Marston’s Pedigree Pale Ale

Egentligen kan jag inte säga att jag gör det för sällan för jag gör det så ofta jag vill. Det finns liksom inget som hindrar mig att hälla upp en hel öl så ofta jag vill. Inget mer än självbevarelsedriften då. Det är inte varje vecka som jag häller upp ett helt glas öl bara till mig men nu gjorde jag detta. Marston’s Pedigree Pale Alevilket osökt får mig och flera andra att tänka på hundmat och jag kan tänka mig att Cyril, Angus hund i Alexander McCall Smiths fiktiva novellserie om livet på Scotland Street, mycket väl skulle lapa i sig en pint eller så om han fick chansen men det är det närmaste vi kommer hundföda. Istället pratar vi om en ljust kopparfärgad, lite mörkare Pale Ale med svag humlearom och jag sörplar bort skummet, tar en stor angenäm klunk för att få lite mera plats i glaset och inte skvimpa så mycket när jag snurrar runt ölen. Snurrandet hjälper föga, det förblir ganska svagt med aromerna. Begränsat med smörkola, lite krispig humlebeska men jag hade gärna haft lite mera, i stil med deras Old Empire. Mera syrlig i slutet på klunken. Ganska lite arom som sagt, inte klassiska källartoner utan en tydlig maltighet, moderat beska, kort välrundad eftersmak. Normalt kolsyrad för att vara på flaska och precis en sådan öl som jag hellre dricker som cask. 8 poäng får den.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s