Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Givetvis är mitt engagemang i Nya Victoria av stor vikt när man läser detta inlägg och det är nämnda bryggeri som har fått mig att ta en extra funderare på detta med definitioner över bryggeri och bryggare. Det och ett för mig nytt begrepp, ölarkitekt. Konstigt ord helt enkelt för mig men när man funderar över det så… kanske ett bra ord. Definitivt mera positivt än kontraktsbryggare. Fast det är klart, det är ju i andra änden av skalan. Vi börjar dock med det enkla. Notera att detta är mina definitioner och jag ändrar mig gärna om någon har bättre förslag.

Ben Ott, London Fields Bryggare

Ben Ott, Bryggmästare. På bilden hos London Fields, numera hos Truman’s

Bryggare – någon som brygger öl helt enkelt. Kan vara en som sköter det mesta eller kanske allt på ett bryggeri om det är ett väldigt litet företag. Det kan också vara någon som kommer in i en fabrik, byter om till sitt nattskift och börjar övervaka skärmen vid vörtkokaren. Den gemensamma nämnaren är att båda två sköter det praktiska arbetet med att brygga ölen.

Jag får ofta förklara att jag absolut inte är bryggmästare på Nya Victoria. Bryggmästare är en titel på någon med akademisk utbildning. Närmaste utbildningsplats för oss Svenskar är Den Skandinaviske Bryggerhøjskole i Danmark och det finns några till i Tyskland där vi Svenskar historiskt har utbildat oss. Tittar man på England så pratar man ofta om Huvudbryggare istället. Samma jobb men inte samma formella utbildning. Så jag nöjer mig gott med titeln bryggare. Det känns stort nog i sig.

Sedan blir det knepigare, kontraktsbryggare är en term så kan användas i båda riktningarna. Grängesbergs Bryggeri (Spendrups) räddades bland annat av ett sådant kontrakt. De fick uppdraget att brygga Löwenbräu på 70-talet. Bryggde och sålde den ölen i Sverige på kontrakt. För konsumenten kändes det troligen som om de köpte tysk öl. Liknande arrangemang använde/använder sig Millingstorp av. En tysk bryggare gör öl med deras etikett på. Kontraktsbryggare har även ibland använts om bryggare som hyr in sig hos andra bryggerier. Som Electric Nurse gör. Inte helt oväntat fick de hjälp av Dugges att brygga sin öl men Dugges har mycket att göra och om jag har förstått rätt så av volymsskäl så har Electric Nurse även bryggt hos andra bryggerier. De har flyttat runt hos olika bryggerier och då kommer vi till termen Spökbryggare (Engelskans Gypsy Brewer känns konstig att använda men är i sin fördomsfullhet kanske en bättre beskrivning) En bryggare som vårdar sitt varumärke, säljer SIN öl och är ett ölföretag i ordets flesta bemärkelser men inte den kanske mest specifika, själva bryggandet. Däremot kan skickligheten och kunskapen givetvis variera. Man kan med lite grundläggande baskunskaper om malt och humle sätta ihop en smakbeskrivning och sedan gå till en bryggare och ha ett skelett till recept som man vill få bryggd. Jag tror att det är detta som man kallar ölarkitekt. En ganska bra distinktion tycker jag. Spökbryggare, någon som likt ICA ber att få en öl i sitt namn använder sig av en Spökbryggare, någon som likt en spökskrivare står för mycket av hantverkskunnandet. Medan någon med goda kunskaper, som faktiskt är med och skapar ölen rent fysiskt på bryggdagen t.om. Kanske kan få den noblare tituleringen ölarkitekt.

Embryot till bryggverket hos Nya Victoria

Vad vill jag då kalla ett företag som Nya Victoria. Ett företag som lånar utrustning hos ett bryggeri men har sitt eget jäskärl där, har egen personal som brygger, buteljerar, etiketterar. Goda kollegor kanske, eller. Om några veckor slipper jag fundera över det alls, i fredags provkörde vi t.ex. pumparna. Om några veckor har vi bryggeriet igång och jag tycker själv att det känns mera riktigt att vara ett bryggeriföretag när man har ett bryggeri men det är ju bara min känsla förståss och den kan ju bero på att vi snart har ett bryggeri.

En Pale Ale som jubileumsöl? Tja, varför inte? För att det helt enkelt inte är en typ av öl som passar sig som jubileumsöl kanske? Nu har i alla fall Fuller’s gjort precis detta och vi pratar om en blank, gyllene öl, ljust bärnsten kanske är bra beskrivning. Redan i aromen så hittar jag två saker som sedan går igen i ölen. – Avsaknaden av jubileumsölskänslan och kraftfull balans. Det är mycket kraft i den här ölen utan att den blir tung. Maltig arom med markerad humlenärvaro. Jordig och lätt gräsiga humlearomer trängs alltså lite lättare citrustongångar som brukar finnas hos Fuller’sölen.

Detta är alltså en specialbryggning som endast säljs via Fuller’s hemsida, bryggerishopen och så Systembolaget. Noterbart är att priset i Fuller’s Webshop är sju pund medan den på Systemboalget bara kostar 59 kr. Det som jag tyckte var lite väl dyrt visar sig vara ett fyndpris? Om man nu anser att £7.00 skulle vara något slags riktvärde.

Sötma, brödighet och karamelltoner kommer i smaken. Medium kropp och kolsyra bidrar till känslan av en vardagsöl. Marmelad dyker upp i hjärnan. Sötman från alkoholen är framträdande och de 7% märks tydligt men integrerat och man kan inte mer än undra om man inte skulle kunna brygga den här ölen säg vid 5,5% Avslutningen har mera sting i beskan eller om det är sötman som tacklar av. Trevlig öl, riktigt bra men jubileumsöl? Nej tack, jag hoppas att Fuller’s gör detta till en av sina standardöl om det inte vore för priset (och den något höga alkoholen). Det är när jag tänker denna tanke som jag inser vilken bra 170-års jubileumsöl detta är för ett bryggeri som Fuller’s. Fuller, Smith & Turner är inget smack in your face bryggeri, inget hippt humleexperimenterande bryggeri eller specialskruvat med en ekfatslagrad rabarberkölsch som är helt svart i färgen. Fuller’s gör en del nyskapande saker men framförallt är det ett bryggeri med båda fötterna djup ner i den traditionella, brittiska fatölsjorden och då passar detta utmärkt. Så jag tänker på de sju punden och beställer ytterligare två flaskor för att ha vid något speciellt tillfälle under sommaren/hösten

Champagnekork MeantimeDen stora nyheten från brittiska öarna den senaste tiden har givetvis varit att Meantime säljer till SAB Miller. Säljer ut sig har vissa ropat ut på sociala medier medan flera ganska tunga namn inom ölkretsar i drottningens rike har förklarat och försvarat försäljningen. Peter Brown och Martyn Cornell t.ex. Försäljningssumman är inte offentliggjord vad jag vet men Alastair Hook har säkerligen inte gett bort sitt skötebarn och jag tror inte att SAB Miller kommer räkna hem sin investering direkt men troligen i det långa loppet.

Meantime är, trots sina modesta 15 år, Londons näst äldsta bryggeri efter Fuller, Smith and Turner och har spelat en mycket viktig del i ölrevolutionen i Storbritannien. För tio år sedan kändes de inte bara nyskapande och revolutionerande utan också genuint småskaliga ute i Greenwich. Med 70 000 hl per år så är man inte småskalig längre och med sin chokladporter är man inte nyskapande längre och deras formspråk är inte iögonfallande längre. Jag upplever dock inte att det är Meantime som har ändrats utan omvärlden. När Meantime startade fanns det bara ett knappt dussin bryggerier i London kvar i den stad som en gång i tiden kunde i alla fall tävla om att kallas världens ölstad. Sedan dess har alla dessa flyttat eller packat ihop förutom då Fuller’s (vars bryggeri heter Griffin och är bra mycket äldre än bryggeriföretaget för övrigt). Näst äldst och näst störst är alltså Meantime men sedan finns det drygt 70 bryggeriet till. 70 bryggerier som skapar en helt annan värdsbild än vad Young’s, Freedom, Haggard’s gjorde då. Ta bara en sådan sak som att Meantime kändes spännande för att de bryggde varierat sortiment. Union Lagern var deras första produkt men sedan följde spännande saker och de skrev till och med ut vilken humle som fanns i ibland? Plus en massa annan info om deras öl specifikt eller om öltypen i stort. Då i början av seklet var detta unikt.

Så sakta men säkert har Meantime knuffats undan i oss ölnördars medvetande men knappast hos öldrickare i stort. 75-80 000 hl producerad öl förra året säger en hel del men 60% ökning säger egentligen mera. Mer klartsynta personer än jag själv har alltså sett denna Etiketter Meantime Breweryutveckling tror jag sedan länge tillbaka. Meantimes mål har säkerligen varit att bli ett storbryggeri hela tiden och detta var ett logiskt steg. SAB Miller har kvaliter som storleverantör av öl som Meantime nu kan dra nytta av istället för att gradvis försöka bygga upp detta själv.
Är det då dåligt eller bra? Först måste man pröva deras öl, smakar den bra? Jodå, det gör den allt, lite mainstream aktig men mainstream de-luxe på något vis. Jag har själv ofta hyllat deras Chokladporter och är alltid lika förundrad över att det inte är den som har hyllpats på systembolaget istället för Young’s Double Choclate Stout. De var tidiga med sin London Porter och de hade en fläderblomsöl ett tag som jag gillade men så är jag svag för fläderblomsöl. Yakima Red som kom någon gång 2010 var en höjdare men annars så är det nog bland deras versioner av tyska ölstilar som de faktiskt har varit mest imponerande även om jag ofta har liksom valt bort dem ur ett gegrafiskt/historiskt/nostalgiskt perspektiv när jag har varit i London.

Peter Haydon

Peter Haydon, en fantastisk guide som har jobbat på bryggeriet innan men som numera driver eget bryggeri.

Åter till frågan, är det bra eller dåligt? Tja, bra öl som blir mera lättillgänglig känns väl inte fel. I skrivande stund finns det tre öl tillgängliga från dem via Wicked Wine och alla tre har kollikrav. Kanske kommer vi få flera sorter till Sverige och utan kollikrav. Fast nu antar jag då att Wicked Wine kommer att tappa distributionen i Sverige men det vet jag egentligen inget om. Personligen tappar dock bryggeriet lite av sin glans i mina ögon men jag är ju en nostalgiker och lättpåverkad romantiker när det kommer till dessa saker. En öl från ett mindre bryggeri smakar alltid bättre än en från ett större bryggeri. I alla fall när jag vet om det. En öl från ett bryggeri som ligger i ett järnvägsvalv smakar betydligt bättre än ölen från men egentligen har detta inte ändrat sig alls, det handlar ju bara om vem som äger och distributerar ölen. Jag gissar att Millers inte har köpt Meantime för att göra om det till ett lagerbryggeri med tre sorters öl i sin portfölj. Det verkar liksom löjligt för då blir 80 000 hl plötsligt om inte en spått i havet så i alla fall inte mer än ett par hinkar. Å så länge som man håller hög klass på sin rundturer kommer jag att rekomandera dem på samma sätt som jag hellre går till Plume of Feathers istället för den sterila miljön inne på Old Brewhouse men här är vi alla olika.

Festivalen är över, vi har haft premiär för Victoriaölen och det finns äntligen lite tid för mig att blogga. Man ska inte övertolka detta men det uppstår alltid ett sug när jag inte har haft tid att skriva. Hade tänkt att skriva något om Systembolaget och den skit som de får för att de gör reklam för sig själva. Eller om Helsingborgs Bryggeri som firar 4-årsjubileum men de har redan haft festen så nu är det ingen mening med detta. En annan sak som fångat mitt intresse den senaste tiden var en okritisk/reklamliknande hyllning av Melleruds Pilsner och den debatt som uppstod bland ölskribenter. Den fick mig att fundera över att göra något liknande för en av mina favoritöl. Det kommer kanske.

preppensNu fick det bli Ölbloggarstafetten 2015 som blev första blogginlägget på en månads tid. Knut Albert har skrivit om sina minnen av öl, innan han själv började dricka öl. Inte en helt lätt sak. För min del hade det troligen varit enklare beroende på hur man definerar ”började dricka öl” Om man inte tar med de enstaka pint Guinness som jag drack på St Patrick’s Day när jag var mellan 20 och 25 år så var jag nära 30 innan jag började dricka öl. Jag minns att jag smakade på något som bara var pissigt under gymnasietiden. Preppens om jag kommer ihåg rätt. Burköl med ett plomonstop på som alla skulle dricka. Jag valde hellre Pripps Blå lättöl. Men det är faktiskt minnen från en tid då jag drack öl om än i kvantiteter typ 1/3 cl per dag utslaget över året.

Från min barndom är det två ölmärken som dyker på, Dart och Three Hearts. Jag gissar att det är lättöl som jag minns. Starkölen som de vuxna drack ägnades det väldigt lite intresse till. Ölen var liksom bara något som fanns där på bordet hos farmor och farfar i stugan. Var det någon dryck som fick uppmärksamhet så var det snapsen och elva kaffet. När man ser det i backspegeln så är jag inte förvånad. Med tanke på variationen hos de öl som togs hem så var det inte mycket att rikta uppmärksamheten mot.

Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Pärlan

PärlanEtt oväntat namn på en Carlsbergsöl även om det gäller Eriksberg som varumärke. Vad kan man då förvänta sig av en dylik öl? En smakrik sensation, en kraftig aromexplosion? Nja, kanske inte och när de själva i pressmedelandet skriver, jag citerar, ”De senaste åren har den svenska ölscenen varit tämligen experimentell men vi märker tydligt av en önskan från konsumenter att gå tillbaka till rötterna, något vi har tagit fasta på när vi skapat denna pärla till ale, säger Nils Nordqvist, varumärkesansvarig för Eriksberg” Hmm, en önskan att gå tillbaka till våra traditionella brittiska ölrötter? Att jag inte är så förtjust i humlestinna, överbeska öl gör ju knappast att jag vill gå tillbaka mot det traditionellt slätstrukna. Hur som, helt negativt inställd var jag inte för Eriksberg har gett mig en av mina bättre ölupplevelser. Den gången gällde det Eriksberg Karaktär, en tillfällig (?) lager som jag inte alls vill hävda är perfekt men just den gången, vid det tillfället smakade den underbart. Jag hade kastat in handduken på en mässa och insett att smaklökarna hade packat ihop och gått hem. Jag hade tidigare den dagen inte ödslat tid och plats på Eriksberg Karaktär men nu gick jag tillbaka till montern och fick ett smakprov, drack stora klunkar och bara njöt av det enkla.

Ölen var helt blank, bärnstensfärgad och vacker att se på men lite för blank, lite för vacker för att inge något större hopp. Aromen var fruktig, aningen maltig med försiktiga knäckiga toner som man får anstränga sig för att uppmärksamma. Medium till tunn kropp, hög kolsyranivå och lite mera beska än en Kilkenny men inte så mycket mera karaktär. Om de ville göra en enklare öl så har de verkligen lyckats. Mild och rund munkänsla och humlen kommer fram mera än i aromen. Eftersmaken är följsam och jag plockar upp mera av sirapskaraktär här än i smaken.

Summerar jag ihop ölen så, jovisst 5 poäng får den, en medelgod öl som inte tar emot någonstans men som inte heller lämnar kvar några större smakupplevelser. Jag tror inte på att ha den till mat mer än som törstsläckare utan den går nog bäst på egen hand, gärna i gott sällskap. Finns i beställningssortimentet sedan 1 april och kostar 14:90 kr men då är det kollikrav på 24 flaskor och 24 flaskor är nog lite väl många.

London Fields skyltNär jag besökte London Fields första gången så var bryggeriet ungefär ett år gammalt och i full expansion. Då fanns det inget taproom men man hade börjat förbereda byggandet. Och detta bara några månader efter att man hade flyttat in i lokalen. Det var lätt att ryckas med i den entusiastiska nybyggarstämningen, inget var omöjligt och det fanns lösningar på allt. Som att byta lokal när man hade haft ”bryggeripub” det maxantal gånger man kunde få ett tillfälligt tillstånd i samma lokal. Jules de Vere Whiteway-Wilkinson, ägare av London Fields, är en energisk person fylld av idéer och tankar. Han hade stora planer på rundturer, tap room, superfärska öl från små tankar direkt till tapp, kanske ciderproduktion, varför inte en destilationspanna och egen gin o.s.v. Fyra besök på cirka två år blev det för min del och för varje gång hade man byggt om, ändrat, pysslat, förbättrat men även lämnat en del efter sig. Bryggeritappen var fortfarande inte klar, halvt tillfälliga toaletter, avskilda av byggskivor när jag besökte senast. Vad som stod mera uppenbart efter varje ett tag var den stora omsättningen på folk. Det var nya ansikten hela tiden och de gamla hade flyttat vidare. Det som kändes så vitalt, flexibelt, stimulerande första gången har nu totalt kantrat över i ett projekt som känns som om det mest handlade om pengar och inte om glädjen i ölskapandet. Hårda ord men det finns en del att backa upp det med. Det som var en trevlig kväll, med bland annat bryggaren närvarande, i en expansiv miljö 2012 var bara året senare en visserligen fullsatt bryggeritap men utan riktig närvaro. En uppklädd hipster (eller vad man ska kalla mannen), en svensexa, en rundtur som var stillstående på en plats i bryggeriet för man hade ölfat över hela bryggeriet och kall mat…

Ben Ott, London Fields BryggareNyheten om att London Fields ägare hade ett förflutet som kokainförsäljare bättrade inte på anseendet och nu får vi höra att tillverkningen flyttar utanför London. Visserligen fick jag ett e-brev där man förklarar att man bara har tagit hjälp av ett bryggeri utanför London för att kunna klara av efterfrågan. Inte minst för att man ska investera i burklina och nya jästankar inne i London. Det kan vara så men man dementerar heller inte att man har sagt upp all bryggeripersonal och utan sådan så brygger man knappast öl och brygger man inte öl i London så är man inte…. ett Londonbryggeri längre, tycker i alla fall inte jag. Man kan bli det igen, det kan vara trevligt på puben (för det är ju ingen bryggeritap längre heller) och ölen kan smaka bra fortfarande men för mig så sjönk bryggeriet lite till då man anklagade andra för dålig journalism och massiv kritik på sociala medier för att vara orättvis. LFB räknar enligt de själva med att brygga över miljonen pints på Warburton Street. De har (deras egen uppgift) haft inte mindre än 250 anställda på bryggeriet under de fyra år de har funnits (mer än 50 per år alltså) och deras bryggare har hamnat på ett tiotal bryggerier (de nämner sju själva men jag kan fylla på ed några till) och visst, det ska man ge dem en eloge för, det är många av dem som har börjat sin bana här, utan vana, utan skolning men efter ett tag har de flyttat vidare och inte utan anledning.

Partizan, utsidanI sommar kommer jag besöka London igen (äntligen) och denna gången i sällskap med min familj. Jag kommer försöka övertala dem att ett besök på lördagmorgonen hos The Kernel/Partizan/BBN/Fourpure/Anspach and Hobday eller ett besök på The Boroughmarket (så att jag kan smita in på Market Porter eller The Rake) Kanske en snabbtitt på Euston Tap och vi kommer äta middag på The Grenadier men vi kommer inte ta lokaltåget ut till London Fields

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 162 andra följare