Jag vet egentligen inte varför jag hoppade in på Tullamore Dews master class. Jag hade inte några större förväntningar men jag var nyfiken på hur man bygger upp en master class kring ett så pass välkänt märke. Vad finns det att prata om? Givetvis finns det massor med saker men det mesta brukar det inte pratas om, tillverkningen höljs i ett romantiskt historiskt svammel. Under sin timme passade Ray McIntosch (Liquid Managment) på att lära ut grunderna om irländsk whiskey och dess historik, blanda drinkar och inte minst mycket och en hel del oväntad information om hur Tullamore blir till. Han började med det han kallade Tullamore Dews DNA. Dit återkom han ofta och där hittar man enligt honom förklaringen till varför Tullamore är annorlunda (menade han bättre?) än övriga irländska märken. Som så många andra irländare är Tullamore Dew en blandwhisky men med den skillnaden att man blandar sädeswhisky, potstill och även maltwhiskey. Det är potstillen som ger den klart irländska karaktären. Receptet sägs inte ha ändrats sedan 1947 när blandningen skapades, proportionerna är 70% sädeswhisky, 18% potstill och så 12% maltwhisky. Maltwhiskyn kommer från Bushmill medan de andra två sorterna tillverkas på Midleton i Cork där de även blandas. Cirka 6-8 år i fatet får spriten och de tre olika ingredienserna lagras var för sig för att slutligen blandas och buteljeras. Standard Tullamore Dew är mjuk och följsam, vaniljtoner, lätt i kroppen, lite gräsig, sötma har den och lite oljig. Den har kvar av råspritens kantighet fortfarande. (76 poäng)
Vi fick även pröva Tullmore Dew 12y vilket är en helt annan klass. För obetydliga 80 kronor kommer man betydligt längre. Här hittar jag citrusen som Ray pratade om i standardversionen, whiskeyn är mäktigare och fyller ut mera och den spretar inte. Fruktig, gröna äpplen, päron samt en beska på slutet. Avrundad med vaniljkola mot slutet. Helgjuten och en blend som jag hellre kommer visa upp när det gäller irländska märken. Är det bara åldern som gör detta? Nej, vi pratar fortfarande om samma tre komponenter men proportionerna är ändrade. Det är hela 55% potstill i denna, 20% Bushmill malt och bara 25% sädeswhisky. (82 poäng)
Det sista vi fick prova var Tullamore Malt vilket är en blandning av Cooleys fyra olika versioner av The Tyrconnell. Jag har druckit den innan och gräsigheten är allt för påtaglig så jag lät faktiskt glaset stå.
Jag fick dagen efter en pratstund med Ray igen och han erbjöd mig då den mest spännande whiskeyprovningen under mässan. Tullamores tre beståndsdelar fast oblandade och i två olika åldrar, som nysprit och som nybliven whiskey, d.v.s. tre år gammal.
Sädeswhiskyn:
Jag hade väntat mig en lättare newmake än detta. Mycket sötma, svaga fruktiga toner och lite syrligt? Pepprigt. Efter tre år har det inte hänt mycket alls. Detta antar jag beror på hur aktiva fat som används.
Malten:
Sädig, maltig, smakrikare än sädesdestilatet. Den treåriga varianten är riktigt trevlig och har rundats av, fått färg, sädigheten mera påtaglig. Mycket bra utveckling och känns som en minst lika viktig beståndsdel som potstillen.
Potstill:
Destilatet som jag var mest nyfiken på. Sötma, sädighet, oljigare än malten, redan från början en ganska avrundad karaktär. Jordig är en tanke som dyker upp. Fruktig är en annan. Lite torrare i eftersmaken. Efter tre år av lagring så är den mindre söt, jordigheten borta, mera avrundad, fruktig och brödig. Vore väldigt roligt om de kunde släppa ut detta som en separat produkt. 10 y Tullamore Potstill istället för deras inköpta 10y Malt som verkligen inte knyter an till varumärket på ett i mitt tycke okej sätt. Ska man nu runda av så är det bara en sak som jag är lite mindre nöjd med och det är att jag gjorde Tullamoretestet så pass sent på dagen, man är liksom inte helt allert efter 8-9 timmar på mässan hur lugnt man än tar det.