Mindre god Fuller’s Vintage Beer

Jodå, dessa finns också och det kan vara väl värt att rapportera om. Inte minst för att Fuller’s Vintage Ale får så mycket beröm av mig normalt. Detta är en av de två ölen jag skrev om att vi provade lite vid sidan om nere i Göteborg när importören Jorvik var på besök.

Fuller's Vintage Ale 2006, flaska, glas, Haket, Karlströms Malt,
Det finns absolut ett bäst-före-datum för öl. Det är inte alltid det stämmer med vad som står på flaskan.

Det verkade lovade, en 13 år gammal Fuller’s Vintage Ale värd 3700 kr enligt bryggeriet själva. Pytsan, bara en dåre med för mycket pengar betalar den summan för en öl. Det är givetvis Fuller’s som har skrivit upp priset i något slags försök att skapa kultstatus åt ölen.
Fast spännande att smaka var det, tyvärr blev det alltså en besvikelse. Tunn, svag arom, lite stickig plastiga toner och lösningsmedel. Jag vet inte hur den har lagrats så kanske är det lagringsförhållandena, kanske är det just denna årgång eller så klarar inte Fuller’s Vintage Ale av så pass lång lagring. Givetvis kan det vara så att det bara var just denna flaska.
Jag hittar bara en incheckning på Ratebeer från 2019 och den är inte helt övertygande. Däremot på Untappd finns det flera incheckningar fast nästan ingen skriver något. Höga betyg blir det dock men vem skulle inte ge det om man ”vet” att det är en 3700 kronors öl?

Varför är det så ont om folk som köper Traquair House Ale?

Fem årgångar Traquair House Ale, Karlströms Malt.JPGVarför det är så ont om Q fick vi ju förklaringen på redan i slutet av 60-talet av Hasse Alfredsson men varför allt för få köper Traquair House Ale är svårare att få grepp om. Därför påbörjar jag nu vad jag hoppas ska bli en hel lång serie med inlägg om Traquair House Ale. Det kan mycket väl verka som en reklamkampanj för Traquair och i viss mån är det väl precis helt rätt men visst bör man väl hylla sina favoritöl. Dessutom är det en öl jag gärna skulle vilja samla kontinuerligt på. När den kom in i ordinarie sortimentet så vädrade jag viss morgonluft men tyvärr försvann den ut igen med dunder och brak. Enligt Brill som importerar den är en stor anledning till detta att den försäljningsmässigt tävlar mot andra öl över 6% och jämfört med IPA och DubbelIPA så säljer den inte tillräckligt bra. Synd tycker jag.

Utan att riktigt tänka mig för så lade jag ut förfrågan om samköp i en väl vald grupp på Facebook. Första gången i februari, då fick jag med mig en person, och andra gången nu i början av augusti och den har ingen nappat på. Trots att jag ”kryddade” erbjudandet med att man fick byta till sig en lagrad flaska av mig. När jag nu planerade för det här inlägget så inser jag att Brill säkerligen inte har fått hem av årets bryggningar. Alltså så skulle jag köpa på mig 24 flaskor av en årgång jag redan har. Kanske lite tur för mig att folk inte är på riktigt… men jag ska nog allt försöka omvända er alla. Jag lovar att återkomma i ämnet inom en snar framtid. Skål på er!

Lite mera läsning

Inlägget som startade samlingen
Intressanta kommentarer av Marc på Brill

Lite utbroderat om historien bakom bryggeriet

Alla mina inlägg om Traquair House

Kloster SISIgår, för klockan har passerat midnatt, hade Gröna Husets Ölsällskap träff och då dracks det inte helt oväntat öl. En del punch också för huvudrätten var ärtsoppa och då hör det till att man dricker varm punch. Varför vet jag inte men gott är det! Gröna Husets Ölsällskap består av människor med olika (öl)bakgrund och intresse. Några är mera med för det trevliga i att träffas medan andra är inbitna ölnördar. Själv var jag inte alls inblandad i träffen mer än som gäst fram till torsdags förra veckan då den som ansvarade för träffen ringde och frågade om jag som vanligt fixade ölen. Vad så vanligt svarade jag, jo det brukar du när vi är hemma hos mig svarade han. Brukade, det har hänt en gång innan! Vad gör man då med kort varsel? Jo man gräver lite i sin ölkällare och man botaniserar på Systembolagets hemsida. Det gnälls en del över sortimentet hos Systembolaget, att det inte är så bra men om man jämför med andra segment i en stad som Falköping, segment som choklad, trälister eller klätterutsrustning. Det finns Lindts choklad eller Malmöchokladfabrik att välja på typ!. Trälister, gå in på Cheapy, Xl eller Coop, kolla om du hittar en golvlist med 15 cm höjd? Knappast troligt och klätterutrustning, vem behöver det i Falköping. Ingen är ju intresserad av det…. men bärs, det går alltså att snabbt få hem öl som blir en intressant provning för de flesta människorna utom de mest inbitna och de mest inbitna hade nog tyckt att en vertikalprovning med Slottskällans Kloster hade funkat bra.

Det vi började med var Duvel, som en välkomstöl så funkar den fantastiskt bra. Folk behöver inte koncentrera sig, man kan sitta och prata om ditten och datten men sedan gick vi in på Slottskällan Kloster i tre olika varianter. Mycket intressant, inte minst eftersom folks minne är så dåligt och för fyra år sedan satt vi hos Grannen och provade Kloster ’06-’07-’08 med ungefär samma folk skulle vi prova om två av dessa öl. Även denna gång kom vi fram till att ’08an är en speciell årgång även om 3/12-delar av oss hyllar den medan resten dissar den, enkelt uttryckt. ’07an var dock ersatt med 2012 års variant av Kloster. Jag vet inte om det finns en senare bryggning men jag har ingen i min källare. Detta tycker jag är otroligt synd, att få köpa en öl flera öl i rad, lagra det i sin källare och sedan ha ölprovning med sina vänner borde vara inskrivet i de mänskliga rättigheterna. Nu är det inte detta utan helt upp till kommersiella makter, dessa makter är tämligen enkla att påverka. Kortfattat, om vi är tillräckligt många som vill dricka Kloster (om än under annat namn) så kommer det att kunna ske. Det gäller bara att vi visar det. Ett bra sätt är att beställa en hög Slottskällan Imperial Sotut. Det är nämligen en annan öl som jag har i källaren. Själv passade jag på när jag kom hem att lägga årets beställning på tio flaskor. Nästa år har jag tioårsjubileum. Jag missade nämligen att beställa förra året så jag kommer att sakna 2013. SIS känns som en svensk klassiker, vore grymt synd om även den försvann.

Fuller’s – Med facit i hand

Det är alltid enklare att gissa om ölen när man har sett etiketterna. Som Janko brukar säga, en snabb blick på etiketten säger mer än tjugo års provarerfarenhet och jag har ju bara drygt tio år av ölprovande bakom mig. När vi hade Fuller’s kväll senast så var den inledande line-upen tre olika årgångar Fuller’s Vintage 2007, 2008 och 2011. Dessutom fanns Brewer’s Reserve No 3, den som har ekfatslagrats i Auchentoshanfat med. Förutom att njuta av ölen skulle man även sära ut Brewers Reserv. Min information säger att det är samma öl från grunden men att Brewer’s Reserve är givetvis har fått sin annorlunda karaktär genom fatlagringen. Att höra hur de församlade var helt eniga kring att en av ölen var stack ut från de andra men hur de sedan lyckades snubbla in och komma fram till att just den ölen borde vara den yngsta Vintageölen istället för det självklara valet. Den första som gissade hade faktiskt fel på alla fyra ölen och då ändrade nummer två sina gissningar, även om de hade samarbetat, till ett helt nytt förslag men med samma resultat, alla fel. Som sagt, en snabb blick…

Fuller's VintageFuller’s Vintage är en mäktig öl med djup fyllig bärnstensfärg. Kraftigt skum som lämnar lite skumrester på kanterna medan den sakta dör ner. Arom av färska frukter som plommon och päron blandas med russin, kryddor och bränt socker. Kraftig och mångfassiterad arom som hämtar sin grund i maltigheten.

Smaken är inte mindre komplex utan full av överaskningar. Rustikt värmande med massor av tropiska frukter, rågbröd mixas med jordig beska, mörk sirap och lätt syrlighet. Lätt träkaraktär och plommon. En bra bit från standard bitter men med de klassiska dragen.

Med åren av lagring så rundas ölen av, smakerna utvecklas mera mot torkade frukter, viniösa madeiratoner och angenäm oxidering. Inga revolutionerande saker utan ett sakta och angenämt åldrande. 2007an var klart bäst och visar på att detta är en öl med god lagringspotential. Jag önskar att jag hade några flera undanglömda.

 

Klostervertikalen

Att prova öl är roligt, att prova vertikaler är riktigt roligt. Att ha sparat, planerat, pysslat, byggt upp förväntningar… allt detta bidrar till totalupplevelsen. Det höjs med jämna mellanrum tveksamma röster (för att uttrycka det försiktigt) om det verkligen är något speciellt med lagrad öl. ”Ska inte öl drickas färsk?” Givetvis är de flesta ölen tänkta att drickas så färska som möjligt men det finns viss charm med detta att lagra öl. Jag skulle uppskatta om någon utsatta mig ovetandes för en provning någon gång för att se om jag verkligen gillar lagrad öl eller om det bara är inbillning. Nu senast var det Slottskällans Kloster som skulle testas. Lite extra kul med den eftersom det är fyra år sedan den bryggdes senast. Vi hade ’05, ’06, ’07, ’08 och så ’12 med i provningen. Vi började med de tre yngsta i en första flight för att sedan prova de två äldsta fast fortfarande med ’12 som referens. Jag vet inte om man har använt samma recept nu som då eller om man har samma råvaruleverantörer. Man har bland annat övergått till ekologiska råvaror. Skillnader finns det säkerligen redan i bryggeriprocessen men troligen inga gigantiska. 2005 var för övrigt det året man ändrade receptet och skalade upp sin klosteröl till 9,0%. Man slutade att brygga sin dåvarande Kloster och den kraftigare Julkloster tappade sin förstavelse.

Kloster 2012

Utseende: Rödaktig tunn färg, blank med lågt skum.
Arom: Lätt jästig, lite kryddig men inte överväldigande i aromen. Karamell, försiktig fruktighet.
Smak: Tydlig belgisk kryddighet, bubblig på tungan, söt, brödig och smak av plommon. Frisk och lätt utan tyngd. Värmande spritighet.

Kloster 2008

Utseende: Aningen disig, röd ton, mindre med skum
Arom: Det belgiska kryddiga komplementeras av en rejäl ton choklad.
Smaken: Medelfyllig öl, lite kolsyra. Lite mäktigare öl.

Kloster 2007

Utseende: Djupröd, mahoneyfärgad, lite disig med lågt skum
Arom: Jästig, lite ostig, en mindre ton choklad än ’08. Kryddigheten börjar avta och jag hittar inte nejlika som jag har i smaknötterna på den för ett och ett halvt år sedan. Oxideringen börjar kännas påtaglig.
Smak: Maltig, sirap, vörtbröd. Sherrytoner och en spritighet som känns uppfriskande mer än värmande.

Kloster 2006

Utseende: Även denna rödaktigt mahoneyfärgad men blankare än de övriga lagrade.
Arom: Choklad, nötter, madeira med relativt, ostmögel aningen spritig.
Smak: Spritigheten lyfter ölen som känns väldigt fräsch och allt annat en nedtyngd av åren i källaren. Mycket kolsyra kvar med tanke på lagringen och den är väldigt välbalanseras. Nötig, torkade frukter, bara lite kryddig, lätt i eftersmaken.

Kloster 2005

Nu börjar både jag och ölen tröttna. Liknar de övriga men är jordigare och mera möglig i aromen. Färgen är den samma men skummet är nästan obefintligt och lämnar inga rester. Saknar all spritighet.

Sammanfattning: 2006 är klart bäst. En underbar öl som slår 2012 på fingrarna i alla lägen. 2012 är en god öl som jag gärna dricker som den är och vi tog en Rochforte 8 som referens efter provningen och den står sig väl i konkurrensen med sina belgiska förebilder fast den bleknar och känns lite tunn och tråkig ihop med ’07 och framförallt då 2006. Slottskällan Kloster är definitivt en öl värd att dricka färsk och orkar man lagra den så väntar en belöning.

Chimayprovning 2011

Den 27 december var vi åter samlade runt godsakerna. Ny för året var Daniel Thörnqvist men annars var det gamla bekanta. Fem totalt var vi och jag funderade lite innan jag bestämde mig för att snåla med de äldsta ölen. Av ’01 och ’05 fick det räcka med en flaska och det gör det nästan även om man delar på fem personer. Det gäller att hålla en stadig hand för det är mycket grums i botten på flaskorna efter så här många år i källaren. Vis av tidigare år så hade jag inte med ’09 utan satsade på att ha flera, något äldre årgångar ”bredvid” varandra. Startfältet blev då

’01       ’05        ’06         ’07         ’11

Jag tillåter mig att börja i fel ände och sammanfattar med att jag var ensam om att inte tycka att en färsk Chimay Blå är bäst. Jag själv tyckte att Chimay Blå 2006 var godast och att den årsfärska bara hamnar på andra plats. Egentligen borde väl detta vara svar nog och en uppmaning att sluta lagra ölen å istället dricka ur allt så fort det går. Så enkelt är det dock inte. Öl är en komplex historia och förväntningar är inte att underskatta. Alla var överens om att det är kul med de gamla ölen och att aromen hos t.ex. ’01 är mycket intressant och spännande. Viniös är bara förstavelsen och man kan sitta och lukta länge på den. Den börjar dock bli lite väl nedtyngd av oxideringen över åren. Det kliade lite i fingrarna efter att öppna en ’99 för att se om de har passerat sitt bäst före. Det börjar nästan kännas så. ’05 har mera komplexitet kvar och man hittar lite choklad, grönmögel, nötter, lite kryddighet o.s.v. mera Chimay Blå alltså. En färsk Chimay Blå är en öl i dess vanligaste form medan en ’01 är en upplevelse som närmar sig starkviner och avecer. Den ska absolut inte drickas fort utan snurrandes i sin kupa.. Någon kväll framöver, när jag har gjort något bra, så ska jag sätta mig nere vid brasan, öppna en ’99 och bara sitta där luktandes och tittandes.

Vill man märka utvecklingen så redan efter tre, fyra år har ölen börjat tyngas ner. Kolsyran, kryddigheten och beskan är klart avmattad och den har börjat utveckla en del maderialiknande viniösa toner. Det viniösa kompletterar utan att ta över ölen fullständigt. Sedan var gränsen går innan den rasar över kanten är upp till var och en.

Ölkällaren

Det kändes självklart att anmäla sig till bloggarstaffeten men ju flera inlägg som kom desto mera började jag funder på vad jag har gett mig in på. Vad kommer jag få för ämne? Har jag något att komma med? Så får jag nog vad man kan kalla ett favoritämne. Lagring av öl! Det finns ju hur mycket som helst att prata om och jag ska försöka reda ut några begrepp. Låt oss börja med vad Peter på Fat&Flaska skrev för att skicka över stafettpinnen. Och slutligen var det den där pinnen som skulle lämnas över. Jag drar ner på farten och sträcker över pinnen till… Uffe på Karlströms Malt. På din blogg har du en flik där skriver om att du håller på att bygga upp en ölkällare. Detta fick mig att tänka på lagrade öl och jag skulle vilja att skrev lite om just att lagra ölsorter. Varför ska man göra det? Varför inte? Vilka ölsorter ska lagras och vilka inte? Vad händer under processens gång (maderiseringen) på respektive ölsort? Berätta gärna också om dina egna erfarenheter vid lagring av olika ölsorter. Och kanske även en bild på din egen ölkällare. Låt fantasin flöda och lycka till! Tänk er en tegelvalvskällare, stearinljus är ljuskällan, långa rader av flaskor som är täckta av damm och spindelväv. På ett lagom stort bord ligger en liggare där man bokför allt som kommer in och allt som dricks ur. Chateau d`Yquem ´93 eller Château Mouton-Rothschild ´53, vilken ska vi ta? Ni greppar bilden eller hur. Att lagra öl handlar om en känsla, ett uttryck för behovet av att snöa in sig, behovet av att stickaa ut. Jag menar, vem har en ölkällare. För min del började med några få rader av Michael Jackson om att han hade druckit 25 år gammal Chimay Blå och just Chimay Blå var det bästa jag visste i ölväg då. Jag kunde inte ens tänka mig att det skulle finnas liknande eller bättre öl. Och om den då skulle kunna bli ännu bättre efter några år i källaren så varför inte testa. Jag köpte in två flaskor Chimay Blå och gjorde fina etiketter till dessa. Jag satte två års väntetid på den ena och fem år på den andra. Sedan var det bara att vänta… ni hör ju själva hur dumt det låter? Kan detta vara något vettigt? Två år senare satt vi några stycken och konstaterade glatt att den årsfärska var bäst medan den två år gamla bara var platt, tråkig och inte alls rolig. Jag kom kom då att prata med Marc Eyserman som numera arbetar på Galatea. Han höll med mig, Chimay Blå tappar rejält de första två-tre åren men sedan kommer den och når kanske en topp efter åtta till tio år. Han tyckte att jag skulle fortsätta spara öl i källaren. 2006 fick jag chansen att dricka något äldre Chimay Blå och upptäckte att jag gillade det som hände med ölen. Jag drack även lite äldre imperial stout och gillade vad jag smakade. Jag bestämde mig för att börja bygga upp en ölkällare.

Vad händer med ölen?
När man lagrar öl sker ett par saker. Jag önskar att jag kunde mera kemi så man visste mera vad estrar, aldehyder, ketoner med mera. Lite cellbiologi och mera kunskaper om jäst vore inte heller fel. Om nu någon som kan mer vill rätt, förtydliga eller bara komplettera så är ni hjärtligt välkomna. Ett par mycket uppenbara saker händer med en öl som man lagrar. Till att börja med så minskar humlebeskan. Min tro är att maltbeskan från den rostade malten finns kvar. Jag har inga direkta bevis för detta men jag upplever i mina hembryggda stout att det är så. Humlekaraktären förändras i stort det vet inte minst humlefantasterna hur en välhumla amerikansk IPA tappar på bara ett år. Jag tror att det är så att humlearomerna inte tycker om att vara lösta i ölen utan diffunderar ut ur flaskan med tiden. Varken kronkapsyler eller kork är helt täta. Absolut inte korkar. Utan humlekaraktären blir de fadda, tråkiga och riktigt urusla. Detta beror på att dessa öl bygger så mycket på humlekaraktären. Allt handlar om balans, en öl som tappar i humlebeska upplevs oftast som sötare istället för mindre besk. Detta för att beskan finns med komplemment till den naturligt söta drycken öl. Fast när det gäller sötman så har vi flera komponenter att ta hänsyn till. Finns det aktiv jäst kvar i ölen? I så fall kan den faktiska sötman minska. Det beror på vilka typer av socker som finns kvar i ölen. Socker är i basen en druvsockermonekyl men dessa molekyler kan även sitta ihop två, tre, fyra stycken eller i tusentals men då kallar vi det inte socker längre utan stärkelse/fibrer. Vanlig jäst äter gärna en och två värda sockerarter och om ölen har jäst ut ordentligt så brukar det inte finnas allt för många sådana kvar. Där emot kan jäsningen ibland avstanna innan, främst då för att jästsvamparna inte orkar med den alkoholstinna miljön. Hur bra de orkar detta beror på vilken jäststam och graden av utjäsning beror också på hur mycket jäst som tillsattes. Den jäst som finns kvar är inte helt död. Får jästen tid på sig så kan jästen börja knapra på de flervärda sockret och skapar nya aromer. Dessa uppstår genom att det bildas andra syror nu när jästen arbetar under ännu sämre förhållande än vad den gjorde i jästanken.

Thomas Hardy's Ale är en av de sorter jag försöker spara systematiskt.

Det viktigast, vilka öl ska man lagra
Det ska vara mörka öl, öl med hög alkoholhalt och öl som har jäst kvar. Som alla andra sanningar så finns det undantag, åt båda hållen. Det finns alkoholstarka mörka öl med jäst som inte vinner på lagring och det finns troligen ljusa öl som vinner på lagring. Det hela beror givetvis till viss del på tycke och smak. Själv skiljer jag gärna på öl som behöver få ett tag på sig att lugna ner sig och de som behöver tid för att lagras. Till den första kategorin hör t.ex. North Coast Old Rasputin, Nils Oscar Barley Wine och Westmalle Dubbel som enligt mig alla tre blir bättre cirka 12-15 månader efter buteljeringen. NO Barley Wine kan vara smått fantastisk men faller isär med för lång lagring. Kanske skulle den vara bättre om det var jäst kvar i den. När det gäller öl för längre lagring så står de mörka belgarna i särklass tycker jag. Jag har några Imperial Stout på lut också som jag tror massor på. Slottskällans Imperial Stout och Yeti Oak Aged t.ex. Även barley wine har jag några stycken. Ett annat sätt att välja att lagra öl är att köpa en sex, åtta öl och sedan dricka någon då och då. Jag köpte Solstice för några år sedan och passar på att dricka en flaska vid vintersolståndet varje år. Jag jämför inte, funderar inte, jag bara njuter… Jag hoppas att jag har gett några svar på vad du frågade efter Peter.

En del öl hamnar i hylllan mest av en slump. Alla är det mörka och alkoholstarka.

Nu gäller det att skicka vidare och jag tänkte be MankerBeerBlog att sätta ihop en tänkt ölresa till Nordamerika. Tänk följande, jag ska åka till nordamerika under tre veckor, nordamerika är stort. Vi pratar ofta om USA som en enhet men det är stort. Vart skulle ni åka, vilka bryggerier skulle ni vilja besöka. Vilka pubar? Vilka ölaffärer? Jag tänker att på en treveckorsresa med familjen så behöver man lägga in saker som Disneyland (eller DisneyWorld), New York, kanske Boston, lite spårvagn i San Francisco och annat dravel. Kvar blir kanske en veckas kvalitativ öltid. Var väljer ni att spendera den? Räds inga kostnader eftersom resan är fiktiv. Eller för att formulera det annorlunda. En Belgienresa behöver jag knappast hjälp med men om jag skulle till USA/Kanada så är jag lost. Guida mig genom kontinenten, var ligger Stone? Passar det att lägga ihop ett besök hos dem med ett besök hos Avery. NorthCoast får man väl inte missa?

P.s. Peter. Tack för ämnet. Det fick mig att äntligen ta tag i ölkällaren igen. Jag har beställt mera SIS och jag köpte lite Carnegie Porter. Tänk att man i November, i Falköping, fortfarande inte har sålt slut 2009:orna utan jag fick leta längst bak i hyllan.

Nils Oscar India Ale

staffan-luktar-pa-noiaI höstas hade jag en trevlig provning med en bekant och hans bekanta. Staffan, vi kan kalla min bekante så eftersom han heter det, hittade under den kvällen en ny favorit, Nils Oscar India Ale. Om jag har förstått rätt på honom har han dock aldrig kommit så långt att han har faktiskt har tagit sig till bolaget och köpt sig en flaska men jag kan ha fel där. Staffan är väldigt imponerad över att någon kan lägga ner så mycket energi på något så enkelt som öl och i julas tänkte jag att jag skulle inviga honom i ölnörderiet. Jag hade nämligen hittat en flaska Nils Oscar India Ale som gick ut Jan – 08 och passade på att köpa en färsk flaska. Av olika anledningar blev inte dessa två (julklapps) flaskor överlämnade men nu var det dags att skrida till verket. Två flaskor hade nu blivit tre eftersom flaska nummer två gick ut feb – 09 och det behövdes alltså en ny färsk flaska. Den var stämplad med aug – 09. Dessa tre flaskor satt vi med nu framför oss. Teorin är att lagring av öl bäst sker med öl som är mörka, alkoholstarka och som inte lever på sin humlekaraktär så till vida att humlearomen och beska dämpas relativt fort vid lagring. Initialt hade jag tänkt att skulle titta på dom och sedan blanda runt så vi inte visst vilken vi hade i glasen men redan en okulär undersökning av flaskorna visade på skillnader. Jag har aldrig tänkt på det innan men de äldre NO-flaskorna var något högre. Att jag inte uppmärksammar detaljer märks tydligt i att jag inte heller har uppmärksammat att Nils Oscar har tagit bort den gröna färgen på korken numera. Även när vi hällde upp ölen i glasen kunde man se skillnader. Den äldsta hade ett svagt dis av något som jag antar är proteinfällning, tvåan var aningen ljusare i färgen medan den färska var blank och bärnstensfärgad som man är van att se NOIA. Den mellan gamla särskilde sig på flera vis igenom hela provningen. Den dog fullständigt i glaset, det blev knappt skum i glaset när man snurrade runt ölen och den hade lite speciella bismaker som vi inte riktigt lyckades definiera. Den kändes verkligen dammig på något vis och vi behöver inte ägna mera kraft åt den.

2noiaHur var nu de andra två ölen? Det var definitivt skillnader mellan dem och teorierna stämmer bra så till vida att humle karaktären och beskan är det som tar mest stryk av lagringen. Aromen på den äldre saknar den fräschör och citruston som den färska ståtar med. Istället finns det mera av källartoner, lite unkenhet, maltigare och sötare. Lite mera som en bitter av högre alkoholstyrka. Inte helt oangenämt men definitivt 1-0 till den färska. Smaken hos den äldre var det inget fel på även om det var stor skillnad mot den färska. Den äldre var söt, fruktig, trevlig och ganska tung på något vis medan den nyare var lättare att dricka, mer aptitretande och i perfekt balans. Oavgjort på smaken och 2-1 till den färska. Eftersmaken är den äldres riktiga akilleshäl, den är kort, tråkig och intetsägande med en fadd smak. Den färska kommer verkligen till sin rätt här och matchen avslutas med dubbel poäng till den färska. 4-1 totalt och även om jag inte kommer tveka att dricka ur en något år för gammal Nils Oscar India Ale så är rekommendationen definitivt att köpa små kvantiteter och ofta.

Chimay Blå, största provningen hittills

chimay-20032008Lite bakgrund först: 2002 hade jag en fantastisk ölprovning. Den första i mitt liv faktiskt. Ni minns kanske eran egna första. Det dröjde sedan till 2003 innan nästa skedde men någon gång i slutet av 2003 hade jag redan snöat in på öl så mycket att jag köpte två flaskor Chimay Blå, gjorde fina etiketter till dem där det stod att de var inköpta 2003 och att de skulle drickas 2005 respektive 2008. Redan året efter, 2004 alltså, släppte Systembolaget lagrad Chimay Blå från 2001 och ett par sådana flaskor inköptes och provades gentemot årsfärska flaskor. Den samlade panelens dom var benhård. Den lagrade Chimayen var inte bättre. Ett samtal med Marc Schuterman övertygade mig dock om att fortsätta att lagra mina Chimay i källaren. Hans åsikt var ett två, tre års lagring var den sämsta tiden att dricka en Chimay Blå. Helt färsk eller lagrad fem-åtta år gillade han bra. 2005 gjordes testet om med en ’01, ’03 och ’05 och fortfarande tyckte vi nog att den färska var bäst. I februari i år släpptes det ’99or på Systembolaget och den 18 feb skrev jag om en provning där vi smakade ´99, ’05 och ’07 ’05an som vann 2005 visade sig vara klart tråkigast nu. ’99an var dock en väldigt glad överraskning. Det jag hade att ”klaga” på hos den var färgen som jag tyckte hade blivit mera smutsbrun med åren.

Den 29 december var det så dags att göra verklighet av det löfte jag gav mig själv 2003. Att prova att dricka en fem år lagrad Chimay Blå. Det som började med två flaskor i ’ölkällaren’ har idag växt till 200 stycken utvald sparade flaskor samt drygt 50 mera sporadiskt sparade flaskor. Provningen delades upp i två delar och blev en vandring bakåt i tiden. Första omgången innehöll ’08, ’07, ’06, ’05. I andra omgången behöll vi ’08an som referens samt provade ’04, ’03 och ’99. Det blir lite tjatigt att beskriva alla ölen så jag koncentrerar mig på några få saker som jag noterade.

Utseende: En öl som Chimay Blå, ofiltrerad och lite disig i vanliga fall där flockulerar jästen och proteiner (kan man säga flockulerar om proteiner) till större klumpar som man helst ska ha kvar i flaskan. Vi var fem som delade på 33:or och jag var inte tillräcklig snål hela tiden och hade inte varit riktigt försiktig vid uppbärningen från källaren. Därför hade en del av oss en helt klar, mycket djup röd färg på våra äldre flaskor medan andra satt med en mera brundisig öl. Var mycket försiktig med er öl vid serveringen.

Arom: Med åren så minskar det kryddiga inslaget i aromen betydligt mera än i smaken. Aromen domineras mer och mer av viniösa toner. Madeira kanske, aningen sherry. Humlen är inte framträdande ens i en färsk och kanske därför märks inte en direkt minskad fräschhet. Inga unkna dofter framkommer heller inga svaveldofter. Båda typ tycker jag kan vara tydliga i engelska ale som lagras.

Munkänsla: Ölen blir mindre fylligare och mera ’bräcklig’ med åren. Man kan inte behandla ölen hur som helst, den kräver mera av sin omgivning när den uppnår lite ålder.

Smak: Den rundas av med åren. Det ettriga byts mot stillsamt vilket efter två, tre år bara är tråkigt men som sedan når en annan nivå. Smaken blir balanserad och man kan leta djupare efter mera bakgrundssmaker som annars bara faller bort i pepprigheten, kolsyrebubblandet och kraften hos en ung.

Vilken var bäst? ’08 är enormt god öl och ’05-’06 är betydligt sämre. Pappig, läderaktiga med hårda kanter. ’03 och ’04 är minst lika goda som ’08 men det börjar handla om en ny sorts öl. ’99an är fantastisk med sin mjukhet, rundhet och sin nära nog starkspritkänsla trots att den dricks i stora klunkar. Jag har rekommenderat Chimay Blå i och till grytor. Detta gäller inte Chimay Blå lagrad i nio år… Här har vi en dryck som passar bättra till sallader, enkla fiskrätter med mjuka bruna såser i norsk stil, inte allt för kraftiga grönmögelostar eller till t.ex. vegetariska soppor.

Slutligen vill jag säga att man behöver inte på något vis gråta över att man inte har en samling Chimay Blå i källaren. Världen är fylld av god öl men får man chansen att köpa en ’99 för 37:80 kr så tycker jag att man ska köpa sig en eller två samt från årets årgång och sätta sig ner och jämföra. Jämfört med mycket annat som jag har smakat i den prisklassen eller dyrare under hösten så är det värt sitt pris. Det må kallas ölsnobberi att lagra öl men det är roligt, intressant och smakrikt.

janeje-smakar-chimaychimay-i-glasen

Tre generationer Kloster

Vi testade tre årgångar Slottskällans Kloster 2005, 2006 och 2007. Det var med stor spänning jag såg fram mot detta. Årgångsöl har liksom blivit min grej. Jag hoppades att detta skulle vara öl som lagrades väl och skänka mig frid och lycka under många år. Grundtanken med att lagra öl är att få en annan smak, mera komplexitet med mera harmoni. Riktigt vad som händer med ölen rent kemiskt vet jag inte men smakmässigt brukar man prata om vinösitet, madeiratoner, mjukare smaker och mera sammanväxta smaker. Andra effekter man har av lagringen är dämpad beska och mindre kolsyra. Dessutom får man av längre lagring en proteinutfällning så även filtrerad öl kan bli grumlig utan att vara dålig. Inte bara öl med jäst i kan alltså lagras även om man ofta hör att ölen dödas av filtreringen. Exempel på detta är Carnegie Porter som definitivt förändras, i mitt tycke, positivt att några år i källaren. Nu skulle delvis svar avges om detta var en öl för lagring. Jag har smakat av några olika öl som inte mår bra av det.

Först vill jag bara påpeka att ett inköp av ett kolli Kloster är ett bra köp. Säkerligen gör man inte av med alla 24 flaskorna under en helg men en lite nu och en lite då sitter aldrig fel. Om jag har förstått rätt så brygger Uppsalaiterna sin Kloster bara en gång per år så det är i all bemärkelse fråga om ett årångsöl vilket kan förklara en del av de spretande svar vi fick.

Kolsyra: ’07 är inte helt oväntat bubbligast men ’05 hade inte mycket mindre kolsyra. Klart minst hade ’06. Den tappar inte katastrofalt i kolsyra som en del Amerikanska öl med skruvkork har gjort för mig.

Grumlighet: Här kan det finnas många förklaringar. Vi försökta hälla försiktigt, flaskorna hade flyttats varsamt (och framförallt på lika sätt) men ’06 var betydligt mindre blank än de övriga två. ’07 var i det närmaste klar och ´05 hade ett lätt dis över sig.

Rundhet i smakerna: Här stämde alla teorier tyckte vi. ’07 är inte vass på något vis men smakerna rundas verkligen av och harmoniseras med åren.

Vinösitet/Madeiratoner: Klart mest i ’06an medan det fortfarande finns en beska som ev. döljer madeiratonerna i smaken hos ’05. I aromen hos ’05an finns det men inte i smaken.

Se nu till att slå er ihop några stycken. Köp ett kolli Kloster för detta är den bästa svenska Belgaren jag har prövat hittills. Helt i klass med Gudhem Dubbel J