En Witbier är aldrig fel – BBNo 07│07

Öl är oftast gott men ibland, vid vissa tillfällen är det bara oslagbart underbart och fantastiskt. Brew By Numbers öl är allt som oftast goda. Eller kanske ska jag skriva alltid för jag kommer knappt ihåg en dålig öl från dem. Samtidigt så kommer jag inte på så många favoriter men i mars när jag besökte bryggeriet så hittade jag en ny. Deras Witbier med apelsinskal var en underbar upplevelse. Nu var det dags att kolla om det skulle bli som med Singha eller Effes. Alltså en öl som smakar fantastiskt i utlandet men mediokert här hemma.

Med risk att avslöja för mycket kan jag å det starkaste rekommendera er att pröva den om ni får chansen. Det är en Wit så vi pratar subtila nyanser, lite lättare beska, ingen gigantisk kropp men det är en öl som står sig väl. Ikväll till maten (Flygande Jakob) så började jag med Duvel Tripel Hop, det var inte tänkt så men fel flaska öppnades först och jag tvekande lite innan witbieren öppnades. Skulle den ha någon chans. Första klunken kändes tunn, platt och ointressant men när smaklökarna hade ändrat fininställningen och skruvat ner amplifiern så mognade ölen och utvecklades till den underbara öl jag mindes den som.

Både skal och jos från apelsin ska ha använts men det syns inte mycket av i färgen. Blek färg, aningen drag mot apelsin kanske men det kan ha varit inbillning. Aromen är fruktig, vetemalt, jästig, banantoner, lite kryddiga aromer. Smaken är en kopia på aromen och det hela avslutas väldigt torrt och friskt.

Riktigt god öl som jag gärna hade haft mer än en flaska hem med mig av.

BBNo 0707 - witbier orange, Karlströms Malt

Modern Veteöl – Eskilstuna Ölkultur

Modern veteöl är en hejdundrandes skön öl. I sin slogan skryter de med att de brygger för både kropp och själ. I denna sommarfriska skapelse som ligger på måttliga 4,8% då finns det inte mycket kropp men massor av själ. Härligt stringent syra, friska citrusfruktiga aromer. Enligt etiketten ska det dofta krusbär, citron och citrongräs, okej då, kör för detta. Fräsch var ordet sa Bull. Riktigt blek vit färg och lätt jästig karaktär i smaken som smyger upp. Eftersmaken är kort med lite mera markerad beska. Hög sommarfaktor på denna ölen men jag kan glatt tänka mig att börja dricka den redan nu till fredagskvällens entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås.

Kolja i öllag som förrätt

Välj en benfri filé vitfisk av valfri sort. Kolja, torsk eller liknande. Koka fisken i lätt saltat vatten, om du har termometer så använd den annars blir det bra om du bara låter koka upp vattnet, stänger av plattan och lägger i filén. Kontrollera att den blev färdig genom att titta på fiskköttet i mitten av fisken, om inte så värm på lite försiktigt.

Rulla sedan ihop filén till en avlång rulle och linda lite plastfolie runt så att den håller ihop. Stick hål i plasten på många ställen så att ölen kommer intill. Lägg ner fisken i ett ölbad och ställ svalt. Ölbadet gör du av 1 del öl, 1 del vatten och lite pressad citron. Jag har mest prövat med olika veteöl. Godast har det nog varit med belgiska wit. Grundregeln är att det behövs mycket kraft för att fisken ska dra åt sig smak. FrEQuency Ain’t Nuthin To F*** Wit är ett bra öl, dessutom blir det lite till kocken också. Eftersom man inte kokar ölen så är inte beska ett problem och humlefrelsta kan gärna pröva en humlebomb. Efter tre timmar tar man fram rullen och skär i bitar som man lägger på tallriken. Ha gärna några kokta sparrisar till och lite värme i form av ugnsstekta små körsbärstomater. Till detta ska man välja ett torrt öl, ljusa starka belgare typ Duvel, Westmalle Triple eller fortsätt med veteöl. Kraftiga öl dödar lätt fisken medan en geuze kan fungera bra. Qvänums Havre Ale har precis den syra som bryter av bra. Smaklig spis

Två Korsikanska skönheter?

I maj släpptes Pietra Bucugna i stor flaska på Systembolaget men jag valde att hoppa över den eftersom jag då visste att sommarplanerna innefattade ett besök på Korsika. Öl smakar ofta bäst i sin rätt kontext så jag ville helt enkelt vänta med den. Jag avnjöt således min första Pietra till en tallrik charkuterier, sittande på en resturang med utsikt över korsikanska berg, en underbar bergsbäck och den smakade underbart. Det var den första riktigt kalla ölen på resan vilket säkerligen påverkade omdömet, trevlig sällskap gör sitt till också. Hur gott den smakade så köpte jag inge med mig hem eftersom jag visste att den finns på bolaget även om den är tillfälligt slut nu. Istället serverade jag två andra korsikanska öl när vi hade gäster. Först hade vi en charkuteritallrik med franska korvar och lite olika sorters skinka. Till detta hade vi Ribella au Miel du Maquis. En öl med klar influens från belgiska ale. Kryddig, nötig i aromen, kroppen var väldigt lätt men den passar så. Luftig, elegant och välbalanserad. Ingen smak och lukt explosion men den kommer mer och mer och passar bra till charkuterier.
Till huvudrätt hade vi fisksoppegryta och då drack vi Coloumba Blanche som är Pietras veteöl. Stabilt veteölskum, disigt öl med lite citrusfärg. Vete, jästig, syrlig i aromen. Hade förväntat mig lite kryddighet och den finns där men bara avlägset. Lättdrucken, lätt i kroppen, mera kryddig i smaken men överlag lite tam öl för att överraska på något vis. Torr i eftersmaken och syrlig. Helt okej öl men inget att betala lite extra för. Jag dricker den gärna om jag kommer till Korsika igen.
Ribella au Miel du Maquis 8 p
Coloumba Blanche 5 p

Recept efter sista sekunden

Jag hade tänkt att jag skulle ha skrivit det här inlägget i morse men det blev inte riktigt så. Den 6-åriga dottern fick en loftsäng i födelsedagspresent och dessutom var vi inte riktigt klara med maten och så skulle vi iväg till Tångavallen och innan dess skulle kransarna knytas och , ja ni har säkert förstått vad jag menar men sommaren är lång och man kan äta sill och potatis fler gånger än på midsommaraftonen. Jag gillar sill och brukar ofta göra många olika sorters inläggningar. Bäst är alltid klassikern med en 1-2-3 lag, lök, morötter, kryddpeppar och nejlikor. Sedann har jag lite olika varianter beroende på säsong och tillfälle. Två midsommrar har jag gjort en ölsill och för två år sedan var jag sent ute och hittade då ett kanonsätt att snabbt få till en variant. Abba har en variant på sill som de kallar 5-minutersill och det är egentligen en färdig sill i lag. Den lagen kompletterar jag med lite lök, morötter, kryddor bara för syns skull. Sedan häller jag av hälten av lagen och ersätter den med veteöl. De andra åren har jag använt mig av Franziskaner hefe men i år ville jag pröva något annat. Istället föll valet på Oppigårds InWit. Oppigårds och Oppigårds. InWit är från början Peter Högströms skapelse som han vann hembryggar-SM med 2009. Jag gillar normalt Wit med sin fräscha kryddighet. Så även i detta fallet. Förföriskt blek med livligt skumoch härlig mousse. Mild, ren doft av fräsch citrus. Lätt, elegant och typriktig smak som ger sommarlängtan. Så löd juryns motivering och det går bra att stämma in. Lätt som jag vet inte vad och jag gillar den enormt bra. Så bra att jag kommer beställa hem några flera av den inför sommarens fisketur. Ska man haka upp sig på något så är den något sträva efterbeskan som inte riktigt ger den där fullkomliga lugnet. Just denna beska touch är perfekt för sillen. Cirka en deciliter går åt så man får en bra skvätt att dricka.