Mera höstöl Willams Brothers Black

Klassisk bild av höstölen, mörkare, murrigare, aningen sötare. Mera nötig, torkad frukt och sötma i smaken. Gärna stor kropp men fortfarande inte så värmande som en winter warmer. Svåra, för att inte säga omöjliga gränsdragningar. Framförallt kanske helt onödig gränsdragning. Det låter inte så väldigt annorlunda om jag ska beskriva skotska öl som 80/-

Williams Brothers Black har mycket bräda toner, maxat utan att vara i närheten av stout. Lätt kropp sina tunga smaker till trots. Riktig härlig låg beska, bara så mycket humle som sötman kräver för att balanseras. Mjuk munkänsla och inte alls mycket kolsyra. Underbar öl, synd att den inte finns kvar hos Systembolaget.

Williams Brothers Black Dark Mild Ale

Lite mera info om Ceasar Augustus

Det är ofta som jag slänger iväg en fråga till bryggerierna angående ölen. Inte sällan blir det tyst från bryggeriet men ibland kommer det svar efter ett tag. Nu har jag fått svar från Willams angående Ceasar Augustus. Trots att det kom redan efter en knapp vecka så ursäktar han sig. Hade han inte behövt, jag är så glad när det kommer svar överhuvudtaget. Samtidigt så förstår jag bryggerierna, det gäller att hinna med.

Min fråga var helt enkelt vad de tolkade in i begreppet Hybrid.

Hi Uffe,

apologies for the delay in getting back to you – the mail took a while to reach me through our old set up.

Caesar was brewed at 12 degrees C as per the optimum for the lager yeast we use. the idea was to lager ‘properly’ – – a long cold fermentation which allows a different type of flavour absorption from the ingredients especially the hops. the mouthfeel is crisper, a little drier than if using many ale yeasts. also the long conditioning time during which we add the late hops – citra/equinox/cascade – brings out the hop aromas in a way we have been delighted with.

Inte så mycket att fundera över kanske men en liten reflektion över min egna reaktionpå ölen som en vacker Pale Ale. Ordet krispigt använder jag gärna om både lageröl av pilsnerliknande karaktär (inte alla givetvis) och pale ales. De har liksom liknande syfte de öltypern, eller?

Williams Ceasar Augustus

Från ena diket till nästa. Från svart till ljusgult. Från sött till crispigt torrt. Nja kanske inte det torraste som finns men, ni vet, långt ifrån sött. Sedan början av månaden finns det en ny brittisk öl i ordinarie sortimentet. Det är skotska Williams Brothers som har bryggt en Hybridlager. Hos Systembolaget kategoriseras den som ljus lager och det blir nog bra som en brygga för lagerdrickare som är nyfikna på något nytt men inte vill ha allt för stor utmaning.

Med sin humliga arom av lätt citrus/fläder. Inte en hel sommaräng utan mera en förförisk närvaro. Helt blank med fint skum. Lätt kropp, medium beska som känns rätt framträdande. Det finns inte så mycket maltkropp att konkurrera med. En vacker öl som smakar Pale Ale och som visar att indelningen utifrån jästtyp är lite förenklad. En trevlig öl som jag gärna bjuder på när man ska mjukstarta för smaklökarna.

williams-brothers-caesar-augustus-karlstroms-malt

Årets Tio Bästa Öl

Årets tio godaste öl

Jag har lagt in en ny flik på sidan, Årets Tio Godast Öl. Det handlar inte nödvändigtvis om de tio lukt och smakmässigt bästa ölen utan om de tio ölen som har smakat absolut bäst. Listan består i dagsläget av följande öl

Plats nummer 1: Ocean Arbetarporter som jag drack på Bishop (Järntorget) när jag var på shoppingrunda med frun, Drutten, hans fru och Steves fru. (Ulrika, Pernilla och Maria är fruarnas namn i nämnd ordning)

#2 Får bli den Duvel som Cuba bjöd på hemma hos sig. Efter att han hade bjudit på öl nummer tre som var en Maredsous 8

#4 Midnight Sun från bröderna Williams. En rest från i fjol som stod i källaren.

#5 Är lite oväntat för mig själv St Peter’s Winter Ale. Se gärna äldre inlägg för anledningen till min förvåning.

#6 dracks också på JärnBiskopen, Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock var den öl som fick försöka matcha Arbetarportern vilken den gjorde ganska bra. Jag gillar rököl.

#7, 8, 9 och 10 Nu hamnar vi bland öl som mest finns med för att jag inte har druckit så många öl ännu i år. Chimay Blå och Fullers IPA fanns lite oväntat till hans när vi vuxna skulle få ett glas vin hemma hos Rickard. K-9 Cruiser har jag nästan glömt hur den smakade så det kan inte vara så mycket med den och så släpar Kals aldra sist.

Ölmiddag på Wrågården

För en vecka sedan hade vi första ölmiddagen ute på Wrågården. En synnerligen lyckad tillställning som gav enorm mersmak. Nu ska vi låta det hela sjukna lite men sedan drar planerandet igång för nästa evenemang. KockHenrik hade gjort sitt yttersta och även om han lite nervöst kom springande med körsbär/Chimaysås på sked och hälsade mig med orden, ”är det så här det ska smaka?” så hade han full kontroll på det hela. Det var väldigt roligt att se att vi även i Falköping kan ta ett par kliv upp på den gastronomiska skalan. Ofta handlar det om mycket mat snarare än god mat, fint upplagd lagad med stor omsorg. Denna kväll fick gästerna Jag hade lyckats med en del bra kombinationer av öl och mat och vi fick även en hel del prat om vad som passade till vad och hur man skulle äta för att få ut maximal njutning. Förrätten var Veteölspocherad torskfilé. Till detta en mustig belgisk trippel från Alvinne och Wild Hare från Bath. Många tyckte att trippeln tog allt för mycket överhanden över fisken som inte var så smakstark och att Wild Hare smakade bättre så. Själv tyckte jag att smörkolatonerna var för mycket hos den ölen och att trippeln nog passade bäst. Som en av gästerna sade, man kan tugga färdigt fisken först och sedan dricka mellan tuggorna, man behöver inte skölja ner maten med ölen. Så sant, så sant. Till fisken fanns det även lite sparris och sparris ihop med trippeln var hur som helst en perfekt kombination. Huvudrätten med sin mäktiga sås var god nog och jag tyckte nog inte att jag hittade någon klockren smakkombination där. Bäst var Traquair House Ale men liksom ingen panggrej. Dugges heliga ko var mångas röst och min fru med andra som nära nog klassar den som odrickbar i vanliga fall uppskattade den betydligt mera till maten än utan mat. En rolig erfarenhet att få göra.

Osten var kvibille gräddädel eller dylikt och jag tycker ofta att det är för skarp smak på dessa men här hade vi dels en fantastisk Traquair House Ale/Carnegie Porter reduktion till och en del av osten var uppvispad (?) med grädde. Fantastiskt gott ihop med Chimay Blå. Fast det var knappast en överraskning utan mera ett säkert kort. Kul att höra vinmänniskornas uppskattning av öl till ost.

Efterrätten hade definitivt sina poänger. En mousse på vaniljyoughurt som var bara textur, luftighet och bakgrund till äppelkompotten som var kryddad med Williams Midnight Sun, en porter med ingefära. Till detta skulle vi ha Fraoch Heather Ale och så tänkte jag lyxa med något av det bästa jag vet. Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer Blauw. Tji fick jag. Den blå är väl fortfarande det bästa men här passade den inte alls. Det behövs betydligt tyngre saker, en äppelpaj, glass med chokladsås eller en kladdkaka för att svara upp. Där emot klev Fraoch Heather Ale fram ur den skotska ljungen med alla sina smaker och kompletterade på ett utmärkt vis.

Avslutningen med tryffel och Skullsplitter var precis lagon, mera orkade inte jag då men nästa gång hoppas jag på att ha en bättre Barley Wine, Skullsplitter är god men knappast bäst.