Öl och bokprat – Karlströms Malt

Dags för bok två i min bejublade och fantastiska serie där jag läser en bok för att sedan para ihop den med någon öl. Kul va? Bra för mig hur som helst. Jag behöver vidga mina vyer, utveckla mitt språk, öva upp min tankeförmåga eller kort sagt, jag behöver läsa annat än den öllitteratur som normalt hör till min litterära kost. Visserligen kryddad med lite whiskey-litteratur också men rätt enkelriktad.

Den siste tempelriddaren är alltså en av de böcker som jag nämnde i recensionen om ”Den stillsamme amerikanen”. En av de böcker som genom sin lättlästhet, sin ytlighet och okomplicerade handling fick mig att inse hur bra Graham Greenes bok var. Den Siste Tempelriddaren är skriven av Raymond Khoury och enligt vissa uppgifter gjorde han det innan Dan Browns bok Da Vinci-koden. Samma källor hävdar att boken blev avvisad med motiveringen att det var för mycket religon inblandat men Da Vinici-koden ändrade allt detta.

Handlingen har väldigt många drag gemensamt med Dan Browns bästsäljare. Konspirationer, hemliga sällskap, onda kyrkomän och förvissa någon god också. Samt det nervkittlande att det kanske finns en hemlighet som den katolska kyrkan har gömt under alla dessa år. Så långt är jag med hyfsat men med en påklistrad kärlekshistoria, bitvis torftig dialog, uppenbar handling som fortskrider i rasande tempo utan att man får lära känna huvudpersonerna så blir det ett ganska slättstruket nöje. Visst, jag hade inga problem att läsa färdigt, det var underhållande medan jag läste men boken sätter knappast några spår.

Vilken öl vill jag likna boken vid? Det får bli något massproducerat, lättillgängligt, smakneutralt men fortfarande något som jag kan tänka mig. En Mariestad Export kanske, eller en Guinness Draught. Båda hade säkerligen kunnat passa bra men valet faller på Kilkenny. Den har de ovan beskrivna egenskaperna och jag gillar den definitivt. Den bygger upp så mycket känslor inom mig, det blir liksom lite irlandsfeeling direkt. Dessutom passar den bra som val av en anledning till. På samma vis som Den Siste Tempelriddaren har en själsfrände i Da Vinci-koden så finns det en öl som i princip är samma som Kilkenny, nämligen Smithwick’s. Båda dessa öl brygdes under någon tid vid St Francis Abbey Brewery. Till skillnad från Chimay, Achel och de andra trappistbryggerierna som finns på insidan av ett kloster så var St Francis Abbey Brewery ett bryggeri med ett kloster innanför grindarna som en välbevekad hemlighet. Var skrev jag för sedan 2013 (tror jag, saknar riktig bekräftelse) är bryggeriet omvandlat till besökscentrum och ölen bryggs vid St James Gate Brewery i Dublin

Okej, det blir lite udda detta men jag måste söka mig nya vägar och jag behöver ta mig ur ölträsket. Jag läser ölböcker, ölbloggar och ölartiklar, å så en och annan whiskyblogg men inte så mycket skönlitteratur. Under semestern så passade jag på att förlora mig in i tankevärlden och jag tänkte försöka att beskriva böcker med öl eller om det blir öl med böcker. Svårt att veta liksom, det blir någon slags symbios och så ska jag leta efter olika kopplingar mellan böckerna och ölen.

Första boken ut blir Graham Greene med sin bok Den stillsamme amerikanen. Graham Greene är en av dessa författare som gång efter gång nämndes i Nobelprissammanhang men nådde aldrig fram. Hans mycket stillsamma, nästan torftiga roman om den cyniske brittiske krigskorrespondenten Fowler och hans vänskap/bekantskap med den inte fullt så godtrogne som det från början verkar amerikanen Pyle. Den senare har blivit mördad och hela historien utspelas genom att Fowler tänker tillbaka på hur han mötte Pyle och hur deras bekantskap växte fram.

Boken var en plåga att läsa, skittråkig bitvis. Stillsam om man vill vara positiv, långtråkig och man ska beskriva den korrekt genom mina känslor. Jag fullföljde den mest av pliktkänsla, böcker ska plöjas igenom. Sedan läste jag några andra, betydligt mera lättsmälta men för varje bok jag läste så tänkte jag igenom Den Stillsamme Amerikanen gång efter gång. Så mycket att jag faktiskt läste den en gång till förra vecakn. Bara för att leta efter olika nyanser.

Vilken öl kopplar jag ihop detta med? The Kernels Pale Ale. Vilken humle? Ingen aning, det är en del av liknelsen. Kernel gör Pale Ale med olika humlesorter hela tiden. Tydliga, amerikanska toner cascade, amarillos o.s.v. Det stillsamma? Hela The Kernels formspråk är stillsamt, hela bryggeriet är stillsamt och ölspråket var när det kom amerikanskt men nu är det lite mera av universiellt. Pale ale är dessutom en klassisk amerikansk öltyp, eller? Nåväl, deras Pale Ale är stillsam och låter humlen spela förstafiolen på bästa vis.

Hur som. Första gången jag drack Kernels Pale Ale så tryckte jag att den var tråkig precis som boken, Enkelspårig, otroligt besk. Sedan föll det sig att jag prövade den igen och jag hittade nya delar i den. Jag kände att den var välintegrerad, hade underbara maltiga toner och överraskade alltid med nya aromer. Ju mera lättdruckna, mera lättillgängliga Pale Ale som jag prövade dessto mera tänkte jag på den helhet som Kernel presenterar. Misstolka inte, maltigheten finns där men i grund och botten är vätskan, ölen bara en stillsam bakgrund till humlen. Kanske, kanske har jag övertalat mig själv att köpa hem någon Pale Ale nästa gång jag besöker Kernel men definitivt blir det en att dricka. Det blir det alltid.

BTW Graham Greene är släkt med ägarna till Greene King Brewery men han har inte mer än så med dem att göra.