Sullivan’s Maltings Irish Ale

Jag tror aldrig jag har sett att man påpekar var ölen är packad? Den här är absolut packad på Irland.

Stort frodigt skum och vacker mörkröd färg lockar och pockar i glaset med min nyss upphällda öl. Drar en rejäl sniff och fångar upp en upp en hel hög med underbara aromer. Maltig, mastig, karamellig och sirapssöt. Skummet lägger sig snabbt och aromen domineras efter en stund av det söta.

Mastig arom alltså men lättdrucken och mjuk i kroppen. Låg kolsyra, kort men lite mera humlig eftersmak. Maltig och karamellig som en efterrättspaj och jag kommer direkt att tänka på banoffee pie och puben i Sneem som bara hade Kilkenny Irish Red och Murphy’s Stout så fort turisterna hade åkt hem i september. Varför just dessa två sorter? De var cirka 10-15 cent billigare än sina ”konkurrenter” och som en av Irländarna uttryckte det. ”Vid pint tre eller fyra känner jag ingen skillnad på dem men priset fattar jag även vid pint femton!”
Personligen tycker jag att detta känns som en av irlands bästa red ale på länge.

Man kan inte ens planera en resa

Det är liksom ingen mening med att planera en resa. Dels har man egentligen ingen aning om när man kan tänkas resa men sedan finns det ju inte ordentliga tidtabeller att kolla på. Flyg med Brittish Airways ser okej ut först men sedan inser man att två flyg per dag till London inte riktigt motsvarar vad vi hade innan pandemin. Fast så som det var innan kanske det aldrig mera blir. Det kan ju bli ännu bättre.

Glendalough i juli är oftast vackrare än Glendalough i januari men det är betydligt fridfullare i januari

Ska man resa så är jag sugen på tåg men tåg till Irland känns som mer än en ölresa och denna St Patricks Day då jag INTE dricker Guinness som vanligt så vandrar tankarna tillbaka till min första resa på den gröna ön. Nattåg med vagnsbyte i Hamburg, tidigt morgon i Bryssel och sedan tågfärja över kanalen och trekantsmackor till lunch i London. Köpte på mig salt och vinegärchips, där efter fortsatte färden mot Holyhead och båt över till Dublin.
Jag önskar jag kunde ljuga ihop något om den spännande atmosfären, hur Dublin tog mig med storm eller hur jag redan vid kajen kunde känna poeterna själar förbarma sig över mig. Så var det inte, jag var bara sketnervös över att inte ha någon stans att sova. Det ordnade sig dock och jag kan fortfarande känna doften av gräset i St Stephens Green när jag hör någon spela uttjatade, traditionella irländska sånger. Det luktade nämligen som vilket gräs som helst. Jag hade någonstans inom mig trott och hoppats på att det skulle lukta annorlunda på den gröna ön.

Då drack jag inte öl, det gör jag numera å om jag var helt oförberedd på skönheten som vi skulle få se i Galway, Connemara och Kilkenny så har jag flera gånger varit tillbaka och hittat ännu flera underbara platser. Mitt starkaste minne från första resan var folk vi såg. Vågade knappt prata med dem. Gubbar, en del inte äldre än typ 25 år i kepsar som min morfar hade. Rödhåriga flickor som lespade och hade jätteroligt uttal av tretton. Damer som sålde frukt från stora trävagnar eller t.o.m. häst och vagnekipage som inte var turistgrejor utan folk som använde häst och vagn. Exotiskt och svårintagligt.

Kvällen inleddes faktiskt med en Red Ale men nu är det tyngre grejor som gäller

Numera är Irland mera som oss, fast lite spännande ändå. Då, 1989, så fanns det inte en chans i världen att jag skulle våga åka till norra delen av ön. Numera är det fredligare och jag hoppas man kan hålla det så. Jag vill så gärna till Donegal, Tyrone, Fermanagh. Vet ni en enda människa som har varit i Fermanagh? Jag kommer vara den första. Å så vill jag till Down. Jag vill skaka hand med de som brygger White Water Celtic Christmas, denna underbara imperial stout som får min sångröst att bli så vacker. Å vem vet, kanske jag hittar young Rosie McCann vid floden Bann.
Tja, nu när jag knappast kan önska er en glad St Patricks day så får jag istället önska er en lugn och stillsam dito. Lite grand som de lär ha varit förr. Jag hoppas innerligt att snart kunna besöka den gröna ön igen.

Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

Dis och dimma, Karlströms Malt
in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Baksidan på öl, Fursty Ferret, flaska i naturen, Hall&Woodhouse, Karlströms MaltRidgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

En dag för svarta öl

Det är inte så ofta som jag ”live”-bloggar. Att jag sitter och skriver om det jag dricker just då eller om man vänder på det hela att jag skriver och publicerar isamband med att jag dgöra själva provsmakningen alltså. Idag är det dock en sådan dag. Det är en speciell dag och en dag som är mig mycket kär och som jag ibland tycker att jag firar allt för lite. Den helige Patricks dag!

Som så ofta med människor som är födda under den första halvan av första årtusendet så vet man inte när de är födda men om de gjorde väl ifrån sig i livet så noterade man deras dödsdag. Enligt svenskspråkiga wikipedian så anges hans dödsdag väldigt tvärsäkert till 17 mars 461 e.kr. men det är nog tveksamt om man ska säga det tvärsäkert. Eftersom detta är en blogg om öl och andra drycker så lämnar jag åt er själva att utforska vidare.

Guinness Extra Stout, flaska, glas, ost, lax, Karlströms MaltTvärsäker kan man dock var på ett antal olika saker. Att detta är en dag då det normalt dricks otorliga mängder Guinness världen över. Enligt ett pressmedelande från Carlsberg Sweden förra året så beräknas det drickas 13 miljoner pints över världen bara den 17 mars. Cirka 150 länder finns den i och även om inte alla färgar fontäner och floder gröna så är det normalt en uppskattad festdag. Jag gissar dock att det faktum att det är en tisdag i år samt situationen världen över med Coronaviruset gör att volymerna sjunker i år.

Pressmedelandet gjorde ingen skillnad på Draught eller Extra Stout (eller West Indies Porter/Dublin Porter heller för den delen) så jag vet inte om mitt glas räknas in men gott smakade det. Väl kombinerad med ett par skivor kallrökt lax samt en bit Saint Agur.
Hoppas ni också fick chansen att dricka ett glas Plain och då helst porter förstås, om inte så kanske ni njuter lite extra av filmen som gurun Pattinson. Jag hittade inget sett att länka direkt så det blir via hans sida.
http://barclayperkins.blogspot.com/2017/05/guinness-porter-pour.html

Julöl 1 – Celtic Christmas av Whitewater

Celtic Christmas, Whitewater Brewery, burk, glas, Karlströms MaltEn irländsk imperial stout. Givetvis är detta en öl som jag absolut vill tycka om, gilla och kanske till och med kunna sätt upp på den icke existerande listan över mina tio bästa öl. Det kanske har undgått någon att jag gillar Brittiska öarna men så är det och jag har ett lite extra gott öga till den gröna ön. En ö som verkligen är förknippad med öl världen över men samtidigt är Irland knappast det första land som ölnördar plockar fram som världens mest intressanta ölområde. En spännande motsats som bygger på Mr Guinness och hans ättlingars framgångsrika varumärkesbyggande. Ett varubyggande som har gjort att den gröna ön för alltid förknippas med det svarta guldet och alla dess myter. Eftersom Guinness Draught både är blaskig och den inte är tillräckligt hipp eller ”craft” så dricker jag den inte ofta men lite nu och då så slinker det ner en låtsaspint av den. Gärna då i mina fina glas eller bara i de de vanliga glasen med logga och namn på. Detta för att jag så gärna vill drömma mig bort en stund till Glendaloughs sköna dalgång, Galways gatumusikanter, Kerrys sönderskurna kust, floden Boynes eviga flöde eller de skjutna hundarna i Kildare. Det senare var en mindre bra blinkning till Pouges fantastiska musikskatt.
Extra stouten är bättre men bara knappt och West Indies Porter är inte tillräckligt bra för att jag ska köpa ett kolli med 12 öl. Hörde jag någon nämna deras Nitro IPA? Hummf, skulle på sin höjd få mig att drömma om två dagar gammalt te på tåget, sunkiga vandrarhem i norra Dublin eller ett Cliffs of Mohere helt överlastat med turister.

Oj vad utdraget detta blev bara för att jag ville beskriva hur gärna jag vill hitta en bra irländsk öl att gotta mig i. Levde den upp till denna önskan?

Jodå, det gör den nog fast jag kanske inte är helt såld. Det luktar nötter, apelsin och lakrits. Mjuk om än något tunn kropp. Tunn för att vara en 10%ig öl alltså. Lång eftersmak. Jag noterar att det står ekfatslagrad på burken, vilken tur att jag inte såg det innan för då hade jag nog inte gillat den. Chokladig över lag.

Bra öl, ingen tvekan. Så pass bra att jag försökte beställa några till direkt men det gick inte för de står redan på hyllan i Falköping. Tack för det butikschef Frida. Roligt att Falköpoing åter igen har i princip alla julölen hemma.

Tre brittiska öl att börja kvällen med

Ikväll hade vi en så där fantastisk ölkväll med Gröna Husets Ölsällskap. En kväll fylld med allt för mycket humlig öl men som tack vare sällskapet blir hur bra som helst. Temat för kvällen var öl hembeställd via ett danskt företag som jag just nu inte kommer på namnet. Inledningen var synnerligen amerikanskt fast bara i smaken för det var två engelska bryggerier och ett irländskt som vi bjöds på.

IMG_20190330_162500.jpgTre bryggerier med hög hipp-faktor. Båda brittiska ligger på top-15 bland engelska bryggerier enligt Untapped medan Whiplash toppar den irländska listan. Enligt Untapped fick vi tre Pale Ale – American style men jag hade lätt kunnat kalla alla tre för NEIPA.

Disiga, fruktiga i aromen. Den ena lite mer än de andra men alla fruktiga. Persika, citrus, mango, passionsfrukt, apelsin.
Smaken ligger i samma härad, gärna med en vegitativ touch. Inte överdrivet beska men klart markerad. Eftersmkaen kan hänga kvar men inte alltid.
Så där jag, nu har jag beskrivit alla moderna Ipor, vad det än står på burken Pale Ale, Session IPA, Session Pale Ale. Det senare har jag ingen aning om vad det är. Låter det lite tråkigt? Ta det inte så, absolut inte om ni gillar sådan här öl. Klart att det finns skillnader mellan dem men inga enorma. Jag tänker på uttrycket Brown Boring Bitters. Bitters är också lika varandra, det är ju så vi delar in ölen, i olika fack för de öl som liknar varandra. Skillnaden är bara vad jag tycker om det enskilda facket.

Leann Follain – O’Haras bästa

O'Hara's Leann Follain, Karlströms MaltDet blev en riktigt sen kväll på bryggeriet idag. Buteljerade passande nog våran havrestout. Sitter här och dricker vatten men skriver om ytterligare en öl från Carlow Brewing Company som jag provade på mässan. Med sin brunaktiga, svarta färg och ett tunt, cappucinofärgat skum så ser den här ölen rätt mäktig ut men det är fortfarande en öl med hög hinkabilitet om än på 6% så man får se upp lite om man dricker pintglas.
Tydlig ton av rostad malt, lätta lakritstoner, mörk choklad och en antydan av humle.
Smaken är på ett ungefär som aromen beskrev den och det kompletteras med en fyllig kropp och bastant eftersmak. Lätt oljig munkänsla och en kraftig eftersmak.

Det här är som en dry stout på enorm tillväxt. Det är mycket av allt, riktigt trevlig öl.

O’Haras – fast de heter Carlow Brewing

They’ve got one in Honolulu, they’ve got one in Moscow too
They got four of them in Sydney and a couple in Kathmandu”

Textraderna är från The High Kings klassiska Irish Pub Song och Irländskt tema på pubar är något som absolut inte är förbehållet Chicago. Cirka 15-20 i storstockholm gissade Patric Olsson från Brewerys International Sweden att han har på sin lista när han ska ringa runt. Och irländska pubar behöver irländsk öl och inte alla nöjer sig med Kilkenny eller Guinness utan vill ha något annat. Jag tänker på ställen som Dubliners i Göteborg. Det viktigaste med ölen är att den är irländsk. Fast vad vet jag, jag har inte varit på Dubliners sedan förra deceniet och jag gissar att det var Gunniess de serverade.

O’Hara’s är varumärket för Carlow Brewing Company, ett bryggeri som startade 1996 och således är ett av de första i bryggeriboomen som även har nått Irland numera. Jag blandade i minnet ihop deras stout med O’Hanlons

O'Hara's IPA, Karlströms MaltIrish Pale Ale – en IPA utan att ens hävda att det är en IPA
Torrhumlad står det på flaskan och det är ju ett roligt begrepp. Torrhumlad med 0,5 gram per liter av, säg Fuggles eller 7-8 gram per liter Cascade. Big Difference om jag säger så. Den här Pale Alen har en klassisk brittisk torrhumling. Då menar jag något som inte slår över eller igenom utan som bara finns där och lyfter humlekaraktären lite medan det förstärker maltigheten. Nu tror jag inte att det är Fuggles som de torrhumlar med utan någon mer citrusgivande humlesort. Frisk, fräsch arom med vackert utseende. Lätt kropp och hög kolsyra. Halvlång efterbeska.
En helt okej öl med både lite mera smaker och kraftigare smaker än t.ex. Kilkenny men det är och förblir en öl från mittfåran. (Har någon ett bra, svenskt uttryck för mainstreamöl?)

Jag återkommer med en lite mera intressant stout från dem.

Guinness Nitro-IPA

Guinness Nitro IPA, ölunderlägg, Karlströms MaltArthur Guinness startade sitt bryggande 1759 och idag är det välmående bryggeri knappast känt för nymodigheter. Stabilitet är det som gäller, kanske inte så förvånande med en sådan grundare. Arthur Guinness skrev på det berömda kontraktet om £45 per år i 9000 år så kunde han säkerligen inte drömma om vad som komma skulle.

Nu har man hittat tillbaka till sina rötter skulle man kunna vränga till det. Man brygde nämligen inledningsvis ale och inte porter. På mässan tog jag möjligheten att pröva Guinness Nitro-IPA. En ale således men det är inte deras första ale på länge, tro inte det.

Utseendemässigt så ser den inledningsvis väldigt lik Guinness Draught. Det är givetvis nitrogasen som gör det hela. Vacker skumgardin som drar upp utmed kanterna på glaset och skapar ett småbubbligt, kompakt skum. Mörkare än vad jag hade räknat med, djupt mahogny.

Aromen är väldigt grön och tydligt vegitativ humlighet, fruktiga grundtoner som drar mot det tropiska.

Samma mjuka munkänsla och lätta kropp som en draught. Markerad beska, oväntat markerad men inte en kraftansamling i modern mening. Tillförde Nitro något, tror inte detta eller så är jag bara så inkörd på den speciella munkänslan hör ihop med stout? Inte riktigt lika tunn som stouten men samma platta smakläge. Karamelliga, smöriga toner.

Lite grapefrukttoner kommer på slutet men eftersmaken dör tråkigt fort.

Nja, det här övertygade inte mig. Man kan absolut brygga IPA på St James Gate, det är jag övertygad om men detta med Nitrogas kändes fel. Man vill inte runda av en IPA, den ska ha distinkta kanter. Kul med något nytt från jätten men inget för mig.

Torsdag – min mest ambitiösa torsdagsporter hittills

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018, Karlströms Malt
De sju sorterna som ska provas

På Systembolaget finns det idag sju stycken stout/porter i det ordinarie sortimentet som kommer från de brittiska öarna. Plain Porter från Porterhouse föll bort nu senast vilket jag knappt har uppmärksammat förrän jag planerade inför denna provning. Tanken med kvällens provning är alltså att prova igenom det brittiska porter/stoutsortimentet. Håller det klassen? Vi provar dessa sju öl och sedan slänger jag in två jokrar och vi har en tionde öl att runda av med. Visst låter det kul? Jag lovar att återkomma med utfallet. Det svåra är nu vad utfallet ska svara på. Det spretar ju lite bland dessa öl så de är svåra att jämföra utifrån utgångspunkten ”Vilken är godast?”

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,i alkoholstyrkeordning, Karlströms Malt
Sorterade i alkoholhaltsordning. En svår avvägning med halvblinda provningar är just hur kraftiga ölen är. Kan bli väldigt dålig ordning ibland.

Halvblint provat alltså förutom jokrarna som är i det närmaste helblint för de övriga tre deltagarna. Jag kallar nämligen in en expertpanel med synnerligen erfarna öldrickare. De har druckit flera tusen öl tillsammans, minst. Givetvis skriver jag detta för att sätta lite press på dem. Faktum är dock att det inte krävs någon expert för att uttrycka sin smak. Expertnivå handlar mer om att kunna vara konsekvent och förmågan att dela isär olika aromer och smaker. Roligare att vara flera som provar, att sedan kunna diskutera och utveckla sitt omdöme.

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,i ordning efter vad jag kommer tycka om dem, Karlströms Malt
Sorterna sorterade i den ordning som jag gissar i förväg att jag kommer rangordna dem. Godast till höger. Hur skulle ni själva rangordna efter smakpreferens? Jag vet att många gillar Young’s betydligt mera än vad jag gör.

Sedan är detta lite trevlighetsprovande så jag har köpt lite olika charkprodukter. Skinka, korv och en ost slinker in. Ost är inte alltid så lätt till lite klenare stouts men jag har en engelsk blåmögelost så den passar in i alla fall.

Så, ha en skön skärtorsdag alla där ute.

De sju varianterna stoutporter i ordninarie sortimentet april 2018,någon slag gruppering, Karlströms Malt
Behövde en fjärde bild så jag ställde dem i någon slags typordning.