Alpha Beta -prövar en ny Ilkleyöl

Pale ale och alla varianter på namnet är något jag skulle kunna göra en egen definition av precis som porterkategorin. Det är nämligen lika rörigt i min hjärna som stout/porterbegreppet är fast samtidigt lika klart. En Pale Ale är en Pale Ale och en APA är en överhumlad Pale Ale. Lite kraftigare öl så blir det en amerikansk IPA medan en IPA är maltig, starkare än en Pale Ale och djupare i färgen och Svarta IPOr kan vara otroligt osmakliga. Dessutom borde de heta IIPA (Irländsk IPA) Drar man på ännu mera i maltnotan så blir det en barley wine men då bör man vara försiktig med humlen. Fast inte om man gör en amerikansk barley wine. Dock heter det inte barley wine om de är lättdruckna utan DubbelIPA. Kort koncist och inte så allvarligt menat. Jag lovar att återkomma i detta ärendet med en mera uttänkt version.

Jag har alltså druckit Ilkley Alpha Beta och det var nära att jag i rubriken skrev: ännu en Ilkleyöl men sedan kom jag på att jag inte har tagit tag i mig och skrivit om deras Joshua Jane. Jag återkommer i det ärendet också. Samt att jag inser ett samband till mellan dessa två öl som inte har med bryggeriet att göra utan bröd…. Återkommer som sagt.

Istället ska vi koncentrera oss på Ilkley Alpha Beta som enligt etiketten är en Session IPA. I min värld är det alltså en APA men det kan ni få protestera emot om ni vill. En gyllene öl med en mörk strimma inblandad i färgen. Drar mot ljus bärnsten men är lätt disig och då vill jag inte tänka på bärnsten längre utan börjar tänka på äppelmust, klen sådan.

Friskt och frodigt skum förgyller ölens utseende i glaset. En frisk humlighet praktiskt slår emot en när man för glaset mot näsan. Fruktig underton till det blommiga. Väl värd att sniffa lite extra på innan man tar sin första klunk. En medium kropp assisteras ivrigt at en kraftig beska som klingar av oväntat fort i samma ögonblick som man sväljer. Trevlig, välbalanserad Amerikan Pale Ale som det är synd att den bara fanns på Ölstudion men samtidigt absolut en öl som gör en extra resa dit värd besväret.

Dagen då julkänslan infann sig

Jag hör absolut till de personer som gillar julen. Jag gillar att man ska träffa släkten, äta god mat, att det blir ett par dagar av inaktivitet. Jag tycker om musiken i december, hela vägen från jobbiga, glättiga, julsånger som absolut inte kommer hålla genom decennierna till välljudande körsång av gamla klassiker. Jag gillar pepparkaksbak, adventsljusstake och julkalendern på TV. Däremot gillar jag absolut inte att man gör saker för tidigt. Var sak har sin tid.

Precis på samma sätt som man inte plockar fram adventsljusstaken innan advent så skulle vad det mig anbelangar vänta med julölen till slutet av november. Så tycker som bekant inte Systembolaget utan årets julöl finns framme i butikerna. Vem vet, det kanske är så illa att några sorter har tagit slut redan? Otänkbart är det inte alls. Vid luciatid så börjar det definitivt tryta och den som inte har handlat på sig sina favoriter riskerar att bli utan.
Själv har jag trots både julöl och julmust på jobbet inte haft den minsta känning av julkänslor förrän den här helgen då både kyla och snö drog in över Falköping. Båda två lika välkomnade av mig. Lördagen bjöd på lätt snålblåst, gråkallt väder där solen plötslig tittade fram vid middagstid. På kvällen kom föraning om snö och i morse vaknade jag upp till hjulspår på gatan. Inget tjockt snötäcke men någon centimeter var det. På eftermiddagen var jag med på Tomtevandring i ymnigt snöfall och skötte eldarna. Fyra eldfat, två eldkorgar, hundratals marschaller, lite stormlyktor, glögg, glada barn, varmkorv, pepparkakor och plötsligt kände jag att ikväll blir det en julöl.

Valet föll på en gammal kär favorit. S:t Peter´s Winter Ale som med sin värmande maltighet, sina lätt rostade toner, sin brödighet och sin still beska är en otroligt god öl som jag längtar efter att den ska komma varje höst/vinter. Den känns lite hårdare rostad i år än vanligt, lite mera brända toner. Lättare kropp gör också att jag inte riktigt jublar som jag brukar men fortfarande, det kommer att bli några flaskor till ölkällaren så jag har att njuta under kommande månader. Njuta av dess smakrikedom, vintriga arom och mjuka munkänsla. Skål och God bara-en-vecka-kvar-till-advent på er.

Saltaire NO.5 – tillbaka i stoutdrickande

Går tillbaka till stoutdrickandet, dock inte en irländare utan en en tvättäkta Yorkshirebo. Visserligen från västra York men okej, vi säger Yorkshirbo om den. (Tur att det är väldigt få britter som kan läsa svenska men jag menar inget alls utan svamlar bara)

Saltair är ett av de bryggerier som Jorvik Estate har försett oss med och mest spridning har Titus, deras bitter fått men nu är det NO.5 som gäller. En enkel, lätt stout som inte gör något större intryck. Den slinker ner med sin lätta kropp, tydliga kaffetoner men inte överväldigande. En helt okej matöl. Inte pjåkig men om jag skulle välja den från pump på en pub så vore det för att a) det inte finns något roligare eller b) för att få dricka något från Saltaire för deras Titus (https://www.systembolaget.se/produkt/ol/saltaire-titus-5355001/) och Best Bitter (https://www.systembolaget.se/produkt/ol/saltaire-best-5354801/) är båda bättre öl enligt mig. Vad tycker ni andra? Hur som helt, ett bra skolexempel på en stout enligt den Karlströmska definitionen.

Riggwelter, en legendarisk öl som överraskar mig

Black Sheep Brewery är ett bryggeri som står på min lista över bryggerier som jag vill besöka och undersöka mera. Det finns flera saker som triggar mig när det gäller Black Sheep.

(1) Det ligger i Yorkshire

(2) Det har en intressant grundare. Det startades 1992 av Paul Theakston. Han kommer från den kända bryggarfamiljen men ville inte jobba kvar i familjebryggeriet när det såldes till Scottish & Newcastle

(3) Namnet kommer sig av att han är familjens svarta får plus twisten att Yorkshire är känt för sina får

(4) Bryggeritekniken De använder en Yorkshirefyrkant, jag är inte helt säker på vad det är så därför vill jag åka dit.

Jag minns Riggwelter som en klassisk öl som jag har uppskattat massor och nog känns den klassisk när jag tittar på flaskan men innehållet överraskar mig storeligen. Detta är inte världens mest lättillgängliga och publikfriande bitter/strong bitter utan en ganska krävande och avancerad med sina kraftigt rostade toner. Förväxla den inte med en stout utan tänk på den som en cyklist som har hunnit en tredjedel av sträckan fast de två sista tredjedelarna så kommer det att luta kraftigt uppför. Receptmässigt är den alltså på väg mot stout men absolut inte i närheten att nå fram.

Fuller’s London Porter

Behöver jag skriva om denna igen? Kanske inte men jag gör det ändå för det är en öl jag älskar. Bara en sådan sak att jag minns precis var om än inte när jag drack den första gången. Alltså jag minns inte år eller dag men faktiskt tidpunkt på ett sådär när.

Gröna Husets Ölsällskap var på sin då årliga ölrunda i Göteborg. Vi får gå så pass långt tillbaka i tiden att The Rover var ett Belgoölställe med konstiga glas, The Old Beefeater Inn var en självklarhet och vi hade druckit öl sedan förmiddagen. Vi körde gemensam resa ner men sedan brukade det vara lite olika tider hem. Jag hade bestämt mig för bara en öl till och den skulle bli på Bishop Arms:Hamngatan. Jag tror inte att Jerntorgets BA ens fanns på den tiden. Minns inte riktigt. Planen för de flesta var att sitta kvar ett bra tag, ta ytterligare en öl till och sedan sena tåget hem för då kunde man hinna med ytterligare en öl på Golden Days. Jag hade bestämt mig för en snabb sistaöl på BA och sedan iväg med nästa tåg och inte det sena.

Mina planer sprack helt. Jag däckades av denna porter, mjuk, len rund, lätt chokladig, brödig, sirapslimpa mer än kavring. En öl god att dricka som den är i gott sällskap eller till köttgrytor, pajer, fish ’n’ chips eller annan lite mastig mat.

En definition av porter för min del.

Det blev både glas två och tre den kvällen av London Porter och sista tåget hem till Falköping.

Ingen ny bild att lägga upp. Väljer tre redan publicerade

Gipsy Hill Outlooker

Hazy fruit? Fräsande skum som ger paralleller till cider men skummet stannar kvar under längre tid. Funderar intensivt på om jag vill att en fruktig öl ska vara så här disig. Låt oss förresten kalla den vid sitt rätta adjektiv, grumlig! Den är långt bortom Hazy. Ser ut som en förväxt hallonshot på dryga 4 deciliter. Ni vet en sådan där trögflytande sörja med tydlig syrlighet som serveras på de flesta hotellfrukostar numera. Som ett nyttigare alternativ till morgonjos kanske? Definitivt billigare gissar jag efter som det brukar serveras i 8 cl glas typ.

Nu har skummet lagt sig och det luktar halloshot också, hallon blandat med andra bär, kanske blåbär av döma av färgen, jag hittar äpple också.

Tar första klunken och känslan av hallonshot lämnar. Det här slinker rätt ner i magen utan att krångla. Friskt, aningen beskt, syrligt och väldigt hallonigt. Läser man på burken får man rätta svaret. Hallon, Lingon och Björnbär. Antar att det är björnbären som ger den färg jag svamlade om tidigare.

rbt

Vad ska man dricka den här ölen till? Även här har burken svaret, en natthimmel fylld med norrsken. Jag kan inte någonsin ha tvivlat mera på försäljarsnacket som står på etiketten än nu. Detta är en sommaröl för mig. Massor av solsken, väl kyld. Det är sällan jag upplever att jag dricker en för varm öl när de kommer från matkällarens 10-12 grader men den här hade tjänat på att serveras vid 4 grader. Så kall öl, då vill jag gärna ha varmt. Grillad entrecote, sommarfräch potatis sallad, kapris.

Dock ingen större mening med att drömma sommardrömmar om den här ölen, för den är på väg bort. Den finns kvar i enstaka butiker hos Systembolaget. Fast Gipsy Hill har nog flera, liknande. Detta är en typisk Gipsy Hill öl enligt mig. Syrlig, fruktig och god men inte fantastisk.

Det här gillar jag – samlingsboxar – i detta fallet Little Valley

Det är roligt att få dyka ner i ett bryggeris själ. Lite så känns det om man frågar mig när man kan prova flera öl sida vid sida eller mer eller mindre i närtid i alla fall. Det finns en box från Little Valley med fyra 33 cl flaskor. Det är deras IPA, porter, blonde och bitter som stoppas i. Givetvis kan man fundera över det miljövänliga med en extra papplåda, jag är lite extra uppretad över Systembolagets miljömärkning av förpackningar som de nyligen infört, men en låda eller två spelar ju ingen roll, eller?

Om vi bortser från detta så har vi alltså en IPA som jag bäst beskriver som en gammaldags IPA från England på 6%. Tydlig beska, drar åt det sötare hållet av alkoholen och mycket restsocker. Maltig och jordig smakriktning. Inget för er ungdommar som ser Sierra Nevadas Pale Ale som old school men för hos som tycker att Bengal Lancer är kraftigt humlad.
Vidare har vi en Porter, Dark Vale, som inte är någon smakexplosion utan snarare stillsam. Fruktig, lätt chokladig, vanilj och lätt rostade toner. Tunn kropp och en aningen kort och torr eftersmak.

Tod’s Blonde är en lite blonde som är lite bättre än min fördom mot blonde och golden ale. Lätt kropp, svår att kalla smakrik men inte tunn. Beskan tränger fram men ölen känns balanserad. Frisk arom och en stilla knäckig ton som mixas med de jordiga humletonerna.

Cragg Bitter fullbordar kvartetten och fulländar dess brittiska stamtavla. Detta är en typisk ”brown, boring bitter” och alltså inte helt oväntat den öl jag hoppas mest över. Om jag skulle rangordna dessa fyra öl som hamnar dock denna troligen på fjärdeplats. Lite för neutral och jag saknar fruktighet, maltighet och en touch av karamell.

Slutsats – Little Valley är ett bryggeri, om man dömer av dessa fyra öl och deras Studley Stout, med rötterna djupt ner i den klassiska engelska myllan. Gott men inte överraskande, stabilt men inte helgjutet. Att ställa fram en sådan här box vid grillkvällen och tro att man tillfredställer olika smakinriktningar hos gästerna är att lura sig lite. Bättre att plocka sorter från olika bryggerier med mera olika karaktär. Fast om man vill lära känna ett bryggeri så är det ett utmärkt val.

Marble Brewery var också med på mässan

Det är absolut så att jag gillar maltiga, knäckiga, bärnstensfärgade bitters utan humle som luktar mango, persika eller allt för blommigt. De får gärna dra mot mahoney i färgen eller ännu mörkare än så men IBU bör inte passera 35 men får gärna dra sig ner mot 20-sträcket.

På Göteborgsmässan hade jag gått ett varv och orienterat mig bland alla utställarna. Det var synnerligen sparsamt med information på mässans hemsida och jag hade inte lagt ner tiden att skriva och fråga utställare vilka brittiska öl de hade med sig så jag hade inte någon ordentlig plan. Jag hade givetvis noterat det som stod som English Craft Beer Corner men visste inte vad jag skulle hoppas på. Kunde vara bra, kunde vara platt. Det visade sig vara en helt oansenlig monter men med underbart innehåll. Ölmässigt, inte riktigt vad jag beskrev i ingressen men fyra spännande bryggerier som hade skickat representanter för att prata för deras bryggerier. Tidigt på lördagen fanns det alltså alla möjligheter att få öva upp min ringrostiga engelska, det var fortfarande fullt möjligt att föra en konversion i normal samtalston och jag hoppade in i English Craft Beer Corner. (Jag kan inte hjälpa att fundera lite på vad Vault från Edinburgh kände för detta)

Lätt suddig, långt avstånd, smått intetsägande och detta var den bästa bilden jag hade av Marbles monter. Paul är han till höger.

Först ut valde jag Marble Brewery, för att jag ville ha en klassisk bitter och av de fyra bryggerierna var Marble de ända som hade en bitter. Jag hade druckit den innan och visste att den inte var klassiskt, klassisk bitter likt Rudgate eller Timoty Tayler’s utan mera som en bitter med drag av amerika. Likt By The Horns och Meantime eller Fuller’s ”amerikanska” sorter som Wild River och Fuller’s Citrus Cyclone. Tydligt brittisk kompletterat med ett med klassiska mått mätt intensiv humlig. Likt Nynäshamn Bedarö Bitter som när den skapades var enligt mig och många andra otroligt besk och humlig så har Marbles öl gått ifrån att vara experimentella, inovativa och häftiga till att vara synnerligen moderata utan att de har ändrat sin profil. Det är omvärlden som sprungit förbi.

Paul Plowman, sales manager, var den som representerade bryggeriet och vi hade ett trevligt samtal om lite av allt utan att ha någon större struktur på frågorna från min sida. Jag bara poppade upp dem allt eftersom jag kom att tänka på dem.

Marble är ett bryggeri som klarat Brexit utan allt för stora problem. Det är mest så att han påminns om det han beskriver som ”det dumma med Brexit” varje gång de ska exportera och han gör pappersexercisen som hör till. Den fanns innan Brexit också men var enklare och samma till alla EU-länder. Det har blivit många fler rutiner att hålla reda på och om ölen ska till land A man ha råkat fylla i pappren för land B då kommer givetvis pallen med öl i retur.

Vi pratade om att äga sina egna pubar. Marble startade sin verksamhet som pub och bryggeriets ägare, Jan Rogers, började som anställd på puben. Bryggeriet installerades för att öka pubens inkomster och det var puben som kom i förstahand inledningsvis. Nu har man alltså The Arch kvar samt ett taproom vid bryggeriet som har flyttats därifrån för drygt tio år sedan. Paul beskrev Marble som ett bryggeri som hellre växer sakta än tar in investerare. I anslutning med att man utökade bryggeriet 2019 så sålde man av tre pubar (jag tror det var tre) som man ägde för att frigöra kapital för bryggeriet. Om Paul fick drömma lite så såg han 35-40 Marblepubar i och runt Manchester. Att Marble skulle försöka bli lite av det Adnams är för östra Suffolk. Fast inte riktigt så dominant lade han till.

Vi pratade om cask, Marble ser jag inte som ett caskbryggeri men detta är för att jag inte har varit i Manchester skulle jag tro. Det som hamnar i Sverige och London är inte caskölen men den stod för 60% av deras produktion innan pandemin. Vi pratade om det konstiga med att att cask alltid ansågs vara en lågprisprodukt i Storbritannien trots att det är en produkt som kräver både kunskap och tid för att sköta och som, tyckte vi båda, överlägsna smak när den är rätt skött.

Dark Arts Hazelnut

Jag förstår hur det kommer sig att den här ölen har blivit kvar i källaren. Min vana trogen sedan något/några år tillbaka att köpa minst två burkar/flaskor av öl jag tänker prova har många bra effekter men det är även en slags risk. Som med Dark Arts Hazelnut. Jag hittade en burk när jag städade i ölkällaren som hade hamnat helt fel. Där har den stått sedan jag vet inte när. Jag mindes att jag hade tagit kort på den men inte hur den hade smakat. Hade jag bara köpt en så jag bara hade tagit kort och inte smakat den. Det skulle i så fall förklara varför jag inte mindes vad den smakade. Hade jag gillat den? Och sparat undan för att ha vid något lite speciellt tillfälle? Kanske var det rätt läge att öppna den nu?

Inget jättefel på ölen, inte alls om man gillar en vaniljtyngd, hasselnötig, mastig öl med något som jag upplever som kemisk ton. Så okej, lite kritisk är jag men här har vi ett av ölvärldens stora i-landspproblem. Folk som ger sig på att bedöma öl i stilar de inte gillar. Ni har säkert själva någon story om någon på Untappd som sänker ner en fin belgisk spontanjäst geuze med orden. Nähh, den här den var sur, måste blivit något fel på batchen. Jag påstår inte alls att Magic Rock inte har använt naturliga råvaror men det smakar kemiskt om den. Godisaktigt kemiskt. Säkerligen en öl som min granne skulle gilla. Jamenvisst, det är ju därför jag har sparat på den. För att dricka med grannen men det har inte blivit tillfälle för det av tusentals olika anledningar. Jag ville testa om han som gillar vanilj, karamell, sötma mycket mer än vad jag gör skulle tycka om den eller om han också skulle känna det där kemiska som skaver. Synd att jag öppnade den och drack den själv men det blev ganska bra bilder så jag var ju tvungen att dricka den. Måste ju ha något att skriva till bilderna. Fast hela burken drack jag inte upp utan slasken fick det mesta.

Nu blir det bildvisning – Fourpure Basecamp

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag minns inte ölen alls, säkert inte alls illa men troligen inte någon suverän öl. Jag är dock väldigt nöjd med bilderna. Jag har även satt upp Fourpure på min lista över ställen/bryggerier i London som jag vill besöka. Bryggeriet finns på Beermilen så det är lätt gjort men det ligger inte högst upp på listan. Anledningen är detta (de blev uppköpta av Kirin via den australiensiska öljätten Lion)