Flygande pubar eller beer bomber

En fråga leder ibland till något annat. Thomas, inte alls svar på din fråga om HMS Belfast men jag jobbar vidare där. Under tiden kommer här en historisk tillbakablick.

Spitfire_beer4När de allierade hade tagit sig iland på Normandies kuster så var knappast öl den första prioriterade fönödenheten som transporterades över kanalen. Ammunition, bensin och liknande var viktigast men ganska snart ville soldaterna göra sitt liv lite drägligare. Soldaterna tyckte inte riktigt om hårda kex och cider som erbjöds i det befriade Frankrike. Snart nog började Spitfirepiloterna lastade sina sittbrunnar fulla med brödlimpor. Knepigare var det med ölen men lösningen fanns hos kreativa människor. En av lösningarna var att använda de extratankar som Spitfireplanen kunde utrustas med. Istället för att fylla dem med bensin så rengjorde man dem med ånga och fyllde dem med öl. Enligt vissa uppgifter smakade ölen lite flygfotogen de första gångerna man fyllde på men sedan försvann den och kvar fanns bara en lätt metalisk smak. Jag antar att soldaterna inte var allt för nogaräknade i Normandie.

Beer Bombs 1Ett annat sätt att lösa det hela på var att hänga öltunnor under vingarna där man normalt skulle ha haft bomber. Viss modifikation behövdes av faten och man satte fast an slags kon i ena änden. Om man flög tillräckligt högt så var ölen välkyld när man kom fram.

Var ölen kom ifrån är inte fastlagt men Heneger and Constable brewery donerade öl till trupperna efter D-dagen. Black Eagle Brewery hävdar ha gjort det men det finns inga säkra besked.

Hur var det där med English Brown Ale, finns det eller finns det inte?

Why there’s no such beer as ‘English brown ale’ är rubriken på ett inlägg av Martyn Cornell på hans blogg. Den går grundligt och djupgående igenom hur Brown Ale dök upp och hur det liksom inte funkar att ha med Newcastle Brown Ale i sammanhanget. Ölstillar är verkligen en aldrig sinande källa till funderingar. Själv så tycker jag ha en ganska klar bild, visserligen min egna, hemmasnickrade men ändå ganska klara bild av vad en Mild, en Brown Ale, en engelsk dito eller en amerikansk är för något.

NO Brown Ale samt SK HöstlagerDet som sällan har funkat för mig tankemässigt och stilmässigt är dock just Newcastle Brown Ale som jag snarare tycker hamnar i bitterfacket. Sedan förbryllar ölen mig på ett helt annat sett också. Hur kan den vara så populär och varför envisas så många (här kommer en fördom så känsliga läsare uppmanas att blunda) ointresserade restaurangägare ha den i sitt sortiment som någon slags häftig, spännande öl som ska tilltala den ”yngre” publiken? Obegripligt!

Låt oss backa lite till den tid i min ölkunskapsutveckling då Michael Jackson, ära vare hans namn, var den ensamrådande källan till kunskap. Då tolkade jag det hela som att Brown Ale var en slags utvecking på Mild. Mild serverades från fat och när man bryggde den lite starkare och slog den på flaska så kallade man den Brown Ale istället. Lika enkelt som felaktigt historiskt visar det sig. Det som är rätt är väl att om bryggerierna i England gör en cask och en flaskbuteljerad variant så hamnar den flasktappade något högre i alkohol men bara för att ”kopiera” smakerna brukar det hävdas. Jag vet inget bryggeri som byter från Mild till Brown Ale som beteckning när man byter emballage men det finns säkert något men jag ser det inte som en regel.

Enligt Mr Cornell finns det flera förvirrande faktorer. Ta bara detta med nötig smak, Nut Brown Ale är enligt honom en färgbeskrivning snarare än en smak/arombeskrivning. Själv känner jag ofta en nötig arom i Brown Ales, är jag lurad? Det finns några få (nut) brown ales under 1800-talet men det är mer eller mindre sopprent på brown ales. Backar vi tillbaka till 1700-talet och en publikation som heter ”London and Country Brewer” av William Ellis (Cornell som referens här för själv har jag inte läst) så finns det brown ale men då pratar vi visserligen om en lågt humlad öl men kanske runt 7% och med trolig rökig karaktär. Dessa brown ales utvecklades sedan, om jag fattat rätt, mot portern och stouten. Alltså det som blev porter kallades först för Brown Beer och beer syftar här på tungt humlefokus jämfört med Brown Ale.

ÖltyperDessa Brown Ales som jag inbillar mig kunna identifiera som en stil kommer först efter första världskriget. Min gissning är att när alkoholhalten sjönk kraftigt så passade dessa öl bättre in, rent stilmässigt att brygga med bibehållen smakupplevelse. Det på senare år återupplivade Truman’s var ett bryggeri med stort porterrykte men i slutet av 1920 sålde Brown Alen bättre än de andra sorterna ihop. Ett annat bekant bryggeri för min del är Young & Co som 1927 meddelar att de ändrar receptet på sin Amber Ale så att det passar kundernas önskemål. Bown Ales popularitet kanske var ett skäl till att Colonel James Porter (Sicket härligt namn) på Newcastle Breweries skapelse kallades Brown Ale trots att det mera var en Amber/Bitter. Om jag ska göra en slutsummering av mina funderingar kring ölstilar den senaste tiden så är det nog insikten att ett utvecklingsträd är en dålig bild att ha för öltyper. Istället ska man nog snarare plocka fram mängdläran och göra den flerdimensionell. En Mild kan vara på gränsen till lika med en Brown Ale eller en Bitter eller rent av både och samtidigt.
Dessutom måste vi nog göra upp med gamla definitioner. Vi gör ett tankeexperiment. Om jag har bryggt en bärnstensfärgad öl, relativt moderat humlad så ska jag alltså inte kalla den Amber Ale? Ale är ju ohumlad dryck enligt äldre tiders definition och alltså ska detta kallas Amber Beer. Så tror jag inte man tänker numera och detta av den enkla anledningen att den här definitionen har passerat sitt bäst före datum. Frågan är bara vilka vi ska kasta, vilka vi ska behålla och vilka vi ska återgå till hur de en gång var.

Så jovvist finns det English Brown Ales, jag håller på att utveckla en om inte annat!

Å så händer detta? GBG Beer Week

Det är mycket nu… ett uttryck som jag har glmt var det kom ifrån, Lorry eller något liknande. Jag har en kamrat som använder det frekvent för tillfället och det kunde inte stämma bättre in på mig än vad det gör. Möjligen ett citat från Traste Lindéns Kvintett då – ”Han är en lycklig man”

Å SÅ HÄNDER DETTA

Jag har svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som fick mig att gå igång så här men riktigt glad blev jag. GBG Beer Week – en hel vecka fylld med ölarrangemang, gärna så många att man har svårt att välja. Om vi alla går samman så kan vi skapa något riktigt bra här nu. Jag tror att Göteborg har alla möjligheter i världen att ro iland detta. Det finns inte så mycket info ännu och ska sanningen fram så är det nog mest ett försöksår. Johan Lenner på Portersteken sammanfattar det eventuella framgångsreceptet bra, det gäller att många sluter till för att det ska rulla igång. Det hela beskrivs i pressmeddelandet som ett gräsrotsprojekt och som ett sådant så hänger det på om gräsrötterna är mogna för det eller inte. Om det bara blir ett dussintalet event under en veckas tid så blir det liksom ingen ölvecka. Själv är jag sugen att hjälpa till, så om det finns någon pub/krog som vill ha ett Londontema eller ett öl&ost-event så ställer jag gärna upp. Tågresan, lite mat och en öl efter att jag har jobbat klart, där har ni vad jag tar i gage. Ett sådant här initiativ måste vi hjälpas åt med och gör vi det bra så kommer vi få en fantastisk vecka tillbaka.

Moderna tolkningar av öltyper

Why there’s no such beer as ‘English brown ale’ är rubriken på ett inlägg av Martyn Cornell på hans blogg. Jag återkommer till det men bara kort först varför English Brown Ale funkar utmärkt för mig som en beskrivning på en öl. Brown Ale för mig är en kanske inte helt brun öl utan mera mörkt bärnsten. Maltig öl med inte allt för mycket humlekaraktär. Sedan finns ju alltid den lilla twisten med amerikanska öl och det är där termen Engelsk Brown ale dyker upp. En Engelsk bevarar traditionen med en mindre humlad öl medan den amerikanska varianten skvallrar om betydligt mera humlefokus. Engelsk (Brown Ale) bör dra mot jordigare, lite tyngre aromer medan American (Brown Ale) gärna har lite lättare, citruslätta aromer. För min del finns det visste English Brown Ale. Förslag på sorter? Nja det har jag inte så många, absolut inte svenska. Inte allt för många för detta är en öltyp som ofta hamnar på den amerikanska sidan numera. Tupp från Borås är i närheten men drar mot Mildträsket, Poppels Brown Ale är riktigt bra men kanske bör räknas som en försiktig ABA. Den underbara Mr Harry var en bra brown ale enligt mig men registreras i ratebeer som en Premiumbitter/ESB eller English Strong. Dessutom har Fuller’s ryktesvis slutat producera den. Jag hoppas att han återvänder. Jag prövade en hög med Brown Ales i höstas (September) med mindre lyckat resultat. En bra dansk Brown Ale som blev kvar i källaren är Mrs. Brown men frågan är om jag hade kallat den Brown Ale om det inte hade stått på flaskan… snarare bitter fast med rostad karaktär. Ähh, va tusan ska vi egentligen ha dessa ölstilar till? Hur som helst, bra öl underbar fruktighet, och en riktigt bra whiskyöl. Gärna whiskys med caramell, brända toner. Talisker Storm t.ex. Vad tycker ni andra om Brown Ale?

Behövs sådant här?

8 mars är det Internationella Kvinnors Samarbetsbryggningsdagen eller vad nu International Women’s Collaboration Brew Day bör översättas med. Behöver vi ha sådan dag? Räcker det inte att kvinnor har dominerat bryggarhistorien? Brewster har jag fått för mig att de kallas på engelska, alla de kvinnliga bryggare som fick ansvara för arbetet tills det blev en verksamhet som sköttes utanför hemmet. Jag gissar att det var samma sak här i Sverige. Så fort som bryggandet lämnade småskaligheten så tog männen över rodret och vi har mer eller mindre systematiskt uteslutit en stor del av befolkningen från ölupplevelsen. Det har visst ändrat sig under de senaste åren och varken kvinnliga bryggare eller öldryckare blir numera uttittade på ölmässor/festivaler/sammankomster men kommentarer i stil med ”å så en flaska vin till festen om det finns några kvinnor med som inte dricker öl” visar att vi fortfarande har lite att jobba på tills öl är en dryck för alla. Hur stor effekt en dag har vet jag inte men visst, vill de samlas å brygga så är jag inte sen att smaka. Lite roligt att vi uppmärksammar de kvinnliga bryggarna som finns värden över. Galatea skickade ut pressmeddelandet som jag snappade upp så St Eriks är alltså med men sedan vet jag inte om det är några flera svenska bryggerier som kommer brygga Unite Red Ale, hoppas det. Det är roligt att se vad olika bryggerier får fram ur samma recept. Fast då gäller det ju att få tag på ölen :-)

Drinking localy

Mera uppsnappat från webben men denna gången är det en kommentar som triggade mig lite. Adrian Tierney-Jones skriver på bloggen Called to the bar om begreppet local och att det absolut inte finns något likhetstecken mellan ”local” och underbar kvalitet. Jag skulle kunna ösa ur mig massor med exempel på detta och jag tror att ni läsare kan komma på ett eller annat ställe som, om ni bodde där, ni inte skulle vilja dricka den lokala öl utan hellre höll er till andra bryggerier trotts att de producerar sin öl långt bort.

DaveS gjorde följande kommentar i bloggen. De två första raderna är alltså Tierney-Jones ord.

”Drinking local is ok if you live somewhere like Southwold, Bermondsey, Chiswick, Seattle, just outside Bakewell, Bamburg or across the road from Cantillon, but in other places?”

Glad someone’s finally said that. Whenever I see a revamped pub around here (Cambridgeshire) proudly announcing that they’ll mostly be selling ”real ales from local microbreweries” my heart sinks a bit. They’re effectively saying ”you know all those exciting new-wave breweries out there? And the great traditional family brewers? Well we’re ignoring them and sticking to twiggy, inconsistent homebrew. Enjoy!”

Två tankar slår mig direkt. Så rätt de har! Inget revolutionerande egentligen men ändå värt att sägas igen. Däremot så hävdar jag att lokala öl blir lite bättre just för att de är lokal. Imorgon ska jag till Göteborg och visst kommer Ocean att smaka något bättre där än här? Lägg ingen större värdering i kommentaren vad det gäller kvalitén på Oceans öl men jag köper inte många på ett år. Något har fått mig att, kanske inbillat, tro att jag inte gillar dem så mycket. Alltså köper jag dem inte men imorgon blir det en annan femma. När jag kliver in på Bishop eller The Rover så kommer jag att leta efter något Göteborgskt i första hand.

Hur ska man som nystartat bryggeri inte hamna i, inte så bra diket eller för att knyta an till ovanstående citat. Hur gör man för att inte vara ett bryggeri med mindre bra kvalitet? Två saker tror jag hårt på. Öronproppar och blindtest. Öronpropparna är för att man inte ska lyssna för mycket på folk som berömmer ölen oavsett kvalitet. Då kan man nog lätt invagga sig i falsk trygghet. Många pratade väl om Åsundens öl till min stora förtvivlan, den var inte bra, inte en enda flaska jag provade. Ett annat exempel är en bitter som jag misslyckades med. Jag tror att det handlade om för lite jäst men oavsett så blev den feljäst med otrevliga syrliga toner, stickig arom och väldigt tunn kropp. Jag har bjudit några på den och jag har fått beröm för den, sådant beröm är bättre om man inte lyssnar på.

Blindtester är vägen fram, gärna med folk som har god kontinuitet i sitt tyckande. Då behöver de inte vara så väl bevandrade i pennteknik för att beskriva vilka smaker. Bara de tycker lika om ölen varje gång. Använd dessa resultat för att utveckla ölen. Utveckla, skruva på recepten tills de blir riktigt bra och arbeta med en jämn kvalité. Då kan man gott dricka lokala öl.

Varför finns det ingen alkoholsvag öl på Systembolaget?

Något som framträder tydligt när man tittar på Brittiska bryggerier är att de brygger en hel del alkoholsvaga öl. Adnams brygger ett tiotal öl på 4% eller lägre. Greene King har ännu flera och även de små bryggerierna har öl i spannet 3,6-4,0 ABV men hur ser det ut på Systembolaget? Tja, jag försökte söka men numera med den fina uppdaterade hemsidan går det inte så enkelt att ta reda på det. Men jag tror inte det blir en handful ens. Dagligvaruhandelns 3,5:or är ju ofta nedvattnade varianter. Brakspear Bitter är ett skönt undantag. Fram för mera alkoholsvag, smakrik öl som man kan dricka några flera glas av innan det är dags att sluta.

 

Ursprungsland? Det spelar väl ingen roll?

Spelar det egentligen någon roll vilket land som ölen tillverkas i? Eller hur och med vilka råvaror? För mig gör det. Debattens vågor gick höga om ”alla” dessa öl från fantombryggerier som St Eriks och Mohawk som fått in sina öl på bolaget. I ett sidåspår talades det om att Mikeller räknas som dansk öl trots att det bryggs även i andra länder. Motiveringen skulle då vara att Mikeller själv och hans företag är danskt. Tidningar som Politiken och Sydsvenskan har haft artiklar om hur öl som uppger sig vara dansk som faktiskt bryggs i både Polen och hör och häpna Sverige. Initialt kan det tyckas självklart. Öl som bryggs i Sverige är svensk, öl som bryggs i Danmark är dansk och öl som bryggs i Belgien är stark! Fast när man börjar fundera lite över det hela så inser man att det inte är helt glasklart. Låt oss börja i den änden som i alla fall jag tycker känns klar. Ta ett bryggeri som ex. Millingstorp. De har inte bryggt själva på många år och de låter ett tyskt bryggeri, Wittingen tror jag, brygga deras öl. Den ölen blir i mina ögon tysk. Lika tysk som Jever eller Franziskaner. Det spelar liksom ingen roll att deras recept äär svenska. Lite hänger jag upp mig på att de vill verka vara ett svenskt småbryggeri. Ta där emot något stort välkänt märke som t.ex. Guinness. Guinness skulle jag nog kalla irländsk oavsett var den bryggs. Jag har inte riktigt koll på var de brygger öl numera men förr var det på ett flertalet ställen i världen, bland annat Kairo om inte jag har blivit vilseledd men jag har nog knappt tänkt tanken att kalla den något annat än irländsk. Dubbelmoral? Kanske!! En stor skillnad är ju att de brygger på Irland också och helt enkelt av distrubutionsskäl valt att ha flera bryggerier.

Spelar det någon roll då? Är det inte drycken i glaset som räknas? Ja, för mig i alla fall. Jag vill gärna veta så mycket som möjligt om den öl jag dricker. Framförallt vill jag inte bli lurad. Företag/Bryggerier som undanhåller eller gömmer undan information gillar jag inte. Så länge de är öppna med informationen så är jag nöjd. Man får gärna brygga på andra ställen,det gör mig inget. Det finns ganska många orsaker till att det kan bli så. Gotlandsbryggeriet t.ex. är på tokför litet om de får fram en öl som går in i Systembolagets ordinarie sortimentet. Då kommer säkerligen ölen att bryggas i Grängesberg eller Wårby. Dugges lär ha fått brygga sin lager brygd i Uppsala för att möta Systembolagets efterfrågan. Hela affärsidén med Mikeller är att brygga hos andra. Ett fantombryggeri vilket jag inte kan se något fel i alls. Sedan funkar jag så att om jag har två öl som smakar ganska lika så väljer jag hellre att köpa ölen från det mindre/närmare/roligare bryggeriet. Alltså vill jag att informationen stämmer. Jag hoppas att fler och fler bryggare börjar tala om var deras ölbryggs. Det finns säkerligen vissa svårigheter med att få dit informationen på etiketterna rent praktiskt men använd då era hemsidor. Man behöver inte skrika ut informationen men gör den hyfsat lättillgänglig.

Storlek på glasflaskan

När det gäller att njuta av öl så finns det som sagt många aspekter. Bland annat flaskans storlek. Det gäller att man har rätt storlek på sin flaska för att ölen ska kunna höja sig de där sista procenten. Hur mycket är givetvis en smakfråga och en öltypsfråga. Om man har Mariestad i halvliter eller 33a känns ganska ovidkommande medan en Barleywine kräver omsorg i ölstorleksvalet. Ska man dricka själv så räcker 33 cl definitivt medan jag själv gärna skulle vilja se 25 cl flaskor eller varför inte, halvpintsflaskor? eller vad nu Gale’s Prize Old Ale såldes i förr som det gamla klassiska måttet är. 33 cl veteöl av sydtysk typ känns dock för det mesta fjuttigt. Jag gjorde det misstaget en gång att buteljera en hembrygd veteöl i just 33or. Det blev lite hattigt vid maten. Ofta var glaset urdrucket innan maten var uppäten.

Hur resonerar bryggerierna?

Jag tänkte höra av mig till några bryggerier och fråga hur de resonerar i flaskafrågan. Jag valde Nils Oscar för att de har blandat i storlekar, Jämtlands som använder returglas och Dugges som har profilglas men bara en sort. Nils Oscar visade sig vara ett mycket bra val eftersom deras öl och val av förpackningar innehöll många aspekter som jag själv inte alls hade tänkt på. Jag fick en pratstund med Patrick Holmqvist som spred lite mera ljus över saken. När Nils Oscar en gång i tiden hette Kungsholmens Kvartersbryggeri så hade man returglas. Runt 1998 när man började skapa varumärket Nils Oscar hade man t.ex. God Lager i både returglas 33 cl och 50 cl. Efterfrågan på krogen talade för 33 cl medan bolaget sålde 50 cl glas. Någonstans 1999-2000 så var det akut flaskbrist på retur-33:or och man fick leta andra alternativ. Valet föll på en relativt vanlig 33 cl flaska som fanns tillgänglig på kontinenten och som faktiskt också var returglas fast inte här i Sverige då. Formen idag är den samma men numera är det ett renodlat engångsglas vilket innebär att man har tunnare väggar på flaskan. Den minskade vikten gör att man kan lasta flera backar i sina lastbilar innan det blir för tungt. Patrick Holmqvist framhöll miljövinsten i detta. Miljöaspekterna gör också att det inte är praktiskt för Nils Oscar att använda returglas. De skulle aldrig få tillåtelse att ha en flaskdisk vid sitt nuvarande bryggeri. Om man sedan ska tappa på 33:a eller 50 cl beror på flera faktorer. Blaand annat så styr systembolaget med sina offertförfrågningar. Bryggerierna säljer gärna 50 cl men krogar och ibland bolaget efterfrågar 33or. Jag och Patrick diskuterade lite om olika öltyper och deras optimala volym. Jag tänkte att julöl i 50 cl blir bra för man behöver lite mera dryck när man ska äta lite mera och längre tid. Enligt Patrick så tänkte sig Nils Oscar att man var flera som delade på ölen och då är en större volym bättre, lite av family packing som han uttryckte det. Sedan spelar det roll var man ska sälja ölen. I Danmark säljs nästan all microöl på halvliter eller större flaskor. Bara billiga, storvolymsöl säljs i 33 cl flaskor. Alltså buteljerar man sin öl på halvliter om den ska till Danmark medan Finland gärna tar den på 33 cl.

Detta med flaskbrist hade varit en av de saker som fick Dugges att välja profilglas istället för returglas. Jag trodde att de aldrig hade haft något annat än halvlitersflaskor med någon/några varianter på Idjit hade de tappat i mindre glas fast då hade tappningen skett för hand.- Och det gör vi aldrig mera om, sade Mikael när jag talade med honom. Jag trodde att Dugges sålde en hel del på fat men cirka 90% av ölen skeppar de ut i glas.

När jag talade med Jämtlands så fick man en liknande bild av läget. Jämtlands är med i Svenska Bryggeriföreningen och därmed använder de returglas. Att det bara är 50 cl har med tappningsmaskingen som inte klarar 33or. De köper in helt nytillverkade glasflaskor och har som uppgift i systemet att fylla på med nya returflaskor. De ser inget byte i dagsläget men enligt Peter Dahlström men som han sade -”vi funderar på det”. Dels skulle det troligen bli några ören billigare med profilglas men det skulle även öppna några nya möjligheter. I dagsläget har de öl ibland som de inte offererar bolaget eftersom de inte kan leverera 33 cl och pantsystemet gör i princip all export omöjlig. Fast enligt Peter så är det inte något problem i dagsläget. Vi säljer all öl vi tillverkar ändå. Inte så konstigt med tanke på hur god den är.