Igår, för klockan har passerat midnatt, hade Gröna Husets Ölsällskap träff och då dracks det inte helt oväntat öl. En del punch också för huvudrätten var ärtsoppa och då hör det till att man dricker varm punch. Varför vet jag inte men gott är det! Gröna Husets Ölsällskap består av människor med olika (öl)bakgrund och intresse. Några är mera med för det trevliga i att träffas medan andra är inbitna ölnördar. Själv var jag inte alls inblandad i träffen mer än som gäst fram till torsdags förra veckan då den som ansvarade för träffen ringde och frågade om jag som vanligt fixade ölen. Vad så vanligt svarade jag, jo det brukar du när vi är hemma hos mig svarade han. Brukade, det har hänt en gång innan! Vad gör man då med kort varsel? Jo man gräver lite i sin ölkällare och man botaniserar på Systembolagets hemsida. Det gnälls en del över sortimentet hos Systembolaget, att det inte är så bra men om man jämför med andra segment i en stad som Falköping, segment som choklad, trälister eller klätterutsrustning. Det finns Lindts choklad eller Malmöchokladfabrik att välja på typ!. Trälister, gå in på Cheapy, Xl eller Coop, kolla om du hittar en golvlist med 15 cm höjd? Knappast troligt och klätterutrustning, vem behöver det i Falköping. Ingen är ju intresserad av det…. men bärs, det går alltså att snabbt få hem öl som blir en intressant provning för de flesta människorna utom de mest inbitna och de mest inbitna hade nog tyckt att en vertikalprovning med Slottskällans Kloster hade funkat bra.

Det vi började med var Duvel, som en välkomstöl så funkar den fantastiskt bra. Folk behöver inte koncentrera sig, man kan sitta och prata om ditten och datten men sedan gick vi in på Slottskällan Kloster i tre olika varianter. Mycket intressant, inte minst eftersom folks minne är så dåligt och för fyra år sedan satt vi hos Grannen och provade Kloster ’06-’07-’08 med ungefär samma folk skulle vi prova om två av dessa öl. Även denna gång kom vi fram till att ’08an är en speciell årgång även om 3/12-delar av oss hyllar den medan resten dissar den, enkelt uttryckt. ’07an var dock ersatt med 2012 års variant av Kloster. Jag vet inte om det finns en senare bryggning men jag har ingen i min källare. Detta tycker jag är otroligt synd, att få köpa en öl flera öl i rad, lagra det i sin källare och sedan ha ölprovning med sina vänner borde vara inskrivet i de mänskliga rättigheterna. Nu är det inte detta utan helt upp till kommersiella makter, dessa makter är tämligen enkla att påverka. Kortfattat, om vi är tillräckligt många som vill dricka Kloster (om än under annat namn) så kommer det att kunna ske. Det gäller bara att vi visar det. Ett bra sätt är att beställa en hög Slottskällan Imperial Sotut. Det är nämligen en annan öl som jag har i källaren. Själv passade jag på när jag kom hem att lägga årets beställning på tio flaskor. Nästa år har jag tioårsjubileum. Jag missade nämligen att beställa förra året så jag kommer att sakna 2013. SIS känns som en svensk klassiker, vore grymt synd om även den försvann.

Slottskällan Imperial Stout vertikal

Anledningen till att jag inte nämner mina egna missar vid blindprovningar i blogginlägget om ölkvällen i källaren var att jag satt bakom baren och hällde upp så inget var blint för mig. Det är en väldig bra sanning, en snabb blick på etiketten säger mer än 20 års provningserfarenhet. Halvblint blev det där emot när vi genomförde provningen med Slottskällans Imperial Stout vertikal. Årgångarna 2006, 2009 och 2012 prövades. Jag markerade glasen i botten och hälde sedan upp och blandade runt så ingen av deltagarna, inklusive mig själv, visste vilken årgång som var i glaset. De andra visste inte heller vilken öl det var, bara årgångarna. Sedan skulle de lukta, smaka, bedömma och komma fram till vad de tyckte bäst om och vad de trodde var den äldsta respektive yngsta. Den tredje faller liksom ut av sig själv helt naturligt då. Äntligen blev det ganska tyst vid provandet eftersom man ändå inte kunde diskutera vad man trodde om de olika ölen. Roligt att sedan höra vad folk gissade men slutsatsen var att Slottskällan Imperial Stout lagras med värdighet, väldigt många prickade in den årsfärska flaskan men väldigt många blandade ihop alla de två äldre. Några prickade dessutom in vilken öl det var frågan om också. 2006an med sina sju år i källaren ger onekligen ett lugnare intryck än 2012an men samtidigt var det mera vinösa toner hos ölen från 2009. Båda två har vunnit på att stå i källaren även om vi pratar om försiktiga grader i himmelriket och i min betygsättning fick lite förvånande nog alla tre 9 poäng. Kanske var det lite för mycket andra smaker i min mun för att det skulle fungera riktigt bra eller så har Slottskällan glidigt ner från tronen hos mina smaklökar. Jag får allt ompröva både False Dimitri och Ten Fidy eftersom jag tyckte att de inte hade lika mycket ”motstånd” som Slottskällan men även den fann jag aningen mera lättdrucken än vad jag önskade, för mycket Double Rocket på senare tid kanske.

Stockholmsmässan del två, lördagen

Jag hade blivit varnad för lördagen, det är bara party men riktigt så upplevde jag inte det hela. Visst, mycket folk men inte knökfult och inte värre än fredagen. Mera berusade men å andra sidan tog det liksom slut innan det stängde. Fast enligt mera rutinerade så var det mindre med folk än andra år. Kan det vara så att vi som är där för smakupplevelsera och tickandet ser till att vara tidigare?

Lördagen började jag med ett besöks hos Monks. Där blev jag serverad av Viktor Hamnblad som jag ska återkomma till. Jag prövade deras trevliga SVEA Pale Ale som var en pale ale i ordets betydelse för så där 7-8 år sedan. Jag prövade även Robin Bruin vilken tävlar med Thornbridge Bracia om att vara min favorit vid mässan. En pratstund vid Jamesons, avsmakning av Midleton Barry Crockett Legacy rensade smaklökarna något innan jag gick och prövade Spendrups tre specialbrygder för mässan. Rickard Bengtsson har tagit en avstickare mot sina tyska bryggerirötter. Av dessa tre ska troligen en lanseras på bolaget senare. Tanken var att man skulle rösta och vinna någon handduk. Jag tror att jag helst skulle vilja ha Hellesvarianten.

Sedan lyckades jag snubbla in i SHBF-domarnas arbete med att utse Bästa Svenska Microöl. Roligt att få vara med, synd bara att jag hade så helt fel :-) Nej, skämt å sido, även om jag satte deras vinnare, Ängös Märzen sist i min rangordning så var det frågan om åtta mycket bra öl. Väl klar där var det dags för mat och då i form av Food pairing med Glenlivet. Tre rätter parades ihop med tre olika tappningar Glenlivet. Att para ihop mat och dryck är riktigt, riktigt roligt. Det är i sin kontext som drycken fullkomligen kan blomma ut. Sedan finns det givetvis drycker som mår bäst att spela solo men de flesta mår bra av lite stöd.

Även lördagen ägnade jag åt master classes, den första var med Karen Fullerton, Glenmorangie. Fulländat bländverk med god blandning av överentusiastiskt säljarprat och övertygande personlighet. Det var två saker som stack ut i hennes show. Dels att hon hade med ett casksampel av något som var undervisande snarare än bra, en överexponerad sherrybuteljering, för att visa att det blir bättre med en andra fatlagring istället för lagring hela tiden i t.ex. sherryfat. Den andra saken som lyfte hennes presentation var chokladen på slutet. Jag har vid ett par tillfällen använ mig av deras portfinnish-whisky till choklad men Signet var en underbar träff. Fabulous!

Jag försökte även få till en vertikalprovning med Slottskällan Imperial Stout men det får vänta. Jag fick nöja mig med att pröva den bourbounlagrade varianten och trösta mig med ett trevligt samtal med Anders Slotte. Provningen får bli en annan gång. Mera öl i form av Sigtunas Syndrome 2012, Imperial Vanilla Brown Ale, Equilibrum Scottish Strong Ale samt Princess of Darkness. Svaneke är ett favoritbryggeri och deras odödliga häst är underbar. En liten skvätt av en öl som hade fått medalj blev det också innan dagen mer eller mindre rundades av med två underbara tillställningar. Först Steve Grossmans master class där jag satt i en andäktig publik som i trans lyssnade på varje stavelse som uttalades längst fram och fick sedan prova Torpedo, Flipside samt Big Fot och ekfatslagrad Big Fot. Den andra fantastiska stunden var när Ray McIntosh serverade fram en provning med New make från grain, potstill och malt samt de tre varinaterna fast efter tre år i fat. Det är alltså av dessa tre beståndsdelar som man senare (typ efter 6-8 år) makar ihop Tullamore Dew.

Jag rundade av kvällen med en irish coffe samt ett par trevliga drams, runt och pratade med folk jag helt enkelt inte hade hunnit med Tomatin, Box nästanwhisky och Old Pulteney 17y skvallrar lite om vem det var. Det sista som jag hann med innan jag gick upp till pressrummet och upptäckte att min regnjacka hade blivit nedspydd var en snabb pratstund med Peter Allison från Innis&Gunn. Långt ifrån min favoritöl men en oekad I&G kunde jag inte tacka nej till.

Zeven och Spooks Ale

Detta var min första black saison och min första undran är direkt, varför? Vad tillför färgen? Varför Slottskällan valde att göra den vet jag ju inte men sedan vandrar tankarna vidare, om man nu kan… så varför inte.

Färgen var inte så svart som jag hade väntat mig, mera mörkt, mörkt rödbrun med ett medelstort skum. De mörka tonerna finns det men det är syra och jäst som dominerar. På något viss ligger dessa två karaktärer parallellt med varandra och liksom varken arbetar emot eller med varandra. Jordiga aromer, brödig, jästig, rostad och humlecitrus.
Smaken är mediumbesk, sura bär, lätt kropp, lätt kryddig, maltig och humlig på samma gång, åter igen utan att det känns harmoniskt.
Nu låter jag väldigt kritisk och jag blir liksom inte riktigt klok på den här ölen. För samtidigt som jag hittar en hel del mindre bra saker med den så tycker jag om den. Kul att Slottskällan testar gränser men inte riktigt för mig. Testa den själva.

4 poäng

Sheperd Neame och deras Bishops Finger har aldrig hört till mina favoriter fast å andra sidan är det mycket sällan som jag inte tar en Spitfire från fat när vi är i Göteborg. Fast å tredje sidan så ratar jag både 1698 och Whitstable Bay Organic Ale så det var med viss skeptism som jag öppnade flaskan. Mörk, söt, maltig. Det första som jag tänker på är klassisk svensk julöl men den är lite bättre än så. Ingen fantastisk öl utan mera en gedigen engelsk ale. Maltig, murrig, jordig försiktigt humlearom. Kraftig kropp, låg koldioxid och jag upplever att den gärna behöver mat att matchas mot. Smaken kommer inte med överraskningar utan är maltig, mera kexig än brödig, fudge och persika. Eftersmaken har en krispig beska i sig vilken lyfter ölen ett par snäpp. Detta är nog det bästa jag prövat från Shepheard Neame.

6 poäng ger jag den

1 augusti 2012, Systembolaget

Det är inga problem att göra av med pengar i augusti heller. Massor av roliga öl och några som man undrar varför de är så enormt dyra men det är upp till mig som konsument att bestämma om det är värt pengarna. Hela listan hittar ni här hos Systembolaget om länken fungerar. Det är ju inte sällan man får felmedelande på deras hemsida. Själv kommer jag att köpa följande.

Caronte, en italiensk porter på 86 kr. Birra Amiata som har bryggt ölen har en hel del öl i sitt sortiment och är ett aktivt mindre bryggeri i 700 hls storlek. Italienare har knappast bästa rykte när det gäller ölbryggning men just Amiata hittar man possitiva reaktioner om. När man ändå är igång så släng med Contessa också. Dryga 80 kr styck för dessa 75 cl flaskor.

Jag gillar Shipyard och har inte provat Double Old Thumper innan och alltså åker den med. En annan sak jag gillar är ekfatslagrad imperial stout, ialla fall ibland och det är hög tid att ladda för den mörkare årstiden. Jag stoppar ner en vardera av Emelisse White Label lagrad på Ardbegfat och Glen Elginfat.

Från Norge kommer två öl som jag är lite nyfiken på Lervig Konrads Stout och Lervig Rye. Lervig, från Stavanger, brygger en hel del öl med blandade recensioner men just dessa två massar sig över 3-poängssträcket och jag vill gärna testa rågöl. Allt annat än nytt och spännande utan mera som en gammal kär faster på besök får vi räkna in North Coast Old Stock Ale till. Klart köpläge, jag börjar få slut på mina i källaren. Dessutom finns det med en svensk öl i släppet. Zeven, en saison från Slottskällan. Den mest självskrivna ölen i släppet för min del. Jag gillar det som Slottskällan kommer med nu för tiden. Zero följs här nu av Zeven. Dessutom är det en saison.

Det hela landar på cirka 460 kronor och då är det kanske lika bra att man skakar fram 170 kronor till och tar med AleSmiths Wee Heavy men 170 kronor känns i mesta laget även om det är en stor flaska.

Klostervertikalen

Att prova öl är roligt, att prova vertikaler är riktigt roligt. Att ha sparat, planerat, pysslat, byggt upp förväntningar… allt detta bidrar till totalupplevelsen. Det höjs med jämna mellanrum tveksamma röster (för att uttrycka det försiktigt) om det verkligen är något speciellt med lagrad öl. ”Ska inte öl drickas färsk?” Givetvis är de flesta ölen tänkta att drickas så färska som möjligt men det finns viss charm med detta att lagra öl. Jag skulle uppskatta om någon utsatta mig ovetandes för en provning någon gång för att se om jag verkligen gillar lagrad öl eller om det bara är inbillning. Nu senast var det Slottskällans Kloster som skulle testas. Lite extra kul med den eftersom det är fyra år sedan den bryggdes senast. Vi hade ’05, ’06, ’07, ’08 och så ’12 med i provningen. Vi började med de tre yngsta i en första flight för att sedan prova de två äldsta fast fortfarande med ’12 som referens. Jag vet inte om man har använt samma recept nu som då eller om man har samma råvaruleverantörer. Man har bland annat övergått till ekologiska råvaror. Skillnader finns det säkerligen redan i bryggeriprocessen men troligen inga gigantiska. 2005 var för övrigt det året man ändrade receptet och skalade upp sin klosteröl till 9,0%. Man slutade att brygga sin dåvarande Kloster och den kraftigare Julkloster tappade sin förstavelse.

Kloster 2012

Utseende: Rödaktig tunn färg, blank med lågt skum.
Arom: Lätt jästig, lite kryddig men inte överväldigande i aromen. Karamell, försiktig fruktighet.
Smak: Tydlig belgisk kryddighet, bubblig på tungan, söt, brödig och smak av plommon. Frisk och lätt utan tyngd. Värmande spritighet.

Kloster 2008

Utseende: Aningen disig, röd ton, mindre med skum
Arom: Det belgiska kryddiga komplementeras av en rejäl ton choklad.
Smaken: Medelfyllig öl, lite kolsyra. Lite mäktigare öl.

Kloster 2007

Utseende: Djupröd, mahoneyfärgad, lite disig med lågt skum
Arom: Jästig, lite ostig, en mindre ton choklad än ’08. Kryddigheten börjar avta och jag hittar inte nejlika som jag har i smaknötterna på den för ett och ett halvt år sedan. Oxideringen börjar kännas påtaglig.
Smak: Maltig, sirap, vörtbröd. Sherrytoner och en spritighet som känns uppfriskande mer än värmande.

Kloster 2006

Utseende: Även denna rödaktigt mahoneyfärgad men blankare än de övriga lagrade.
Arom: Choklad, nötter, madeira med relativt, ostmögel aningen spritig.
Smak: Spritigheten lyfter ölen som känns väldigt fräsch och allt annat en nedtyngd av åren i källaren. Mycket kolsyra kvar med tanke på lagringen och den är väldigt välbalanseras. Nötig, torkade frukter, bara lite kryddig, lätt i eftersmaken.

Kloster 2005

Nu börjar både jag och ölen tröttna. Liknar de övriga men är jordigare och mera möglig i aromen. Färgen är den samma men skummet är nästan obefintligt och lämnar inga rester. Saknar all spritighet.

Sammanfattning: 2006 är klart bäst. En underbar öl som slår 2012 på fingrarna i alla lägen. 2012 är en god öl som jag gärna dricker som den är och vi tog en Rochforte 8 som referens efter provningen och den står sig väl i konkurrensen med sina belgiska förebilder fast den bleknar och känns lite tunn och tråkig ihop med ’07 och framförallt då 2006. Slottskällan Kloster är definitivt en öl värd att dricka färsk och orkar man lagra den så väntar en belöning.

Laddar för vertikalprovning av Slottskällans Kloster

Orkar inte dra fram kameran och ta kort men jag kanske lägger upp något imorgon. Hur som helst, på besök i fagra Östergötland i måndags så passade jag på att smita in på Systembolaget på Tornbyområdet och hittade där några enstaka flaskor Kloster. Jag högg två av dem och har idag placerat dem i samlingen. Jag får så snart som möjligt plocka ihop en vertikalprovning 2005, 2006, 2007, 2008 och 2012 har jag att erbjuda. Ska bli spännande värre att se hur det faller ut. Jag vet att ’08 smakar bra för jag tog en sedan förra, förra veckan så där i väntan på lanseringen.

 

Öl och Ost

I förra veckan höll jag en öl och ostprovning. Det var inte första gången men det speciella med denna gången var att detta var ostmänniskor som jag höll den för. I Falköping ligger Falbygdens Ost, ett företag som köper ost från mejerier, lagrar och förädlar den, bland annat genom att smaksätta med t.ex. maltwhisky. För 25 år sedan startades Falbygdens Ostakademi, ett sällskap med 18 medlemmar precis som sin namne Svenska Akademin. Numera är akademin bara löst knyten till Falbygdens Ost men sex gånger per år träffas dessa män i ostens namn. Träffarna sker givetivis i Osterians lokaler och det äts ost varje gång. Kvällen började med snabba och smidiga mötesförhandlingar men sedan fick jag kliva in. Sivan på Osterian hade ordnat så vi hade fem smakbitar av fem olika ostar. Skam att säga så tog jag inte reda på vad det hette alla. 1878 (prästost-lagrad 18 mån), Saint Agur (blåmögelost) och Vacherol (Kittad ost) är jag säker på men så hade jag beställt en ätmogen brie och en getost av det syrligare slaget. Jag gissar att det var Grand Pére och Soignon som serverades. Till detta testades sedan i tur och ordning fem olik ölsorter. Var och en utvald för ett speciellt syfte… Det är ganska självklart att man inte kan räkna med att alla är överens men det var mer spridning på kombinationspreferenserna denna kväll än vad jag är van vid. Därför försöker jag inte sammanfatta allas åsikt utan återger bara min egna. Franziskaner Hefe: Med sin lite syrliga ton, milda framtoning var förhoppningen att en riktigt krämig brie skulle komma till sin rätt, eller getosten. Getosten var bäst men en ganska tam kombination. Westmalle Trippel: Det blev lite bättre betyg på ölen nu vilket gladde mig. Min förhoppning här var ställd till Vacherolen som har en skärpa i smaken som påminner om Westmalle Trippel. Lite förvånad konstaterade jag att Saint Agur var det bästa alternativet med brieosten som god tvåa. Duvel: Här har vi en klassiker för min del. Duvel, knäckebröd och vällagrad prästost. 1878 gjorde mig inte besviken denna gången heller men även getosten var en trevlig bekantskap. Chimay Blå: Vid en snabb tanke så kanske man tänker blåmögel ost här men jag hade snarast de mildare ostarna i åtanke. Saint Aguren var dock klart bästa kombinationen. Av de övriga föll getosten lite ur ramen men alla var ganska goda. Chimay Blå är en bra ost-öl vilket vi faktiskt var ganska överens om. Slottskällans Imperial Stout: Saint Agur säger jjag bara. Maffigt, mäktigt och inte helt lättillgängligt. Någon sparade lite till kaffet istället. Någon avstod efter en första sipp medan några fick sina ögon öppnade. Efter detta lätt mastiga utbud blev det sedan mera klassisk ostbuffe, man måste kanske ha en sådan oavsett när man är en ostakademi. Slutligen, stort tack Agne som bjöd in mig. Hör av dig igen så kommer jag tillbaka, jag har flera öl och ostidéer.

Eventuellt Englands bästa öl

Att Good King Henry Special Reserve anses som Englands bästa öl enligt Ratebeer är odiskutabelt. Givetvis så kan man vara lite skeptisk till dylika omröstningar men helt fel ute är de sällan även om mörka, alkoholstarka öl brukar premieras rejält. Om jag bara kunde så skulle jag vilja prova den helt blint men det är ju svårt eftersom jag vet att jag har den i källaren och det är sällan någon får gå ner och välja öl på måfå. Alternativet är väl då halvblind provning men då vet jag att jag kommer och sitta och gissa massor. Istället körde vi en trekvartsblind provning. Detta skulle gå till så att vi hade tolv potentiella provningsöl. De båda Good King Henry och Good King Henry Special Reserv följdes av Dugges ½Idjit, Nils Oscar Coffe Stout, Fra…. Till…., Guinness Draught, Sigtuna Black October, Gonzo Imperial Porter, Brooklyn Chocolate Stout, Limfjords Porter, Old Rasputin och så min favorit Slottskällan Imperial Stout. (Det är alltid en chansning att ha med favoritöl, tänk om jag sänker den?) Bland dessa öl lottades sex öl fram av snälle Erik som agerade upphällare. Erik gillar Corona! Corona med en limeskiva… Japp, han fick smaka lite på ölen också. Mera om detta senare.

Efter noggrant instruerande satt Erik igång och vi fick våra öl i glasen. Öl #1(Guinness Draught) ett var lätt att känna igen. Redan på ljudet tog vi att det var en Guinness, ni vet det där kareteristiska dova nästan rasselliknande ljudet som uppstår mellan nitrogasen och glaset när man snurrar på ölen. Kändes lite dumt att den stod med i backen men på något vis känns det samtidigt helt rätt. En stor klunk som uppvärmning och som bekräftar att det var just Guinnessen. Glas #2 (Slottskällan Imperial Stout) halades fram och det blev lite mening med att sniffa. En svart öl med viss ljusgenomsläpp, skummet drog åt det mörkare hållet, kaffe, nötig, aningen viniös och lite alkohol som går igenom. Aromen är helt förförisk, fyllig men inte maxad relativt söt smak. Lite fruktig och väl avrundad utan skarpa beska toner. Eftersmaken kommer med en värmande alkohol och med lite mera beska som ger ölen balans. Definitivt 10 poäng.
Öl #3 (Brooklyn Black Chocolate Stout) var i det närmaste opak och hade en mycket skarpare framtoning. Inte alls lika inställsam som tvåan. Jag fick nästan lite ekfatsfeeling i aromen, komplexa toner. Smaken har drag av vanilj vilket får mig att gissa på bourbonfat men den hade på tok för mycket beska för att kunna vara Good King Henry Special Reserv som var den enda ölen jag visste var ekfatslagrad*.  Detta är en öl som blir godare ju längre den står. Mycket kolsyra från början, men det dämpar sig. Komplex öl som man gärna sitter och luktar på, alkohol, choklad, rostad malt, lite maltig, dämpad sötma, inte mycket fruktestrar. God öl men knappast mer än 8 poäng.
Då hade man testat de tre första ölen och gick tillbaka till Guinnessen, gissa om den kändes tunn, riktigt tunn i kroppen. Lättdrucken! Förutom den gav vi oss inte in på några gissningar utan pratade mera arom, smak och upplevelse av ölen.
Nästa flight började med en lite annan typ av öl. Öl #4 (Fra…. Til….)Betydligt mera humleromatisk, lite gräsighet som jag har aningen svårt för. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var med ölen men det låg något lite negativt och skvimpande straxt under ytan hela tiden utan att riktigt komma upp. Öl #5 (Limfjords Porter) hade en tydlig rökighet men saknade lite sötma för att kunna vara Limfjords Porter. Fyllig och trevlig men den saknade liksom lite mat till den för att den skulle komma till sin fulla rätt. De andra pratade om att den luktade dansk ost så vi plockade fram lite Vacherol och då blev ölen ytterligare ett snäpp bättre. 9 poäng. Kvällens sista öl, Öl #6 (Sigtuna Black October) var inga problem alls att gissa vilken det var i detta sällskapet. En arom av kaffe, lite nötig och sedan en väldigt renjäst smakbild. Definitivt en lageröl och då var det bara Sigtuna Black lager att gissa på. Det blir fruktansvärt svårbedömt i ett dylikt läge eftersom den liksom inte tävlar i samma klass hur man än ser på den 7p gav jag den men som sagt, aningen svajigt betyg för den.
Efter ölen diskuterade vi fram och tillbaka och gissade sorter. Det krassa resultatet blev två rätt iform av Guinnessen och Black October. Vi var i häradet med Brooklyn, Fra-Til och Limfjord men bommade helt Slottskällans Imperial Stout. Fast det gör mig inte så mycket, jag gav den trots allt 10 poäng.

Guinness Draught (jag gav den ingen poäng, jag bara drack ;-p)

Slottskällan Imperial Stout (10 p)

Brooklyn Black Chocolate Stout (8 p)

Fra…. Till…. (9 p)

Limfjords Porter (9 p)

Sigtuna Black October (7 p)

Vad sade då Coronaälskande Erik om ölen? Guinness var bäst, Slottskällan kunde han tänka sig lite mera av och Sigtuna var lättdrucken. Det andra fick vi övriga dela på.

Några anspråkslösa förslag

När man provar så fruktansvärt mycket på en gång som vid en festival så blir det svårt att göra någon dryck rättvisa. Torsdagen bjöd på, inte mindre än 53 smakprov av blandade drycker. Rågwhisky, suröl, fin singel cask, mindre fin ung calvados, mäktigt vällagrad calvados o.s.v. När jag nu skriver om ett litet urval av drycker så innebär det inte på något sätt att det jag inte skriver om inte var gott. Speciellt innebär det inte att inte ni skulle kunna tycka om det. Jag gillar ju listor så jag gör en tio-i-topp (utan inbördes rangordning) från mässan.

Carnegie 175års jubileumsversion
Riktigt roligt att det kommer spännande saker från Sveriges största bryggare. Här handlar det om en lite tillskruvad Carnegie som lagrats på bourbonfat. Riktigt trevlig, dessutom har Carlsberg i mitt tycke bästa montern på mässan. Missa inte deras smakkombinationer.

http://tidningenkrog.se/?p=1192

Coeur de Lion, Hors d’Age
Att en Calvados smakar och doftar äpple är inget förvånande men här hittar vi en balans och rundhet som de yngre inte har. Inte heller är den ekigt tung. Bara så bäst av alla de calvados jag provade.

Guinness Stout
Jag skämtar inte men se det som en rekomendation att inte bara dricka nya skapelser hela tiden. Ta tillfället i akt och drick gamla trotjänare.

Highland Park Saint Magnus Edition
För att testa den tror jag att man måste gå på Martin Markvardsens provning men det kan det vara värt för att få dricka en så underbar sak

Hornbeer Carribean RumStout
Ohh, la, la. Fruktig och mörk som den karibiska natten. Mystisk som en Agatha Christiedeckare men med en helt fridfull upplösning.

Slottskällan Kloster 2005
Snyft, den kommer troligen aldrig att bryggas igen och då pratar vi om den bästa svenska belgaren… Passa på medan chansen finnes.

Strömsholms Malakias
Jag är väldigt svag för rököl och detta var den bästa av dem jag provade. Att jag sedan gjorde det snart på en två, ttre smått dålliga öl gjorde inte upplevelsen sämre. Jag citerar. ”Malakias Andersson dömdes, mot sitt nekande, för att ha orsakat att nästan hela Köping brann ned 1889. Vi vet inte om han var skyldig men han inspirerade oss att brygga denna rököl. Vi har bryggt den med bl.a. whiskymalt från ön Islay utanför Skottlands västkust. Humlen är Amarillo, EKG och Wiliamette.” Enligt mannen med mustaschen så buteljerade man röken från lille Malakias lek med egen eld.

Slottskällans Freedom IPA
Slottskällan har gjort två ipor. En traditionellt engelsk och så den amerikanskinspirerade Freedom. Smaka gärna båda och jämför.

Vatten
Glöm för all del inte att dricka vatten. Varannan kanske är att överdriva men varje timme i alla fall.

Ängö Oktoberöl
Nej den har absolut inget att göra med de menlösa pissgula, alkoboostade oktoberölen från Tyskland som vi brukar få in på bolaget. Här handlar det mera om en Märzentolkning.