Innis & Gunn Kindred Spirits förgyller min torsdag

Innis&Gunn Kindred Spirits, Bara flaskan framför brasan, Karlströms MaltÖvriga familjen ligger redan till sängs, disken är avklarad, brasan tänd och jag tänker multitaska lite. Knäpper några snabba kort på flaskan framför elden innan jag korkar upp den. Sitter och lyssnar på paneldebatt om syrlig öl, skriver det här inlägget, fixar bilderna och njuter i största allmänhet samt blippar mig mellan olika andra inlägg.

Hur är nu denna version från Innis & Gunn? Om vi börjar med själva namnet så betyder det något i stil med liknande själar och ska anspela på irländska och skotska traditioners likheter och gemensamma ursprung. Det är en skotsk stout som har smaksatts med ekstavar från Tullmorefat. Vilken typ av fat kan jag inte hitta någon information om men det spelar kanske mindre roll i sammanhanget.

Jag sitter här och funderar på hur många gånger ordet unik används i reklamen jag läser. Unika samarbeten, unika whiskeyfat, unik fatlagringsprocess o.s.v. men smakar man på ölen så är den föredömligt normal för att vara Innis&Gunn skulle jag säga. Medium torr, hög kolsyrenivå. Rostade toner i en rätt försiktig nivå och en lite försiktig öl. Det finns lite choklad men inget som kommer in och dominerar. Små antydningar till ekfatsvanilj, en touch av mörk choklad och ännu mindre av hårt rostat kaffe. Inte alls så söt som Innis brukar vara.

Summerar jag det hela så är det en öl som är lite för försiktig, lite för main stream och det känns som en lite småtrist öl. Så för att pigga upp ölen passar jag på att tömma min flaska med Tullamore DEW Phoe. Det vore ren lögn om jag hävdade att det blev en underbar match men känslan av samhörighet infinner sig obönhörligen och jag förflyttar mig långsamt till den gröna ön. Så medan elden falnar och Pierre Tilquin, André Ek och Tomme Arthur pratar färdigt om sura öl så sitter jag kvar och bara sippar och lyssnar. Still multitasking alltså, åh, får inte glömma njutningen. Jag njuter, även om ölen inte höll världsklass.

Lite whiskeystatistik – de irländska siffrorna

Tullamore Dew besökcenter, irländsk whiskey, karlströms maltJag tänkte följa upp gårdagens trevliga dram med lite statistik. Visserligen är det irländsk whiskey men jag tycker det kan passa bra i alla fall en dag som denna när vi firar Robert Burns minne.
Vi börjar med totallistan vilket är en skrämmande läsning i dominans. Totalt såldes det 791 911 liter irländsk whiskey på Systembolaget förra året och Tullamore Dew som toppar listan står för hel 44%.

Tullamore Dew 347982 liter (44%)
Jameson 231385 liter (29%)
Bushmills Original 75275 liter (10%)
Clontarf Classic Blend 64588 liter (8%)
Paddy Old Irish Whiskey 34162 liter (4%)
Teeling Rum Cask 17324 liter (2%)
The Irishman 70 5465 liter (1%)
Kilbeggan Single Grain 6 Years 3338 liter (0%)
Powers Gold Label 2314 liter (0%)
Bushmills Malt 10 Years 2029 liter (0%)

Jag tyckte det var roligt att avrunda till hela procenttal, då blev det 0% på de tre sista. Säger lite om hur försäljningen ser ut. Hur står sig irländarna jämfört med övriga? Jo, om man lägger ihop all irländsk försäljning så når man förstaplatsen, bara Tullamore Dew kliver in på en hedrande femteplats och tittar man totalt bland sprit en niondeplats men sedan är det alltså betydligt försiktigare siffror bakom.

Tittar vi listan för irländsk maltwhiskey så liknar det Wlaesisk ölförsäljning nästan.

Bushmills Malt 10 Years 2029 liter
Teeling Whiskey Innis & Gunn Cask 850 liter
Clontarf Single Malt 368 liter
Connemara Peated Single Malt 174 liter
Teeling Brabazon Series 01 Limited Edition 169 liter
The Tyrconnell Single Malt 130 liter
Teeling Single Malt 108 liter
Jack Ryan The Barracks 15 years Single Irish Malt Cask Strength 64 liter
Connemara Peated Single Malt 12 Years 56 liter
Jack Ryan Irish Single Malt 12 Years 51 liter

Anledningen är väldigt klar, det finns ingen större produktion av maltwhiskey på irland. Det finns, men andelen är sparsam och t.ex. det mesta som Teelings pumpar ut rullar in i kategorin blandwhiskey.

Irish coffee, Tullamore och Parknasilla Great Southern Hotel

Jag lovade att komma med en anekdot angående irish coffee. Hösten 2001 tog jag och min fru tjänstledigt och for över till Irland och arbetade på Parknasilla Hotel i sydvästra delen av landet. Parknasilla är ett ärevördigt hotel med både gamla anor och prominenta gäster. Både vårt och Hollands kungahus har nyttjat hotellets tjänster. Vår huvuduppgift var att servera vid frukost och middagen på kvällen men ma fick ibland andra uppgifter. Lounchen var ett av dessa områden. Då fick man arbeta med en parant dam som heter Maureen och en äldre herre som jag till min stor förvåning faktiskt har glömt namnet på. Den äldre herrn hade som uppgift att ta emot folk i dörren och att ropa på någon som bar bagaget om detta behövdes. Han var närmare sjuttio år och hade arbetat på hotellet sedan 13 år ålder. Bland annat hade han arbetat 30 år bakom bardisken och vi pratade givetvis en del om detta och en ovanlig lugn eftermiddag kom vi att prata om irish coffee. Irish coffee, en kaffedrink som skapades enligt den vanligaste historieskrivningen av Joe Sheridan vid flygstationen vid Foynes på irländska västkusten. Foynes blev till slut Shannon Airport. En kall vinterdag på 40-talet serverade han kaffe till de frusna resenärerna och slog då i whiskey. Vid frågan om det var brasilianskt kaffe så svarade han Nej, det är irish coffee och drinken var klar.

Okej, kaffe och Parknasilla men Tullamore då? Vi pratade om hur man gör en bra irish coffee och det viktigaste enligt honom var kaffet. Utan ett bra kaffe blir det inget gott. Näst viktigaste ingrediensen var grädden, en krämig lagom vispad grädde ska det vara. Där efter kom whiskeyn och då är det viktigt att man använder Tullamore Dew sade han och pekade på flaskan med Jameson. Vi pratade vidare och han refererade även fortsatt till Tullamore medan han pekade på en flaska Jameson. Till slut frågande jag vilken sort han menade. Han förklarade då att det var Tullamore Dew han menade men att här på hotellet har vi så mycket amerikanska turister och de vill att det ska vara Jameson. Vi köper alltså Tullamore och häller över i Jamesonflaskan för en bättre smak. Själv är sugen på att göra en irish coffee studie. Tänka så många olika parametrar den drycken har. Förutom ingrediensernas variation så finns givetvis proportionerna, temperaturen, glaset o.s.v.

Parknasilla

Tullamore Dew i sina beståndsdelar

Jag vet egentligen inte varför jag hoppade in på Tullamore Dews master class. Jag hade inte några större förväntningar men jag var nyfiken på hur man bygger upp en master class kring ett så pass välkänt märke. Vad finns det att prata om? Givetvis finns det massor med saker men det mesta brukar det inte pratas om, tillverkningen höljs i ett romantiskt historiskt svammel. Under sin timme passade Ray McIntosch (Liquid Managment) på att lära ut grunderna om irländsk whiskey och dess historik, blanda drinkar och inte minst mycket och en hel del oväntad information om hur Tullamore blir till. Han började med det han kallade Tullamore Dews DNA. Dit återkom han ofta och där hittar man enligt honom förklaringen till varför Tullamore är annorlunda (menade han bättre?) än övriga irländska märken. Som så många andra irländare är Tullamore Dew en blandwhisky men med den skillnaden att man blandar sädeswhisky, potstill och även maltwhiskey. Det är potstillen som ger den klart irländska karaktären. Receptet sägs inte ha ändrats sedan 1947 när blandningen skapades, proportionerna är 70% sädeswhisky, 18% potstill och så 12% maltwhisky. Maltwhiskyn kommer från Bushmill medan de andra två sorterna tillverkas på Midleton i Cork där de även blandas. Cirka 6-8 år i fatet får spriten och de tre olika ingredienserna lagras var för sig för att slutligen blandas och buteljeras. Standard Tullamore Dew är mjuk och följsam, vaniljtoner, lätt i kroppen, lite gräsig, sötma har den och lite oljig. Den har kvar av råspritens kantighet fortfarande. (76 poäng)

Vi fick även pröva Tullmore Dew 12y vilket är en helt annan klass. För obetydliga 80 kronor kommer man betydligt längre. Här hittar jag citrusen som Ray pratade om i standardversionen, whiskeyn är mäktigare och fyller ut mera och den spretar inte. Fruktig, gröna äpplen, päron samt en beska på slutet. Avrundad med vaniljkola mot slutet. Helgjuten och en blend som jag hellre kommer visa upp när det gäller irländska märken. Är det bara åldern som gör detta? Nej, vi pratar fortfarande om samma tre komponenter men proportionerna är ändrade. Det är hela 55% potstill i denna, 20% Bushmill malt och bara 25% sädeswhisky. (82 poäng)

Det sista vi fick prova var Tullamore Malt vilket är en blandning av Cooleys fyra olika versioner av The Tyrconnell. Jag har druckit den innan och gräsigheten är allt för påtaglig så jag lät faktiskt glaset stå.

Jag fick dagen efter en pratstund med Ray igen och han erbjöd mig då den mest spännande whiskeyprovningen under mässan. Tullamores tre beståndsdelar fast oblandade och i två olika åldrar, som nysprit och som nybliven whiskey, d.v.s. tre år gammal.

Sädeswhiskyn:
Jag hade väntat mig en lättare newmake än detta. Mycket sötma, svaga fruktiga toner och lite syrligt? Pepprigt. Efter tre år har det inte hänt mycket alls. Detta antar jag beror på hur aktiva fat som används.

Malten:
Sädig, maltig, smakrikare än sädesdestilatet. Den treåriga varianten är riktigt trevlig och har rundats av, fått färg, sädigheten mera påtaglig. Mycket bra utveckling och känns som en minst lika viktig beståndsdel som potstillen.

Potstill:
Destilatet som jag var mest nyfiken på. Sötma, sädighet, oljigare än malten, redan från början en ganska avrundad karaktär. Jordig är en tanke som dyker upp. Fruktig är en annan. Lite torrare i eftersmaken. Efter tre år av lagring så är den mindre söt, jordigheten borta, mera avrundad, fruktig och brödig. Vore väldigt roligt om de kunde släppa ut detta som en separat produkt. 10 y Tullamore Potstill istället för deras inköpta 10y Malt som verkligen inte knyter an till varumärket på ett i mitt tycke okej sätt. Ska man nu runda av så är det bara en sak som jag är lite mindre nöjd med och det är att jag gjorde Tullamoretestet så pass sent på dagen, man är liksom inte helt allert efter 8-9 timmar på mässan hur lugnt man än tar det.

Stockholmsmässan del två, lördagen

Jag hade blivit varnad för lördagen, det är bara party men riktigt så upplevde jag inte det hela. Visst, mycket folk men inte knökfult och inte värre än fredagen. Mera berusade men å andra sidan tog det liksom slut innan det stängde. Fast enligt mera rutinerade så var det mindre med folk än andra år. Kan det vara så att vi som är där för smakupplevelsera och tickandet ser till att vara tidigare?

Lördagen började jag med ett besöks hos Monks. Där blev jag serverad av Viktor Hamnblad som jag ska återkomma till. Jag prövade deras trevliga SVEA Pale Ale som var en pale ale i ordets betydelse för så där 7-8 år sedan. Jag prövade även Robin Bruin vilken tävlar med Thornbridge Bracia om att vara min favorit vid mässan. En pratstund vid Jamesons, avsmakning av Midleton Barry Crockett Legacy rensade smaklökarna något innan jag gick och prövade Spendrups tre specialbrygder för mässan. Rickard Bengtsson har tagit en avstickare mot sina tyska bryggerirötter. Av dessa tre ska troligen en lanseras på bolaget senare. Tanken var att man skulle rösta och vinna någon handduk. Jag tror att jag helst skulle vilja ha Hellesvarianten.

Sedan lyckades jag snubbla in i SHBF-domarnas arbete med att utse Bästa Svenska Microöl. Roligt att få vara med, synd bara att jag hade så helt fel :-) Nej, skämt å sido, även om jag satte deras vinnare, Ängös Märzen sist i min rangordning så var det frågan om åtta mycket bra öl. Väl klar där var det dags för mat och då i form av Food pairing med Glenlivet. Tre rätter parades ihop med tre olika tappningar Glenlivet. Att para ihop mat och dryck är riktigt, riktigt roligt. Det är i sin kontext som drycken fullkomligen kan blomma ut. Sedan finns det givetvis drycker som mår bäst att spela solo men de flesta mår bra av lite stöd.

Även lördagen ägnade jag åt master classes, den första var med Karen Fullerton, Glenmorangie. Fulländat bländverk med god blandning av överentusiastiskt säljarprat och övertygande personlighet. Det var två saker som stack ut i hennes show. Dels att hon hade med ett casksampel av något som var undervisande snarare än bra, en överexponerad sherrybuteljering, för att visa att det blir bättre med en andra fatlagring istället för lagring hela tiden i t.ex. sherryfat. Den andra saken som lyfte hennes presentation var chokladen på slutet. Jag har vid ett par tillfällen använ mig av deras portfinnish-whisky till choklad men Signet var en underbar träff. Fabulous!

Jag försökte även få till en vertikalprovning med Slottskällan Imperial Stout men det får vänta. Jag fick nöja mig med att pröva den bourbounlagrade varianten och trösta mig med ett trevligt samtal med Anders Slotte. Provningen får bli en annan gång. Mera öl i form av Sigtunas Syndrome 2012, Imperial Vanilla Brown Ale, Equilibrum Scottish Strong Ale samt Princess of Darkness. Svaneke är ett favoritbryggeri och deras odödliga häst är underbar. En liten skvätt av en öl som hade fått medalj blev det också innan dagen mer eller mindre rundades av med två underbara tillställningar. Först Steve Grossmans master class där jag satt i en andäktig publik som i trans lyssnade på varje stavelse som uttalades längst fram och fick sedan prova Torpedo, Flipside samt Big Fot och ekfatslagrad Big Fot. Den andra fantastiska stunden var när Ray McIntosh serverade fram en provning med New make från grain, potstill och malt samt de tre varinaterna fast efter tre år i fat. Det är alltså av dessa tre beståndsdelar som man senare (typ efter 6-8 år) makar ihop Tullamore Dew.

Jag rundade av kvällen med en irish coffe samt ett par trevliga drams, runt och pratade med folk jag helt enkelt inte hade hunnit med Tomatin, Box nästanwhisky och Old Pulteney 17y skvallrar lite om vem det var. Det sista som jag hann med innan jag gick upp till pressrummet och upptäckte att min regnjacka hade blivit nedspydd var en snabb pratstund med Peter Allison från Innis&Gunn. Långt ifrån min favoritöl men en oekad I&G kunde jag inte tacka nej till.

Lite Irländska nyheter

Cooley är sålt men Jack Teeling har knappast lämnat branschen. Teeling Whisky Company är i startgroparna med sitt nya destilleri och kommer med en första produkt nu i månaden. De kallar det något tveksamt för en ny sorts whisky. Två olika sorters maltwhisky har blandats och har sedan fått ligga och mogna ytterligare i åtta år. Vad är nytt då? Jo den ena sorter var en Cooley-malt och det andra var en Bruichladdich. Om jag har förstått rätt så var båda två tioårig när de blandades för ett projekt som kallades för Celtic Nations. 1400 flaskor som har buteljerats vid 44%, utan färgämne, ingen kylfiltrering. Detta ska vara Hybrid 1 och Jack Teeling hintar om att det kan komma flera sådana hybrider och att han letar efter andra samarbetspartner från hela världen. Det kommer enligt honom själv inte att bli en massprodukt utan snarare ett hem för bra whisky.

Smithwick’s kommer äntligen till Sverige! Genom sitt samarbete med Guinness (Diageo) så kommer Carlsberg att börja importera Smithwick’s som är en lite bättre variant av Kilkenny. Lite mera karaktär på ölen och till och med aningen humle i aromen om jag kommer ihåg rätt. Det kommer att hållas en ölprovning på SB&WF den 27:e med Billy Power som är Global Quality Director för Guinness och Governance Director för Smithwick’s men den missar jag. Det börjar kännas som om jag valde fel helg. Knyter man an till mitt tidigare inlägg om att skapa bilder och att vara ärlig så kan man väl säga att Smithwick’s bryggs i Dundalk, inte i Kilkenny.

William Grants and Sons har byggt färdigt besökscentret i Tullamore. Det deceniumgamla besökscentret har fått en rejäl ansiktslyftning och man hoppas på att ta emot 40 000 besökare per år. Ännu finns inget destilleri att besöka men en hel whiskyutrustning att titta på och man får en guidad tur samt den obligatoriska whiskyprovningen på slutet. Tullamore Dew, Tullamoe 12 y och så Tullamore Malt. Själv hoppas jag på att komma dit nästa år och om två år finns det ett destilleri att besöka.

Nytt destilleri på Irland

Grants & Sons har börjat prospektera för ett nytt Tullamore destilleri. De har köpt upp 58 acre land men om det är acre (commercial) eller acre (Irland) har jag ingen aning om. Det blir nära nog dubbla landmängdenn i det senare fallet. Jag kommer ihåg från mina resor till Irland, främst den 1995 då jag vandrade en hel del att en Irlänsk mile är cirka 25% längre än en engelsk dito. Inga lätta länder de däringa öarna i väster men fin, fin whisky gör de och nu har William Grant & Sons köpt mark som sagt för att bygga upp ett nytt destilleri. Redan till sommaren ska det nya besökscentrumet var klart och tio personer ska arbeta där. Under de två åren man räknar med att bygget av själva destilleriet ska ta så kommer det bli cirka hundra arbetstillfällen men sedan blir det bara fem personer kvar på produktionen om jag har förstått rätt. (Det kan vara femton också men jag tror att de ska vara femton ihop med personalen på besökscentrat) Hur som helst så är det en whiskey som kommer hem. Destilleriet hamnar i Tullamore eller mera korrekt i utkanten av staden, i Clonminch. Fram till 1954 tillverkades whiskeyn här men sedan hamnaden under Irish Distillers (IDL) via Dublin slutligen i Midleton. 1993 såldes märket men ännu idag så tillverkas den nere i Cork. När W. Grants & Sons tog över märket för två år sedan så började pratet om ett nytt destilleri ganska omgående. Nya versioner har tillkommit i form av den 12-åriga blended versionen och även en singel malt. Den senare har destillerats hos Cooley och lär vara ursprunget till The Tyrconnells olika slutlagringsversioner, madeiran och port pipen. Som sagt, skottarna äger märket men whiskeyn tillverkas i republikens två destillerier.

Detta kommer på sikt att ändra sig till viss del. Destilleriet kommer att byggas för båda singel pot still och för maltwhisky. Båda två sorterna behövs som ingrediens för den blandade versionen av Tullamore men som bas används en lättare sädeswhisky. Det finns plats för ett sädesdestilleri, i alla fall om det är irländska acres men jag har ingen aning om de tänker bygga ett? Hur som helst kommer hur som helst dröja länge innan Midleton fasas ut helt om det ens är tanken.