Årgångsprovningen, Del II

Även Slottskällans Imperial Stout hade vi tre flaskor i stigande ålder att testa. Här var det svårare att hitta skillnader och ännu svårare att förstå resultatet. Utseendemässigt så var både 06:an och 08:an helt klara medan 07:an var en aningen disig. Möjligen var 06:an aningen mörkare i färgen. Ingen tydlig utveckling alltså.

Arommässigt så var 07:an aningen sötare än sina båda bröder, samtidigt som den var klart vassast i kaffe/brända toner. Lite spretigare och kändes något fräschare i doften. Alkoholen var inte lika uppenbar som i de två övriga. Annars är det mycket kraftigt mörk choklad, torkade frukter, viss karamellighet som ökar aningen med åren.

En av grundtankarna med att en öl ska lagras är att tiden i flaskan ska få smakerna att rundas av och harmonisera bättre. Även här särskilde sig 07:an mera från de andra två. Den var spretigare i både arom och smak. 06:an, och här småskrattade jag för mig själv när jag så vad jag hade skrivit i protokollet, var en ”aningen blaskig”. Hur kan man bara skriva så om en dylik öl? Sanningen är att allt här är relativt så även fylligheten och det var givetvis i jämförelsen med de andra två som jag tyckte så. 08:an var fylligare, smakrikare, mera kraftfull, nötigare mera fruktig…

För att summera det hela och tydliggöra. Där jag hos Carnegie kände en skillnad som jag tror mig ha märkt även om jag skulle ha prövat dom en och en så var alla tre Slottskällan IS så pass lika att jag faktiskt inte tror mig kunna känna någon skillnad på dom utom vid en samtidig provning. Om dem inte blir bättre så tappar de i alla fall något på två års lagring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s