Why there’s no such beer as ‘English brown ale’ är rubriken på ett inlägg av Martyn Cornell på hans blogg. Den går grundligt och djupgående igenom hur Brown Ale dök upp och hur det liksom inte funkar att ha med Newcastle Brown Ale i sammanhanget. Ölstillar är verkligen en aldrig sinande källa till funderingar. Själv så tycker jag ha en ganska klar bild, visserligen min egna, hemmasnickrade men ändå ganska klara bild av vad en Mild, en Brown Ale, en engelsk dito eller en amerikansk är för något.
Det som sällan har funkat för mig tankemässigt och stilmässigt är dock just Newcastle Brown Ale som jag snarare tycker hamnar i bitterfacket. Sedan förbryllar ölen mig på ett helt annat sett också. Hur kan den vara så populär och varför envisas så många (här kommer en fördom så känsliga läsare uppmanas att blunda) ointresserade restaurangägare ha den i sitt sortiment som någon slags häftig, spännande öl som ska tilltala den ”yngre” publiken? Obegripligt!
Låt oss backa lite till den tid i min ölkunskapsutveckling då Michael Jackson, ära vare hans namn, var den ensamrådande källan till kunskap. Då tolkade jag det hela som att Brown Ale var en slags utvecking på Mild. Mild serverades från fat och när man bryggde den lite starkare och slog den på flaska så kallade man den Brown Ale istället. Lika enkelt som felaktigt historiskt visar det sig. Det som är rätt är väl att om bryggerierna i England gör en cask och en flaskbuteljerad variant så hamnar den flasktappade något högre i alkohol men bara för att ”kopiera” smakerna brukar det hävdas. Jag vet inget bryggeri som byter från Mild till Brown Ale som beteckning när man byter emballage men det finns säkert något men jag ser det inte som en regel.
Enligt Mr Cornell finns det flera förvirrande faktorer. Ta bara detta med nötig smak, Nut Brown Ale är enligt honom en färgbeskrivning snarare än en smak/arombeskrivning. Själv känner jag ofta en nötig arom i Brown Ales, är jag lurad? Det finns några få (nut) brown ales under 1800-talet men det är mer eller mindre sopprent på brown ales. Backar vi tillbaka till 1700-talet och en publikation som heter ”London and Country Brewer” av William Ellis (Cornell som referens här för själv har jag inte läst) så finns det brown ale men då pratar vi visserligen om en lågt humlad öl men kanske runt 7% och med trolig rökig karaktär. Dessa brown ales utvecklades sedan, om jag fattat rätt, mot portern och stouten. Alltså det som blev porter kallades först för Brown Beer och beer syftar här på tungt humlefokus jämfört med Brown Ale.
Dessa Brown Ales som jag inbillar mig kunna identifiera som en stil kommer först efter första världskriget. Min gissning är att när alkoholhalten sjönk kraftigt så passade dessa öl bättre in, rent stilmässigt att brygga med bibehållen smakupplevelse. Det på senare år återupplivade Truman’s var ett bryggeri med stort porterrykte men i slutet av 1920 sålde Brown Alen bättre än de andra sorterna ihop. Ett annat bekant bryggeri för min del är Young & Co som 1927 meddelar att de ändrar receptet på sin Amber Ale så att det passar kundernas önskemål. Bown Ales popularitet kanske var ett skäl till att Colonel James Porter (Sicket härligt namn) på Newcastle Breweries skapelse kallades Brown Ale trots att det mera var en Amber/Bitter. Om jag ska göra en slutsummering av mina funderingar kring ölstilar den senaste tiden så är det nog insikten att ett utvecklingsträd är en dålig bild att ha för öltyper. Istället ska man nog snarare plocka fram mängdläran och göra den flerdimensionell. En Mild kan vara på gränsen till lika med en Brown Ale eller en Bitter eller rent av både och samtidigt.
Dessutom måste vi nog göra upp med gamla definitioner. Vi gör ett tankeexperiment. Om jag har bryggt en bärnstensfärgad öl, relativt moderat humlad så ska jag alltså inte kalla den Amber Ale? Ale är ju ohumlad dryck enligt äldre tiders definition och alltså ska detta kallas Amber Beer. Så tror jag inte man tänker numera och detta av den enkla anledningen att den här definitionen har passerat sitt bäst före datum. Frågan är bara vilka vi ska kasta, vilka vi ska behålla och vilka vi ska återgå till hur de en gång var.
Så jovvist finns det English Brown Ales, jag håller på att utveckla en om inte annat!
Karlströms Malt 
Intressant. Även om begreppet ”ale” även i Storbritanninen har används slarvigt sedan 1800-talet, som en samlingsbenämning för all öl som inte är porter eller stout, så förväxlade man inte pale ale (dvs bitter) med öltypen ale (den mörkare, sötare stil som inbegriper mild, brown, old/Burton, Scotch ale o.s.v.) vilket är vanligt att man gör idag. Jag tror att roten till mycket förvirring kring brittiska ölstilar är just att man glömmer att ale ursprungligen är en öltyp och inte bara ett samlingsnamn för överjäst öl i allmänhet. Brown ale är således en typ av ale medan bitter har sina rötter i ljus, välhumlad ”beer”. Av kommersiella skäl – den allmänna trenden under 1900-talet gick mot mörkare och sötare öl – har bittern på många sätt närmat sig ale och idag kan det vara väldigt svårt att skilja mellan de två. De senaste tjugo åren har dessutom många brittiska bryggare övergett de traditionella ingredienserna bryggsocker och karamellsirap och ersatt dessa med specialmalt och rostad malt vilket ger en helt annan smakkaraktär, i synnerhet vad gäller de gamla alestilarna som idag ofta mer liknar porter än ale.
Hursomhelst, att döma av gamla bryggloggar, var brown ale (Mann’s-varianten) oftast en manipulerad variant av mild ale, medan double brown ale (i stil med Newcastle Brown) oftast troligen bara en buteljerad variant av det som kallades old eller Burton ale på fat. Så det är högst tveksamt om man kan kalla brown ale en egen ölstil. (Förutom i USA förstås, men den öltypen har ju ingen relation till den gamla brittiska.)