Hög tid att jag klämmer ur mig något om ett litet, uppfriskande och precis så där härligt småskaligt bryggeri som vi alla älskar. Som om det går bra för dem, de tar rätt beslut, vårdar sitt rykte och expanderar så mycket det går till slut kommer bli en storproducent eller kanske uppköpta. Det scenariot är långt fram och jag vet inte inställningen hos dem. Kanske är de mera i stil med The Kernel som inte expanderar?
One Mile End började sin bana som källarbryggeri under The White Hart som ligger på, rätt gissat, Mile End Road. 2014 satte man igång och tre år senare flyttade man ut till Tottenham (Inte långt ifrån fotbollsarenan White Hart Lane) och in i Redemptions gamla lokaler. Man tog även över en del av utrustningen. Utrustningen är alltså ett par jästankar på 2500 liter och konditioneringstankar. Man hyrde tillfälligt in en kombitankt som man relativt snart köpte loss. Totalt sett så femdubblade man kapaciteten i och med flytten och de kände redan efter ett par månader att detta inte var nog. Volymen i bryggverket är lite mindre än jästankarna och kokar vörten runt 10% starkare än målet för att sedan späda med vatten när man kyler vörten och pumpar över till jästanken. Malten köps pallvis och färdigkrossad, utrymmet finns inte helt enkelt. Med en lagerkapacitet på 500 kg och bryggning två, tre gånger i veckan. Kanske fyra gånger ibland så blir det ofta inköp så krossningen såg de inte som ett problem.
Andra saker man saknar är automatiserad temperaturkontroll, man får slå på eller av kylningen till jästankarna. Här finns de stora förbättringspotentialerna. Enligt dem själva handlar det om att höja sin lägstanivå, att säkerställa kvaliten hos produkten. Man hade alltså skalat upp 8 månader tidigare när vi var på besök och i början handlade det bara om att hitta rutiner. Någon måste komma in till bryggeriet om helgerna för att köra kylningen. Kombitanken skulle passas in för trots att man skalat upp så pass mycket så har det varit lätt att sälja allt de producerat. Jamie som är den av de fem på bryggeriet som jobbar mest med sälj hinner inte med utan de letar efter ny personal.
Vad det gäller lägstanivån så var man på gång att skaffa syremätare och koldioxid mätare för att kunna få bättre kontroll på produkterna. Man har även börjat att skicka iväg sin öl för burkning. 5 am som vi fick smaka var första ölen ut för dem. Det såg de som ett bra steg framåt för kvaliten. Det gällde bara att vara riktigt välplanerad för tiden. Man bokar en viss dag och då gäller det att ha ölen klar. Hittills har det fungerat väl även om det ständigt har varit brist på just 5 am.
Ölmässigt så har det varit en hel del IPA som svängt över mot NEIPA under 2017 men mot slutet av året så upplevde man en tillbakagång till de mera traditionella västkust-IPAölen. Runt 20 öl som återkommer har de i sitt sortiment och tio av dessa räknar de som core range och försöker ha i sortimentet året runt även om man tydligt kan se skillnader på vad som efterfrågas över en årscykel. Vinterhalvåret säljer mera traditionella öl och mera cask av det som produceras.
Nya sorter kommer ofta fram genom kundefterfrågan. Kunderna frågar efter någon öltyp, man sätter sig ner, pröva lite olika öl och kommer fram med nya idéer om hur man vill att den ska smaka. Sedan provbrygger man 400 literssatser på gamla utrustningen på White Hart. Fördelen är att man då får direkt feedback från slutkunden snabbt. Ölen blir klar, man slår den på kegs, serverar och kan direkt prata med öldrickarna.
När vi rundade av så frågade jag om hur det skulle se ut om jag kom och hälsade på om ett år. Skulle det finnas en kvarn och en burklina då? Svaret kom direkt och med ett stort leende. Förhoppningsvis är vi inte kvar här om ett år.
Karlströms Malt 