Tysk öl från ett nytt bryggeri?

Ehrenfelder AltMed tanke på vad jag skrev tidigare om tyska bryggerier så hade det varit snyggt om jag hade kommit med ett nytt bryggeri här men jag får nöja mig med Helios-Braustelle

Jag öppnade flaskan och såg att transporten uppochned som Systembolaget hade ägnat sig åt inte kanske var det optimala med en ordentlig jästkaka kvar runt flaskhalsen och i korken. Nu är inte detta ett problem om man inte gärna vill undvika jästen men nog ska det vara upp till kunden att avgöra.

Disig, bruaktigt kopparfärgad. Skummar fint och mycket men lämnar bara en svag yta skumm. Brödig, maltig arom med mycket torkad frukt. Lätt örtig av humlen som är klart närvarande. Smakbilden är dominerat besk med en maltig rundighet. Fyllig kropp, medium kolsyra och i eftersmaken kommer det apelsinskal, choklad och en tilltagande efterbeska. Balanserad, trevlig altbier som känns nyskapande men ändå hängiven ursprungliga användningsområden. 7 poäng fick den av mig.

Tyska bryggeridöden – en myt?

Jag tycker mest man hör om minskad ölkonsumtion och nedlagda bryggerier i Tyskland. Så jag blev lite konfunderad när jag läste statistik från Ratebeer. Att Sverige har ökat sitt antal bryggerier sedan början av 2011 med dryga 30% känns helt i linje med verklgeheten, Spaniens 44%iga ökning och Italiens fantastiska 70% känns också som att det stämmer överens med min bild av ölexpansionen. Att USA fortfarande ökar så kraftig som drygt 1400 nya bryggerier (motsvarande 72%) förvånar mig lite men att Tyskland, där bryggeridöden ska fara fram som en farsot har ökat med 18% känns lite motsägelsefullt. Nu handlar inte statistiken om nystartade bryggerier utan om bryggerier som har förts in i Ratebeers databas av oss användare. Därför kan det faktiskt handla om gamla bryggerier men som slutligen har rejtats fast hela sanningen ligger knappast. Troligen är det nya bryggerier i stor utsträckning och jag blir då genast lite nyfiken på vad det är för bryggerier, små eller stora, klassiska eller mera nyskapande, får tyskland en humlevåg med drösavis med west coast ipor? Är det någon av er läsare som har bättre koll än jag?

 

An old friend for dinner

Weltenburger KlosterTja, någon slags rubrik ska man ju ha. Här om kvällen hade vi i alla fall gäster och jag fick göra något som jag verkligen gillar att göra. Att gå ner i källaren och planera vilka öl man ska bjuda på och hela tiden ha sin gäst i tankarna. Min gäst gillar öl och han kan absolut tänka sig att dricka både det ena och det andra även om han inte alls uppskattar en Imperial Stout eller en DIPA. Istället botaniserade jag bland de tyska ölen jag fick med mig hem i somras. Först plockade jag fram en Weltenburger Kloster, en Barock Hell, vad en Barock nu kan innebära. En lätt, maltig, lätt gräsig öl som slinker ner. Aningen mycket maltsötma för min smak men en perfekt öl att dricka medan man grillar och pratar igenom respektive familjer sommaräventyr.
Augustiner och WeisenbacherTill maten sedan så föll valet på två veteöl. Belöningen kom iform av utskattande hummande och glada utrop från min gäst. Dels var det Augustiner som jag visste att han hade koll på, inte minst sedan han var i München. Sedan valde jag ut Kaiser Bräu och deras Wiesenbacher Weissbier vilket i mitt tycke var en betydligt bättre veteöl. Mera brötig, banindoftande arom och tyngre jästighet. Båda två hade fin kropp, hög hinkabilitet och satt precis så där bra som veteöl ibland gör till grillad korv. Jag betygsate ingen av ölen eftersom jag inte var koncentrerad när jag drack dem utan konstaterar glatt att alla tre går bra att dricka. Hellesen kvittar mig, Augustiner var okej medan Wiesenbacher var bäst.

Ur-Krostitzer Schwarzes

Ur-Krostitzer SchwarzesEn recension av ölen som utlovades, här kommer den Magnus. Detta är alltså en öl jag fick i gåva vid en provning.

Mörkt rödsvart i färgen, medelstort lite mörkvitt skum. Lätt arom av rostade toner. Klar tydlig karaktär. En av dessa enklare öl som definitivt förtjänar lite beröm istället för att jämföras med komplexbomberna. Lite säd, lite humle i aromen men ytterst lite och man behöver sniffa rejält för att hitta dem. Smaken följer upp det hela. Rostade kaffetoner, bränd beska och aningen säd och en försiktig sötma som försvinner direkt för att avslutas med en relativt kort och torr eftersmak. Lätt till medium kropp, medium kolsyra.

Detta är ingen öl som sticker ut men en riktigt god schwarzbier. Länge leve de enkla ölen utropar jag och ger den 8 poäng medan jag undrar, vad ska det smaka för att få en tiopoängare av mig?

 

En bra dag på jobbet

Ur-Krostitzer SchwarzesFörst hade jag en fantastiskt rolig ölprovning. Vi pratar en av de där riktigt bra provningarna där man har folk med som är intresserade, som har lite erfarenhet/kunskap och därmed massor av frågor. Hur mycket frågor som helst och där ett svar alltid leder till nya frågor. Att man sedan när man ska gå hem får fyra schwarzbier att pröva gör inte saken sämre. De var lite för varma när jag kom hem för att ta dem till pizzan utan jag ställde dem i matkällaren för temperering. Undrar om det inte ska bli fläskstek till söndagsmiddag imorgon.

Enligt Ratebeer är Ur-Krostitzer Schwarzes en skaplig svartöl med straxt över 3 i rating. Ska bli spännande att se vad jag tycker.

Ayinger Winter Bock

Så god, så trevlig, söt, maltig mäktig. Vad glad jag blir. Den är ganska lika deras Celebrator och jag börjar fundera på en sida vid sida provning. Jag borde peta med en Lunator, Salvator och kanske en hembryggd Arkivator. Mitt i funderingarna och skrivandet så googlar jag och upptäcker att jag att det är frågan om samma öl, Celebrator och Ayinger Winter Bock. Synd att jag inte hamnade i en sida vid sida provning, det hade varit rätt åt mig. Sedan kan man bara fundera på varför man lanserar samma öl under två namn, Systembolaget kan kanske vara svaret. Jag gissar att det är lättare att få igenom Ayinger Winter Bock som julöl än Celebrator?

Ännu en omgång tyska öl

Jag tycker själv att jag, efter att ha gjort en djupdykning i tyska öl, börjar få lite kontroll på detta med ölsorter. Vi hade åter igen en provning med tyska, mestadels ljusa, öl hemma hos mig. Det som testades hade köpts in i Tyskland under sommaren med tanke på att bättre förstå deras ölstilar. Det vi provade var en Märzen, en dortmunder/helles, en kölsh, en dubbelbock, en dunkel samt en kellerbier. En rolig detalj tycker jag det är att det känns naturligt att beskriva dessa öl utifrån tjeckisk och tysk pilsner. De är riktmärket i mångt och mycket fortfarande. I ljuset från dessa så är Dortmunder och Helles aningen starkar. Den förstnämnda ska komma från Dortmunder (jag gissar den har status av geografisk ursprungsbeteckning) medan den senare tarditionellt hör hemma i Bayern. Det handlar om öl med stort maltfokus, bleka färger som påminner om amerikansk storsäljare som Coors m.fl. men här finns det ett stort djup bakom. Brödiga i karaktären om de håller sig till den tyska traditionen, rena i smaken och lättdruckna i stora kvantiteter.

En dunkel håller sig i samma region men här har man använt sig av rostade maltsorter. Man får getvis en mörk öl då, koppar till mörkbrun brukar den hamna. Lätt till medium kropp. Försiktigt nötaktig, rostat, chocolad i både doft och smak. Fortfarande maltig men inte lika uttalat och humlen är meraa närvarande. Kanske mest genom en medel beska. Låg humle smak och arom av ”ädel-typ”. Ingen fruktighet eller estrar.

Kellerbier är lätta att känna igenom om man bara har tyska öl eftersom de är ofiltrerade. Aningen disiga i utseendet alltså. Traditionellt överjästa men numera dominerar de underjästa typerna. Termen Kellerbier kan översättas som ”källare öl”, med hänvisning till de svala lagerings temperaturerna. Öltyp med rötter i medeltiden. I jämförelse med de flesta av dagens filtrerade lageröl innehåller Kellerbier mer av sin ursprungliga bryggjäst samt vitaminer och proteiner vilket gör den grumlig och beskrivs av tyska tillverkare som naturtrüb (naturligt grumlig). Kellerbier och Zwickelbier serveras ofta direkt från fat till exempel i en biergarten men vi får hålla tillgodo med flaska. Ursprungs termen Zwickelbier, som ofta används för att beskriva en svagare och mindre fyllig Kellerbier, användes för att hänvisa till den lilla mängd öl som tappades av en bryggmästaren själv från tunnan med hjälp av en speciell sifon som kallas Zwickelhahn.

Kölsch är en gyllene, överjäst typ av öl som hör hemma i Köln. Stilen har en mycket smal profil och många öl som anser sig vara kölschbiers är det inte. Namnet är skyddat till bryggerier i Köln. Generellt har de en måttlig beska men ganska framträdande humlearom (typiskt Spalt, Tettnang eller Hallertau). De har hög skumbildning, en del estrar finns kvar sedan jäsningen, men en rundad, elegant karaktär som härrör från lageringen. Långt ifrån alla Kölsch är överjästa idag och mera missvisande än att säga att detta skulle vara tysklands svar på real ale kan jag inte tänka mig. Vi har inte alls så stor fruktig karaktär här tackvare lagring gissar jag.

Märzen (Oktoberfestbier) ska inte blanda ihop de lite tråkiga, ljusbleka och smaktråkiga ölen från vissa tyska bryggerier som exempelvis Paulaner, Weltenburger eller Hofbräu. Istället ska det vara en öl som bryggs på vårsidan, marsmånad och som jäser långsamt, med hög vörtstyrka under sommaren. Efter lagring är de lagom klara till september/oktober månaders skördefester. Traditionella Oktoberfestbiers var lageröl på cirka 5,5-6% alkohol. Ursprungligen var dessa djupt mörka lageröl, men 1872 bryggde Josef Sedlmayr en stark ”mars” version av en bärnstensfärgad-röd Wienna lager som blev favorit på Oktoberfesten. Numera är de flesta oktoberfestölen som sakt mest en upp-boostad variant på de vanliga ljusa. Hittar man en bra Märzen är den maltig men med tydlig balans av ren humlebeska. Lätt rostad karaktär men inte alls chokladig eller karamellig. Oftast ingen fruktighet men ytters liten ibland.

Doppel betyder dubbel och medan Dubbelbockarna är starkare bryggder än de traditionella tyska bockölen så är de inte två gånger styrkan. Färgen är mörkt bärnstensfärgad till mörkt rödbrun. Mycket fylliga och inte sällan med en tydlig alkohol och med massor av arom. Detta är fullkomliga luktbomber. Låg humle både i smak och arom. Istället är det malten som är den stora smakbäraren. Vinösa inslag kompletterade av torkad frukt och choklad. Det ska vara söta öl utan att vara sliskiga. Viss fruktighet kan finnas men ingen kärvhet/beska från den rostade malten.

P.s. Angående pilsner som riktmärke. För någon tid sedan blev jag intervjuad ihop med Daniel T av en repporter från SLA om vårt ölnörderi. Hon utgick från att jag och Daniel båda två hade börjat med att dricka ljusa lageröl, typ stor stark… Visst finns det en tradition av att ha de ljusa ölen som startpunkt.

 

Mera om ljusa tyska öl

Det finns en del mer eller mindre distinkta tyska lageröl. Ska jag vara ärlig så får jag säga att jag inte har full koll på typerna rent praktiskt så att säga. Tills nu vill säga. Jag valde öl med stort fokus på just ljusa öl när jg handlade i Tyskland. Nu såg det som sagt väldigt mörkt ett tag innan jag hittade en bra daglighandel straxt norr om Lübeck. Fem av dessa öl provsmakade vi den 18:e juli när vi firade Ölets dag hemma i trädgården.

Vi prövade Kellerbier, Helles, Dortmunder och Märzen. Helles ska vara en ljus öl med mindre beska än en vanlig pils och med en tydlig maltighet. Detta gör att den inte känns lika torr som en pils. Ger man sin öl lite mera alkoholstyrka och därmed kraftigas, tyngre öl så får man en Dormunder. Fortfarande låg alkoholhalt och elegant. Båda dessa öl är enkla i karaktären och kan kanske upplevas lite tråkiga men jag tycker att man ska ge dem chansen och inte bara använda dem till att skölja ner korven med. Den ofiltrerade varianten som också ska vara mera humlad kallas för kellerbier och kan upplevas som en smakbomb i jämförelse med de två föregående. Har mörkare färg och lite karamelliserad ton. Sista typen av öl var Märzen. Dessa marsöl ska ha fått sitt namn av att tyska bryggare runt München slutade att brygga i mars månad på grund av värmen. De sista ölen bryggdes starkare för att stå sig till höstens viktiga oktoberfest och fick där med sin runda, mäktiga framtoning av lättdrucken öl som man absolut inte bör dricka i tvåliterssejdlar med tanke på dagen efter. Dessa öl blev mera mellanmörka och liknar det vi i Sverige kallar för Bayerskt öl.

Först ut hade vi Brotzeit Bier som definitivt passade in i Helleskategorin, kanske även Dormunder. Vi gick raskt vidare till Chiemseer Hell och den skulle givetvis inte kunna vara något annat än en Helles med tanke på namnet men jag vill inte hävda att jag gör någon skillnad på dessa. Så här långt skulle vi alltså vilja säga att Dortmunder och Helles är bra lika. Där efter fick vi något som särskilde sig lite. Pinkus Special hade en tydligare humlebeska och aningen till humlearom. Alltså mera humlenärvaro men fortfarande en försiktig öl med dagens mått mätt. Sett till beskrivningarna så var detta en helles och de båda två andra Dortmunderöl men det var sannerligen bara nyansskillnader på ölen.

Märzenölet vi prövade var Schwaben Bräus Echte Märzen. Trevligt öl som var mellanmörkt i tonen, maltigt, krämigt, lättdrucket och som vi förväntade oss en Märzen. Alkoholen känns inte påträngande utan mera som en värmande känsla. Ett mastigare öl men med fortsatt hög hinkabilitet. Fast om man nu hade gett mig någon av dessa fyra öl blint så hade jag inte kunnat typdeffa den. Kanske beror det på dålig träning eller så är de faktiskt förvillande lika. Märzenölen särskiljer sig mera än Dortmund/Helles. Den ölen som verkligen går att särskilja är kellerbieren med sin mörkare färg och inte minst så är den ofiltrerad. Värt att notera är sällskapets nära samlade reaktion om att nu börjar ölen smaka bra och detta trots att det var en billighetskellerbier av okänt bryggeri som jag tror produceras enbart för varukedjan som vi handlade på. Jästig smak på den och lite lätt kemisk ton men i övrigt et rätt beskedlig lageröl det med.

Kul att pröva med utgångspunkt i öltyperna. Jag ska göra det flera gånger. Jag har bland annat en liknande provning med tyska öl pågång. Vad har ni själva för favoriter bland tyska öl? Läst någonstans, i samband med Flensburgers öl, att tyska öl inte går att sälja på bolaget, undrar varför? Handlar det om pris eller har tysk öl så dåligt renommé?

Korv med bröd och tyska öl för att fira ölets dag

Idag är det ölets dag enligt sammanslutningen Sveriges Bryggerier. Det är första året som den arrangeras och en hel del bryggerier har haft öppet hus. Jälv firar jag dagen ihop med vänner, grillad korv och tyska ljusa öl. Jag åter kommer med dessa imorgon. I väntan på detta kan ni hålla tillgodo med mina funderingar utifrån tioårsjubileumet och den kokt korv och tyska öltyperprovning vi höll då.

Det är alltid roligt att sitta och djupannalysera en okänd öl, aningen själv eller ihop med vänner. Roligt, framförallt om alla som deltar är intresserade och gärna bidrar med sina egna reflektioner. En annan variant är att försöka placera in ölen i en kontext och göra en provning där ifrån. Givetvis måste ett tioårsjubileum knyta an till de tio årens förlopp och eftersom de flesta i Gröna Husets Ölsällskap var att kategoriesera som ljus lager drickare så skulle vi givetvis börja men en provning av ljusa lageröl. Efter några snabba klunkar Mariestad som inledning vid min garageport för att symbolisera våran ölstatus för tio år sedan så började vi efter hundra meters hårt cyklande med att komma fram till ett uppdukat bord i Mössebergsparken. Stort tack till dig, Klas för all hjälp. Klas hade kokat varmkorv och dukat fram inte mindre än fem sorters öl av tysk typ. Korvbröden var hembakade och korvspadet hade smaksats med bulljong, lagerblad och kryddpeppar. Hemgjord senap som smaksats med Glenmorangie, gurkmajonäs och rostad lök fanns som tillbehör. Bara att hugga in och prova sig fram genom saligheterna.

Ibland får vi ölintresserade mer eller mindre rättvisst höra att vi krånglar till saker genom att prata massa olika diffusa öltyper. Vill man göra det enkelt så kan man dela in tyska öl i följande fyra kategorier: Ljusa (lager)öl, dunkels, schwartzbier och veteöl. Då har man nog täckt in det mesta men indelningen lämnar en hel del att önska. Vi gav oss på att pröva DAB (Dortmunder), Falcon Raw (Keller Bier), Nils Oscar Ctrl Alt Delete (Alt bier), Jever (Pilsner), St Georgen Keller Bier (En keller bier alltså). Alla skulle hamna i kategorin ljusa öl om man följde den spartanska indelningen som jag angav ovan men nog är det skillnad på latsötman och rundheten hos en Dormunder jämfört med den humlearomatiska pilsnern, alten med sin fruktighet kontra kellerbieren med sin jästighet. Vilken man föredrar beror säkerligen på väder, vind och andra faktorer som t.ex. maten. Till lite lättare mat som kokt korv med bröd tycker jag att en Dortmunder verkligen kommer till sin rätt. Jag gillar Hjalmar Björlings beskrivning av den: ”Först känns den lite tam, nästan messig men framåt slutet av dagen när man börjar tröttna på allt annat så återvänder man alltid till den” Dormunder/Hellesöl är alltså eleganta, stillsamma och synnerligen välbalanserade öl när de är som bäst. St Georgen sitter också bra medan Falcon Raw kommer något kliv bakom, lite försiktigare men inte mesig. Lite faller valet på jäst eller inte jäst upplever jag det som. Även om jag gillar jästiga öl så är det ingen tvekan tycker jag utan att en filtrerad/klarnad öl är vackrare. När det gäller synintrycket så vinner Nyköpingsbryggarna. Nils Oscars Ctrl Alt Delet har en underbar färg och jag gillar sannerligen att ha den i glaset.

St Georgen Braü Keller Bier

Ytterligaren en öl med förväntningar. En kellerbier är inte överjäst men man kan räkna med större smakrikedom än vanlig lager i alla fall. Både ofiltrerad och självkolsyrad ska den ha mera karaktär.

Bärnstensfärgad och disig. Tänker på hur vackra vissa öl kan vara, detta gäller inte denna. Aromen är vackrare, jästig, lite syrlig och fruktig. Aningen maltig med klar humlenärvaro, karamellig. Det ända som stör är en svag aning av svavelväten (ruttna ägg) Om utseendet var sisådär, aromen klart bättre så är smaken underbar. Munkänslan är mjuk trots mycket kolsyra, mycket smak, mörka frukter (torkade alltså), en beska som driver fram smakpapillerna, maltig sötma och fruktig. Eftersmaken är medellång och fullkomligt skriker efter en klunk till. Mycket god öl som jag tänker köpa ett gäng av och njuta av under vårmånaderna. 9 p