Marble Brewery var också med på mässan

Det är absolut så att jag gillar maltiga, knäckiga, bärnstensfärgade bitters utan humle som luktar mango, persika eller allt för blommigt. De får gärna dra mot mahoney i färgen eller ännu mörkare än så men IBU bör inte passera 35 men får gärna dra sig ner mot 20-sträcket.

På Göteborgsmässan hade jag gått ett varv och orienterat mig bland alla utställarna. Det var synnerligen sparsamt med information på mässans hemsida och jag hade inte lagt ner tiden att skriva och fråga utställare vilka brittiska öl de hade med sig så jag hade inte någon ordentlig plan. Jag hade givetvis noterat det som stod som English Craft Beer Corner men visste inte vad jag skulle hoppas på. Kunde vara bra, kunde vara platt. Det visade sig vara en helt oansenlig monter men med underbart innehåll. Ölmässigt, inte riktigt vad jag beskrev i ingressen men fyra spännande bryggerier som hade skickat representanter för att prata för deras bryggerier. Tidigt på lördagen fanns det alltså alla möjligheter att få öva upp min ringrostiga engelska, det var fortfarande fullt möjligt att föra en konversion i normal samtalston och jag hoppade in i English Craft Beer Corner. (Jag kan inte hjälpa att fundera lite på vad Vault från Edinburgh kände för detta)

Lätt suddig, långt avstånd, smått intetsägande och detta var den bästa bilden jag hade av Marbles monter. Paul är han till höger.

Först ut valde jag Marble Brewery, för att jag ville ha en klassisk bitter och av de fyra bryggerierna var Marble de ända som hade en bitter. Jag hade druckit den innan och visste att den inte var klassiskt, klassisk bitter likt Rudgate eller Timoty Tayler’s utan mera som en bitter med drag av amerika. Likt By The Horns och Meantime eller Fuller’s ”amerikanska” sorter som Wild River och Fuller’s Citrus Cyclone. Tydligt brittisk kompletterat med ett med klassiska mått mätt intensiv humlig. Likt Nynäshamn Bedarö Bitter som när den skapades var enligt mig och många andra otroligt besk och humlig så har Marbles öl gått ifrån att vara experimentella, inovativa och häftiga till att vara synnerligen moderata utan att de har ändrat sin profil. Det är omvärlden som sprungit förbi.

Paul Plowman, sales manager, var den som representerade bryggeriet och vi hade ett trevligt samtal om lite av allt utan att ha någon större struktur på frågorna från min sida. Jag bara poppade upp dem allt eftersom jag kom att tänka på dem.

Marble är ett bryggeri som klarat Brexit utan allt för stora problem. Det är mest så att han påminns om det han beskriver som ”det dumma med Brexit” varje gång de ska exportera och han gör pappersexercisen som hör till. Den fanns innan Brexit också men var enklare och samma till alla EU-länder. Det har blivit många fler rutiner att hålla reda på och om ölen ska till land A man ha råkat fylla i pappren för land B då kommer givetvis pallen med öl i retur.

Vi pratade om att äga sina egna pubar. Marble startade sin verksamhet som pub och bryggeriets ägare, Jan Rogers, började som anställd på puben. Bryggeriet installerades för att öka pubens inkomster och det var puben som kom i förstahand inledningsvis. Nu har man alltså The Arch kvar samt ett taproom vid bryggeriet som har flyttats därifrån för drygt tio år sedan. Paul beskrev Marble som ett bryggeri som hellre växer sakta än tar in investerare. I anslutning med att man utökade bryggeriet 2019 så sålde man av tre pubar (jag tror det var tre) som man ägde för att frigöra kapital för bryggeriet. Om Paul fick drömma lite så såg han 35-40 Marblepubar i och runt Manchester. Att Marble skulle försöka bli lite av det Adnams är för östra Suffolk. Fast inte riktigt så dominant lade han till.

Vi pratade om cask, Marble ser jag inte som ett caskbryggeri men detta är för att jag inte har varit i Manchester skulle jag tro. Det som hamnar i Sverige och London är inte caskölen men den stod för 60% av deras produktion innan pandemin. Vi pratade om det konstiga med att att cask alltid ansågs vara en lågprisprodukt i Storbritannien trots att det är en produkt som kräver både kunskap och tid för att sköta och som, tyckte vi båda, överlägsna smak när den är rätt skött.

Prize Old Ale – återkomsten

Jag skrev att jag ibland har lite svårt att öppna vissa flaskor. Nu har jag hittat en anledning till att öppna mina två speciella flaskor men jag vet inte om jag kan realisera denna anledning. Problemet är att jag är lite sent ute och att det bara verkar vara Fullershopen som har ölen kvar och de skeppar inte till utlandet.

Det är nämligen så att Prize Old Ale har rest sig ur askan åter igen. Det visade sig att jag hade helt fel om Mr Keelings känslor för Gale’s absoluta master piece. Det är fortfarande så att Fuller’s inte vill brygga den. Som jag har fattat det handlar det om för små volymer, för krångligt med fat samt att ölen är jämförelsevis svårsålda.

Old Ale kan betyda många olika saker men traditionellt så var det fråga om öl som lagrades i månader, år, i ekfat och plockade då upp syrliga, stalliga toner från vildjästen som trivdes i träväggarna.

Ölen skulle vara för att dricka som den var eller blandas med olagrad öl. Gale’s Prize Old Ale var ett bra exempel på denna öl och mycket av karaktären kom från, precis, ekfatslagringen. När Fuller’s försökte efterlikna produktionen så hoppade de över själva faten. Tyvärr rasades allt med flytten och en 80-årig tradition raserades. Fast inte riktigt, de svårsålda försöken 2007 och 2008 har nu fått en uppföljare. John Keeling har sparat undan en del av den ursprungliga ölen och tillsammans med Marble i Manchester så har man nu återskapat Prize Old Ale.

På Marble arbetade nämligen James Kemp som tidigare hade arbetat med Keeling hos Fuller’s. Enligt honom kan Old Ales ha precis samma djup och komplexitet som Oud Bruin eller Flanderska Röda öl. Det gäller att engelska bryggare ger sig själva tid att utveckla sin öl.

2016 startade man upp projektet genom att skala ner ett orginalrecept från 1926. Här hittar vi dessutom en liten kul twist, gissa var Marbles husjäst kommer ifrån. Precis, Gale’s.

Helt kunde man inte kopiera Gales’s för de hade oak vats (stående ekcicsterner) utan istället jäste man sedvanligt för att senare fylla ölen på ekfat.

Fyra typer användes och tanken var att blanda ihop dessa innan buteljering men man valde tillslut att buteljera varje fat för sig. Innan dessa hade man vaktat på faten som små barn, flyttat dem mellan varmare och kallare platser på bryggeriet för att skapa precis dfe smaker man var ute efter.Det finns bara några få flaskor kvar och bara hos Fuller’s. Få se om jag lyckas få till ett köp. Det vore riktigt roligt att pröva dem mot orginalen.