Prize Old Ale – återkomsten

Jag skrev att jag ibland har lite svårt att öppna vissa flaskor. Nu har jag hittat en anledning till att öppna mina två speciella flaskor men jag vet inte om jag kan realisera denna anledning. Problemet är att jag är lite sent ute och att det bara verkar vara Fullershopen som har ölen kvar och de skeppar inte till utlandet.

Det är nämligen så att Prize Old Ale har rest sig ur askan åter igen. Det visade sig att jag hade helt fel om Mr Keelings känslor för Gale’s absoluta master piece. Det är fortfarande så att Fuller’s inte vill brygga den. Som jag har fattat det handlar det om för små volymer, för krångligt med fat samt att ölen är jämförelsevis svårsålda.

Old Ale kan betyda många olika saker men traditionellt så var det fråga om öl som lagrades i månader, år, i ekfat och plockade då upp syrliga, stalliga toner från vildjästen som trivdes i träväggarna.

Ölen skulle vara för att dricka som den var eller blandas med olagrad öl. Gale’s Prize Old Ale var ett bra exempel på denna öl och mycket av karaktären kom från, precis, ekfatslagringen. När Fuller’s försökte efterlikna produktionen så hoppade de över själva faten. Tyvärr rasades allt med flytten och en 80-årig tradition raserades. Fast inte riktigt, de svårsålda försöken 2007 och 2008 har nu fått en uppföljare. John Keeling har sparat undan en del av den ursprungliga ölen och tillsammans med Marble i Manchester så har man nu återskapat Prize Old Ale.

På Marble arbetade nämligen James Kemp som tidigare hade arbetat med Keeling hos Fuller’s. Enligt honom kan Old Ales ha precis samma djup och komplexitet som Oud Bruin eller Flanderska Röda öl. Det gäller att engelska bryggare ger sig själva tid att utveckla sin öl.

2016 startade man upp projektet genom att skala ner ett orginalrecept från 1926. Här hittar vi dessutom en liten kul twist, gissa var Marbles husjäst kommer ifrån. Precis, Gale’s.

Helt kunde man inte kopiera Gales’s för de hade oak vats (stående ekcicsterner) utan istället jäste man sedvanligt för att senare fylla ölen på ekfat.

Fyra typer användes och tanken var att blanda ihop dessa innan buteljering men man valde tillslut att buteljera varje fat för sig. Innan dessa hade man vaktat på faten som små barn, flyttat dem mellan varmare och kallare platser på bryggeriet för att skapa precis dfe smaker man var ute efter.Det finns bara några få flaskor kvar och bara hos Fuller’s. Få se om jag lyckas få till ett köp. Det vore riktigt roligt att pröva dem mot orginalen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s