Vi kör vidare med julöl – Fuller’s Old Winter Ale

St Peter’s Winter Ale fick symbolisera punkt 3 på min julöllista och nu rullar jag vidare med punkt 4. Det känns både logiskt och helt rätt. Logiskt för att 4 kommer efter 3 i talföljden och helt rätt att även Fuller’s Old Winter Ale får en egenpunkt från listan men det känns bäst att jag börjar med att klargöra att jag absolut inte har något emot nämnd öl. Det var bara så att de andra tre punkterna passade bättre till övriga öl och då blev det denna kvar

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Det känns mest som gamla favoriter. Vilket i sig inte är fel men jag saknar överraskningarna, de där ölen som piggar upp tillvaron. Jag gjorde en jämförelse mellan tre Fuller’söl för två år sedan och konstaterade då att det inte var så stor skillnad på dem. Det står jag för fortfarande. Det är så jag menar, julölslistan som förr kittlade mig gör inte så numera utan är mest fyll av gamla bekanta. Som att ha fest med grannarna alltså och det är ju kanon för någon som mig som har bra grannar men det kittlar inte riktigt. Vem gillar inte att Oppigårds Winter Ale är tillbaka eller att man åter igen kan köpa Jämtlands Julöl? N’ice Chouffe, Gouden Carolus, Anchor Christmas Ale eller Mysingen är hur trevliga som helst att se igen men där tar det liksom stopp för mig. Så klassikerlistan är inte så lång den heller.
Sedan kommer det lite vinter/julöl i de andra släppen och jag vet att Systembolaget har valt att tona ner själva julölsläppet. Kanske inte helt fel, speciellt inte eftersom de startar för tidigt med dem

Fuller’s Old Winter Ale då? Tja, god Fuller’s öl, standard bitter i den lite tyngre klassen. Skönt karamellton, fruktig och riktigt trevlig.. Oväntat mycket kolsyra i min flaska men bara att skvimpa runt lite så kändes det bättre. Lite skarp beska om jag ska nämna något minus med den. Skål på er

Gamla inlägg om Fuller’s Old Winter Ale

2016

2016

2018

2019

2020

Hurra (?) Julölen är här

Man kan säga mycket om julöl och på många vis. Jag nöjer mig med en kort och snärtig punktlista

Punkt 1: Julöl är konstigt begrepp, speciellt numera

Punkt 2: Julöl redan 1 november är för tidigt

Punkt 3: Det är roligt med julöl

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Punkt 5: Fyll gärna på listan med egna punkter för nu tog mina slut, inte helt utan orsak

Slöar och återanvänder en gammal bild men den ser lika dan ut på etiketten i år

Puh, mycket jobb att vara bloggare. Nu tänkte jag att jag skulle avnjuta årets bästa alternativt näst bästa brittiska julöl. St Peter’s Winter Ale. Det kan jag utse den till redan nu eftersom det bara finns fyra att välja mellan. Jag har prövat tre av dem så näst bäst är den sämsta placering den kommer ha. Den får symbolisera punkt 3, det är roligt med julöl. Att ha en så god ”vardagsöl” att vänta på varje vinter är en ynnest. Den tydliga men inte dominerande beskan som hämtar sin kraft i rostad malt lika mycket som humle. Detta är en relativt alkoholstark öl med sina 6,5% så man ska inte dricka hinkavis av den men det skulle man lätt kunna lura sig att göra om man inte är försiktig. Mäktigt tunga smaker av bröd, lite surdeg, apelsinmarmelad, sirap som jag gärna hade prövat till lite nygrilljerad skinka. Nu fick det bli en skiva danskt rågbröd med lite extrasaltat smör på, elegant garnerat med en överdimensionerad skiva basturökt skinka och toppad med inlagd gurka där senapsfröna i inläggningen andligt får förena smörgåsen med julskinkans grilljering. Det blir en bra försmak av det kommande svammelsurium av smaker som julmaten bjuder på. Berätta gärna om era favoritjulöl oavsett om de är brittiska eller inte men gärna brittiska.

Rätt glas är viktigt

Jag ser hur lurendrejeriaktig min bild är i det förra inlägget. Bilden med äpplet och ölglaset som är fyllt med en för läsaren svåridentifierad dryck. Det står Fuller’s på glaset så om man plockar bilden ur sitt sammanhang så skulle man definitivt tänka Fuller’s om ölen, kanske dra till med Honey Dew eller Fuller’s Frontier.
Nu finns det ett sammanhang men även då är glaset viktigt. Ibland skulle jag vilja säga. Rätt glas förhöjer inte smaken alls, det är ju formen på glaset. Med rätt glas menar jag alltså ett glas med loggen från bryggeriet på. Ett öl med klassiskt format pintglas med sina raka kanter får ingen annan smak om det står Fuller’s, Morland eller Young’s på glaset men det blir annan känsla. Ett bra kupglas, typ det som Linköping Beer Expo använde sig av något av åren jag var där är ett bra allroundglas i min samling. Behagligt att hålla i, neutralt vad det gäller loggan och det lyfter fram aromerna i ölen. Men ibland, som med Old Speckled Hen, så finns det andra orsaker till att jag rotar fram ”rätt” glas. Old Speckled Hen var en favorit förr men jag slutade köpa den för jag tyckte att smakerna blev mindre och mindre i den. Sedan försvann den från bolagets hylla i Falköping, kanske helt, jag har inte koll och glaset åkte ner i en flyttkartong ihop med många andra ovärderliga ölglas.

Enligt bolagets hemsida så hade den spräckliga hönan försäljningsstart 8 juli 2019 men om det bara var ny leverantör, ny flaska eller dylikt vet jag inte.

Hur det nu än är så beställde jag hem av den för den finns fortfarande inte på hyllan i Falköping och jag gjorde lite uppstekt potatis och en fuskvariant på Oxford sausage och piffade upp anrättningen med ägg. Valet av korv bygde på faktumet att Morland’s var ett bryggeri i Oxfordshire innan Greene King köpte upp dem. Bara tanken att då dricka min Old Speckled Hen i Fuller’sglas, ett mera neutralt Linköping Beer Expo eller ens i ett fint, ograverat pintglas var otänkbar. Det fick bli det tjocka, lite bastanta Old Speckled Henglaset. Sedan kan vi fortsätta att spekulera om det var glaset, ölen, kombinationen med maten eller minnena från en Oxfordresa för evigheter sedan som gjorde att det smakade så bra. Fyllig, distinkt karamellmaltig och så där lagom jordig i smaken som en bitter kan vara.

Rätt öl i rätt glas vid rätt tillfälle

Purity Pure Helles – höstinspirationen flödar

Jag fortsätter mitt njutande/betraktande/drömmande om hösten. Denna underbara årstid som vi knappast skulle klara oss utan. Tänk att inte få äta vinteräpplen? Lustigt namn på något man skördar under hösten. Jag plockar fram Pure Helles från Purity, bryggeriet som gör en tämeligen lagerlik ale som heter Pure Gold men nu är det således Helles som det är frågan om.

En tunn färg, som en cider ungefär. Färgen är blekt halmgul och skumet är kritvitt. Det dör dock snabbt.

Aromen har något surt över sig, skulle behöva humle eller karamellmalt som piggade upp den men vem har sagt att man ska sitta och lukta på ölen?

Första klunken är ljuvlig, som att ta transponden direkt till bayern. Maltig, brödig karaktär med väldigt försiktig eftersmak. Andra klunken är precis lika trevlig och plötsligt är ölen slut.

Jag måste tänka på att dricka öl i rätt glas. En bild som denna kan ju få en att tro att det är Fuööer’s Frontier i glaset eller dylikt. Så är INTE fallet utan det är Pure Helles från Purity

Detta kommer inte bli någon öl jag köper allt för ofta, ingen öl jag minns men det är en bra, stilltypisk Bayersk lageröl. Dock får jag leta vidare efter en bra höstöl.

Det är höst

Denna underbara tid med svamp, regnigt väder, tända brasan, gnistrande färger, äppelskörd, körsång, tända ljus, extra stora koppar te.

Fåglarnas flytt söder ut, typiskt höst alltså! Fast, vem vet på en bild likt denna åt ilket håll de flyger?

Det är en tid då mörkret sveper in oss i ett lugnare tempo och dimman skapar en känsla av att världen är betydligt mindre än den är. Det är en tid för kopparröda öl med stor kropp, kraftig maltighet och inte minst massor av torkad frukt i aromen. Istället valde jag en dubbelt torrhumlad Pale Ale. Snygg burk med stilfulla skisser/teckningar på etiketten. Underbara minnen från bryggeriet, fullt drickbar öl men inget för mig i allmänhet och absolut inte just nu. Fel tid, fel plats.

Snygg burk, jag gillar dem skarpt


Brew By Numbers Nr 42 har kritvit skum, disig och gulaktig färg. Jag överväldigas av aromen men minns nu att det knappast tar allt för mycket av citrus, ananas, mangoaromer kraftigt ihopblandade för att slå ut mitt intresse för en öl. Mjuk, lätt kropp med låg sötma. Inledningsvis upplever jag en kraftig beska men det avtar snabbt och efter ett par klunkar känns det som om ölen knappt har någon eftersmak alls och varje klunk följs snabbt av en ny. Smart av bryggaren, det är ju hinkabilitet som en sådan här typ av öl lever på. Snyggt att skummet ligger kvar så länge som det gör.

Buxton – Trolltunga och räkmacka

Det här har jag gjort tidigare och jag älskar det. Den här gången tog jag vis av tidigare räkmackor hela burken Trolltunga för mig själv. Inte en droppe till frun, hon fick annan öl för hon gillar inte Trolltunga. Att dricka den till räckmackan blir som att få en extra skiva citron, räkorna känns krispigare och majonäsen får något att bryts mot. Buxton leverar! Skål och trevlig fredag på er. (Länk till tidigare inlägg om Trolltunga)

London Porter – en klassiker på väg bort? Nej, det var bara en mardröm

London Porter, i bryggeriets egna glas. Känns helt rätt!

Vilken hemsk sådan. Vet inte om jag ska kalla det mardröm egentligen. Det var snarare ett missförstånd eller rent hittepå från min sida. Jag inte ens var jag har fått det ifrån. På något vis hade jag snappat upp att Fuller’s London Porter skulle vara ett av de ölen som ramlade ur ordinarie sortimentet hos Systembolaget den 1 september. Men så var det inte alls, eller kanske lite. Efter ett klurigt det tänker vi inte tala om som kunde tolkas som ett ”det vi faktiskt inte vi” från Kundtjänst hos SB så fick jag tydligt besked från presskontakten. Burkversionen blir kvar men flaskan ramlar bort. Visste inte ens att flaskan hade haft plats. Hur som så fick denna mardröm att tänka på många fantastiska glas av London Porter. Jag lista mina bästa

1. En pint på The Mawson Arms
En av mina många arrangerade ölresor till London. Denna gången med ett sällskap Västeråsare, 2016. Det hade varit en tung avslutning (tyvärr inte öltung utan arbetstung) för egen del kvällen innan och jag avstod ölminglet nere i källaren på bryggeriet för det blir väldigt eko där nere. Istället gick jag och satte mig för mig själv med en pint i den stilla puben och väntade på att dagen skulle rulla vidare.

2. Sista glaset på en öltur i januari 2014 i Göteborg. Det hade varit shopping sedan öppningsdags, sopplunch på Br, The Rover, Ölrepubliken (om den hette så då) och säkert ett par ställen till. Så tog vi det dumma beslutet att inte åka tiotåget hem utan gick in på Södra Hamngatans Bishop. Själv tog jag ett stort glas vatten och en cider för så brukar jag avrunda mina kvällar. Men så fick jag för mig att det skulle vara en London Porter som avslutning. Suverän.

3. Som cask på Victoria, nära Paddington Station
En Londonresa i glada vänners sällskap, vi hade startat dagen starkt med god öl och mindre gott pubkäk iform av micrad mat. På Victoria var köket tillfälligt stängt så vi fick tji på kvällen också. Tog faktiskt två pint efter varandra i snabb takt

4,5,6,7,8… Hemma vid brasan. Otroligt bra ställe att sitta och klämma ett glas på.

Ingen fara alls. London Porter finns kvar i Fasta Sortimentet, det var bara flaskversionen som försvann

Hawkshead Red Bitter

Kvällsmacka, en av mina favoriter när jag var lite. Typ från ett år eller så innan jag började skolan till något år in på högstadiet så var en kvällsmacka det bästa jag visste. Det var ett begrepp där hemma hos mina föräldrar. De arbetade ofta sent, jag hämtades inte förrän vid sju hos min dagmamma. Dagmamma för er som inte är bekanta med begreppet var en verksamhet inom barnomsorgen där en kvinna, jag känner helt enkelt inte till någon man men antar att man rent tekniskt skulle kunna vara man, tog emot barn över dagen i sitt egna hem. Detta är på slutet av sjutitalet och början av åttiotalet och oavsett hur långt vi tyckte då att vi hade kommit med jämlikheten så fanns det tydliga könsroller kan jag lova. Dagmamma var en sådan.

Med växande ålder så hände det oftare och oftare att jag fick gå hem själv efter kvällsmat hos dagmamman för att mamma och pappa var kvar på restaurangen. Senare på kvällen kunde jg då få frågan om jag ville ha en kvällsmacka. Det var inte bara lite mat utan innebar att jag fick sitta upp en stund till med mamma och pappa.

Varför passar då Hawkshead så bra till en kvällsmacka? Med sina klassiska brittiska influenser är detta en öl som gjord för stora klunkar, låta maltigheten fylla upp gommen och skölja ner maten. Detta är ingen mening att sitta och småsniffa på, möjligen en lång teatralisk sniff innan man klunkar i sig första decilitern. Sirapstoner, russin, lätt murrig, jordig beska som lätt överröstas av ketchupen och äggulan. Dessutom är 4,2% lagom starkt för min del.

Den här gången var det tjocka skivor av surdegslimpa, basturökt skinka, lagrad prästost samt ägg från höns som matas med drav. Gott ska det va!

Ölen som triggade nystarten

Battleaxe föll som en stridsklubba ner på mig. Det var bara perfekt, Venus hade precis gått in i Koltrastens tecken och månen låg i nedan och grannes katt hade släpat hem en trebent skogsmus. Eller så liksom något åt det hållet. Allt bara stämde helt enkelt och då kan det bli magiskt. Sedan får man inte glömma att öl är gott för det mesta men ibland är det helt enkelt otroligt, fantastiskt, enormt, suveränt gott. Det är som om kroppen bara längtar efter den gudomliga drycken.

Bärnstensfärgad med en gulaktig touch, kritvitt skum som lägger sig som en ring runt ölen efter någon minut. Maltig, karmell, knäckig, lätt söt arom. Hela glaset dryper av klassisk brittisk essens. Det här är en öl som har byggt Engländarnas otroliga förmåga att alltid tro att de kommer vinna VM i fotboll.

Maltig, mjuk, fruktig smak. Knäckiga smaker. Sötma och beska i mjuk balans. Min fru hittar någon slags bismak hon inte gillar men själv sitter jag kanonnöjd. En ”lugn” öl med moderata smaker. Gjord för stora klunkar snarare än små sippar.

St Peter’s Winter Ale och Casadias

Detta med smakkombinationer är spännande. Burgaren med stekost blev bra exempel på lyckad kombination. Inne i ett stim när det gäller att rensa i ölkällaren så plockade jag en flaska St Peter’s Winter Ale från ifjol (2019 alltså). Barnen brassade Casadias med 18 månaders prästost från Falköpings Mejeri och Lönnebergas rökigaste skinka. Båda två var väldigt goda. Var för sig men även tillsammans men det blev absolut ingen kombination. Det smakade gott, ett plus ett blev två men inte det där tre som är vad man hoppas på.

Jag slavarde bort bilden med casadiasen på så ni för hålla till godo med denna.