Gurksoppeprovning

Jag har tidigare dragit receptet så det hittar ni här men det senaste jag har gjort är att göra en blindprovning med sex olika varianter där jag har arbetat olika med ölen. Det var också all den information som deltagarna fick veta och sedan började de prova soppa A till F. Provningen gjordes vid Gröna Husets Ölsällskaps septemberträff och deltagarna delades in i fyra grupper. Själv smög jag omkring och smålog medan jag lyssnade till kommentarerna. Det de fick pröva var gurksoppa med tre olika öl, varje öl hade använts två gånger. I ena varianten med ”normal” mängd öl och andra omgången med dubbel mängd öl. De tre ölen som användes var utvalda för att ge maximal spridning och pröva olika riktningars möjligheter. Humle med Sierra Nevada Torpedo, fruktighet och kryddighet med Westmalle Dubble samt brända toner och sötma från Carnegie Porter. En skillnad till var att jag använde bara hälften så mycket Carnegie som de andra två sorterna. Dels för jag misstänkte att det brända skulle slå igenom samt att jag inte ville ge gurksoppan allt för mycket färgskiftning.

De fyra grupperna var relativt samstämmiga om att ölen gör skillnad och att man ska akta sig för att ha i för mycket öl. Några började misstänka att det var samma öl i flera av varianterna med ledtråd av de två som var Carnegiefärgade men kände sig ytterst tveksamma till denna slutsats. Carnegiens brända toner gjorde sig påminda med en ganska otrevlig beska som skar igenom soppas, företrädesvis i den varianten med dubbel mängd i. Torpedon som jag själv trodde skulle förstöra soppan med sin dubbla mängd var den variant som bästa tålde att dubbla ölen på. Klart bäst, det var alla överens om, var varianten med den mindre mängden Westmalle Triple men det gäller att vara försiktig för med dubbla mängden öl var det flera som tyckte att gurksoppan snarast blev oätlig.

Ett mycket roligt experiment både genom testandet av öl men även med tanke på det oväntade med gurksoppa.

Öl och Ost

I förra veckan höll jag en öl och ostprovning. Det var inte första gången men det speciella med denna gången var att detta var ostmänniskor som jag höll den för. I Falköping ligger Falbygdens Ost, ett företag som köper ost från mejerier, lagrar och förädlar den, bland annat genom att smaksätta med t.ex. maltwhisky. För 25 år sedan startades Falbygdens Ostakademi, ett sällskap med 18 medlemmar precis som sin namne Svenska Akademin. Numera är akademin bara löst knyten till Falbygdens Ost men sex gånger per år träffas dessa män i ostens namn. Träffarna sker givetivis i Osterians lokaler och det äts ost varje gång. Kvällen började med snabba och smidiga mötesförhandlingar men sedan fick jag kliva in. Sivan på Osterian hade ordnat så vi hade fem smakbitar av fem olika ostar. Skam att säga så tog jag inte reda på vad det hette alla. 1878 (prästost-lagrad 18 mån), Saint Agur (blåmögelost) och Vacherol (Kittad ost) är jag säker på men så hade jag beställt en ätmogen brie och en getost av det syrligare slaget. Jag gissar att det var Grand Pére och Soignon som serverades. Till detta testades sedan i tur och ordning fem olik ölsorter. Var och en utvald för ett speciellt syfte… Det är ganska självklart att man inte kan räkna med att alla är överens men det var mer spridning på kombinationspreferenserna denna kväll än vad jag är van vid. Därför försöker jag inte sammanfatta allas åsikt utan återger bara min egna. Franziskaner Hefe: Med sin lite syrliga ton, milda framtoning var förhoppningen att en riktigt krämig brie skulle komma till sin rätt, eller getosten. Getosten var bäst men en ganska tam kombination. Westmalle Trippel: Det blev lite bättre betyg på ölen nu vilket gladde mig. Min förhoppning här var ställd till Vacherolen som har en skärpa i smaken som påminner om Westmalle Trippel. Lite förvånad konstaterade jag att Saint Agur var det bästa alternativet med brieosten som god tvåa. Duvel: Här har vi en klassiker för min del. Duvel, knäckebröd och vällagrad prästost. 1878 gjorde mig inte besviken denna gången heller men även getosten var en trevlig bekantskap. Chimay Blå: Vid en snabb tanke så kanske man tänker blåmögel ost här men jag hade snarast de mildare ostarna i åtanke. Saint Aguren var dock klart bästa kombinationen. Av de övriga föll getosten lite ur ramen men alla var ganska goda. Chimay Blå är en bra ost-öl vilket vi faktiskt var ganska överens om. Slottskällans Imperial Stout: Saint Agur säger jjag bara. Maffigt, mäktigt och inte helt lättillgängligt. Någon sparade lite till kaffet istället. Någon avstod efter en första sipp medan några fick sina ögon öppnade. Efter detta lätt mastiga utbud blev det sedan mera klassisk ostbuffe, man måste kanske ha en sådan oavsett när man är en ostakademi. Slutligen, stort tack Agne som bjöd in mig. Hör av dig igen så kommer jag tillbaka, jag har flera öl och ostidéer.

Ännu en varm dag, en väldigt varm dag.

Under en tid har vi haft värmbölja här i Falköping, precis som stora delar av landet. Detta har sammanfallet med en kortare period då vi har varit storfamilj. Jag har inget emot sju, åtta ungar men det blir lite rörigt. Desto skönare när alla skulle på tipspromenad och jag blev tvungen att stanna kvar och vakta den sovande lillemannen.

Så då blev det lite nystekt pyttipanna, stekt ägg samt lite jordgubbar och glass till efterrätt. Givetvis passade jag på att ta en öl till maten. Bedarö Bitter! Jag har undrat lite under senare tid om jag inte har börjat bli mera förtjust i humle, inte något humlehuvud, men ändå… Fast denna Bedarö Bitter gav lugnande svar. Till pyttipanna, värmen till trots, så var det för mycket beska för mig. Jag drack raskt ur den under matlagningen ock i det läget är den fantastisk. Fräsch, bygger upp aptiten och drar en man långt ner i det underbara ölträsket. Till maten blev det istället den sista Postiljonen som stod i källaren.

Ikväll sitter vi, för idag har lugnet lagt sig, jag och min fru och delar på en Slottslager, Westmalle Trippel och en Samuel Adams Black Lager till lite kex och ost. Nu när temperaturen äntligen närmar sig 20 grader…

Bäst bland de ljusa

Tre ljusa trappisterDet ÄR roligt med blindprovningar men ibland faktiskt ännu roligare med halvblinda provningar eftersom man tydligare kan se sina egna fördomar/förutfattade meningar om öl. La Trapp, lite sämre, kan vara filtrerad öl, alltså är den ölen klar. Westmalle, lite kantigare, inte så god som jag skulle vilja, för kärv… och Chimay Vit, ljusaste ölen av de tre, borde smaka tydligt Chimay. Nu visade sig inte allt stämma och han som hälde upp kände sig lite osäker så jag är faktiskt inte helt säker på att det blev korrekt med ölen. Kul, va, alltså ”måste” jag köpa ytterligare en omgång ljusa trappister och avsmaka igen. Till dagens, eller snarare gårdagens eftersom tiden har dragit iväg. Staffan ska gifta sig, giftermål innebär Svensexa men  har man passerat 40-sträcket så kan man faktiskt kosta på sig att hålla en stillsam sådan. Vi överrsakade Staffan själv hemma med barnen och lät honom natta de nämnda och startade sedan grillen. Medan vi grillade så provades Chimay Vit, Westmalle Trippel och La Trapp Trippel. Klart saknad var Achel Blond men kollikravet fick mig att avstå. Vi var fyra som avsmakade och roligast var Urbans kommentarer. Urban går undret namnet Löddret eftersom han vid en provning i förtvivlan utropade – ”Ska ni titta länge på löddret eller får man smaka på ölen?” Löddret är en lagerkille och hade med sig en egen burk Slotts Guld i fickan. Han tyckte att alla tre ölen luktade mycket mer än vanliga öl, fyllde ut mera i munen, stannade kvar längre samt var liksom bra för aptiten.

Om ölen

När jag tittade på ölen så hade jag två mörka (för att vara ljusa alltså) och en ljus öl. En mörk, klar öl som nummer ett, den ljusa som tvåan och trean var alltså mörk även den. Redan här trodde jag mig veta att den i mitten borde vara Chimay Vit men när jag smakade så fick jag för mig att den ljusa var Westmalle för den var lite kantigare. Jag erkänner att jag gärna hade viljat få den till den bästa men segrade gjorde den klara ölen i glas nummer 1. Det visade sig vara Westmalle enligt Urban som hällde upp men jag hade fått första slatten, där av klarheten. Två var La Trappen och sämst tyckte jag om Chimay Vit. Se där.

Vilken öl är godast av trappisterna?

morka-trappisterFrågan är givetvis idiotiskt formulerad. Allt beror på smak och tillfälle men vissa tester kan man givetvis göra. Till att börja med gäller det att sortera så man inte blandar äpplen med päron och framförallt inte apelsiner. Jag har valt att göra tre grupper av ölen och jag har inte tillgång till alla öl och vissa uteslöt jag av någon orsak. Eftersom Orval är så pass speciell i smak så får den helt enkelt bilda en egen grupp och blir en självklar vinnare i den gruppen. Om ni inte har smakat Orval tidigare så tycker jag definitivt att ni ska ge den ett försök. De andra två grupperna delade jag in på klassiskt svenskt manér efter färg. Ljus och mörk trappist. Ur den mörka gruppen valdes Rochefort 8, Chimay Blå, La Trappe Dubbel och Westmalle Dubbel. Vi var fyra stycken som satt en kväll med dessa öl och ett par goda ostar som tilltugg. Först provade ölen allena och sedan tillsammans med osten.

Dessa fyra öl utgör ett bra exempel på öltypsgrupp. De liknar varandra men de skiljer sig åt tillräckligt för att vara intressanta att prova. Det senare kan jag ibland tycka att veteöl faller på. Givetvis hade jag gärna haft med Achel Bruin och Westvleteren men ganska heltäckande var startfältet. Givetvis hade Chimay röd och Rochefort 6 och 10 kunnat varit med men fyra öl räcker en vardagskväll. Diverse olika omständigheter gjorde att jag inte provade ölen blint eller ens halvblint. Jag tror dock, även om jag veta att det finns de som tvivlar, att jag skulle ha känt igen Chimay Blå. Den är verkligen särpräglat estrig och lite typiskt Chimayig. La Trappe har en tydlig arom av ost som avslöjar den. Aromen var mera spännande än jag kom ihåg men på det hela inte riktigt i nivå med sina belgiska bröder. Westmalle Dubbel är lite vassare, kantigare och mera sprudlande på tungan. Alkoholen framträder något tydligare men den känns samtidigt något viniös. Rochefort 8 däremot är stillsammare med svagare arom som domineras av torkade frukter.

Kvällen gick fort och snart var det dags att summera våra intryck. Alla fyra rangordnade 1 till 4 och sedan summerade jag ihop. Själv satte jag ölen i följande ordning men som sagt, det var inte en halvblind provning. Rochefort 8, Chimay Blå, Westmalle Dubbel och La Trappe Dubbel. När vi summerade ihop fickde följande poäng (Lägst poäng är bäst). Rochefort 8 (9 p), Chimay Blå (7 p), Westmalle Dubbel (9 p) och La Trappe Dubbel (15 p)

Som ni ser var vi ganska oense om vilken som var bäst medan vi var rörande överens om att La Trappen var sämst. Till dess försvar kan man nämna att Eva tyckte att den var absolut bäst bland de fyra ölen till osten som vi hängav oss åt efter fullgott arbete.

Westmalle

westmalle2Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen. Bilden av några munkar som står och rör i grytorna och producerar fantastisk öl är inget annat än en väldigt härlig sinnesbild. Westmalle producerar 60 000 liter öl per dag, fem dagar i veckan. Hela flasktappningen är datoriserad, man har avancerat labb o.s.v. Allt sköts av anställda arbetare och även om antalet munkar skulle öka till 80 st från dagens 20 st så skulle man säkerligen fortfarande ha anställda att sköta bryggandet. Dels är det svårt att få ihop tre bryggningar per dag med sju stycken bönestunder. Att vara bryggare idag kräver en helt annan nivå på träning och utbildning än förr. Istället är munkarna synnerligen aktiva i den administrativa driften av bryggeriet och det är munkarna som fattar alla besluten om till vilken välgörenhet som inkomsten från ölen ska gå. Flera större organisationer som Röda Korset får pengar, katolska kyrkans egna hjälprörelser får allt större del av pengarna. Man skänker även pengar till andra trappistkloster med sämre ekonomi och hjälper både Westfleteren och Achel bryggmässigt.

westmalle-dubbelWestmalle brygger en dubbel och en trippel. Det finns en tredje variant i sortimentet Westmalle Extra vilken bara bryggs en eller två gånger per år. Det är vardagsölet för munkarna hos både Westmalle och Achel och liknar mera en pils i karaktären. Jag tror dock att de använder sin vanliga jäst. Den hamnar alkoholmässigt på 5,3%.

Ryggraden i produktionen utgörs av Westmalle Trippel som står för 60% av försäljningen. För 30 år sedan sålde man bara ungefär 30% Trippel och resten Dubbel. Trippeln börjades utvecklas 1931 men officiellt anger man 1934 som födelseår. Enligt Stan Hironimous bok Brew like a munk så var Hendrik Verlinden troligen skaparen av den första trippeln. Han hade köpt familjebryggeriet Drie Linder 1919 och från 1929 och framåt bryggde han trappistliknande öl inklusive den snabbt välkända Witkap Pater som kom 1932. Han hade en vetenskaplig utbildning och skrev bland annat den första flamländska boken som handlade om jäst. Under 1920-talet hjälpte han även Westmalle med sina jästproblem och troligen var han med och utvecklade Westmalle Trippel. Kanske hjälpte han även andra kloster med sina bryggerier. Han tilläts i alla fall att skriva Trappistenbier på etiketterna och bryggeriet fortsatte med detta fram till 1981. Detta samtidigt som munkarna tog andra företag till domstol för att de använde begreppet i sin marknadsförning.

Dagens Westmalle Trippel har lite mera beska i sig, man använder mera humle och kan numera jäsa ut ölen riktigt långt och därmed ge humlebeskan en mera framträdande roll i ölen. Vilken humle som används döljs i dimridåer. Munkarna har under årens lopp angivit många olika sorter. Westmalle använder fortfarande humlekottar och malten kommer från tre olika mälterier och har alltid franskt sommarkorn som bas. I dubbeln ingår en liten del mörk malt men det mesta av färgen kommer från flytande, mörkt socker. Till trippeln tillsätter man cirka 20% socker, något mindre för dubbeln och jäsningen startar vid 18 grader och tillåts stiga upp till 20 grader i de vida rektangulära jäskaren. De öppna jäskärlen övergav Westmalle på 80-talet. Jästen återanvänds kontinuerligt och kontrolleras noga i laboratoriet. Vid behov startar man om jästen och odlar upp den igen. Detta sker en till två gånger per år.

Både dubbeln och trippeln lagras först, centrifugeras lätt och primas sedan med socker för efterjäsning på flaskan. Den mörkare dubbeln serveras ibland på fat men aldrig trippeln som skulle riskera att bara se grumlig ut om man hade den i fat.

belgium05_westmalleWestmalles klosterhistoria börjar 1802 då munkar flydde från Frankrike och startade klostret. Det dröjde till 1832 innan man började brygga och då bara för egen konsumtion. I mitten av 1800-talet började man brygga något starkare öl. Enligt viss literatur så kom det sig så enkelt att man hade fått en munk till sig som kunde. 1860 började man sälja öl vid klostergrinden till allmänheten och redan 1865 utökade man bryggeriet för att kunna få in pengar till finansieringen av ett trappistkloster i Kongo. Under första världskriget bränns delar av klostret ned av Tyskarna och det dröjer ett par år efter kriget innan produktionen kommer igång igen.

Öl jag minns från 2008

Jag borde givetvis ha sammanfattat året betydligt tidigare men en titta i gamla anteckningar ger för handen att 2008 nog får ses som ett bra ölår. Jag har upplevt en hel del, inte minst sedan jag började blogga intensivt och jag har druckit mycket god öl. Här följer ett närmast slumpvist urval av trevliga öl från 2008

duvel-tripel-hop-med-askDuvel Triple Hop

Detta är i särklass den mest hypeade ölen jag drack under året. Fick chansen att smaka genom att grannens särbo kunde ställa sig i kö på Regeringsgatan i Stockholm. Hon sade att det var en unik känsla att stå och köa för öl… Glädjen över att få genomföra provningen, färsk Duvel, Duvel på 75 cl flaska lagrad 1½ år och så då Triple Hop, var betydligt större än vad Triple Hop var prisvärd. Visst, god som den vanliga men inte helt prisvärd.

Chimay Blå 1999

Jag struntar i vad vissa tycker. Jag gillar min ölkällare och jag njuter av en vällagrad Chimay Blå. Bättre eller sämre än färsk går inte att diskutera. Det är inte fråga om samma öl efter nio års lagring. Det är en underbar öl och en emotionell upplevelse att dricka Det blir inte sämre av den svindlande känslan att den gjordes förra årtusendet.

Decennium

Jag skrev i något inlägg att Slottskällan kanske inte riktigt alltid når upp till standard men här passade deras bryggande mig mer än bra. Ett mera välsmakade jubileumsöl kan jag inte tänka mig. Dessutom har jag ytterligare en Slottskällan öl med på min lista så visst kan de brygga.

Paradox Islay Cask

Brew Dog är knappast ett favoritbryggeri för mig men deras Paradox var helt enkelt fantastisk. Smakexplosion och humlebeska när den är som bäst. Mäktig och enorm, dyr men jag skulle gärna köpa ett par flaskor till.

Mariestad Prima Lager

En god lager med mera karaktär än något vad jag vet från de fem stora bryggerierna. Jag tycker det är kul att Spendrups ger sig in i ölbranschen på riktigt, om man kan säga så om ett familjeföretag som har varit med sedan 1897 (köptes av Louis Spendrup 1923) En annan svensk, ljus lager som har glatt mig under året är Slottskällans Slottslager. Borde testa dessa två mot varandra när sommaren närmar sig.

westmalleWestmalle Trippel

Detta är långt ifrån n ny öl för mig men jag vill ändå ha med den som den mest efterlängtade ordinariesortiment nyheten för året. Utnämningen sker i god konkurrens med Oud Beersel. Den senare mest för att jag gillar att en så pass udda typ av öl finns representerad i det ordinarie sortimentet.

Hercules Double IPA – snarare en barley wine

Det här med öltyper kan ställa till det. Jag gillar sällan öl som kallas för American IPA så hur skulle jag då kunna gilla en Double IPA från USA? Nja, gillar och gillar. Med så höga OG som vi verkar ha här så börjar ölen likna Barley Wines som jag faktiskt gillar. Mycket sötma, mycket kropp, mycket smak och inget behov av att svepas. Hercules var vägen in men riktigt ända fram har jag inte nått. Humlebeskan sätter hinder i vägen.

Besvikelser

Ska man ta upp någon besvikelse så får det nog bli Prize Old Ale som jag skulle dricka för första gången sedan produktionen flyttats upp till London. Oktoberfestölen vinner lätt kategorin mest slätstrukna säsongsöl. Så här i backspegeln upplever jag dom som närmast tråkiga med några få undantag.

Oktoberölen avtestade, nästan

Med drygt halva oktober gånget har jag testat av det mesta av vad jag hade planerat och det kan vara dags att summera. Att hitta en vinnare är helt omöjligt av de vanliga skälen. Dels är det många bra öl, dels är valet att bästa öl mycket beroende av tillfället. Sedan kan det givetvis bero på vilken dagsform man är i. Ibland smakar en öl bättre helt enkelt. Jag försöker mig på att dela in i några olika kategorier.

 

Bästa matöl

Kandidaterna är Rhenania Alt, Andechser Dunkel, Oppigårds Starkporter och Oud Beersel. Den senare faller hårt på aromen som jag inte riktigt kan med. Annars är det en öl som inte lämnar någon oberörd. Problemet är att den kallas för öl och att folk då ställer in sina smaklökar efter ljuslager vilket det inte alls liknar. Andechser Dunkel hade jag vissa förhoppningar på efter som jag gillar deras Hefe så mycket. Nu vet jag inte om jag fick en dålig flaska men den hade en hel hög med ”konstiga” smaker. Rhenaina Alt var en trevlig överaskning. Jag trodde att en Alt skulle likna Kölsch mer än vad den gjorde. Istället var den förvirrande lik en Münchner Dunkel vilket inte gör mig något. Oppigård Starkporter var fantastiskt trevlig tycker jag. Lagom med beska vilket jag tycker Oppigård har problem med i vanliga fall. Fin balans av brända toner blandade med kaffe, nötter, lite karamellig och så den där lagom dosen med restsötma.

Vinnaren är… Rhenania Alt

 

Bästa eftermaten ölen

Broder Thelonious, Oppigårds Starkporter, Samuel Adams Honeyporter eller Nils Oscar Rökporter

Sur och trälig. Omdömmet om Nils Oscar Rökporter är inte mitt och jag håller inte alls med. Istället tyckte jag att det var en väldigt fin röktouch på denna ölen. Ganska enkel öl i övrigt med rena smaker. Jag hade nästan velat kalla den för en Rökstout. Den var bättre än jag kom ihåg den från i höstas. Kan det vara dagsformen som jag nämnde innan. Broder Thelonius visar att North Coast är ett av de bryggerier som gärna förvaltar den europeiska öltraditionen. Kanske inte lika smakrik och komplex som en Rochforte 8 men den sitter hur bra som helst efter maten.

Vinnaren är given tycker jag, Broder Thelonious!

 

Bästa finöl

Vad är detta för en kategori? Finöl? Finns det fin och fulöl? Tja, detta är öl med lite extra finess. De nominerade är Westmalle Trippel, Broder Thelonious, Nils Oscar Rökporter och Oud Beersel. Vinnaren är glasklar Westmalle Trippel. Se bara tidigare inlägg i bloggen.

 

Bästa sällskapsöl

Alla öl är väl sällskapsöl? Så här har jag inga nominerade utan bara Westmalle Trippel som vinnare.

 

Ett tröstpris måste allt delas ut till Oppigårds Starkporter. Deras absolut bästa öl.

Köttbullar på Italienska fast med en belgisk brytning

Någon gång på 90-talet i ett korridorskök i Ryd testade jag att laga köttfärslimpa på italienskt vis. Det var Allt om Mat som hävdade att det var på italienska och det bestod i att man istället för att använda ungen bakade köttfärslimpan i en järngryta ihop med en tomatsås. Tyvärr är receptet sedan dess avsaknat och jag har inte gjort mig omaket att leta reda på det heller.

Istället gav jag mig på en nykomponering av receptet utifrån minnesbilden.

Blandfärs blandades med kryddor och plattades ut till 60 gram stora plättar. Dessa rullades ihop till bollar med en bit Montboissié (en ost med sotrand i mitten.) Kött bollarna frästes i grytan där jag sedan tillsatte finhackad lök. När löken hade mjuknat fyllde jag på med krossade tomater, basilika, timjan och en rejäl skvätt Westmalle Trippel. Ölen gav både syra och fyllighet åt såsen. Till detta serverades rostade rotsaker och Rhenania Alt. Jag hade säkerligen kunnat druckit Westmalle Trippel till maten också men den försvann redan under tillagningen.

Westmalle Trippel – en öl som får en att vilja dra på munkkåpan

Känn suktan, känn förväntan, känn vibrationer i rummet…

 

Ahh vilken öl. Jag har under lång tid undrat varför Systembolaget väljer att ha den sämre av Westmalles (notera ordvalet, sämre, inte dåliga) två ölsorter. Nu har dom ändrat på detta och jag har sparat denna första flaska till Nilsdagen. Både jag och min son heter Nils i andranamn och detta bör man fira på något lämpligt vis. Till middag denna dag fick det alltså bli Westmalle Trippel. I glaset för min del och som del i maten för bådas del.

 

Detta är en livlig öl även med belgiska mått. Massor av skum om man inte är försiktig vid upphällningen. Gyllene, med drag mot apelsin i färgen. Disig. Aromen är kryddig och jästig, lite stickig om man luktar direkt efter upphällning. Smaken är mera komplicerad. Kryddorna finns kvar men nu märks alkoholen mera, en brödig karaktär sticker fram och den är mycket fruktig. Lite mera bett i beskan som sig bör hos en trippel, fyllig kropp och en lång eftersmak.

 

Underbar öl!