An other rock star from US

Garret Oliver

Jag skrev i fjol om hur Steve Grossman från Sierra Nevada hade något som nästan skulle kunna kallas för rockstjärnestatus hos sin publik. Flera av de som jag pratade med var helfrälsta på Sierra Nevada och dyrkade det mesta som de häller i flaskor. I år var det Garret Oliver som hade den rollen om än med något äldre publik. Garret Oliver, bryggmästare på Brooklyn, författare till boken The Brewmaster’s Table och nu var han i Sverige dels för mässan men inte minst för att att övervaka och göra reklam för Nya Carnegiebryggeriet. Det blev en mycket underhållande föreläsning med massor av skratt, en del självklara poänger men också en del mera oväntade. Jag har aldrig varit nära en Brooklynprovning innan och hade ingen alls koll på de olika Ghost Bottlings som de hade. Ghost Bottlings är små batcher Brooklynflaskorsom görs och som sedan inte säljs utan används vid deras provningar. Kul grepp! Det var även spännande med fatlagringarna och Mr Olivers översvallande entusiasm kan givetvis räknas in bland de väntade poängerna men okänt för mig var att Brooklyn faktiskt tog ut svängarna så mycket som de gör. Krieken har väl en del att lära av orginalen medan Black Ops, late bottled vintage 2007 var en riktigt godsak. För er som har chansen att deltaga i provning med Garret Oliver, ta den. En icon, underhållare, ölpredikant och energispruta. Allt i en och samma person. Silver Anniversary släpptes på bolaget 1 november och är en jubileumsöl. Att brygga en extra imperial gigantiskt tung svart öl är det vanliga men istället valde Brooklyn att göra en dubbelbock. Lätt jordig humlekaraktär utan att bli brötig. Tydlig pilsnerkaraktär men med karamelltouch, mild beska och försiktig eftersmak. 8 poäng fick den av mig.

 

Juraprovning på SB&WF

Det blev en annorlunda och väldigt trevlig provning med Scott Miles från Juradestilleriet. Visste du att det finns 5000 stycken hjortar på Jura, ön du vet som ligger bortom Islay. Om du hade varit med på provningen så hade det troligen inte undgått dig. Scott själv var väldigt fascinerad över detta och det faktum att de bara är knappt 200 personer som bor ute på ö. Själv är han inte en av Diuracharna (öborna kallas för Diurach och jag försvenskade ändelserna lite) Även om han har sitt kontor i Glasgow och dessutom ägnar en hel del tid att resa runt i främst Europa så blir det givetvis en och annan resa över sundet och han pratade sig väldigt varm om platsen Jura.
Scott MilesProvningen inleddes på sedvanligt skotsk maner med att prata om destilleriet men utan bilder. Mycket runtomkring information men även lite om whiskyn och produktionen. Där efter började vi pröva och det var nu man valde en egen väg att gå genom att ha parat ihop de olika whiskybuteljeringarna med olika öl. Ett roligt grepp på en öl och whiskymässa tycker jag.
Vad fick vi pröva? Om jag det visste säkert. Jag kan bara le lite bistert åt mina egna otillräckliga anteckningar och fundera på varför jag inte skrev ner ordentligt. Lite gött faktiskt att det är just ölen jag inte skrev ner. Ur minnet vet jag att vi prövade Napa Smith, Paradox Jura Cask samt Aecht Schlenkerla Rauchbier. Problemet är att Napa Smith inte är Wicked Wines märke (TOMPs) och det var öl från Wicked Wine på provningen. Det är jag ganska säker på. Nu spelar det egentligen inte så stor roll vilka öl som var tänkta till vila sorter för jag kvaddade allt genom att korstesta alla sexton kombinationerna och ska man dra någon slutsats så är det att en så kraftig öl som Paradox inte ger tio-åringen ens en liten chans. Paradox öppnar upp för alla kantigheter och otrevligheter som tio-åringen har och blir en katastrof. 16 åringen å sin sida klarar sig bra både till Paradox som den var tänkt för och till den smörkolaaktiga engelsmannen vi hade. Bra whisky med många möjligheter. Testade den till humligare IPA också. Även då funkade. Till rökölen så blev det ingen kraschlandning men rökölen trivdes bättre ihop med de mera oborstade yngre förmågorna. Ihop med den rökiga Prophecy så slår det över om man har den rökiga Prophecy. Inte för mycket rök men för många olika typer av rök. Det korvsöta från bokrökmalten missar helt i kombination med det torrare torvröken.

Riktigt rolig provning, min första öl och whiskyprovning men inte min sista, det kan jag garantera.

Craft Beer och Jura10-åringen Origin – Lite ekig och träig. Honungsötma, lite rostade toner med drag mot kaffe, fruktig men framförallt lite ekig och träig som drar ner betyget. Synd att detta är allt för mångas ingång till Jura vilket i värsta fall hindrar dem från att gå vidare. (75 poäng)

12 åringen Elexir – Sötma, fruktig, toffe och lite russin. En whisky som har en bra helhet även om den har sina oborstade sidor. Ett tydligt steg upp i harmoni från Originalet räknat. Betydligt bättre! (81 poäng)

16 åringen Diurach’s Own – Spännande smaker och oväntat trevlig whisky som är inställsam från början. Mycket sherry, vanilj. Lätt mineralton med en lätt rökighet i eftersmaken. Fruktigheten är mera mot citrus här än de gröna äpplen som yngre förmågor visar upp. (85 poäng)

Jura Prophecy – Betydligt mörkare i tonen. 90% first fill bourbon barrells balanseras upp av 10% sherryfat. Sötman finns där och sedan kommer det läder, choklad, nötter och kaffesmak. Riktigt lovande rökig whisky. (84 poäng)

Provning på Östgöta Winercafe

Vi kör en bred provning på Östgöta igen. Vi testar återigen fem standardmalter och hoppas att vi blir några fler denna gången. Det var många som sist sade att idé var bra men att det inte passade just den gången. För 150 kronor får man kaffe, smörgås och så då provningen förstås. Anmälan sker som vanligt via mig. Klockan 19.00 börjar vi och håller på fram till cirka 21.00. Provningen passar sådana som är lite nyfikna på whisky men även oss som har smakat relativt många sorter. Först till kvarn gäller så anmäl dig snart.

Datumet är 3 maj

Glasets betydelse

Givetvis är det Humlörernas inlägg i förra bloggomgången som triggar mitt inlägg denna gång. Och det är bara att hålla med om deras analys, dryckeskärlet har en enorm betydelse för upplevelsen av ölet. Vi i Gröna Husets Ölsällskap prövade olika material vid en provning i våras tror jag att det var. Vi hade tennmuggar, plastmuggar, vanliga dricksglas samt bättre provarglas. Upplägget var att vi provade två eller tre. Varje deltagare hade med sig en favoritöl och vi gjorde fyra grupper. En som prövade ljus lager, en ale grupp, en belgare och en stout/porter. Vår slutsats var att plast fungerar bra och att det troligen är mera formen på glaset som påverkar smaken än vad glas respektive plast påverkar. Det finns förvisso olika kvalitet på plast men vi hade halvliters plastglas med Norrlands Logga på som vi prövade ordentligt men vi snabbtestade med en sådan där vit ”toalettplastmugg” och den smakade massor av plast. Plastmuggar som tillverkas som dryckesglas smakar dock inte enorma mängder plast. Tenn däremot är en helt annan business och lite skämtsamt en åldersfråga. De två äldsta i provningen som drack ljus lager i sina glas tyckte att tenn faktiskt bidrog med en angenäm klang till det hela. Själv tyckte jag att det var svårt med tenn för det leder temperaturen så bra. Man får kallt mot läpparna även om våra öl höll så där 10-11 grader. Stouten tappade allt ifråga om aromen där. Bäst klarade sig de brittiska alen oavsett form och material om man nu bortser från de äldstas åsikt om att tenn tillför en angenäm metallsmak till tjeckisk öl.

Humlörerna berör en annan aspekt på detta med dryckeskärl. Deras fina analytiska undersökande bryts av med en mycket viktig aspekt. Vår förväntan av glas! Kan det vara så att man börjar känna vissa smaker bara för att man dricker i t.ex. ett veteölsglas? Hur många av oss dricker pilsner i ett klassiskt tysk veteölglas? Är det bara beroende på smak och aromupplevelsen? Jag tror inte det och jag vet att jag inte väljer mina pintglas för aromen skull till mina bitters utan för känslan, möjligheten att flytta tanken till de underbara öarna för ett tag. På liknande vis är jag noga med att putsa upp Westmalleglasen när jag ska dricka en trippel.

Ett område som finns kvar att utforska är hur volymen i glaset påverkar smaken, eller är det en missuppfattning hos mig att det gör det?

 

En ny era börjar!

Igår köpte jag en Asus 1000H, en liten 10” på dryga kilogrammet för att ha att sitta och skriva blogginlägg på. Helskruvat men det finns flera anledningar till inköpet men detta var en av de största. Ikväll har jag suttit och förberett ett föredrag om underjästa öl som jag ska ha imorgon (idag faktiskt för klockan är mycket) Det ska bli väldigt kul. Jag arbetar mot en föreläsningsserie som jag ska kunna erbjuda folk och eventuellt få ihop till en rad skrivna artiklar. Det senare får vi se hur det går med.

Provningen kommer hur som helst att innehålla en hel del öl. 22 sorter tror jag fördelade på följande typer. Modern ljus lager, Internationell lager, Tjeckisk/böhmisk pilsner, Tysk pilsner, Dortmunder export, Münchener helles, Amerikansk lager, Modern mörk lager, Wiener, Münchener dunkel, Schwarzbier, Traditionell bock, Dubbelbock, Rågbock, Eisbock. Ett gediget program men det återstår att se hur mycket av det som genomförs. Jag har alltid en tendens till att planera lite väl mycket.

Chimay Blå, största provningen hittills

chimay-20032008Lite bakgrund först: 2002 hade jag en fantastisk ölprovning. Den första i mitt liv faktiskt. Ni minns kanske eran egna första. Det dröjde sedan till 2003 innan nästa skedde men någon gång i slutet av 2003 hade jag redan snöat in på öl så mycket att jag köpte två flaskor Chimay Blå, gjorde fina etiketter till dem där det stod att de var inköpta 2003 och att de skulle drickas 2005 respektive 2008. Redan året efter, 2004 alltså, släppte Systembolaget lagrad Chimay Blå från 2001 och ett par sådana flaskor inköptes och provades gentemot årsfärska flaskor. Den samlade panelens dom var benhård. Den lagrade Chimayen var inte bättre. Ett samtal med Marc Schuterman övertygade mig dock om att fortsätta att lagra mina Chimay i källaren. Hans åsikt var ett två, tre års lagring var den sämsta tiden att dricka en Chimay Blå. Helt färsk eller lagrad fem-åtta år gillade han bra. 2005 gjordes testet om med en ’01, ’03 och ’05 och fortfarande tyckte vi nog att den färska var bäst. I februari i år släpptes det ’99or på Systembolaget och den 18 feb skrev jag om en provning där vi smakade ´99, ’05 och ’07 ’05an som vann 2005 visade sig vara klart tråkigast nu. ’99an var dock en väldigt glad överraskning. Det jag hade att ”klaga” på hos den var färgen som jag tyckte hade blivit mera smutsbrun med åren.

Den 29 december var det så dags att göra verklighet av det löfte jag gav mig själv 2003. Att prova att dricka en fem år lagrad Chimay Blå. Det som började med två flaskor i ’ölkällaren’ har idag växt till 200 stycken utvald sparade flaskor samt drygt 50 mera sporadiskt sparade flaskor. Provningen delades upp i två delar och blev en vandring bakåt i tiden. Första omgången innehöll ’08, ’07, ’06, ’05. I andra omgången behöll vi ’08an som referens samt provade ’04, ’03 och ’99. Det blir lite tjatigt att beskriva alla ölen så jag koncentrerar mig på några få saker som jag noterade.

Utseende: En öl som Chimay Blå, ofiltrerad och lite disig i vanliga fall där flockulerar jästen och proteiner (kan man säga flockulerar om proteiner) till större klumpar som man helst ska ha kvar i flaskan. Vi var fem som delade på 33:or och jag var inte tillräcklig snål hela tiden och hade inte varit riktigt försiktig vid uppbärningen från källaren. Därför hade en del av oss en helt klar, mycket djup röd färg på våra äldre flaskor medan andra satt med en mera brundisig öl. Var mycket försiktig med er öl vid serveringen.

Arom: Med åren så minskar det kryddiga inslaget i aromen betydligt mera än i smaken. Aromen domineras mer och mer av viniösa toner. Madeira kanske, aningen sherry. Humlen är inte framträdande ens i en färsk och kanske därför märks inte en direkt minskad fräschhet. Inga unkna dofter framkommer heller inga svaveldofter. Båda typ tycker jag kan vara tydliga i engelska ale som lagras.

Munkänsla: Ölen blir mindre fylligare och mera ’bräcklig’ med åren. Man kan inte behandla ölen hur som helst, den kräver mera av sin omgivning när den uppnår lite ålder.

Smak: Den rundas av med åren. Det ettriga byts mot stillsamt vilket efter två, tre år bara är tråkigt men som sedan når en annan nivå. Smaken blir balanserad och man kan leta djupare efter mera bakgrundssmaker som annars bara faller bort i pepprigheten, kolsyrebubblandet och kraften hos en ung.

Vilken var bäst? ’08 är enormt god öl och ’05-’06 är betydligt sämre. Pappig, läderaktiga med hårda kanter. ’03 och ’04 är minst lika goda som ’08 men det börjar handla om en ny sorts öl. ’99an är fantastisk med sin mjukhet, rundhet och sin nära nog starkspritkänsla trots att den dricks i stora klunkar. Jag har rekommenderat Chimay Blå i och till grytor. Detta gäller inte Chimay Blå lagrad i nio år… Här har vi en dryck som passar bättra till sallader, enkla fiskrätter med mjuka bruna såser i norsk stil, inte allt för kraftiga grönmögelostar eller till t.ex. vegetariska soppor.

Slutligen vill jag säga att man behöver inte på något vis gråta över att man inte har en samling Chimay Blå i källaren. Världen är fylld av god öl men får man chansen att köpa en ’99 för 37:80 kr så tycker jag att man ska köpa sig en eller två samt från årets årgång och sätta sig ner och jämföra. Jämfört med mycket annat som jag har smakat i den prisklassen eller dyrare under hösten så är det värt sitt pris. Det må kallas ölsnobberi att lagra öl men det är roligt, intressant och smakrikt.

janeje-smakar-chimaychimay-i-glasen

Årgångsprovningen, Del II

Även Slottskällans Imperial Stout hade vi tre flaskor i stigande ålder att testa. Här var det svårare att hitta skillnader och ännu svårare att förstå resultatet. Utseendemässigt så var både 06:an och 08:an helt klara medan 07:an var en aningen disig. Möjligen var 06:an aningen mörkare i färgen. Ingen tydlig utveckling alltså.

Arommässigt så var 07:an aningen sötare än sina båda bröder, samtidigt som den var klart vassast i kaffe/brända toner. Lite spretigare och kändes något fräschare i doften. Alkoholen var inte lika uppenbar som i de två övriga. Annars är det mycket kraftigt mörk choklad, torkade frukter, viss karamellighet som ökar aningen med åren.

En av grundtankarna med att en öl ska lagras är att tiden i flaskan ska få smakerna att rundas av och harmonisera bättre. Även här särskilde sig 07:an mera från de andra två. Den var spretigare i både arom och smak. 06:an, och här småskrattade jag för mig själv när jag så vad jag hade skrivit i protokollet, var en ”aningen blaskig”. Hur kan man bara skriva så om en dylik öl? Sanningen är att allt här är relativt så även fylligheten och det var givetvis i jämförelsen med de andra två som jag tyckte så. 08:an var fylligare, smakrikare, mera kraftfull, nötigare mera fruktig…

För att summera det hela och tydliggöra. Där jag hos Carnegie kände en skillnad som jag tror mig ha märkt även om jag skulle ha prövat dom en och en så var alla tre Slottskällan IS så pass lika att jag faktiskt inte tror mig kunna känna någon skillnad på dom utom vid en samtidig provning. Om dem inte blir bättre så tappar de i alla fall något på två års lagring.

Tre årgångar Carnegie Starkporter

Måste bara uttrycka min tacksamhet till mina medprovare. Att testa tre årgångar Carnegie Porter själv en måndagskväll skulle garanterat ha slutat med uthälld öl och det hade varit synd tycker jag.

Vi provade alltså Carnegie Porter 2006, 2007 och 2008. Utgångsfrågorna var två relativt enkla. Kan man skilja årgångarna åt och blir ölen bättre med åren? Skillnad kände man direkt i aromen på årgångarna. Den yngsta, ’08:an, är fräsch och livlig både till utseendet och till aromen. Skummet är ljust och ölen är helt klar. Sedan faller ölen med åren till något cappucinofärgat skum, lite disig i färgen och en klart ”fetare” arom som Cuba uttryckte det hela. Man kunde klart och tydligt urskilja en härlig madeiraton, klart nötigare, mera torkad frukt utan att tappa allt för mycket av kaffetonerna och humlebeskans balans.

Smakmässigt höll skillnaden i sig. ’06:an har fortfarande gott om kolsyra, sötman kommer fram mera bakom en mera stillsam beska och det är en mera smakkomplex öl som tittar fram ur ölkällaren. Skillnaden mellan ’06 och ’07 var inte markant men egentligen skiljer det troligen bara fyra månader mellan dessa öl då den äldre är bryggd i december 2006 medan den andra är bryggd i april 2007 om man ska gå efter bäst-före-datumet. En detalj i detta är att ölen från 2008 bara har två års hållbarhet enligt bäst-före-datumet.

Slutsatsen blir alltså att man definitivt har något att vinna på att lagra en Carnegie Porter. Den går ifrån att vara en bra tillmatenöl som ny och fräsch mot att kunna bli en riktigt bra efterrättsöl. Det pratas ofta om chokladkakor och dylikt men jag har aldrig riktigt förstått detta innan. ’06:an visar dock att dessa kvalitéer finns men att det krävs tid och tålamod för att locka fram det. Jag kommer att ta vägen förbi Systembolaget och fylla på antalet ’08:or så jag håller min plan med 10 per år. Det ska bli väldigt spännande om några år när man har en hel hör årgångar att välja mellan.

Oktoberöl är en förvirrad tillställning.

Nu har jag prövat ett antal oktoberöl och känner mig redo att avlämna dom och domen faller hårt över mig. Jag har inte blivit mycket klokare på något vis. Jag känner mig fortfarande inte helt säker på vad man ska/bör förvänta sig av en Oktoberfestöl. Låt mig citera från Svenska HembryggarFöreningens öltypsdefinitioner. Noterbart är att Öltypen återfinns bland mörka lager men den som har druckit en Paulaner, en Weltenburger eller en Hofbräu har nog väldigt svårt att förstå detta. Nåväl, citatet.

Denna kategori har inget att göra med de moderna oktoberfestöl som idag påminner mer om en standard ljus lager. Märzen är en utveckling av wienerölet med en lite högre vörtstyrka som gör den hållbar över sommaren.

Alltså är alla de tyska varianterna som jag druckit ”fel” medan de icke-tyska är mera rätt? Konstigt, kan det vara så, får det vara så? Nåväl

 

Följande har avsmakats. Inte alltid helt koncentrerat men hela tiden med stor nyfikenhet. Störst vikt har jag lagt vid de öl som jag tror liknar öltypsbeskrivningen bäst.

Stallhagen Oktoberfestbier

Delade denna ölen med två till medan det lagades mat, pratades och skrattades. Kommer ihåg knäckigheten och att jag tyckte att den stämde bra in med hembryggarföreningens definition. Drygt 60 kronor litern gör dock att den inte hittar in i mitt hus så ofta.

 

Slottskällans Oktoberfest

Fruktig, mörkare i färgen och, skulle det visa sig, inte alls så söt som bland annat sina amerikanska kollegor. Både aprikoser och lite citrusdoft aromen som är väldigt försiktig. Smaken bättre med en väl balanserad sötma. Detta är en helt annan öl än t.ex. Paulaner.

Min favorit. Alla dessa noteringar skriv ur minnet för jag drack den under stoj och glam vid den middag som tillagades ackompanjerad av Stallhagen. Mitt favoritöl bland årets oktoberfestöl.

 

En av fördelarna med att vara hemmapappa är att man kan dricka en öl till maten om man vet att man inte ska köra bil resten av dagen. Denna dag blev det både till middagen och till kvällsmaten. Två amerikanska varianter.

 

Brooklyn Oktoberfest

Kopparfärgad med ett medelskum som dör fort. Svag arom som dominerad av malt, liten ton humle, grapefruktaktig, kanske använder dom amerikansk humle, sötma.

Len beska även om den ligger oväntat högt. Mycket kolsyra, rejält söt, knäckig smak med en kort eftersmak. Mycket trevlig öl, härlig balans och prisvärd. Ganska lik en Hell tyckte jag. Dags för en provning de två kanske.

 

Left Hand Oktoberfest

Mörkt kopparfärgad med tunt skum som dör fort. Svag arom som baseras på humlen, låg sötma i doften.

Smaken är ren, karamellig utan att bli för söt. Enkla, klara smaker. Fin balans.

Eftersmaken är besvärlig, Till att börja med kommer klibbig sötma. Den fastnar i gommen och jag både längtar och inte längtar efter en ny klunk. Längtar för att få bort eftersmaken med en ny klunk men bävar för att jag vet att eftersmaken kommer igen. Nej tack, denna vill jag inte ha.

 

Paulaner, HB och Weltenburger

De tre tyska varianterna är alla klart ljusare även om Weltenburger inte är pilsnergul. De två förstnämnda är ganska lika och alla tre är helt olika de övriga oktoberölen. Här pratar vi ljus lager, fräsch humlearom, rejält med beska och i de två förstnämnda en nordtysk kantighet. Lite tråkiga och alldagliga öl som jag har svårt att se någon fest i. Närmare grillkväll eller rent av gräsklippning.

 

Ja visst ja, jag har även druckit Samuel Adams tolkning men den talar vi tyst om. Samuel Adams har ju gjort så mycket god öl…

Veteölprovning

Tillsammans med några goda vänner brygger vi öl ute i Stora Haketorp någon gång i månaden eller så. En ölsort som alla fyra kan samsas runt är veteöl av sydtysk karaktär så därför träffades vi och avsmakade följande startfält.

  • König LudwigWeissbier
  • Franziskaner
  • Wisby Weisse
  • Jacobsen Sommer Wit
  • Hoegaarden
  • Ora et Labora (vår egna veteöl från i våras, den som vann silver på hembryggar-SM ;-)

Snabbt konstaterade vi att Jacobsen Sommer Wit visserligen hade en häftig färg men att den inte tilltalade oss för en dylik öl. Smaken föll oss ännu mindre på läppen så att säga. Den smakade oss faktiskt så konstigt att vi öppnade en Hoegaarden för att återupprätta Witölens rykten.

Wisby Weisse platsar heller inte riktigt in. Den är på tok för skarp i beskan och flaskan stod kvar halvtom efter provningen och flera av oss hade kvar i glaset av den. Kvar hade vi då två kommersiella tyska varianter mot vår egna. Även jag måste erkänna att ännu är tyskarna bättre på att brygga veteöl än oss. Deras veteöl har en helhet, en mjukhet som vi inte slår. Smak, arom, beska, munkänsla, allt ihop går ihop utan några större skarvar. Hela ölen håller ihop och det är otroligt viktigt för en veteöl. Vilken som var bäst, Munken eller
Kungen, kunde vi inte enas om utan dessa får dela på första platsen och vi siktar mot nya försök nästa vår. För veteölen hör i mitt tycke knappast höst/vinter säsongen till. Snart är hösten här på allvar och då får veteölen vara fram till en solig vårdag då snön smälter