Bara i detta samanhanget kommer jag att kalla Fuller’sölen för mest humlig men där ligger den i topp. Kanske inte för mängden humle, det vet jag inte något om, utan mera fö upplevandet av humlen.

Mesta plumpudding
Å vad massor av plumpuddingkänlsa det finns i Sheperd Neames Christmas Ale. Det luktar torkad frukt, smakar tungt och lämnar en blytung mage efter sig. Visst låter det plumpudding, själv har jag aldrig provat det.

Den bästa
Då väljer jag S:t Peter’s i år. En öl som passar mig riktgit fint i år. Visserligen söt men inte allt för sliskig även om den ligger där och dalrar. Den kommer funka fint till julmat men även till tystnaden vid granen när resten av familjen har gått och lagt sig.

Klart att man inte är riktig i huvudet om man kommer hem klockan 22:00 efter att ha varit först på bryggeriet sedan innan åtta i morse, bryggt öl och skurat jästank, skyndat iväg för att hålla ölprovning och så komma hem till en tallrik kall soppa. Allt bara för att sätta sig och skriva ner sina futtiga tankar om en öl. Men det är ett skönt sett att varva ner innan jag lägger mig. Halv sex ska jag vara i farten igen imorgon. Det känns bra att knyta ihop den engelska julsäcken med Fullers Old Winter Ale

Riktigt, djup, mörk, mahoneyfärgad öl med ett halvcentimeterhögt skum. Mäktig smörkolabomb med inslag av torkad frukt. Medelfyllig öl som har en mjuk munkänsla även om den har en oväntad skarp beska för att vara en Fuller’söl. Lång efterbeska. Maltig och örtig öl med.

Vad tycker jag om ölen då? Det är ju ändå en Fuller’söl, blir det tummen upp då? Nja, inget större fel på den men något återköp är jag inte säker på. Då blir det nog hellre en ESB. Beskan balanserade ölen fint och den kändes inte alls lika stabbig som Sheperd Neames Christmas Ale men samtidigt upplever jag beskan rätt så skarp. Vacker öl som doftade gott fast sedan passade den inte min gom. God natt med er gott folk. Imorgon är en ny dag!