Varför smakade St Peter’s Cream Stout bättre förr

För några år sedan dök det upp en spännande flaska på bolaget. Den var formad som en fickplunta snarare än som ölflaska. Det var ingen vanlig stout utan en Cream Stout vad nu det skulle betyda. Aningen rök i, lite fylligare kropp och kanske aningen krämigare. St Peter’s blev något av ett favoritbryggeri och en starkt bidragande anledning till att det blev en ölresa till Suffolk. Jag trodde mig veta att de tog emot besökare. När deras öl först dök upp i Sverige så läste jag mig till att John Murphy hade en tanke redan från början när han köpte de oanvända gårdsbyggnaderna att han skulle ”utbilda” folk i ölkunskap. Gårdsbyggnaderna står i en fyrkant och man skulle få vandra med malten, humlen och övriga råvaror runt, se hela produktionen och sedan avsmaka öl i St Peter’s Hall. Det skulle bli spännande och högintressant. När jag sedan började planera så var det bara att gå in på hemsidan för att boka biljetter. Visningar endast lördag och söndag (och bankholiday mondays)! Snopet var bara förnamnet. Söndag kändes uteslutet med tanke på hemfärden och lördagen ville vi tillbringa på ölfestival. Jag skrev och frågade och efter lite e-postkommunikation blev det bestämt att Mark Slater, headbrewer skulle träffa oss klockan 14.00 för att prata om bryggeriet men han kunde inte på grund av healthcare regulations visa runt oss i bryggeriet. Fine, om det verkade riktigt spännande så skulle vi kanske smita tillbaka på lördagen trots allt. Väl där blev rundturen något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Mr Slater var inte redo att ta emot oss. Han hade rent av glömt oss, verkade stressad över att ha oss där eller om han alltid pratar så där fort. Vi pratade lite om vad vi hade sett i Suffolk innan och tvärt emot vad som sagts innan så tog han oss på en rundtur för att visa oss vad som skiljer St Peter’s från andra bryggerier. Vi kunde inte riktigt gå in bland mäskpannor och vörtkokare men vi stod på någon slags innergård och tittade in i bryggeriet genom fönster. På denna innergård hade man ställt dit tre nya jästankar som skulle installeras för att öka kapaciteten. Höjden på dem hade anpassats så att de inte skulle synas över de ursprungliga taken om man stod ute på fälten. Jästankarna var för tillfället den största flaskahalsen men efter att dessa hade installerats så skulle det bli buteljeringen som avgjorde produktionsvolymen.

St Peter's nya jästankar

St Peter säljer till drygt 30 länder och efterfrågan överstiger rejält produktionskapaciteten. Resultatet blir att t.ex. Nethergate Brewery kontraktsbrygger öl som ska hamna på fat. Greene King brygger det mesta av flaskölen som ska exporteras. Det är därför som vi har de runda St Petersflaskorna numera. St Peters själva skulle gärna ha samma form som innan men Greene Kings flasktappningsmaskin klarar inte av den formen av flaskor. Så alla vi som tyckte att St Peters inte riktigt smakar lika bra som innan så har vi troligen rätt. Vi fick testa St Peter’s Old Style Porter i två versioner. En från oval flaska bryggd hos St Peter’s och en rund flaska bryggd hos Greene King. Det ända som verkligen skiljer enligt Mark Slater är själva jästen. Resultatet är en stickigare öl vilket får mig att undrar över kolsyrehalten i öllen men Mark försäkrar att den är den samma. Chokladmalten kommer inte heller fram lika tydligt i Greene Kings version men jag hittar inte Green kings gräsighet som jag annars förknippar med deras öl. Slutsatsen är att St Peter’s egna version smakar betydligt bättre. Jag undrar om det kan ha något med flaskan att göra eller det faktum att jag står i baren och hänger med Mark Slater. Vi fick pröva deras fruktöl vilket inte är att rekomendera. Lätt kropp, låg arom och inte särskilt mycket karaktär. Deras Winter Ale bjöd han även på men jag vågade inte fråga varför den smakar surt i Sverige… mark var allt för trevlig för detta. Innan vi skiljdes åt så stack han iväg och hämtade två flaskor specialbryggd öl åt oss. Den svenska och den amerikanska marknaden efterfrågar alkoholstarka öl, något som alltså inte alls fungerar i England. Engelsmänen vill knappt ha 5% men St Peters ska alltså försöka sig på detta. Jag lovar att återkomma med en riktig recension men jag kan säga att de har en bit kvar… En bit kvar har de innan de släpper sin whiskyöl.

Mark Slater heller upp öl

De ska göra ett samarbete med St George som bara ligger några riktigt präktiiga stenkast där ifrån men det fick vi inte smaka. Summerar vi det hela. Skönt att få veta hur det låg till med flaskans form men surt att bara (nästan bara om man inte dricker ekologisk) kunna få tag i licensbrygd. Jag hade nog trot att St Peter’s var lite större än det var i själva verket. 15000 barrels per år gör väl att de ”bara” är lite drygt dubbelt så stora som Nils Oscar eller Jämtlands? Mark Slater visade sig vara en synnerligen sympatisk prick. Kemiingengör från början som halkat in i bryggarbranchen, varit i USA under några år och bryggde nu öl å St Peter’s. Hade många önskningar om sitt bryggeri men levde i en verklighet att han bryggde det som han blev tillsagd att brygga.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s