Dags för en Imperial Stout – White Water Celtic Christmas

Svart öl på 10% – då ska det vara imperial stout. Den ska inte ha stor hinkabilitet, den ska inte ha enkla smaker utan den ska vara stor och komplex för att vara bra. Tycker jag alltså. Det ska vara en öl som man snurrar runt i glaset och som man luktar på, sniffar på och njuter i små klunkar. En 33 cl burk som denna ska definitivt räcka till två personer, kanske tre om man snålar lite. En 70 cl butelj av dylika öl ska kännas i det närmaste övermäktig att knäcka på egen hand. Det ska vara mycket sötma och den ska ha kraftig arom fylld med melass, kavring, choklad, kaffe, lakrits för att nämna några aromer man vill hitta. En bra imperial stout kan man likna vid en lök. Lager efter lager av smaker och aromer kan man plocka av bara för att hitta nya därunder.

Celtic Christmas från White Water Brewing Co i norra delen av Irland har stor kropp och det är mäktiga smaker. Det är kraft, tyngd och intensitet. Ibland kan beskan kännas nära nog övermäktig för mig. Jag blir då ofta sittandes med ölen en betydligt längre tid, sniffandes på den och småsmuttande. Mörk choklad, lätt rökighet, torr rök, inte blöt torvrök. 10,5% levererar en kraftig sötma men samtidigt torra rostade kaffetoner.

Långt eftersmak med värmande alkohol.

En god imperial stout men lite för torr, lite för rostad och bitter för min smak. Jag har flera kvar i källaren men det gör absolut ingen ting. Jag kan vänta ut ölen eller så bjuder jag grannen på en, jag tror att han kommer gilla den.

Dags att ta bladet från munnen – så man kan dricka sin öl

Dags att prata om elefanten i rummet. Fast jag är inte säker på att det är en sådan elefant i rummet numera utan mera som en björn eller en stor hund kanske. Jag pratar om ölstilar i allmänhet och detta med Stout, stout, stout! och stout? Kasta in porter i det hela och det kan knappast bli mera förvirrat. Jag anser att det är rätt och riktigt att prata om olika ölstilar, de har ett historiskt sammanhang och de har en nu tid. De ska inte styra bryggandet utan fungera som en kommunikationskanal till konsumenten. Står det pilsner som kan man som öldrickare förvänta sig att inte få en öl med syrliga, brötiga smaker. Lika så måste man komma ihåg att öltyper är något som vi människor hittar på för att försöka skapa ordning i vår värld. Anledningen till att vi pratar om Pale Ales, Kölsch, Amber ale är för att vi vill ge en koncis och kortfattad beskrivning av en öl. Genom att dela in världen i kategorier blir det lättare förstå.

Dags för en porter till

För att förstå Stout så kan man antingen backa långt tillbaka i tiden, typ 1400-talet, 1500-talet eller så backar man bara 25 år tillbaka. Hur man än väljer att göra så är det bra att komma ihåg att ett bryggeri får kalla sina öl precis vad marknadsavdelningen vill och har så gjort också. Börjar vi med vår närtid så har det varit så mycket sammanblandning, missförstånd, gissningar, mytspridning (undertecknad är definitivt skyldig) och så inte minst ett okunskap kring historiken. Man har helt enkelt döpt sin svarta öl efter vad man tyckte lät bäst. Ibland med utgångspunkt för något man har smakat från andra bryggerier.

Ursprungligen var ordet Stout något som signalerade en sturskare, starkare, kraftigare öl oavsett typ. Stout Pale Ale, Stout Mild gick lika bra som Stout Porter. Med åren så ändrade sig uppfattningen, porter var ofta den starkare varianten medan stout var den lite svagare. En annan skillnad var utjäsningsgraden som var högre hos stouten, inte minst i Guinness tolkning av stilen. Därmed en torrare öl, förstärker man den känslan med rostat korn så blir skillnaden tydlig men det är fortfarande ingen distinkt gräns.
Porter och stout ligger alltså i samma härad, små skillnader och för min del kan man få blanda lite som man vill fast personligen väljer jag att sära när det kommer till graden rostade toner och sötma. Stout var helt enkelt en variant av porter. Det faktumet indrar inte att vi gör en skillnad numera.
Ska man nu klura till det hela så har vi havrestout och milksstout. Med havre eller laktos i drycken så får vi nya smaker och annan munkänsla. Det går säkerligen bra att ha i båda två ingredienserna i en porter likväl som en stout men jag kan inga Milk porter eller havre porters. Vill ni ha flera exempel? Ostronstout!

Finns det inga exempel med varianter av porter? Robust porter och brown porter. Här kanske man kan göra sig en gradskillnad ihop med stouten. De lite bittra rostade tonerna i en brown porter är väldigt låga, lite mera hos en porter, ytterligare lite till hos en robust porter för att toppa med en stout.

Går vi sedan upp i alkoholhalt men behåller ungefär samma munkänsla och stil så har vi några varianter på namngivning doubbel stout/Extra stout/Foreign Extra stout. Det är alltså öl som är relativt lika de tidigare nämnda.

Sedan kommer vi till något helt annat, nämligen Imperial Stouts, ibland kallade russian stouts och då ironiskt oftast i USA. Här har vi en mycket fylligare, sötare, mäktigare öl. Hinkabiliteten ersätts med smakintensivtet och vi har ofta en hel palett av smaker som virvlar runt i glaset. Skippa pintglaset och ta fram glaskuporna istället. Här har vi öl som det ska luktas, sniffas och suktas över innan man försiktigt sippar på den. Ölstilen har utvecklats från 00-talets relativt söta pjäser till betydligt mera humlade och tvistade grejer. Rökiga varianter finns och tillför något till stilen tycker jag men mycket av de så kallade pastrystouterna hade ligga gärna fått runnit ut i bryggeriernas golvbrunnar. Inte minst för ofoget att stryka ordet Imperial och därmed, tror jag, bidra till mycket av förvirringen.

Slutklämm: står det imperial stout, då kan du förvänta dig lite kraftigare, smakrikare öl men står det något annat är det bara att hoppas på det bästa. Skål!!!

Julöl 1 – Celtic Christmas av Whitewater

Celtic Christmas, Whitewater Brewery, burk, glas, Karlströms MaltEn irländsk imperial stout. Givetvis är detta en öl som jag absolut vill tycka om, gilla och kanske till och med kunna sätt upp på den icke existerande listan över mina tio bästa öl. Det kanske har undgått någon att jag gillar Brittiska öarna men så är det och jag har ett lite extra gott öga till den gröna ön. En ö som verkligen är förknippad med öl världen över men samtidigt är Irland knappast det första land som ölnördar plockar fram som världens mest intressanta ölområde. En spännande motsats som bygger på Mr Guinness och hans ättlingars framgångsrika varumärkesbyggande. Ett varubyggande som har gjort att den gröna ön för alltid förknippas med det svarta guldet och alla dess myter. Eftersom Guinness Draught både är blaskig och den inte är tillräckligt hipp eller ”craft” så dricker jag den inte ofta men lite nu och då så slinker det ner en låtsaspint av den. Gärna då i mina fina glas eller bara i de de vanliga glasen med logga och namn på. Detta för att jag så gärna vill drömma mig bort en stund till Glendaloughs sköna dalgång, Galways gatumusikanter, Kerrys sönderskurna kust, floden Boynes eviga flöde eller de skjutna hundarna i Kildare. Det senare var en mindre bra blinkning till Pouges fantastiska musikskatt.
Extra stouten är bättre men bara knappt och West Indies Porter är inte tillräckligt bra för att jag ska köpa ett kolli med 12 öl. Hörde jag någon nämna deras Nitro IPA? Hummf, skulle på sin höjd få mig att drömma om två dagar gammalt te på tåget, sunkiga vandrarhem i norra Dublin eller ett Cliffs of Mohere helt överlastat med turister.

Oj vad utdraget detta blev bara för att jag ville beskriva hur gärna jag vill hitta en bra irländsk öl att gotta mig i. Levde den upp till denna önskan?

Jodå, det gör den nog fast jag kanske inte är helt såld. Det luktar nötter, apelsin och lakrits. Mjuk om än något tunn kropp. Tunn för att vara en 10%ig öl alltså. Lång eftersmak. Jag noterar att det står ekfatslagrad på burken, vilken tur att jag inte såg det innan för då hade jag nog inte gillat den. Chokladig över lag.

Bra öl, ingen tvekan. Så pass bra att jag försökte beställa några till direkt men det gick inte för de står redan på hyllan i Falköping. Tack för det butikschef Frida. Roligt att Falköpoing åter igen har i princip alla julölen hemma.

Very Big Moose – återprovningen

Ibland är det svårt att förstå sig på smaksinnet. Kanske har jag en för impulsrik dag just idag, eller så handlar det om smakerna som jag har prövat tidigare idag. Brasna är tänd precis som förra gången jag provade den så där kan det inte ha blivit fel. Vad det än beror på så faller inte Very Big Moose mig i smaken den här dagen. Minnet säger mig att jag gillade den förra gången men när jag tittar vad jag skrev då så stämmer det med dagens upplevelser. Det var alltså minnet som inte fungerade.

Jag börjar istället fundera på vad jag ska kombinera ölen med för smaker. Rökta charkuterier? Någon ost eller kanske en bit choklad? Lika förstärker lika eller olika som bryter mot varandra. Två grundprinciper när det gäller att kombinera olika smaker. Lite rökighet för att bryta och komplettera samtidigt? Rökighet upplever jag som söt samtidigt som det skulle kunna bidra med lite ”brända” toner. Eller ska jag pröva någon ost. Mild inställsam Taleggio eller eller lite mera kaxig Herrgårdsost med 18 månaders lagring.

Fierce, BrewDog, Very Big Moose, Kapsyl och ölflaska, Karlströms MaltJag börjar med charkuterierna. Den milda, söta ”prickigkorven” från Claessons känns alltid bra att äta men här kommer cocostonerna från VBM in och tar över. Salamin av lite diffus art som jag hittade i kylskåpet (med soltorkade tomater) klarar provet bättre men det handlar mest om att ölen och tilltugget inte förstör varandra snarare än att de kompletterar.

När det kommer till osten stämmer det bättre överens. Taleggio är en mild ost men med lite sträv, karaktärsfull kantighet i kittskalet som täcker osten. Det blir något bättre med Taleggion, det feta i osten lägger sig som ett täcke över smaklökarna som stouten får arbeta sig igenom. Faktiskt godare än med Herrgårdsosten. Jag hade trott att den sältan osten bidrar med skulle skapa något spännande men det blir mest kaos i munen.

Helt oväntat blir det mjölkchokladen som passar bäst in med smakerna. Harmoni så långt ögat når. Enighet likt en partikongress i Kina eller rent av Nordkorea. Lika barn leka bäst denna gången.

Slutligen går jag all in och provar den ihop med whiskey. Först en lite sötare Teeling Whiskey Stout Cask men även en rökig Compass Box, The Peat Monster. Med Teeling blir det för mycket i glaset medan Peat Monstret känns spännande i bemärkelesen tack men nej tack.

Sumering: Nja, inte den bästa stouten som passerar Gröna Huset 2018 och ser vi i ett tioårigt perspektiv så får den svårt att kvala in ens på 30-bästalistan.

Buxton Brewery – Highland

Fantastiskt underbar, svart, trögflytande vätska som kommer ut ur flaskan med den taktilt tilltalande etiketten. Trögflytande, humlearomatiskt och ett snabbt undflyende cappuccinofärgat skum. Minthalstabletter, rostade toner som drar mot både choklad och kaffe samtidigt, tydlig alkohol, mandelmassa. Låg kolsyra men ändå lite spritsig på tungan. Oväntat lätt kropp även om det är ekfatslagrat. Tydlig beskamarkering i eftersmaken.

Buxton Brewery, Highland, Karlströms MaltEn bra imperial stout som kunde ha mått bra av lite mera runda, mjuka smaker. Hade varit spännande att pröva utan ekfatslagringen.

Jag är inte helt säker men jag tror att jag köpte denna senast jag var i London så drygt ett år sedan. Den buteljerades jan 2017. Hade jag vetat dess potential hade den fått stå kvar ett tag till i källaren för att runda av, framförallt, beskan i eftersmaken.

Hösten är här – Very Big Moose (Brewdog vs Fierce Beer)

Jag har precis tagit en kvällspromenad med hunden, småregn och fortfarande blåsigt men inte alls som för bara några timmar sedan när det vräkte ner. Temperaturen har sjunkit tillräckligt för att gubbkepsen ska åka på och väl hemma så tände jag i brasan och sitter nu och bara njuter.

I glaset har jag en svart sak på mäktiga 12% Det är reklammucklarna BrewDog som har bryggt i samarbete med Fierce Beer, Abeerdeen till deras Collab2017
12%, Colomiansk cacao, Madagaskar vanilj och så lite kanel. Kanel hittar jag ingen men allt det andra bidrar till en väldigt söt öl som doftar cocos, marsipan men inte väldans mycket. Förvånansvärt lite rostade toner för att vara så pass svart, undrar om man har använt bränt socker eller något för att få den att bli mörkare.

Mjuk, följsam, lättdrucken. Torkade frukter, brödig och i eftersmaken kommer drag av sötlakrits.
Jag kommer inte att dricka ur denna, gissar jag. Jag tänker göra ett försök, petar in en pinne i brasan och slår på Belle Vue Aces mot King’s Lynn Stars. Det är alltså första mötet i semi-finalen i brittiska högstaligan.

Okej, den har hur höga siffror som helst på sociala medier men en hel flaska på egen hand blir för söt. Det här är verkligen en söt öl. Mjuk, följsam, leende men ack nej. Inte hela bara för mig. Just ikväll känns den inte helt rätt heller, jag hade vleat haft något som vara mera i mittfåran av det smaksvammelsurium som vi kallar öl. Lite för mycket Bounty i ölform helt enkelt. Just idag alltså, på fredag kanske det hade passat underbart.

Portertorsdag – den godaste ölen, någonsin!

Flaskan, By The Horns, Imperial Stout, Ekfat, Karlströms MaltJag är tillbaka i porterprovningen som jag vi körde här hemma på Skärtorsdagen. I grund och botten så handlade om de sju brittiska ölen som återfinns i ordinarie sortimentet. Vi lade till två öl som jokrar för att skoja till det hela och ge oss tre omgångar med tre öl i varje. När vi hade tagit oss igenom det startfältet så hade jag tänkt att vi skulle avsluta med BrewDogs Rip Tide men väl framme så frågade jag de andra tre om de ville ha en garanterat god öl (Rip Tide) eller en unik och spännande öl som troligen skulle vara mindre god?

Vi valde den unika ölen och hör och häpna, den var inte riktigt i toppform. Det var en stor, bullig, vacker flaska som jag hade fått av By The Horns. Det var deras första ekfatslagrade imperial stout. När vi besökte dem så hade de precis buteljerat dessa godingar, det var i oktober 2013. Flaskan har sedan stått i källaren och jag har nog mest hela tiden känt att det kanske inte skulle vara den absolut bästa ölen.

Ekfat hos By The Horns, Karlströms Malt

Nu var den inte helt veck, bara lite väl syrlig, lite tunn i smakerna, lite avsaknad av kolsyra om jag underdriver lite. Samtidigt var det en underbar öl för den rörde upp massor av trevliga minnen. Jag längtar tillbaka den stora staden med de små byarna. Därför blir det den bästa ölen någonsin eller åtminstonde en av dem. Skål på er!

Utsidan av By The Horns, Karlströms Malt

Har vi bara torsdagar? – Choco Libre, BrewDog

Hinner inte alls med att blogga. Har varken kommenterat Fuller’s uppköp av Dark Star eller druckit särskilt många öl. Idag är det dock torsdag och traditioner är till för att följas. Jag orkar där emot inte ta något kort denna svarta skapelse från BrewDog.

Jag köpte bara en av den här ölen, Mexican Hot Choclate låter inte som något jag kommer gilla. Det börjar dock bra med vackert skom som tyvärr dör bort lite fort. Cappuccinofärgad och finbubbligt. Tung, svart färg som inte går att se igenom.

Det luktar söt, mastigt, inbjudande, chokladigt och jag börjar tro att jag fkatiskt kommer gilla den starkt. Den här imperial stouten drar arommässigt väldigt klassiskt.

Första klunken är fylld med smaker, kaffe, choklad, fruktighet, maltighet, karamelltoner. Allt på en gång! Bygger upp en fyllig kropp.

Inledningsvis tycker jag chilifrukten håller sig på mattan men sakta och obevekligt så blir det en öl för vasken. Den är för kryddstark för mig. Jag finner ingen glädje i kryddhettan. Fast ni som gillar lite chili eller cayennepeppar i era chokladefterrätter kommer kanske gilla den, eventuellt till och med tycka den har för lite hetta.

Attans, här ska man unna sig något gott och så går man på en sådan blindgångare. Tur det finns vask och att man kan öppna en ny flaska.

Torsdag igen – Tiramisu Imperial Stout från Hawkshead

Tiramisu Imperial Stout, Hawkshead Brewery, Karlströms MaltIbland funderar jag på om själva grundkriteriet för att en öl ska lanseras på bolaget är att det är en samarbetsbryggning. Visst, det är ofta spektakulära öl. Vem vill brygga något vardagsaktigt när man nu träffas för att ha en trevlig dag tillsammans? Samtidigt så spelar det heller ingen roll, bara en reflektion. Jag tror att det är en spegling av hur ölvärlden fungerar just nu, 2010-talet. Själv så ser jag det som att det är bryggeriet som man är hos som har gjort ölen. De kan sitt bryggverk, de sköter jäsningen och inte minst packeteringen. Allt som oftast ska sägas, The Kernel och Partizans version på samarbete är ju en skön brytning. Gemensam mäskning och sedan tog Partizan hand om den första, starkare vörten medan The Kernel tog resten och gjorde en alkoholsvag öl.

Slut på svamlandet, över till drickandet. TIS from Hawkshead, tagning 2

Mörk, svart vätska med ett cappuccinofärgat skum som dör bort. Jag borde givetvis haft flaskan liggande betydligt längre tid men det blev inte så. I november prövade jag den förra gången och klagade då på lite avsaknad av komplexitet. Givetvis har den inte utvecklat några större toner på dessa två och en halv månad. Det är fortfarande mjölksockersötma och vanilj som dominerar. Mörk choklad, baileys och fudge. Det står visserligen kaffe på etiketten men kaffet är inte dominerande, däremot kommer det tydligare choklad, melass och en tydlig fruktighet. Ganska ren i smakerna, inget som spretar eller stör men inget heller som sticker ut. Trevlig öl, alkoholen känns värmande. Kan se mig själv sitta framför brasan med vänner och njuta av den. Kan också se att jag dagen eftr kommer ihåg samtalet mycket bättre än själva ölen.

Fuller’s Imperial Stout 2017

Fuller's Imperial Stout och Gloucesterost, Karlströms MaltOsten var god, kexen superba och va tusen. Det är ju inte varje dag som det är den 25:e januari. Och imorgon så har jag absolut inte sovmorgon. Den där underbara byracken vi har lär väcka mig vid femtiden men jag kan gå och lägga mig efter lunchen så det gör inget att jag öppnar en Fuller’s Imperial Stout. Det här är lyxdrickning för jag vet från början att jag kommer vaska större delen av flaskan. Varför i hela friden buteljerar de London Pride i 33 cl och Imperials Stouten i 50 cl? Knäppt är bara förnamnet. Fast god öl är det som vem vet. Kanske går deras fint hem och jag dricker ur hela.
Det här är en mycket stillsam och klassisk imperial stout. Sötma, russin, kaffe, inte så mycket men tillräckligt. Till Gloucesterosten, eller snarare till den inlindade stiltonen, så lyfter ölen flera meter.

Sörplar man runt lite ofint med ölen i munen så växer madeiratonerna och russinen. Lite choklad kommer fram och ölen växer till en hel efterrätt. Skål på er!

Fuller's Imperial Stout, Karlströms Malt