Kollar Hurlingen

Styr slumpen våra liv? Jag tror nog det, det finns så många om inte livsavgörande så i alla fall väldigt viktiga händelser som påverkat mitt liv för att det ska kunna räknas som förutbestämt tycker jag. Denna slump har gjort att av de fyra öl jag har druckit för att fundera ut min personliga definition av porters så har tre varit från Irland. Inser då att jag har försummat att rapportera om årets upplaga om All Ireland Hurling Championship. Förstår att ni alla har saknat detta och jag bloggade ju inget i juli, augusti, september. Hurlingen avgjordes i år av någon anledning väldigt tidigt på sommaren. Klassiskt är att finalen ska spelas på Croke Park första helgen i September. All Ireland har spelats varje år sedan 1889. Varken första världskriget, inbördeskriget eller andra världskriget har stoppat turneringen. Närmast var det 1941 och då var det mull- och klövsjukan som ställde till problem.

Jag slog mig ner med ett glas Sullivan’s Maltings för att titta igenom highlights från årets upplaga av All-Ireland Hurling Championship

Leinster och Munster dominerar sporten totalt. Inte så konstigt med tanke på folkmängd men det beror också på att Fotball (gälisk variant) och rugby är så stort i Connacht och Ulster. Kilkenny slog Galway i Leinsterfinalen och Limerick slog Clare i Munsterfinalen. Numera är detta inte helt avgörande för det finns varianter för utslagna lag att kvala sig tillbaka in i cuformatet likt brottarna har i sin viktklasser vid VM och OS. Hela slutfasen börjar med två preliminera kvartsfinaler som Cork respektive Wexford vann. Vinnarna kliver då in i de ”riktiga” kvartsfinalerna men det är bara två sådana. Därmed var vi framme vid årets match om man frågar mig. Clare mot Wexford i den ena kvartsfinalen. Otroligt rolig och välspelad hurlingmatch där båda lagen verkligen bjöd på både taktisk disiplin så väl som individuella genidrag. Inte ofta man ser målvakten göra mål t.ex. Inte heller hur ett lag kan tappa sin struktur så fullständigt på grund av skada (David Reidy men han återkom efter behandling vid sidlinjen efter typ 6-7 minuter)

I semin åkte sedan mina ”favoriter” Clare och Galway ut så finalen kom att stå mellan regerande mästarna Limerik och Kilkenny. Om Limerik vann så skulle de för första gången vinna tre finaler i rad och om Kilkenny vann skulle de ta sin första titel sedan 2015.

Finalen kändes tidig avgjord, Limerik låg sex, sju, åtta poäng före men två snabba mål av Kilkenny i början av andra halvlek gjorde det hela spännande men med fördel Limerik trots lika vid några tillfällen. 1-31 mot 2-26 blev slutresultatet. Limerik gjorde alltså 31 poäng och ett mål vilket blir totalt 34 eftersom målet räknas som tre poäng och Kilkenny fick 32. Det är den högsta poängsumman ett förlorande lag någonsin haft i en final. Knappast ett rekord som man gläds åt.

All Ireland Hurling Finalen är ett evenemang jag verkligen skulle villa vara med på. Jag tror inte att jag kommer vara där 2023 men åren går och till slut kommer huset här hemma vara tomt på barn, pensionsåldern inträder och man vet inte vad som man ska göra med sitt liv, vem vet? då kanske det blir av?

Med detta sväljer jag sista klunken Mcgargles Granny’s Red Ale för inte räckte en burk Sullivan’s för allt detta tittande.

Dags för en Imperial Stout – White Water Celtic Christmas

Svart öl på 10% – då ska det vara imperial stout. Den ska inte ha stor hinkabilitet, den ska inte ha enkla smaker utan den ska vara stor och komplex för att vara bra. Tycker jag alltså. Det ska vara en öl som man snurrar runt i glaset och som man luktar på, sniffar på och njuter i små klunkar. En 33 cl burk som denna ska definitivt räcka till två personer, kanske tre om man snålar lite. En 70 cl butelj av dylika öl ska kännas i det närmaste övermäktig att knäcka på egen hand. Det ska vara mycket sötma och den ska ha kraftig arom fylld med melass, kavring, choklad, kaffe, lakrits för att nämna några aromer man vill hitta. En bra imperial stout kan man likna vid en lök. Lager efter lager av smaker och aromer kan man plocka av bara för att hitta nya därunder.

Celtic Christmas från White Water Brewing Co i norra delen av Irland har stor kropp och det är mäktiga smaker. Det är kraft, tyngd och intensitet. Ibland kan beskan kännas nära nog övermäktig för mig. Jag blir då ofta sittandes med ölen en betydligt längre tid, sniffandes på den och småsmuttande. Mörk choklad, lätt rökighet, torr rök, inte blöt torvrök. 10,5% levererar en kraftig sötma men samtidigt torra rostade kaffetoner.

Långt eftersmak med värmande alkohol.

En god imperial stout men lite för torr, lite för rostad och bitter för min smak. Jag har flera kvar i källaren men det gör absolut ingen ting. Jag kan vänta ut ölen eller så bjuder jag grannen på en, jag tror att han kommer gilla den.

Whiplash Scaldy Porter

Roligt med information om vilken malt, humle och jäst som användts vid bryggningen.

Enligt burken är detta en robust porter och jag hoppas nu att hitta rostade toner på en nivå som ligger mellan en porter och en stout. Just i detta läget är det svårt att veta hur mycket jag anpassar mina smaklökar för att det ska stämma med mina egengjorda definitioner.Whiplash är ett bryggeri med mycket gott rykte. Toppar inte listan för irländska bryggerier på Untappd men ligger trea bakom två mindre prövade bryggerier. 4100 respektive 1500 incheckningar har nummer ett och två medan Whiplash har över 215 000 incheckningar fördelat på 119 olika öl.Dublinbaserat så jag räknar kallt med att lära känna dem bättre när jag äntligen kommer iväg till den gröna ön igen. Den lanserades men jag minns att jag köpte två burkar, prövade den ena och gillade den men sedan blev den andra stående i väntan på bättre tider. Nu hade dessa tider kommit för denna smakrika öl med tydlig humlebeska. Kaffe och engelsk marmelad (puritanska irländare får ursäkta men jag menar bitter engelsk apelsinmarmelad) och lätt rökiga toner. Viss sötma har den men framförallt är det nog dess fyllighet och ganska kraftiga smaker som gör att jag inte kvalar in den bland stoutar utan tycker att den blir ett bra exempel på en robust porter.

O´Haras stout

Okej, dags att dricka en öl och pröva mina lite nyformulerade, högst personliga, men inte helt tagna ur luften indelningar av denna otroligt goda ölklass porter. Valet föll på första bästa flaska i hyllan och det var O´Haras Stout. Vad levererar denna, står det upp mot min tanke om att den ska vara torr, tydligt rostade toner, mera kaffe än choklad. Inte så fylligt, tydligt fokus på hinkabilitet.

Jodå, absolut att detta är en stout. Rejäl svärta i färgen, vitt skum och mycket rostade toner med kaffe som dominant i aromen. Lätt kropp men kraftiga, stora smaker. Det här är Fuller’s London Porters motsats, detta är torrt, krispigt, rostat och smak av kaffe, London Porter är mjuk, len och chokladig.

Jag minns att när jag drack denna första gången för typ 10 år sedan så upplevde jag den klart bättre än de välkända märkena Guinness Draught, Murphy’s Stout eller Beamish Stout. Det intrycket stämmer fortfarande enligt mig.

Sullivan’s Maltings Irish Ale

Jag tror aldrig jag har sett att man påpekar var ölen är packad? Den här är absolut packad på Irland.

Stort frodigt skum och vacker mörkröd färg lockar och pockar i glaset med min nyss upphällda öl. Drar en rejäl sniff och fångar upp en upp en hel hög med underbara aromer. Maltig, mastig, karamellig och sirapssöt. Skummet lägger sig snabbt och aromen domineras efter en stund av det söta.

Mastig arom alltså men lättdrucken och mjuk i kroppen. Låg kolsyra, kort men lite mera humlig eftersmak. Maltig och karamellig som en efterrättspaj och jag kommer direkt att tänka på banoffee pie och puben i Sneem som bara hade Kilkenny Irish Red och Murphy’s Stout så fort turisterna hade åkt hem i september. Varför just dessa två sorter? De var cirka 10-15 cent billigare än sina ”konkurrenter” och som en av Irländarna uttryckte det. ”Vid pint tre eller fyra känner jag ingen skillnad på dem men priset fattar jag även vid pint femton!”
Personligen tycker jag att detta känns som en av irlands bästa red ale på länge.

Man kan inte ens planera en resa

Det är liksom ingen mening med att planera en resa. Dels har man egentligen ingen aning om när man kan tänkas resa men sedan finns det ju inte ordentliga tidtabeller att kolla på. Flyg med Brittish Airways ser okej ut först men sedan inser man att två flyg per dag till London inte riktigt motsvarar vad vi hade innan pandemin. Fast så som det var innan kanske det aldrig mera blir. Det kan ju bli ännu bättre.

Glendalough i juli är oftast vackrare än Glendalough i januari men det är betydligt fridfullare i januari

Ska man resa så är jag sugen på tåg men tåg till Irland känns som mer än en ölresa och denna St Patricks Day då jag INTE dricker Guinness som vanligt så vandrar tankarna tillbaka till min första resa på den gröna ön. Nattåg med vagnsbyte i Hamburg, tidigt morgon i Bryssel och sedan tågfärja över kanalen och trekantsmackor till lunch i London. Köpte på mig salt och vinegärchips, där efter fortsatte färden mot Holyhead och båt över till Dublin.
Jag önskar jag kunde ljuga ihop något om den spännande atmosfären, hur Dublin tog mig med storm eller hur jag redan vid kajen kunde känna poeterna själar förbarma sig över mig. Så var det inte, jag var bara sketnervös över att inte ha någon stans att sova. Det ordnade sig dock och jag kan fortfarande känna doften av gräset i St Stephens Green när jag hör någon spela uttjatade, traditionella irländska sånger. Det luktade nämligen som vilket gräs som helst. Jag hade någonstans inom mig trott och hoppats på att det skulle lukta annorlunda på den gröna ön.

Då drack jag inte öl, det gör jag numera å om jag var helt oförberedd på skönheten som vi skulle få se i Galway, Connemara och Kilkenny så har jag flera gånger varit tillbaka och hittat ännu flera underbara platser. Mitt starkaste minne från första resan var folk vi såg. Vågade knappt prata med dem. Gubbar, en del inte äldre än typ 25 år i kepsar som min morfar hade. Rödhåriga flickor som lespade och hade jätteroligt uttal av tretton. Damer som sålde frukt från stora trävagnar eller t.o.m. häst och vagnekipage som inte var turistgrejor utan folk som använde häst och vagn. Exotiskt och svårintagligt.

Kvällen inleddes faktiskt med en Red Ale men nu är det tyngre grejor som gäller

Numera är Irland mera som oss, fast lite spännande ändå. Då, 1989, så fanns det inte en chans i världen att jag skulle våga åka till norra delen av ön. Numera är det fredligare och jag hoppas man kan hålla det så. Jag vill så gärna till Donegal, Tyrone, Fermanagh. Vet ni en enda människa som har varit i Fermanagh? Jag kommer vara den första. Å så vill jag till Down. Jag vill skaka hand med de som brygger White Water Celtic Christmas, denna underbara imperial stout som får min sångröst att bli så vacker. Å vem vet, kanske jag hittar young Rosie McCann vid floden Bann.
Tja, nu när jag knappast kan önska er en glad St Patricks day så får jag istället önska er en lugn och stillsam dito. Lite grand som de lär ha varit förr. Jag hoppas innerligt att snart kunna besöka den gröna ön igen.

Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Ridgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

En dag för svarta öl

Det är inte så ofta som jag ”live”-bloggar. Att jag sitter och skriver om det jag dricker just då eller om man vänder på det hela att jag skriver och publicerar isamband med att jag dgöra själva provsmakningen alltså. Idag är det dock en sådan dag. Det är en speciell dag och en dag som är mig mycket kär och som jag ibland tycker att jag firar allt för lite. Den helige Patricks dag!

Som så ofta med människor som är födda under den första halvan av första årtusendet så vet man inte när de är födda men om de gjorde väl ifrån sig i livet så noterade man deras dödsdag. Enligt svenskspråkiga wikipedian så anges hans dödsdag väldigt tvärsäkert till 17 mars 461 e.kr. men det är nog tveksamt om man ska säga det tvärsäkert. Eftersom detta är en blogg om öl och andra drycker så lämnar jag åt er själva att utforska vidare.

Tvärsäker kan man dock var på ett antal olika saker. Att detta är en dag då det normalt dricks otorliga mängder Guinness världen över. Enligt ett pressmedelande från Carlsberg Sweden förra året så beräknas det drickas 13 miljoner pints över världen bara den 17 mars. Cirka 150 länder finns den i och även om inte alla färgar fontäner och floder gröna så är det normalt en uppskattad festdag. Jag gissar dock att det faktum att det är en tisdag i år samt situationen världen över med Coronaviruset gör att volymerna sjunker i år.

Pressmedelandet gjorde ingen skillnad på Draught eller Extra Stout (eller West Indies Porter/Dublin Porter heller för den delen) så jag vet inte om mitt glas räknas in men gott smakade det. Väl kombinerad med ett par skivor kallrökt lax samt en bit Saint Agur.
Hoppas ni också fick chansen att dricka ett glas Plain och då helst porter förstås, om inte så kanske ni njuter lite extra av filmen som gurun Pattinson. Jag hittade inget sett att länka direkt så det blir via hans sida.
http://barclayperkins.blogspot.com/2017/05/guinness-porter-pour.html

Julöl 1 – Celtic Christmas av Whitewater

En irländsk imperial stout. Givetvis är detta en öl som jag absolut vill tycka om, gilla och kanske till och med kunna sätt upp på den icke existerande listan över mina tio bästa öl. Det kanske har undgått någon att jag gillar Brittiska öarna men så är det och jag har ett lite extra gott öga till den gröna ön. En ö som verkligen är förknippad med öl världen över men samtidigt är Irland knappast det första land som ölnördar plockar fram som världens mest intressanta ölområde. En spännande motsats som bygger på Mr Guinness och hans ättlingars framgångsrika varumärkesbyggande. Ett varubyggande som har gjort att den gröna ön för alltid förknippas med det svarta guldet och alla dess myter. Eftersom Guinness Draught både är blaskig och den inte är tillräckligt hipp eller ”craft” så dricker jag den inte ofta men lite nu och då så slinker det ner en låtsaspint av den. Gärna då i mina fina glas eller bara i de de vanliga glasen med logga och namn på. Detta för att jag så gärna vill drömma mig bort en stund till Glendaloughs sköna dalgång, Galways gatumusikanter, Kerrys sönderskurna kust, floden Boynes eviga flöde eller de skjutna hundarna i Kildare. Det senare var en mindre bra blinkning till Pouges fantastiska musikskatt.
Extra stouten är bättre men bara knappt och West Indies Porter är inte tillräckligt bra för att jag ska köpa ett kolli med 12 öl. Hörde jag någon nämna deras Nitro IPA? Hummf, skulle på sin höjd få mig att drömma om två dagar gammalt te på tåget, sunkiga vandrarhem i norra Dublin eller ett Cliffs of Mohere helt överlastat med turister.

Oj vad utdraget detta blev bara för att jag ville beskriva hur gärna jag vill hitta en bra irländsk öl att gotta mig i. Levde den upp till denna önskan?

Jodå, det gör den nog fast jag kanske inte är helt såld. Det luktar nötter, apelsin och lakrits. Mjuk om än något tunn kropp. Tunn för att vara en 10%ig öl alltså. Lång eftersmak. Jag noterar att det står ekfatslagrad på burken, vilken tur att jag inte såg det innan för då hade jag nog inte gillat den. Chokladig över lag.

Bra öl, ingen tvekan. Så pass bra att jag försökte beställa några till direkt men det gick inte för de står redan på hyllan i Falköping. Tack för det butikschef Frida. Roligt att Falköpoing åter igen har i princip alla julölen hemma.

Tre brittiska öl att börja kvällen med

Ikväll hade vi en så där fantastisk ölkväll med Gröna Husets Ölsällskap. En kväll fylld med allt för mycket humlig öl men som tack vare sällskapet blir hur bra som helst. Temat för kvällen var öl hembeställd via ett danskt företag som jag just nu inte kommer på namnet. Inledningen var synnerligen amerikanskt fast bara i smaken för det var två engelska bryggerier och ett irländskt som vi bjöds på.

Tre bryggerier med hög hipp-faktor. Båda brittiska ligger på top-15 bland engelska bryggerier enligt Untapped medan Whiplash toppar den irländska listan. Enligt Untapped fick vi tre Pale Ale – American style men jag hade lätt kunnat kalla alla tre för NEIPA.

Disiga, fruktiga i aromen. Den ena lite mer än de andra men alla fruktiga. Persika, citrus, mango, passionsfrukt, apelsin.
Smaken ligger i samma härad, gärna med en vegitativ touch. Inte överdrivet beska men klart markerad. Eftersmkaen kan hänga kvar men inte alltid.
Så där jag, nu har jag beskrivit alla moderna Ipor, vad det än står på burken Pale Ale, Session IPA, Session Pale Ale. Det senare har jag ingen aning om vad det är. Låter det lite tråkigt? Ta det inte så, absolut inte om ni gillar sådan här öl. Klart att det finns skillnader mellan dem men inga enorma. Jag tänker på uttrycket Brown Boring Bitters. Bitters är också lika varandra, det är ju så vi delar in ölen, i olika fack för de öl som liknar varandra. Skillnaden är bara vad jag tycker om det enskilda facket.