Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Dags för statistik

Ett år har passerat och Systembolaget har presenterat statistiken för 2016. Spännande läsning, kanske? Jag satte mig och funderade lite innan jag grottade ner mig i siffrorna. Skulle någon ny öl finnas på listan över mest sålda, ingen jag kommer på. Har öl från Wales ökat, knappast! Håller Fuller’s sin position i Sverige, för BrewDog gör det säkerligen. Skulle Traquair ha letat sig in på Skottlandslistan?

Vi kastar väl oss över listan. Storbritannien och Irland tillsammans. Otroligt spännande, trumvirvel,pukor och trumpeter.
Newcastle Brown Ale 682663 liter
Brewdog Punk IPA 650651 liter
Guinness Draught 317024 liter
Innis & Gunn Oak Aged Beer 293156 liter
Innis & Gunn Rum Finish 191461 liter
Innis & Gunn Toasted Oak IPA 180707 liter
Fuller’s India Pale Ale 176297 liter
Fuller’s ESB 172018 liter
Fuller’s London Pride 161776 liter
Guinness Extra Stout 130204 liter
Wow, lite rörelse har vi. Fast mest nedåt får vi allt säga. Topp tio minskar närmare 190 000 liter. Bakom den siffran döljer sig två positiva siffror. BrewDog Punk IPA och Guinness Draught ökar med 30 000 liter respektive 8000 liter men i övrigt backar de. Hunden har minskat med 50000 liter vilket knappast orsaker ens så mycket som en axelrynkning från min sida medan jag oroar mig lite för den som minskar mest, Fuller’s ESB, som backar med 55000 liter. Jag har inte hittat hur det ser ut totalt för öl på Systembolaget så jag kan inte relatera till all annan ölförsäljning vilket hade varit bra.
Tittar vi lite längre ner så får vi leta långt ner innan vi kommer till något annat än de ”usually suspects” Runt plats 20 finns Young’s Double Choclate vilket faktiskt förvånar mig. Williams Caesar Augustus Lager IPA Hybrid finns två platser lägre och ytterligare två platser ner ligger Camden Pale Ale. Jag tycker att det låter som en bra start för Williamsölen som hade säljstart i september. 15000 liter för Traquair House Ale räcker till en 32:a plats, där hade jag nog trott/hoppats på mera. Tja, vad finns det mera att säga? Skulle vara att de mera udda sorterna, typ Crate IPA, Beavertown Black Betty, Marble Manchester Bitter landar under 200 liter på året. De sista faktiskt riktigt snåla 54 liter. Skulle vara roligt att höra hur importören tänker, javisst, dessa produkter riktas mot resturanger men om man liksom har gjort sig besväret att göra pappersarbetet för försäljning via systembolaget. Fast svaret ligger nog i att varken Marble eller Beavertown finns kvar i listorna numera. Jag vet inte när de försvann heller.

Etablissemang som serverar öl kan se väldigt olika ut. Olika inriktning på ölen, på kunderna, på atmosfären, på ägarbilden. För många av oss turister är PUBEN en viktig del upplevelsen om vi åker till de brittiska öarna. Inte bara oss ölentusiaster utan för väldigt många andra. När man har tittat färdigt på Buckingham Palace eller vandrat klart på piren i Brighton. Fått nog av att trängas på British Museum då står en riktig pub högt på listan. Här och nu så börjar kanske vi skilja på vem som helst och på öljägarna. För många kan den närmaste puben vara det som lockar mest. Om den sedan har lite mässingsplattor, klockor, gamla lampor, takbjälkar o.s.v. så gör det inte saken sämre. Slipade glas och kristallkronor som ett gammalt ginpalats kan också gå bra. Gärna ska man få någon känsla av att vara på en lokal pub även om man är mitt på bästa turistgatan. Men det finns en hel del nyanser att hitta hos pubarna om det spelar någon roll. Återigen den klassiska frågan, är det inte bara vätskan i glaset och möjlighen hur den har serverats som spelar någon roll?

Tied house

Väldigt många bryggerier äger egna pubar eller har pubar knutna till sig. Fuller’s har drygt 400, Adnams har ett 50-tal och jätten Greene King har över 3000 ställen men då räknar vi in resturanger och hotell också. Det finns i stort två varianter av tied house. I den ena så äger bryggeriet, både fastigheten och rörelsen (managment). Landlorden är vanlig anställd och bör då inte kallas landlord egentligen utan snarare manager. Fast landlord är inte riktigt rätt titel för den andra varianten heller. Då äger bryggeriet fastigheten men hyr ut den till en Publican (tennant) som i ersättning för en hyra lägre än marknadsvärdet (i bästa fall, inte alltid ska sägas) förbinder sig att köpa ölen från bryggeriet ifråga. Ofta tar bryggeriet lite extra betalt för sin öl till dessa pubar och det är ofta frågan om många och långa timmar för att få ekonomin att gå runt. Båda två sätten har som effekt att man sällan får något annat än just det bryggeriets öl i pumparna även om t.ex. Shepherd Neame har ett eget guest-beer system. Puben kan då ha en pump med gästöl men bara från de bryggerier och till de priser som Sheperd Neame anger.

fullers-red-lion-en-av-tva-karlstroms-malt

En av två pubar Fuller’s äger som heter Red Lion

Själv har jag svårt att bestämma mig vad jag tycker om dessa tied houses. Är de bra eller dåliga? Variation är ju roligt, eller hur. Jag förstår absolut bryggeriernas ståndpunkt, den är den samma som bryggerierna i Sveriges även om vägarna att knyta restauranger till sig varierar. Sedan spelar det stor roll var puben ligger. Låt mig beskriva lite, om man är ute och reser och besöker Suffolk så har vi alltså relativt många bryggerier numera. Tänk att man landar på Stanstead och så gör något ströbesök i västra delen av countyt. Chansen är då stor att man kommer dricka Greene King, de flesta pubarna serverar nämligen deras öl. Det är ju trevligt i sig om man gillar deras öl och inte har tänkt sig att stanna för länge. Efter någon dag så tröttnar i alla fall jag. Drar man sig sedan öster ut mot kusten så plötsligt går det som en gräns, allt blir Adnamsöl! Å det är öl jag verkligen gillar men ändå, efter en mindre pubrunda med fyra country-pubs vid senaste resan så var jag mäkta trött på Adnams, det var liksom inte kul att se fram mot Southwold. Däremot försöker jag alltid klämma in ett besök på The Nags Head eller The Bridge Inn i London varje gång. För jag vet att de har Adnams Broadside på fat där. Adnamspubar i östra Suffolk, nja, medan Adnamspub i London känns kanonbra.
Jag tycker mig dock se en positiv utveckling med flera guestbeers på väldigt många tied houses och det är bra. Det är ju roligt att det märks till vilken del av landet man har kommit men det är tråkigt om alla bryggerier måste ha egna pubar för att synas.

Det får räcka för denna gången. Jag återkommer med en beskrivning av Free Houses. Skål på er!

Kanske inte, för detta är inte en top notch whiskey. Wow, vilken skillnad, detta är spritigt och tunn kropp. Ganska svårdrucket faktiskt. Det finns glädjeämnen men de är inte så stora eller många. Blommig arom, viss pot-still känsla lite marmelad men det hela maskeras av spritighet. Vaniljsötman kommer mer mot slutet för att dominera eftersmaken. Nja, det här var inte riktigt kul. Den duger säkerligen till att blanda irish coffe på men den blir knappast min vardagswhiskey. Den här whiskeyn behöver en öl för att sköljas ner med. Tur att det fanns en liten flaska att köpa.

jameson-travel-retail-alla-tre-flaskorna-karlstroms-malt

Jag orkade inte bemöda mig med att ta ett kort på flaskan. Använde istället en bild på tre olika Jameson som fanns på flygplatsen i Köpenhamn. Kanske, kanske inte, tur att jag avstod från köp.

past-masters-1926-oatmealporter-karlstroms-maltDen här veckan stämmer beskrivningen portertorsdag bra. Det är en oatmeal porter enligt etiketten och japp, jag har recenserat denna innan. Den här bryggdes alltså i serien Past Masters. Öl som bygger på gamla recept från Fuller’s. De har tidigare gjort två versioner Duble Stout. Roligt för mig som gillar stouts och porters att de favoriserar det mörka guldet. När det gäller Past Masters så har de ibland haft en viss logik i sitt val av år. 1966 Strong Ale var en hyllning till VM-guldet, 1914 Strong X knöt an till expeditionskåren som skeppades över till Frankrike och Oatmeal Portern från 1926 är alltså en hyllning till drottningen som föddes detta året. Riktigt kul twist av Fuller’s att visa upp sin tradition och ålder på detta viset.

Ölen har en svart ton med ljusmörk skum. Fruktighet blandas med kaffe och chokladtoner om vart annat. Rostade toner i smaken men jag upplever fortfarande inga brända toner utan detta är en mera rund öl. Värmande alkohol, lite humlig smak och relativt torr upplevelse, framförallt mot slutet. Känner mera djup i ölen den här gången., kanske dricker jag den någon/några grader varmare den här gången eller så är jag helt enkelt på bättre humör.

På fredag kommer vi att få det första ölsläppet för året. Det är ett släpp i det som kallas småpartier. Allt från några hundra flaskor till upp mot 20000 flaskor. Det finns givetvis mycket gott och eftersom de brittiska ölen räknas i singularis så ger jag mig själv utrymme att plocka några andra. Jag slår ett slag för Dugges Big Bang Beer och Hornbeer Caribbean Rumstout. Fast det är klart, för min del tilldrar sig de 12000 flaskorna Lemon Meringue Ice Cream Pie som Omnipollo/Buxton har kokat ihop mest intresse. En syrlig öl enligt systembolaget, fruktöl kallar Ratebeer den. Den ligger redan på top-50 listan av fruktölen. Visserligen en blygsam 38 plats men ändå. Ett pris på 46,10 kr höjer ju förväntningen också.

Tittar mera framåt så har vi Brewdogs Rye Hammer och Buxton Single Barrel Rain Shadow att se fram emot den 17 febrauri men än mer spännande tycker jag att det är att vi får in tre brittiska öl i ordinarie sortimentet den 1 mars. Okej, varken Belhaven Intergalactic Lager eller Camden Hells Lager är väl något jag kommer stå i kö för. Fast nu är jag till hälften fördomsfull för den intergalatiska lagern har jag inte testat ännu. Vad det gäller McGargles Granny Mary’s Red Ale så har jag fått rapporter om att den i varje fall är bättre än Kilkenny, vad det nu ska säga.

Skörden från London

Gammal bild, jag vet men så blir det ibland

Jag tänkte hur som börja starkt med utgångspunkten att skriva utifrån önskemål från er läsare. Jag har fått några stycken som tycker att jag tipsar för lite om resmål på brittiska öarna. Några inlägg om pubar har jag redan gjort och jag har nu samlat dessa på en sida. Där samlar jag även lite annan information som är pubrelaterad. Att kunna ge tips om pubar förutsätter givetvis att man är ute och reser men nu var jag ju det så sent som för en dryg vecka senast och ska snart iväg igen så varför inte.

bardisken-the-salt-house-galway-bay-brewery-karlstroms-malt

Killen i mössa är Will Avery, headbrewer på Galway Bay Brewery men det visste jag inte förrän dagen efter kortet togs

Jag börjar med en gemytlig, trevlig småpub i Galway. The Salt House är en av Galway Bay Brewerys elva egna pubar. A tied house, alltså domineras utbudet på öl av deras egna men några andra bryggerier var representerade också. Det är lätt att hitta dit. Så fort man har passerat Wolfe Tone Bridge så tar man till höger. Även om man liksom känner att man är utanför absoluta centrum så är det inget avstånd. Det är knappast det i Galway över huvudtaget.
Det finns ett 30-talet sittplaster om alla tränger ihop sig och man kan även hänga vid baren. Inredningen är full med ölgrejer. De vanliga, berömda, bryggerierna som Buxton, Stone, Sierra Nevada finns representerade på ölunderlägg, affischer och dylikt. Det är ingen särskild ordning utan det mesta bara sitter där det hamnade. När jag besökte så var det väldigt stilla och vi fyra (jag själv, min fru och vårt resesällskap) höjde meddelåldern betydligt. Vi blev dock vänligt mottagna och ingen stirrade fientligt på oss så där som jag kommer ihåg att det stirrades på mig när situationen var den omvända, alltså på den tiden jag kunde sänka en medelålder betydligt. Så vi har en mindre pub, trevliga gäster och en serviceinriktad kille bakom disken så vet att skilja på torrhumling och hög mäsktemp men hur är det med ölen. Jag glömde räkna pumparna men någon stans mellan 15 och 20 pumpar uppskattar jag det så här i efterhand. Mestadels Galway Bay Brewerys egna sorter men också någon veteöl, lite amerikanska grejor och tre pumpar med öl från andra bryggerier. The White Hags milkstout fanns t.ex. De har även en imponerande mängd flasköl men jag studerade inte så noga att jag såg vilka bryggerier/länder/stilar som var representerade men jag fick uppfattningen att det var mera amerikanskt/utländskt än irländskt.

the-salt-house-utsidan-karlstroms-malt

Inte den bästa bilden på en pubs exteriör men den bästa jag har av The Salt House

Summerar vi ihop det och jämför med några av pubarna på Quay St eller High St så är The Salt House det självklara valet alla dagar i veckan utom då man vill höra irländsk folkmusik. Då får man överge de smakrika ölen för något billigare varianter på nämnda gator. Jag rekommenderar starkt ett besök om man är i Galway men The Salt House i sig är inte en anledning att åka till Galway. Däremot så breddar stället den totala pubupplevelsen i Galway och just pubupplevelsen kan i sig själv var en anledning att plocka in Galway på resrutten om man är på Irland.

Givetvis är målsättningen att köpa irländsk öl när man är på irland men ibland kan man inte låta bli att ändra sig. Jag stod på McCambridge’s of Galway. Enligt skylten så är de mat och vinhandlare men det fanns några kylar med öl också. Ett lite större utbud än mataffärerna jag hade varit i innan och därmed lite högre pris även på samma öl. Helt rättmätigt faktiskt eftersom de erbjuder mig bättre produkt i form av större sortiment.
Så där stod jag och kliade mig i huvudet och försökte välja bland alla ölen när jag plötsligt hittade en flaska jag inte kunde motstå. Buxtons Trolltunga, denna samarbetsbrygd mellan Buxton och Lervig som jag var så nöjd med när jag provade den senast.
Frågan nu är om den kommer leva upp till mina förväntningar? Har jag hissat den så högt mot skyn i mitt minne att den nästan håller på att smälta mot solen eller kommer jag att få en härlig syrakick? Jag har lovat mig själv att inte vänta allt för länge med att öppna den men jag måste nog hitta ett litet magiskt tillfälle. Jag tänker mig räkmacka, Tekaka i botten, krispig sallad, nykokt ägg, lagom med majonäs (andra kanske skulle kalla det rikligt) och massor av räkor ovanpå. Får nog jobba på det.

buxton-trolltunga-karlstroms-maltSedan kan jag bara återigen konstatera att det är lite lustigt (eller rent av något snett i skallen på mig) när man faktiskt tycker att man gör något av ett felval för att man köper en öl man inte bara gillar utan helt enkelt älskade att dricka. Skönt att jag köpte den.
Hur ser ni andra på det, köper ni mest öl ni nte har prövat eller köper ni hellre öl ni vet är god. Lite fördomsful(l)t så tror jag att ni är nyhetsjagare precis som jag själv.