Vi kör vidare med julöl – Fuller’s Old Winter Ale

St Peter’s Winter Ale fick symbolisera punkt 3 på min julöllista och nu rullar jag vidare med punkt 4. Det känns både logiskt och helt rätt. Logiskt för att 4 kommer efter 3 i talföljden och helt rätt att även Fuller’s Old Winter Ale får en egenpunkt från listan men det känns bäst att jag börjar med att klargöra att jag absolut inte har något emot nämnd öl. Det var bara så att de andra tre punkterna passade bättre till övriga öl och då blev det denna kvar

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Det känns mest som gamla favoriter. Vilket i sig inte är fel men jag saknar överraskningarna, de där ölen som piggar upp tillvaron. Jag gjorde en jämförelse mellan tre Fuller’söl för två år sedan och konstaterade då att det inte var så stor skillnad på dem. Det står jag för fortfarande. Det är så jag menar, julölslistan som förr kittlade mig gör inte så numera utan är mest fyll av gamla bekanta. Som att ha fest med grannarna alltså och det är ju kanon för någon som mig som har bra grannar men det kittlar inte riktigt. Vem gillar inte att Oppigårds Winter Ale är tillbaka eller att man åter igen kan köpa Jämtlands Julöl? N’ice Chouffe, Gouden Carolus, Anchor Christmas Ale eller Mysingen är hur trevliga som helst att se igen men där tar det liksom stopp för mig. Så klassikerlistan är inte så lång den heller.
Sedan kommer det lite vinter/julöl i de andra släppen och jag vet att Systembolaget har valt att tona ner själva julölsläppet. Kanske inte helt fel, speciellt inte eftersom de startar för tidigt med dem

Fuller’s Old Winter Ale då? Tja, god Fuller’s öl, standard bitter i den lite tyngre klassen. Skönt karamellton, fruktig och riktigt trevlig.. Oväntat mycket kolsyra i min flaska men bara att skvimpa runt lite så kändes det bättre. Lite skarp beska om jag ska nämna något minus med den. Skål på er

Gamla inlägg om Fuller’s Old Winter Ale

2016

2016

2018

2019

2020

London Porter – en klassiker på väg bort? Nej, det var bara en mardröm

London Porter, i bryggeriets egna glas. Känns helt rätt!

Vilken hemsk sådan. Vet inte om jag ska kalla det mardröm egentligen. Det var snarare ett missförstånd eller rent hittepå från min sida. Jag inte ens var jag har fått det ifrån. På något vis hade jag snappat upp att Fuller’s London Porter skulle vara ett av de ölen som ramlade ur ordinarie sortimentet hos Systembolaget den 1 september. Men så var det inte alls, eller kanske lite. Efter ett klurigt det tänker vi inte tala om som kunde tolkas som ett ”det vi faktiskt inte vi” från Kundtjänst hos SB så fick jag tydligt besked från presskontakten. Burkversionen blir kvar men flaskan ramlar bort. Visste inte ens att flaskan hade haft plats. Hur som så fick denna mardröm att tänka på många fantastiska glas av London Porter. Jag lista mina bästa

1. En pint på The Mawson Arms
En av mina många arrangerade ölresor till London. Denna gången med ett sällskap Västeråsare, 2016. Det hade varit en tung avslutning (tyvärr inte öltung utan arbetstung) för egen del kvällen innan och jag avstod ölminglet nere i källaren på bryggeriet för det blir väldigt eko där nere. Istället gick jag och satte mig för mig själv med en pint i den stilla puben och väntade på att dagen skulle rulla vidare.

2. Sista glaset på en öltur i januari 2014 i Göteborg. Det hade varit shopping sedan öppningsdags, sopplunch på Br, The Rover, Ölrepubliken (om den hette så då) och säkert ett par ställen till. Så tog vi det dumma beslutet att inte åka tiotåget hem utan gick in på Södra Hamngatans Bishop. Själv tog jag ett stort glas vatten och en cider för så brukar jag avrunda mina kvällar. Men så fick jag för mig att det skulle vara en London Porter som avslutning. Suverän.

3. Som cask på Victoria, nära Paddington Station
En Londonresa i glada vänners sällskap, vi hade startat dagen starkt med god öl och mindre gott pubkäk iform av micrad mat. På Victoria var köket tillfälligt stängt så vi fick tji på kvällen också. Tog faktiskt två pint efter varandra i snabb takt

4,5,6,7,8… Hemma vid brasan. Otroligt bra ställe att sitta och klämma ett glas på.

Ingen fara alls. London Porter finns kvar i Fasta Sortimentet, det var bara flaskversionen som försvann

Fake News eller finn fem fel – bara att välja. Inget är rätt

Finn fem fel, ni vet när man ska titta på två bilder och hitta fem olikheter i den ena. Otroligt rolig lek, enligt mitt åtta-tio-åriga jag. Man kan leka den leken lite här och var. Fake News är, har jag nyligen lärt mig från underhållningsdokumentären ”Fake news – en sann historia” (svtplay), ett gammalt begrepp som f.d. President Trump har omtolkat till att lite förvrängt betyda ”jag gillar inte sanningen”
Titta på bilderna och ni hittar inga egentliga fel men ett generalmisstag om ni frågar mig. En sanning som jag inte gillar. Fast jag har troligen inte rätt och Asahi vet kanske vad de gör. Det är definitivt Old News, det ser ni på årtalen på flaskorna. Bilden är från 2019.
Ser ni vad som irriterar mig? Jag lägger svaret i kommentarsfältet.

Kan vara svårt att se på den större bilden men utsnittet gör det tydligt skulle jag tro.

Fuller’s Old Winter Ale

En klassiker? Kanske inte i nivå med St Peter’s Winter Ale ännu men på god väg. En otroligt bra grej att skriva om för då behöver man inte ta en ny bild, jag har ju redan massor med bilder eller faktiskt inte men en hade jag där det bara var Old Winter Ale med OCH i med nya etiketten. Kommer ni ihåg att den har bytts, inte omarbetats utan bytts? Det hade jag glömt.
I övrigt kan jag bara åter konstatera att jag har tappat lite av min vurm för Fuller’s. Det känns som om luften har gått ur detta anrika bryggeri. Undrar hur det kommer att kännas nästa gång jag är i London? Kommer jag att känna ett oemotståligt sug att sätta mig på The Dove och titta på roddarna medan jag sveper en London Pride. Kommer det vara en självklarhet att smita in för en London Porter på Lamb&Flag i Covent Garden eller att göra sig omaket att ta sig ut till The Flask i Highgate för att äta söndagsstek nersköljd med Fuller’s ESB?
Lite hittar jag tillbaka nu när jag dricker Old Winter Ale med sina brödiga smaker, fylld med russin, torkad frukt och riklig restdötma. Lagom balanserad beska som av många skulle kallas för mesig men som passar mig för då kommer de nötiga tonerna fram ordentligt. Det kan kasnke bli en till innan snön smälter i april.

Mörk som natten

Fuller’s Imperial Porter, enligt pressmeddelandet från importören A. Nordquist så är det en unik skapelse så till vida att Fuller’s aldrig har gjort en Imperial Porter innan. Men vad är då en imperial porter?
Ja, vet ni vad. Jag har ingen riktigt bra beskrivning. Porter för mig är sötare än stout men en Imperial Stout är söt redan i sig. Ska då en Imperial Porter vara sliskig? Kanske inte riktigt rätt sätt att sälja in en ölstil. Vet heller ingen som påstår att det är så. Jag dristar mig till slutsatsen att Fuller’s väljer att kalla sin skapelse för Imperial Porter för att bygga vidare på sin underbara London Porter. Dumma vore de annars.
Om vi nu bortser från min brist i öltypsdefinitionskatastrofhärvan stout/porter och istället går in på ölen så är detta en nattsvart öl som får det att snurra lite i huvudet på mig. Mest därför att den är lättdrucken och på hela 10%. Lite för stora klunkar lite för snabbt ger den effekten på en klen människa.
Jag drack den nere i källaren vid brasan men det känns som om den här ölen skulle komma mera till sin rätt ihop med mat. Mustiga grytor, gärna lite rustik karaktär, kanske en fårstuvning med mycket morötter, lök och äpple som komplement. Detta skulle nog ge den lite jordiga karaktären rätt stöd, gärna med svartavinbärsgelé.
Jag skulle också vilja testa den till lite saltare kött som en tjälknöl eller rostbiff. Serverat med en grönsallad bredvid och en stor, maffig, gräddig potatisgratäng som ger tyngd åt hela anrättningen.
Är den prisvärd? Jomen vars, lite sisådär. Inte billig men 10% drar en del i alkoholskatt. Onödigt stor att dricka själv och delad på två så blir det billigare per person räknat men skulle jag välja utifrån pris och vill ha något brittiskt så hade jag valt Samuel Smith’s Imperial StoutFuller's Imperial Porter, papplåda, Karlströms Malt

Fuller’s & Friends – Way Down Under

Var i Stockholm med familjen tidigare i höstas, även hunden var med och då måste man leta lite extra noga efter matställen. Det slutade väldigt lyckligt, ett nära nog folktomt Churchill Arms tog emot oss med öppna armar. Hundar är välkomna där hela tiden så det var inget extra bara för att det var lite lågt på folk för tillfället.
Det intressanta är givetvis ölen så här på en ölblogg men det kan vara av intresse när man hör min lyriska beskrivning av ölen att jag var grymt ölsugen och att jag åt en riktigt frasig, spröd och välbakad fisk.

Bärnstensfärgad med drag av koppar. Väldigt vacker färg med ett svagt skum som lämnade en rand mot glaskanten efter bara någon minut.

Bitter engelsk marmelad, övermogen apelsin, stenfrukter, botanisk trädgård och mango. Luktade spännande och utmanande men utan att skrika. Stillsamt som Fuller’s brukar vara.

Smaken bjuder på en maltig grund som sedan fylls på med mera mango, apelsin, lätta karamelltoner och kryddighet som en elegant belgare. Låg kolsyra och medium kropp som avslutas med en torr eftersmak som bara lämnar en längtan efter nästa klunk.
Lätt det bästa från Fuller’s i kategorin ”modern” öl. Här har man låtit humlen lira fritt och det känns naturligt även i Fuller’s traditionella miljö.

Ölen ingår i Fuller’s & Friends seriens andra sex-packlansering. Det är via Waitrose som man säljer dessa sexpack där det denna gången bland andra är det australiensiska bryggeriet Stone&Wood som är samarbetspartner. Stone&Wood hade med sig australiensisk humle från Tasmanien. Way, way Down Under således. Tre olika sorter var av en beskrivs som experimenthumle utan namn.
Stone&Wood är bryggeriet som startade på tre personer för tio år sedan och som nu har cirka 100 anställda. Brad Rogers, en av de ursprungliga tre är en trevlig kille, han gillar nämligen Fuller’s London Porter.

 

Collab med Fuller’s fast inte…. Trad Jazz av Edge Brewing

Spansk öl dricker jag inte så ofta. Edge i Barcelona startades av två amerikaner och nu har de gjort en samarbetsbryggning med Fuller’s, eller kanske inte. Detta som jag skriver nu är lite rykten så ta det med en nypa salt. Jag tyckte dock det var en rolig historia.
Samarbetsbryggningen var planerad men tyvärr så han inte Mr Keeling av någon anledning inte riktigt med den vid sitt besök i Barcelona. Omändrade planer eller något fast han hade tid för ett kortare besök och tittade då igenom receptet och lämnade sitt godkännande. Som en fin gest ringde han bryggeriet i London och bad dem skicka ner en låda Vintage Ale till Barcelona.
Om ledningen i London gick i taket eller bara suckade djup vet jag inte men det fanns en stor hake i det hela. Mr Keeling hade redan avslutat sina uppdrag hos Fuller’s och kunde varken skicka öl eller initiera samarbeten.

Trad Jazz, Edge Brewing, Fuller's, Flaska, Glas, Karlströms Malt
Trad Jazz, vilket härligt ölnamn. Önskar jag hade kommit på det själv.

Vad ölen smakade, ingen aning, kommer inte ihåg längre. Inte det minsta lilla faktiskt. Jag minns bara historien runt ikring. Har skrivit sporadiska noteringar om maltig, marmelad, toffekola och ett väl beskrivande Jasså!

Mindre god Fuller’s Vintage Beer

Jodå, dessa finns också och det kan vara väl värt att rapportera om. Inte minst för att Fuller’s Vintage Ale får så mycket beröm av mig normalt. Detta är en av de två ölen jag skrev om att vi provade lite vid sidan om nere i Göteborg när importören Jorvik var på besök.

Fuller's Vintage Ale 2006, flaska, glas, Haket, Karlströms Malt,
Det finns absolut ett bäst-före-datum för öl. Det är inte alltid det stämmer med vad som står på flaskan.

Det verkade lovade, en 13 år gammal Fuller’s Vintage Ale värd 3700 kr enligt bryggeriet själva. Pytsan, bara en dåre med för mycket pengar betalar den summan för en öl. Det är givetvis Fuller’s som har skrivit upp priset i något slags försök att skapa kultstatus åt ölen.
Fast spännande att smaka var det, tyvärr blev det alltså en besvikelse. Tunn, svag arom, lite stickig plastiga toner och lösningsmedel. Jag vet inte hur den har lagrats så kanske är det lagringsförhållandena, kanske är det just denna årgång eller så klarar inte Fuller’s Vintage Ale av så pass lång lagring. Givetvis kan det vara så att det bara var just denna flaska.
Jag hittar bara en incheckning på Ratebeer från 2019 och den är inte helt övertygande. Däremot på Untappd finns det flera incheckningar fast nästan ingen skriver något. Höga betyg blir det dock men vem skulle inte ge det om man ”vet” att det är en 3700 kronors öl?

Past Master-serien, vilka öl har ingått?

Fuller’s Past Master 1893 – Double Stout

Fuller’s Past Master 1891 – XX Strong Ale

Fuller’s Past Master 1931 – Old Burton Extra (OBE)

Fuller’s Past Master 1910 – Double Stout

Fuller’s Past Master 1926 – Oatmeal Porter

Fuller’s Past Master 1966 – Strong Ale

Fuller’s Past Master 1914 – Strong X
eller denna

Fuller’s Past Master 1905 – Old London Ale
eller denna

Fuller’s Past Master 1981 – Extra Special Bitter

Fuller’s Past Master 1909 – Pale Ale

Ett litet kul inlägg, enligt mig, angående Past Master Serien Man kan tycka vad man vill om dessa ”historiska” öl. Man kan diskutera deras korrekthet med avseende på bryggteknik, recept eller råvaror men faktum kvarstår. Fuller’s bryggarböcker är otroliga.
Vilken är godast av de tio? Ingen aning, beror givetvis på personliga smakpreferenser men jag har inte smakat alla, minns inte alla jag har smakat och gillar nog den historiska kopplingen minst lika mycket som ölen.

Past Master 1909 – Pale Ale

Detta är en av de öl jag nästan ”missade” bara för att det var så mycket på gång i mitt liv under första halvan av 2019. Som tur var fanns det kvar lite flaskor här och var och jag nyttjade Systembolagets fantastiska service med att skicka enstaka flaskor precis hur som helst i landet ara den har funnits på hyllan i någon butik. Denna tionde öl i serien är en Pale Ale vilket bryggeriet i sina reklamtexter gör en stor grej av. Undrar varför?

En stor och mäktig öl utan att vara högljudd. Mycket kropp, stora smaker men inte överväldigande komplex. Lättdrucken sina 8% till trots och efter en god trekantsmacka och hela halvlitern bara till mig så var jag färdig för att gå och lägga mig.

Past Master 1909 Pale Ale, Fuller's, flaska, smörgår, trekantsmacka, Karlströms Malt
Klassisk trekantsmacka med skinka och ost

Mycket godissmak i den. Den numera klassiska frågan ”Är det här öl?” brukar gälla spontanjästa körsbärsöl men skulle lika gärna kunna klassas in här. Väldigt, väldigt långt från min bild av en Pale Ale. Spännande koncept, en överförfriskad belgisk blond. Lite för mycket restsötma och för lite humlebeska men annars en belgisk blond. Nästa flaska kommer jag definitivt att pröva med lagrad ost. Läge för en bit engelsk cheddar kanske.