Gipsy Hill Outlooker

Hazy fruit? Fräsande skum som ger paralleller till cider men skummet stannar kvar under längre tid. Funderar intensivt på om jag vill att en fruktig öl ska vara så här disig. Låt oss förresten kalla den vid sitt rätta adjektiv, grumlig! Den är långt bortom Hazy. Ser ut som en förväxt hallonshot på dryga 4 deciliter. Ni vet en sådan där trögflytande sörja med tydlig syrlighet som serveras på de flesta hotellfrukostar numera. Som ett nyttigare alternativ till morgonjos kanske? Definitivt billigare gissar jag efter som det brukar serveras i 8 cl glas typ.

Nu har skummet lagt sig och det luktar halloshot också, hallon blandat med andra bär, kanske blåbär av döma av färgen, jag hittar äpple också.

Tar första klunken och känslan av hallonshot lämnar. Det här slinker rätt ner i magen utan att krångla. Friskt, aningen beskt, syrligt och väldigt hallonigt. Läser man på burken får man rätta svaret. Hallon, Lingon och Björnbär. Antar att det är björnbären som ger den färg jag svamlade om tidigare.

rbt

Vad ska man dricka den här ölen till? Även här har burken svaret, en natthimmel fylld med norrsken. Jag kan inte någonsin ha tvivlat mera på försäljarsnacket som står på etiketten än nu. Detta är en sommaröl för mig. Massor av solsken, väl kyld. Det är sällan jag upplever att jag dricker en för varm öl när de kommer från matkällarens 10-12 grader men den här hade tjänat på att serveras vid 4 grader. Så kall öl, då vill jag gärna ha varmt. Grillad entrecote, sommarfräch potatis sallad, kapris.

Dock ingen större mening med att drömma sommardrömmar om den här ölen, för den är på väg bort. Den finns kvar i enstaka butiker hos Systembolaget. Fast Gipsy Hill har nog flera, liknande. Detta är en typisk Gipsy Hill öl enligt mig. Syrlig, fruktig och god men inte fantastisk.

Det här gillar jag – samlingsboxar – i detta fallet Little Valley

Det är roligt att få dyka ner i ett bryggeris själ. Lite så känns det om man frågar mig när man kan prova flera öl sida vid sida eller mer eller mindre i närtid i alla fall. Det finns en box från Little Valley med fyra 33 cl flaskor. Det är deras IPA, porter, blonde och bitter som stoppas i. Givetvis kan man fundera över det miljövänliga med en extra papplåda, jag är lite extra uppretad över Systembolagets miljömärkning av förpackningar som de nyligen infört, men en låda eller två spelar ju ingen roll, eller?

Om vi bortser från detta så har vi alltså en IPA som jag bäst beskriver som en gammaldags IPA från England på 6%. Tydlig beska, drar åt det sötare hållet av alkoholen och mycket restsocker. Maltig och jordig smakriktning. Inget för er ungdommar som ser Sierra Nevadas Pale Ale som old school men för hos som tycker att Bengal Lancer är kraftigt humlad.
Vidare har vi en Porter, Dark Vale, som inte är någon smakexplosion utan snarare stillsam. Fruktig, lätt chokladig, vanilj och lätt rostade toner. Tunn kropp och en aningen kort och torr eftersmak.

Tod’s Blonde är en lite blonde som är lite bättre än min fördom mot blonde och golden ale. Lätt kropp, svår att kalla smakrik men inte tunn. Beskan tränger fram men ölen känns balanserad. Frisk arom och en stilla knäckig ton som mixas med de jordiga humletonerna.

Cragg Bitter fullbordar kvartetten och fulländar dess brittiska stamtavla. Detta är en typisk ”brown, boring bitter” och alltså inte helt oväntat den öl jag hoppas mest över. Om jag skulle rangordna dessa fyra öl som hamnar dock denna troligen på fjärdeplats. Lite för neutral och jag saknar fruktighet, maltighet och en touch av karamell.

Slutsats – Little Valley är ett bryggeri, om man dömer av dessa fyra öl och deras Studley Stout, med rötterna djupt ner i den klassiska engelska myllan. Gott men inte överraskande, stabilt men inte helgjutet. Att ställa fram en sådan här box vid grillkvällen och tro att man tillfredställer olika smakinriktningar hos gästerna är att lura sig lite. Bättre att plocka sorter från olika bryggerier med mera olika karaktär. Fast om man vill lära känna ett bryggeri så är det ett utmärkt val.

Marble Brewery var också med på mässan

Det är absolut så att jag gillar maltiga, knäckiga, bärnstensfärgade bitters utan humle som luktar mango, persika eller allt för blommigt. De får gärna dra mot mahoney i färgen eller ännu mörkare än så men IBU bör inte passera 35 men får gärna dra sig ner mot 20-sträcket.

På Göteborgsmässan hade jag gått ett varv och orienterat mig bland alla utställarna. Det var synnerligen sparsamt med information på mässans hemsida och jag hade inte lagt ner tiden att skriva och fråga utställare vilka brittiska öl de hade med sig så jag hade inte någon ordentlig plan. Jag hade givetvis noterat det som stod som English Craft Beer Corner men visste inte vad jag skulle hoppas på. Kunde vara bra, kunde vara platt. Det visade sig vara en helt oansenlig monter men med underbart innehåll. Ölmässigt, inte riktigt vad jag beskrev i ingressen men fyra spännande bryggerier som hade skickat representanter för att prata för deras bryggerier. Tidigt på lördagen fanns det alltså alla möjligheter att få öva upp min ringrostiga engelska, det var fortfarande fullt möjligt att föra en konversion i normal samtalston och jag hoppade in i English Craft Beer Corner. (Jag kan inte hjälpa att fundera lite på vad Vault från Edinburgh kände för detta)

Lätt suddig, långt avstånd, smått intetsägande och detta var den bästa bilden jag hade av Marbles monter. Paul är han till höger.

Först ut valde jag Marble Brewery, för att jag ville ha en klassisk bitter och av de fyra bryggerierna var Marble de ända som hade en bitter. Jag hade druckit den innan och visste att den inte var klassiskt, klassisk bitter likt Rudgate eller Timoty Tayler’s utan mera som en bitter med drag av amerika. Likt By The Horns och Meantime eller Fuller’s ”amerikanska” sorter som Wild River och Fuller’s Citrus Cyclone. Tydligt brittisk kompletterat med ett med klassiska mått mätt intensiv humlig. Likt Nynäshamn Bedarö Bitter som när den skapades var enligt mig och många andra otroligt besk och humlig så har Marbles öl gått ifrån att vara experimentella, inovativa och häftiga till att vara synnerligen moderata utan att de har ändrat sin profil. Det är omvärlden som sprungit förbi.

Paul Plowman, sales manager, var den som representerade bryggeriet och vi hade ett trevligt samtal om lite av allt utan att ha någon större struktur på frågorna från min sida. Jag bara poppade upp dem allt eftersom jag kom att tänka på dem.

Marble är ett bryggeri som klarat Brexit utan allt för stora problem. Det är mest så att han påminns om det han beskriver som ”det dumma med Brexit” varje gång de ska exportera och han gör pappersexercisen som hör till. Den fanns innan Brexit också men var enklare och samma till alla EU-länder. Det har blivit många fler rutiner att hålla reda på och om ölen ska till land A man ha råkat fylla i pappren för land B då kommer givetvis pallen med öl i retur.

Vi pratade om att äga sina egna pubar. Marble startade sin verksamhet som pub och bryggeriets ägare, Jan Rogers, började som anställd på puben. Bryggeriet installerades för att öka pubens inkomster och det var puben som kom i förstahand inledningsvis. Nu har man alltså The Arch kvar samt ett taproom vid bryggeriet som har flyttats därifrån för drygt tio år sedan. Paul beskrev Marble som ett bryggeri som hellre växer sakta än tar in investerare. I anslutning med att man utökade bryggeriet 2019 så sålde man av tre pubar (jag tror det var tre) som man ägde för att frigöra kapital för bryggeriet. Om Paul fick drömma lite så såg han 35-40 Marblepubar i och runt Manchester. Att Marble skulle försöka bli lite av det Adnams är för östra Suffolk. Fast inte riktigt så dominant lade han till.

Vi pratade om cask, Marble ser jag inte som ett caskbryggeri men detta är för att jag inte har varit i Manchester skulle jag tro. Det som hamnar i Sverige och London är inte caskölen men den stod för 60% av deras produktion innan pandemin. Vi pratade om det konstiga med att att cask alltid ansågs vara en lågprisprodukt i Storbritannien trots att det är en produkt som kräver både kunskap och tid för att sköta och som, tyckte vi båda, överlägsna smak när den är rätt skött.

Dark Arts Hazelnut

Jag förstår hur det kommer sig att den här ölen har blivit kvar i källaren. Min vana trogen sedan något/några år tillbaka att köpa minst två burkar/flaskor av öl jag tänker prova har många bra effekter men det är även en slags risk. Som med Dark Arts Hazelnut. Jag hittade en burk när jag städade i ölkällaren som hade hamnat helt fel. Där har den stått sedan jag vet inte när. Jag mindes att jag hade tagit kort på den men inte hur den hade smakat. Hade jag bara köpt en så jag bara hade tagit kort och inte smakat den. Det skulle i så fall förklara varför jag inte mindes vad den smakade. Hade jag gillat den? Och sparat undan för att ha vid något lite speciellt tillfälle? Kanske var det rätt läge att öppna den nu?

Inget jättefel på ölen, inte alls om man gillar en vaniljtyngd, hasselnötig, mastig öl med något som jag upplever som kemisk ton. Så okej, lite kritisk är jag men här har vi ett av ölvärldens stora i-landspproblem. Folk som ger sig på att bedöma öl i stilar de inte gillar. Ni har säkert själva någon story om någon på Untappd som sänker ner en fin belgisk spontanjäst geuze med orden. Nähh, den här den var sur, måste blivit något fel på batchen. Jag påstår inte alls att Magic Rock inte har använt naturliga råvaror men det smakar kemiskt om den. Godisaktigt kemiskt. Säkerligen en öl som min granne skulle gilla. Jamenvisst, det är ju därför jag har sparat på den. För att dricka med grannen men det har inte blivit tillfälle för det av tusentals olika anledningar. Jag ville testa om han som gillar vanilj, karamell, sötma mycket mer än vad jag gör skulle tycka om den eller om han också skulle känna det där kemiska som skaver. Synd att jag öppnade den och drack den själv men det blev ganska bra bilder så jag var ju tvungen att dricka den. Måste ju ha något att skriva till bilderna. Fast hela burken drack jag inte upp utan slasken fick det mesta.

Nu blir det bildvisning – Fourpure Basecamp

Jag minns inte ölen alls, säkert inte alls illa men troligen inte någon suverän öl. Jag är dock väldigt nöjd med bilderna. Jag har även satt upp Fourpure på min lista över ställen/bryggerier i London som jag vill besöka. Bryggeriet finns på Beermilen så det är lätt gjort men det ligger inte högst upp på listan. Anledningen är detta (de blev uppköpta av Kirin via den australiensiska öljätten Lion)

Vi kör vidare med julöl – Fuller’s Old Winter Ale

St Peter’s Winter Ale fick symbolisera punkt 3 på min julöllista och nu rullar jag vidare med punkt 4. Det känns både logiskt och helt rätt. Logiskt för att 4 kommer efter 3 i talföljden och helt rätt att även Fuller’s Old Winter Ale får en egenpunkt från listan men det känns bäst att jag börjar med att klargöra att jag absolut inte har något emot nämnd öl. Det var bara så att de andra tre punkterna passade bättre till övriga öl och då blev det denna kvar

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Det känns mest som gamla favoriter. Vilket i sig inte är fel men jag saknar överraskningarna, de där ölen som piggar upp tillvaron. Jag gjorde en jämförelse mellan tre Fuller’söl för två år sedan och konstaterade då att det inte var så stor skillnad på dem. Det står jag för fortfarande. Det är så jag menar, julölslistan som förr kittlade mig gör inte så numera utan är mest fyll av gamla bekanta. Som att ha fest med grannarna alltså och det är ju kanon för någon som mig som har bra grannar men det kittlar inte riktigt. Vem gillar inte att Oppigårds Winter Ale är tillbaka eller att man åter igen kan köpa Jämtlands Julöl? N’ice Chouffe, Gouden Carolus, Anchor Christmas Ale eller Mysingen är hur trevliga som helst att se igen men där tar det liksom stopp för mig. Så klassikerlistan är inte så lång den heller.
Sedan kommer det lite vinter/julöl i de andra släppen och jag vet att Systembolaget har valt att tona ner själva julölsläppet. Kanske inte helt fel, speciellt inte eftersom de startar för tidigt med dem

Fuller’s Old Winter Ale då? Tja, god Fuller’s öl, standard bitter i den lite tyngre klassen. Skönt karamellton, fruktig och riktigt trevlig.. Oväntat mycket kolsyra i min flaska men bara att skvimpa runt lite så kändes det bättre. Lite skarp beska om jag ska nämna något minus med den. Skål på er

Gamla inlägg om Fuller’s Old Winter Ale

2016

2016

2018

2019

2020

Hurra (?) Julölen är här

Man kan säga mycket om julöl och på många vis. Jag nöjer mig med en kort och snärtig punktlista

Punkt 1: Julöl är konstigt begrepp, speciellt numera

Punkt 2: Julöl redan 1 november är för tidigt

Punkt 3: Det är roligt med julöl

Punkt 4: Det är ingen kul julölslista på bolaget i år, heller……

Punkt 5: Fyll gärna på listan med egna punkter för nu tog mina slut, inte helt utan orsak

Slöar och återanvänder en gammal bild men den ser lika dan ut på etiketten i år

Puh, mycket jobb att vara bloggare. Nu tänkte jag att jag skulle avnjuta årets bästa alternativt näst bästa brittiska julöl. St Peter’s Winter Ale. Det kan jag utse den till redan nu eftersom det bara finns fyra att välja mellan. Jag har prövat tre av dem så näst bäst är den sämsta placering den kommer ha. Den får symbolisera punkt 3, det är roligt med julöl. Att ha en så god ”vardagsöl” att vänta på varje vinter är en ynnest. Den tydliga men inte dominerande beskan som hämtar sin kraft i rostad malt lika mycket som humle. Detta är en relativt alkoholstark öl med sina 6,5% så man ska inte dricka hinkavis av den men det skulle man lätt kunna lura sig att göra om man inte är försiktig. Mäktigt tunga smaker av bröd, lite surdeg, apelsinmarmelad, sirap som jag gärna hade prövat till lite nygrilljerad skinka. Nu fick det bli en skiva danskt rågbröd med lite extrasaltat smör på, elegant garnerat med en överdimensionerad skiva basturökt skinka och toppad med inlagd gurka där senapsfröna i inläggningen andligt får förena smörgåsen med julskinkans grilljering. Det blir en bra försmak av det kommande svammelsurium av smaker som julmaten bjuder på. Berätta gärna om era favoritjulöl oavsett om de är brittiska eller inte men gärna brittiska.

Rätt glas är viktigt

Jag ser hur lurendrejeriaktig min bild är i det förra inlägget. Bilden med äpplet och ölglaset som är fyllt med en för läsaren svåridentifierad dryck. Det står Fuller’s på glaset så om man plockar bilden ur sitt sammanhang så skulle man definitivt tänka Fuller’s om ölen, kanske dra till med Honey Dew eller Fuller’s Frontier.
Nu finns det ett sammanhang men även då är glaset viktigt. Ibland skulle jag vilja säga. Rätt glas förhöjer inte smaken alls, det är ju formen på glaset. Med rätt glas menar jag alltså ett glas med loggen från bryggeriet på. Ett öl med klassiskt format pintglas med sina raka kanter får ingen annan smak om det står Fuller’s, Morland eller Young’s på glaset men det blir annan känsla. Ett bra kupglas, typ det som Linköping Beer Expo använde sig av något av åren jag var där är ett bra allroundglas i min samling. Behagligt att hålla i, neutralt vad det gäller loggan och det lyfter fram aromerna i ölen. Men ibland, som med Old Speckled Hen, så finns det andra orsaker till att jag rotar fram ”rätt” glas. Old Speckled Hen var en favorit förr men jag slutade köpa den för jag tyckte att smakerna blev mindre och mindre i den. Sedan försvann den från bolagets hylla i Falköping, kanske helt, jag har inte koll och glaset åkte ner i en flyttkartong ihop med många andra ovärderliga ölglas.

Enligt bolagets hemsida så hade den spräckliga hönan försäljningsstart 8 juli 2019 men om det bara var ny leverantör, ny flaska eller dylikt vet jag inte.

Hur det nu än är så beställde jag hem av den för den finns fortfarande inte på hyllan i Falköping och jag gjorde lite uppstekt potatis och en fuskvariant på Oxford sausage och piffade upp anrättningen med ägg. Valet av korv bygde på faktumet att Morland’s var ett bryggeri i Oxfordshire innan Greene King köpte upp dem. Bara tanken att då dricka min Old Speckled Hen i Fuller’sglas, ett mera neutralt Linköping Beer Expo eller ens i ett fint, ograverat pintglas var otänkbar. Det fick bli det tjocka, lite bastanta Old Speckled Henglaset. Sedan kan vi fortsätta att spekulera om det var glaset, ölen, kombinationen med maten eller minnena från en Oxfordresa för evigheter sedan som gjorde att det smakade så bra. Fyllig, distinkt karamellmaltig och så där lagom jordig i smaken som en bitter kan vara.

Rätt öl i rätt glas vid rätt tillfälle

Purity Pure Helles – höstinspirationen flödar

Jag fortsätter mitt njutande/betraktande/drömmande om hösten. Denna underbara årstid som vi knappast skulle klara oss utan. Tänk att inte få äta vinteräpplen? Lustigt namn på något man skördar under hösten. Jag plockar fram Pure Helles från Purity, bryggeriet som gör en tämeligen lagerlik ale som heter Pure Gold men nu är det således Helles som det är frågan om.

En tunn färg, som en cider ungefär. Färgen är blekt halmgul och skumet är kritvitt. Det dör dock snabbt.

Aromen har något surt över sig, skulle behöva humle eller karamellmalt som piggade upp den men vem har sagt att man ska sitta och lukta på ölen?

Första klunken är ljuvlig, som att ta transponden direkt till bayern. Maltig, brödig karaktär med väldigt försiktig eftersmak. Andra klunken är precis lika trevlig och plötsligt är ölen slut.

Jag måste tänka på att dricka öl i rätt glas. En bild som denna kan ju få en att tro att det är Fuööer’s Frontier i glaset eller dylikt. Så är INTE fallet utan det är Pure Helles från Purity

Detta kommer inte bli någon öl jag köper allt för ofta, ingen öl jag minns men det är en bra, stilltypisk Bayersk lageröl. Dock får jag leta vidare efter en bra höstöl.

Det är höst

Denna underbara tid med svamp, regnigt väder, tända brasan, gnistrande färger, äppelskörd, körsång, tända ljus, extra stora koppar te.

Fåglarnas flytt söder ut, typiskt höst alltså! Fast, vem vet på en bild likt denna åt ilket håll de flyger?

Det är en tid då mörkret sveper in oss i ett lugnare tempo och dimman skapar en känsla av att världen är betydligt mindre än den är. Det är en tid för kopparröda öl med stor kropp, kraftig maltighet och inte minst massor av torkad frukt i aromen. Istället valde jag en dubbelt torrhumlad Pale Ale. Snygg burk med stilfulla skisser/teckningar på etiketten. Underbara minnen från bryggeriet, fullt drickbar öl men inget för mig i allmänhet och absolut inte just nu. Fel tid, fel plats.

Snygg burk, jag gillar dem skarpt


Brew By Numbers Nr 42 har kritvit skum, disig och gulaktig färg. Jag överväldigas av aromen men minns nu att det knappast tar allt för mycket av citrus, ananas, mangoaromer kraftigt ihopblandade för att slå ut mitt intresse för en öl. Mjuk, lätt kropp med låg sötma. Inledningsvis upplever jag en kraftig beska men det avtar snabbt och efter ett par klunkar känns det som om ölen knappt har någon eftersmak alls och varje klunk följs snabbt av en ny. Smart av bryggaren, det är ju hinkabilitet som en sådan här typ av öl lever på. Snyggt att skummet ligger kvar så länge som det gör.