Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Moor Old Freddy Walker, Karlströms MaltHej och hå, inte varje dag man öppnar en sådan pjäs. Inser att jag inte alls är så stor och stark som jag kanske ser ut när det gäller öl. 66 cl och 7,4%, bara att tacka min lyckliga stjärna att min fru gillade den också. Annars vet jag inte hur det skulle sluta. För inte en droppe av detta skulle nå vasken. Detta var en riktigt god porter. Sötma och fruktighet i överflöd. Riktigt njutbar att sitta och sniffa på. Choklad, plommon, nötighet… smakerna bara fortsätter att utvecklas. Viniösa toner finns där redan från början vilket får mig att fundera på hur en sådan här öl utvecklas i källaren. Torkade frukter, kryddighet, kaffetoner, ännu flera smaker.

Tung kropp med låg kolsyra. Mjuk munkänsla. Riktigt trevlig öl. Ska man hitta något negativt så får man leta länge och väl men jag hoppar över det.

I efterkrigstidens Sverige var uppköpen av bryggerier inget ovanligt alls och på 70-talet exploderade det. Imploderade kanske är ett bättre uttryck. Lite över 150 stycken innan kriget, ner till 100 i mitten av 1970-talet och sedan ännu djupare ner till under tjoget när det var som sämst. Det där vet ni säkerligen en hel del om och ännu mera så känner ni till hur det nu har exploderat och vi snart har ett bryggeri lite var som helst.

Pendeln har börjat svänga tillbaka och uppköpen börjar bli vanligare. Lagnuita köptes av Heineken, Camden Town gick till AB InBev, Meantime köptes av Miller’s och nu senast Birra del Borgo och åter igen är det AB InBev som står för det glupska. För det är lite så det har låtit hos en del av oss ölbloggare men inte minst hos de (tidigare) lojala konsumenterna. Alla uppköpen har nämligen det gemensamma att de har följts av en hel del negativa reaktioner. Om detta är rätt eller fel tänkte jag inte diskutera här utan istället skriva om ett uppköp som inte har rönt riktigt samma intresse och som skiljer sig på ytterligare ett sätt nämligen genom att jag tror att båda parterna kommer att tjäna på affären. Det finns i alla fall potential för detta.

bron-till-black-isleDet är Innis & Gunns uppköp av Inveralmond. I&G är mycket välkända i sverige för sina ekfatslagrade öl men det är inte alls lika välkänt att de inte har haft ett eget bryggeri. Själv har jag inte grävt så mycket djupare i det hela så med viss reservation så tror jag att snabbversionen av deras historia är följande. Caledonian, där Dougal Sharp var bryggmästare, bryggde en öl som var tänkt att bara finnas till för att smaksätta whiskyfat åt ett av de större destillerierna. Givetvis prövade man smaken av ölet efter de 30 dagar i fatet som destilleriet villa ha. Plötsligt hade man en nischad produkt som snart nog skulle göra viss succe, inte minst i Sverige. Detta var 2002, året efter bildas Innis & Gunn som alltså ”bara” är ett ölföretag, inte ett eget bryggeri. År 2008 var efterfrågan så pass stor att ekfatslagringen hade skapat problem och man började använda Oakeratorn. En stor behållare som man lägger in ekbitar i och sedan pumpar runt ölen igenom. Detta ger jämnare smak av eken, mera volym på mindre yta och säkrare produktion. Ett enstaka fat kunde annars gå helt fel och det slipper man nu. Sedan 2003 har familjen Sharp köpt ut William Grant & Sons, man har utvecklat flera nya produkter dels med samma öl som bas fast olika fat för lagringen och dels helt nya öl som lagrats i ekfat.

2015 gick Innis & Gunn ut med att man tänkte starta en process för att samla kapital till att bygga ett nytt bryggeri på ännu obestämd plats. Jag vet inte om målet var tre miljoner pund eller om det var summan man lyckades dra ihop men hur som helst är det dessa pengar som man i år använder för att köpa ett befintligt bryggeri istället. Fördelarna för Innis & Gunn är tydliga. Att befintligt bryggeri med fungerande bryggverk, det kan ju vara så att Inveralmond redan har bryggt åt I & G. Bryggarkunskapen finns redan på plats. Dessutom ligger Inveralmond relativt bra till geografiskt, lätta transporter men ändå med möjligheten att hävda att man numera brygger sin öl i hjärtat av Skottland. Det låter givetvis ett par snäpp bättre än: ”Vi har vårt huvudkontor i Edinburgh och ölen bryggs på olika bryggerier”

fyra-skotska-ol

Blackfriar till vänster, en av fyra skotska öl jag hade i en omgång öl för vad som verkar vara en evighet sedan

Inveralmond då, vad finns det i affären för dem? Det brukar heta att varumärket får en möjlighet att växa med en större samarbetspartner. Så blir det definitivt i Sverige kan jag gissa. De öl som Inveralmond i dag har haft lite svårt av olika anledningar att nå ut med i Sverige kommer att få en extra skjuts om man förenar märkena. Jag tror att det är meningen. Innis & Gunn började för något år sedan att sälja sina öl på fat, tidigare var ju allt flasktappat och man kan nästan hoppas på att få den oekade versionen tillgänglig. Riktigt bra öl faktiskt. Med Inveralmond under sina vingar, innut i sin mage eller vid sina fat så får Innis & Gunn plötsligt inte bara fatkapacitet utan även cask-kunskap och möjligheter. Båda företagens produkter passar väl in i varandra så när som på en ljus lager men jag vet inte om Sunburst Pilsner är någon större produkt för Inveralmond.

Hur det blir i Sverige återstår säkert att se. Att TOMP skulle mista Innis & Gunn känns inte troligt, frågan är väl snarare om Inveralmond blir kvar hos Brewery International. Kanske kan vi hoppas på att få se mera av Skottarna, deras Blackfriar och Lia Fail är bra saker och de har en hel del sorter till som jag gärna skulle vilja pröva.

Min lista som har gjort sken av sig att vara årets tio bästa öl är löjligt långt efter bäst-före-datumet. Fylld med massor av goda öl visserligen men inte alls i fas. Detta har jag ändrat på idag och då har vi följande lista, alla ölen utan inbördes rangordning.

Årets bästa öl hittills

#1 Beavertown Holy Cowbell India Stout. India stout, förvänta er humlekaraktär alltså men absolut inte bara detta utan fortfarande en god dos rostade toner och en hel del karaktär.

#2 Black Isle Black Islay. En god öl som kanske hade legat något år för länge i källaren innan jag äntligen öppnade men det vet jag ju inte helt säkert. Riktigt god och en trevlig övergång till Red Kite Ale

#3 Fuller’s 170 års jubileums IPA. En IPA helt i min stil. Karamellig, intressant arom men inte jobbig att töma en hel pint, eller tre för den delen. Det jag hade emot den var kanske priset

#4 Fuller’s Old Winter Ale Just detta året så gillade jag den där tuggumitouchen som fanns med i ölen.

#5 O’Hara’s Christmas Velvet. Tung mäktig öl som lyftes av kolsyran. Mjuk munkänsla mot slutet.

#6 Moor Old Freddy Walker. Kraft, tyngd och dominans. Tre bra ord för att beskriva ölen utan att nämna en ända arom. Rostad malt, sötma och fruktighet kan vara tre andra ord. Tur att min fru också gillade den, det hade varit tungt att dricka hela denna imperial porter eller vad man skulle kalla den. Old Ale? Säger Ratebeer

#7 Plain Porter. En stout, det säger de även själva på etiketten, men Plain Stout låter givetvis lite avigt. Inget unikt eller speciellt men mycket gediget bryggt.

#8 Punk IPA. Tänk att den här ölen hamnar på min lista, det känns oväntat men den hör definitivt hemma där. Frisk arom, humligt, javvist men en riktig sommaröl.

#9 Ring your mother 1832 XXXX Mild. Alkoholstark öl med lätt spritig karaktär när den är som bäst. Mycket beska men detta till trots så var det malten som spelade förstafiolen

#10 RipTide. Detta är en BrewDog öl som jag inte alls är förvånad över att den har kommit in på listan. Kaffe, choklad, torkad frukt, lite torvig, aningen rökig och underbar i tonen.

Det finns många anledningar till att ta sig till Göteborgsmässan idag eller imorgon. Över huvud taget så är Göteborg Beerweek en väldigt trevlig upplevelse, tror jag för även i år så fick det bli andra aktiviteter för min del. Öl är ju något som är roligt och socialt och jag känner att jag är borta en hel del från familjen redan som det är. Dessutom så verkar det bli tunnare en någonsin på den brittiska ölsidan på mässan. Givetvis höll jag på att skriva. Åker man på En öl och Whiskymässan i Göteborg så ligger fokus mera på Svenska öl i allmänhet och Göteborgs med omnejd i synnerhet. Det lär inte vara några bekymmer alls att hitta en trevlig monter med lite trevliga bryggare i. Med Göteborgsdialekt, småländska eller kanske med engelsk brytning. Variationen är enorm.

Så nog hade jag kunnat hitta kul saker att Bishops Fingersmaka men fokus för min del hade ändå liksom legat på det brittiska och jag slängde iväg en förfrågan till importörerna lite sent i onsdags förmiddag så alla har inte svarat ännu men av de som har svarat så kan jag konstatera att det verkar bara vara BrewDog och Beavertown som är representerade med bryggerifolk. A. Nordqvist kommer att öppna några enstaka flaskor av Past Master 1966 och Vintage Ale 2013 men i övrigt har de bara standardsortimentet. Galatea har något enstaka från S:t Peter’s men inget spännande, nytt. Själva puschade de för Spitfire o Bishops Finger? Inte en flaska från Thornbridge, håller de på att backa ut helt från Svenska marknaden? Brewery International har inget nytt skrev de men om det innebär att de inte har något beprövat heller vet jag inte. Brewtrade (Electric Nurse liksom) har med sig Bearded Nurse Barley Wine från Weird Beard. 2014 och 2016 där den senare säkerligen ligger dem lite extra varmt om hjärtat eftersom de var över och bryggde den.

Så, bara för att göra det extra tydligt. Givetvis finns det massvis med bra öl, gott om bryggare, marknadsföringsfolk, andra trevliga ölnördar att träffa. För egen del så blir det istället att åka till bryggeriet och städa och sedan fredagsfika med mina barn och ikväll säsongens sista omgång musslor kanske. Definitivt så kommer det att bli lite god öl från källaren. Kanske, kanske sätter jag mig ikväll och skriver en recension, bara för att belöna mig själv till ett bra beslut.

Post Modern Classic*. Säga vad man vill men attityd har bryggarhunden alltid visat. Med rätta och ibland med viss anstrykning av uppmärksamhetsnoja. Detta är en intressant öl att pröva, många år sedan jag drack den senast skulle jag gissa på. Jag vet ju att

(i) den är besk och otäck

(ii) mina smaklökar har justerat mig sedan jag beslutade mig för ovanstående omdöme

(iii) Jag har hittat lite kommentarer här och var om att detta är en öl som i mångt och mycket är väldigt lik Jaipur som jag håller så högt

(iiii) nyfiken om det faktiskt kan vara så att jag gillar den? Här gäller det att pröva sina favoriter, fast lite tvärt om.

Ljuvlig gulaktig färg med dragning mot apelsin. Humligt, tunga citrusaromer och så den där i min nos lite otrevliga, nästan köttiga karaktären som flera pale ale har. En otrevlighet som för det mesta försvinner med lite vädring så ock denna gången. Tvålig dyker upp i huvudet också men friskt och fläktigt över lag. Nog har de likheter även om jag i minnet håller Jaipur som betydligt sommarfriskare i aromen.
Så tar vi då första klunken, tänk att jag en gång i tiden spottade och fräste åt detta som obalanserat och tokbeskt. Icke nu mera, se detta som officiell avbön. Det är fortfarande väl mycket humlebeska för att vara en favorit men absolut lagom för att ibland vara precis det jag längtar efter. Tillräckligt mycket kropp för att bygga upp en balans. Lagom med den lilla sötman. Malten finns där men bara som en bärare av ölen. Oväntat mild och kort efterbeska. Kunde gott ha varit längre men det är också en av de två sakerna jag skulle vilja ändra hos den här ölen.
Skönt att få utmana sina egna fördomar, funderar nästan på att pröva 5 am Saint å det snarast. Hade det varit en fredagkväll jag provade detta så kanske, kanske hade jag gått ner i källaren och trollat fram en Tokyo. Avslutar med en bild hur ölen hamnar i strupen istället för slasken.

Brewdog, Punk IPA, Karlströms Malt.jpg

*Brewdogs egna beskrivning av ölen

Bombardier, Wells, Karlströms MaltFrån ”så obalanserad att den liksom funkar för mig ändå” som Bark uttryckte det om Dead Pony Club till något som många människor säkerligen skulle välja att kalla sött. Bombardier. Jag sätter upp den på listan över saker jag ska undersöka lite mera. Detta är en öl och ett bryggeri med historia. Jag noterar bara snabbt att det känns väldigt plastigt när man går in på http://www.bombardier.co.uk/ samt att Wells gör en udda öl i Banana Bread Beer.
Jag tog några bitar ost till denna kväll. En krämig Kaltbach som har varit grottlagrad. Ingen klassisk kombination men osten överlevde smakmässigt, till vilken nytta kan man diskutera för ner i magen hamnade den i alla fall.
Klassiskt engelsk utseende, inget större skum, rödaktig färg, ganska djup.

Aromen är stillsam. Viss humleinslag i form av örter men annars mest maltigt, brödigt, sirapstoner.

Smaken går i samma stil, lite knäckigare, mindre brödig. Mjuk karaktär, lättdrucken och samtidigt fyllig eller är det tackvara fylligheten den glider ner så lätt? Bra engelsk bitter! Ställer smaklökarna tillrätta.

Pubclips 3Jag hör inte till de människor som ser förändringar tydligt. Jag ser inte skiften och jag behöver ofta någon som pekar ut tecknen i skyn. Pumpclips är en tydlig sådan sak. De finns där, jag tittar på dem, väljer öl utifrån dem, ibland beundrar jag dem, ofta fotograferar jag dem. Det har liksom inte fallit mig in att man inte alltid har haft sådana på pubarna. Jag vet ju att det ibland är förtvivlat svårt ibland att få fram pumpclips men någon slags handskriven lapp som minst brukar det ju sitta uppe även på pubar med hög rotation eller från små bryggerier som inte lägger ner riktigt den tid de skulle behöva på marknadsföring. Själv har jag fotograferat massvis av dem utan att ens tänka tanken att det skulle vara en efterkrigstidshittepå. Vad det verkar av kommentarerna till inlägget så är det på 1930-talet som de börjar dyka upp men under 1960-talet blir de vanligare.

Var i ligger förändringen då och vem pekade ut den åt mig? Boak&Bailey var det som upplyste mig. De skrev om Boddington, om hur företaget har noterat att de 1963 beställde följande
It was decided to place an order with Nightingale Signs Ltd for 5000 Pump Clips, yellow barrel design, at 3 and 4 each, to be apportioned as follows:-

2500 Bitter Beer
1250 Best Mild
1250 Mild

Häftig tanke, en pub med bara handtagen. Man vet liksom vad som finns bakom. Hmm, detta är en Boddingtonpub, då har de Bitter, Best Mild och Mild plus kanske något annat i den fjärde. Bäst jag frågar. Jaha, deras porter, nja då tar jag nog Best Mild.

Först tänkte jag att jag inte hade några bilder på pubar med pumpar utan clips, i alla fall inget så snyggt som den som B&B har i sitt inlägg men så kom jag ihåg att det har jag nästan. Det är i alla fall inga clips även om informationen finns där. Den står på kaklet under hos Camden eller på en griffeltavle bredvid hos Euston Tap. Fast clips är det ju inte.

Varför förändringen kom? Om jag fattar rätt så var det med framväxandet av de sex stora bryggerierna, mera nationell försäljning istället för ”the local stuff”. På 60-talet gällde det att övertyga med visst bländverk.

(Bara en notering, att vi har fått ett skifte från Mild på 60-talet, via bitters mot Ipor idag, det har t.o.m. jag noterat)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 205 andra följare