Tynt Meadow English Trappist Ale

Snygg flaska och etikett, väldigt viktig detalj för en Trappistöl

Så rätt de har gjort den här ölen, underbart rätt. Om vi börjar i det oväsentliga så har de en lite lägre, stubbigare flaska som har en raka axlar och en bastant botten. Typsnittet på etiketten är någon form av fraktur medan den mindre texten har rätta typen serifer som sluttar ned mot avslutet. Om det nu är så att det jag skriver upplevs som rapakalja av någon som kan detta med typsnitt så rätta mig gärna för jag googlade en del för att komma fram till fackuttrycken men jag tror jag fick det rätt.

Ölen då? Känns den rätt? Absolut, detta är en öl som binder ihop Trappistkulturen väl med flaskans yttre. Harmoni och balans mellan det yttre och inre alltså. Klassisk, stark mörk belgare som är mörkt rödbrun i färgen. Lite lätta brända, rostade toner smiter in bland karamell och rostatbrödsmakerna. En hel del sötma kvar, mycket torkad frukt, pomerans och russin. Nötter och plommon hittar jag också. Mycket smaker, spännande att leta runt i bland alla. Otroligt god till en bit lagrad cheddar.

Chimay Blå

Chimay Blå Bild 1Chimay Blå Bild 2Klart att det är skrytigt men så är jag väldigt stolt över min samling. Är det någon nytta med den? Smakar det bättre? Svåra frågor, färsk Chimay Blå är god, det finns massor med goda färska öl och det finns massor med tillfällen jag inte vill ha en lagrad (läs oxiderad) Chimay Blå men jag har mycket glädje av dem under tiden. 2004:an tror jag har stått i min källare hela tiden medan ’99 och de nu urdruckna ’01orna som jag har haft har lagrats någon annan stans först. Det är en väldigt skön känsla att titta på kommande njutningar när man går ner i matkällaren för att hämta lite potatis, morötter eller vad det nu är.

Chimay Blå Bild 3

Vilken öl är godast av trappisterna?

morka-trappisterFrågan är givetvis idiotiskt formulerad. Allt beror på smak och tillfälle men vissa tester kan man givetvis göra. Till att börja med gäller det att sortera så man inte blandar äpplen med päron och framförallt inte apelsiner. Jag har valt att göra tre grupper av ölen och jag har inte tillgång till alla öl och vissa uteslöt jag av någon orsak. Eftersom Orval är så pass speciell i smak så får den helt enkelt bilda en egen grupp och blir en självklar vinnare i den gruppen. Om ni inte har smakat Orval tidigare så tycker jag definitivt att ni ska ge den ett försök. De andra två grupperna delade jag in på klassiskt svenskt manér efter färg. Ljus och mörk trappist. Ur den mörka gruppen valdes Rochefort 8, Chimay Blå, La Trappe Dubbel och Westmalle Dubbel. Vi var fyra stycken som satt en kväll med dessa öl och ett par goda ostar som tilltugg. Först provade ölen allena och sedan tillsammans med osten.

Dessa fyra öl utgör ett bra exempel på öltypsgrupp. De liknar varandra men de skiljer sig åt tillräckligt för att vara intressanta att prova. Det senare kan jag ibland tycka att veteöl faller på. Givetvis hade jag gärna haft med Achel Bruin och Westvleteren men ganska heltäckande var startfältet. Givetvis hade Chimay röd och Rochefort 6 och 10 kunnat varit med men fyra öl räcker en vardagskväll. Diverse olika omständigheter gjorde att jag inte provade ölen blint eller ens halvblint. Jag tror dock, även om jag veta att det finns de som tvivlar, att jag skulle ha känt igen Chimay Blå. Den är verkligen särpräglat estrig och lite typiskt Chimayig. La Trappe har en tydlig arom av ost som avslöjar den. Aromen var mera spännande än jag kom ihåg men på det hela inte riktigt i nivå med sina belgiska bröder. Westmalle Dubbel är lite vassare, kantigare och mera sprudlande på tungan. Alkoholen framträder något tydligare men den känns samtidigt något viniös. Rochefort 8 däremot är stillsammare med svagare arom som domineras av torkade frukter.

Kvällen gick fort och snart var det dags att summera våra intryck. Alla fyra rangordnade 1 till 4 och sedan summerade jag ihop. Själv satte jag ölen i följande ordning men som sagt, det var inte en halvblind provning. Rochefort 8, Chimay Blå, Westmalle Dubbel och La Trappe Dubbel. När vi summerade ihop fickde följande poäng (Lägst poäng är bäst). Rochefort 8 (9 p), Chimay Blå (7 p), Westmalle Dubbel (9 p) och La Trappe Dubbel (15 p)

Som ni ser var vi ganska oense om vilken som var bäst medan vi var rörande överens om att La Trappen var sämst. Till dess försvar kan man nämna att Eva tyckte att den var absolut bäst bland de fyra ölen till osten som vi hängav oss åt efter fullgott arbete.

Rochefort

alla-tre-rochefort1Mot bättre vetande så dyker det upp bilder av gudsfruktiga munkar som mellan bönerna och vid bara lämpliga tidpunkter på året sliter med ölbryggandet. Malten mals i en vattendriven kvar, all grist ska bäras upp till bryggeriet och där rör man för hand i mäskkärlet. Värmen under kopparpannan regleras genom att man eldar i en vagn som man kan skjuta in under koppar pannan eller dra bort, allt efter behov. En liten bön ber de säkert innan de tillsätter jästen. Så är det INTE och jag vet inte om det någonsin har varit så men det spelar ingen roll. Titta på flaskan, stirra lite på etiketten, hör du bönesången? Om inte så öppna flaskan, häll upp ölen och låt dina sinnen öppna sig. Här har vi nog något av det bästa som finns i ölvärlden. Helst vill jag ha Rochefort 8 men även 10an går bra. 6an sjunker något i poängskalan men visst är även den en bra öl. Bryggeriet tilldelas ibland epitetet ”Cathedral of Beer” och detta inte bara för den altarkänsla man kan få av de perfekt putsade kopparkittlarna. Atmosfären, solstrålarna som skiner genom de färgade glasen får besökarna att sänka sina röster till en viskning, precis som i kyrkan. Inte för att det är särskilt många besökare på ett år men de som får möjligheten att besöka är säkerligen desto gladare.

Nej även här är det en profan bryggare som sköter det mesta av de dagliga besluten på bryggeriet. Har jag förstått rätt så hjälper ändock sex av munkarna till vid buteljering, packande och andra inte lika frekvent återkommande uppgifter. Kanske även den dagliga driften. Hela klostret består av knappt tjugo munkar.

Det moderna bryggandet startade 1899. Då handlade det närmast uteslutande om att brygga öl för munkarnas egna konsumtion. Den vegetariska dieten som munkarna håller behövde förstärkas något. Efter bara något år skickades fader Dominique till Universitetet i Leuven för att utbilda sig i bryggarkonsten och ölkvaliten ökade och snart nog började man buteljera och sälja öl. Bryggeriet vann bland annat Grand Prix Award 1910 vid en utställning i Bryssel. 1920 var munkarna uppe i en årsproduktion på 35 000 liter per år.

800px-8250_church_of_abbaye_notre-dame_de_saint-remy_rochefortBåda två världskrigen medförde om inte helt avbrott i produktionen så vart fall kraftig nedgång. Efter första världskriget fick hela bryggeriet byggas upp på nytt med stor hjälp av Chimay. Denna hjälpsamhet präglar hela trappistbryggarhistorien för även om de ur en synvinkel är konkurrenter så är de främst klosterbröder. Ett bra exempel på detta är 50-talet då försäljningen av Rochefort sjönk kraftigt, främst kanske tack vare att Fader Theodors arbete med att förbättra Chimayölen. Rochefort producerade faktiskt så lite öl att draven inte räckte till klostrets egna kor. Rocheftort bad då Chimay att upphöra med ölförsäljnning i deras område. Visserligen ställde inte Chimay upp på detta men man skickade Jean De Clerk som under två års tid hjälpte till att förbättre bryggrutiner, ökade renligheten och beordrade viss ombyggnation. Bland annat kan nämnas att man flyttade ett stall med tillhörande gödselstack som låg för nära bryggeriet. Dessutom fick flertalet bryggeriarbetare praktisera hos Abbaye de Scourmont. Även en modernisering av bryggeriutrustningen påbörjades.

Klostrets historia tar sin början 1230 då nunnor organiserade klostret Le Secours Notre-Dame. Drygt två hundra år senare tog Cisteriensismunkar över verksamheten. Troligen bryggdes det öl tidigare men första skriftliga bevisen kommer 1595. Den munk som hade ansvar för bryggningen hade även ansvar för kvarnen eller om det var tvärt om. Det är dock dåligt med skriftliga bevis över huvudtaget om klostret eftersom de flesta dokumenten förstördes under franska revolutionen. Ingraveringar visar dock äldre humlegårdar vilket får en att misstänka att klostret bryggde öl själva innan 1595.

Efter ödeläggelsen vid Franska revolutionen så dröjde det till slutet av 1800-talet (1887 tror jag) då Victor Seny, pensionerad armékaplan, arbete med att återskapa klostret gav frukt. Han hade under många år närt drömmen om att få bli prior och hade köpt upp marken där klostret hade legat. Han hade även framställt en förfrågan om hjälp med bland annat munkar till de andra klostren i trakten. Det blev Achel som bidrog med munkar och även Fader Anselme, klostrets första prior, kom från Achel. Seny blev klosterbroder men nåde aldrig positionen som prior.

rochefort-8Inte bara munkarna hämtades från Achel utan även inspiration till Rocheforts första öl. Vardagsölet till munkarna, en starkare variant för försäljning samt en ytterligare starkare öl för sjuka under andra världskriget utgick alla tre från Achels Patersvaatje. Noterbart är att den starkaste ölen då inte inte hade högre OG än 1050 att jämföra med dagens OG där 6an startar på 1072 och 10ann är laddad med 1096. På 50-talet sedan modifierades sedan ölen. Först kom en öl som kallades Merveille vilken idag är känd som Rochefort 10, 1953 kom Rochefort 6 och den ska inte förväxlas med refraktorölen som tillverkades enkom för klostrets räkning ända fram till 1973. 1955 lades min favorit till samlingen. Rochefort 8 eller som den hette först, Spéciale.

Under en period med start på 50-talet så försökte man använda sig av Chimays jäst ocksåmen det blev inte riktigt bra. Eventuellt har detta med vattnet att göra. Rocheforts vatten, som nämns som ett otroligt rent vatten i gamla källor, är hårt medan Chimay har ett mjukt vatten. Den jäst som Rochefort använder sig av idag kommer ursprungligen från Palmbryggeriet där man hämtade den någon gång på 60-talet. Basen i maltreceptet är pilsnermalt som kompletteras med karamellmalt. Karamellmalten ger ett visst färgtillskott men det mesta av färgen står sockret för. Dessutom använder man sig av vetestärkelse. Fram till för några år sedan använde man sig av majs men bytte till vete när det blev svårt att få tag på garanterat ej genmanipulerad majsstärkelse. Stärkelsen hjälper till att skapa en öl med relativt lätt kropp. 8210_brewery_in_abbaye_notre-dame_de_saint-remy_rochefort_brygghusetIdag använder man pellets medan man tidigare använde humlekottar som man malde för att öka effektiviteten och kontinuiteten. Ihop med sista humlegivan skickar man även i korriander. Man ska dock inte missta sig, det är inga större mängder. Det mesta av den kryddiga smaken kommer från jäsning. En jäsning som startar vid 20 grader och som stiger ett par grader under den vecka det tar för ölen att jäsa. Gradvis under 2000-talet har man övergivit de gamla jäskärlen för cylinderkoniska. Man fyller dock tankarna endast halvvägs för att inte få ett för stort tryck för jästen. Jästen används under en begränsad tid och sedan startar man om jästen. Man brygger då en vecka 6an, stegar upp till 8an för att sedan brygga en tank av 10an innan jästen kasseras. Under två tre dagar får sedan ölen efterjäsa i horisontella tankar. Innan ölen tappas på flaska så filtreras ölen och ny jäst samt socker doseras in. Om detta sker innan eller efter sekundärjäsningen vet jag inte riktigt säkert men jag tror att det är innan. Flasklagringen sker sedan i värmekontrollerad källare i sex, åtta respektive tio veckor innan flaskorna skeppas ut för försäljning. Man behöver dock inte hetsa med att dricka ur flaskorna. Ölen mognar och lugnar ned sig om de får stå ett halvår eller kanske två.

Westmalle

westmalle2Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen. Bilden av några munkar som står och rör i grytorna och producerar fantastisk öl är inget annat än en väldigt härlig sinnesbild. Westmalle producerar 60 000 liter öl per dag, fem dagar i veckan. Hela flasktappningen är datoriserad, man har avancerat labb o.s.v. Allt sköts av anställda arbetare och även om antalet munkar skulle öka till 80 st från dagens 20 st så skulle man säkerligen fortfarande ha anställda att sköta bryggandet. Dels är det svårt att få ihop tre bryggningar per dag med sju stycken bönestunder. Att vara bryggare idag kräver en helt annan nivå på träning och utbildning än förr. Istället är munkarna synnerligen aktiva i den administrativa driften av bryggeriet och det är munkarna som fattar alla besluten om till vilken välgörenhet som inkomsten från ölen ska gå. Flera större organisationer som Röda Korset får pengar, katolska kyrkans egna hjälprörelser får allt större del av pengarna. Man skänker även pengar till andra trappistkloster med sämre ekonomi och hjälper både Westfleteren och Achel bryggmässigt.

westmalle-dubbelWestmalle brygger en dubbel och en trippel. Det finns en tredje variant i sortimentet Westmalle Extra vilken bara bryggs en eller två gånger per år. Det är vardagsölet för munkarna hos både Westmalle och Achel och liknar mera en pils i karaktären. Jag tror dock att de använder sin vanliga jäst. Den hamnar alkoholmässigt på 5,3%.

Ryggraden i produktionen utgörs av Westmalle Trippel som står för 60% av försäljningen. För 30 år sedan sålde man bara ungefär 30% Trippel och resten Dubbel. Trippeln börjades utvecklas 1931 men officiellt anger man 1934 som födelseår. Enligt Stan Hironimous bok Brew like a munk så var Hendrik Verlinden troligen skaparen av den första trippeln. Han hade köpt familjebryggeriet Drie Linder 1919 och från 1929 och framåt bryggde han trappistliknande öl inklusive den snabbt välkända Witkap Pater som kom 1932. Han hade en vetenskaplig utbildning och skrev bland annat den första flamländska boken som handlade om jäst. Under 1920-talet hjälpte han även Westmalle med sina jästproblem och troligen var han med och utvecklade Westmalle Trippel. Kanske hjälpte han även andra kloster med sina bryggerier. Han tilläts i alla fall att skriva Trappistenbier på etiketterna och bryggeriet fortsatte med detta fram till 1981. Detta samtidigt som munkarna tog andra företag till domstol för att de använde begreppet i sin marknadsförning.

Dagens Westmalle Trippel har lite mera beska i sig, man använder mera humle och kan numera jäsa ut ölen riktigt långt och därmed ge humlebeskan en mera framträdande roll i ölen. Vilken humle som används döljs i dimridåer. Munkarna har under årens lopp angivit många olika sorter. Westmalle använder fortfarande humlekottar och malten kommer från tre olika mälterier och har alltid franskt sommarkorn som bas. I dubbeln ingår en liten del mörk malt men det mesta av färgen kommer från flytande, mörkt socker. Till trippeln tillsätter man cirka 20% socker, något mindre för dubbeln och jäsningen startar vid 18 grader och tillåts stiga upp till 20 grader i de vida rektangulära jäskaren. De öppna jäskärlen övergav Westmalle på 80-talet. Jästen återanvänds kontinuerligt och kontrolleras noga i laboratoriet. Vid behov startar man om jästen och odlar upp den igen. Detta sker en till två gånger per år.

Både dubbeln och trippeln lagras först, centrifugeras lätt och primas sedan med socker för efterjäsning på flaskan. Den mörkare dubbeln serveras ibland på fat men aldrig trippeln som skulle riskera att bara se grumlig ut om man hade den i fat.

belgium05_westmalleWestmalles klosterhistoria börjar 1802 då munkar flydde från Frankrike och startade klostret. Det dröjde till 1832 innan man började brygga och då bara för egen konsumtion. I mitten av 1800-talet började man brygga något starkare öl. Enligt viss literatur så kom det sig så enkelt att man hade fått en munk till sig som kunde. 1860 började man sälja öl vid klostergrinden till allmänheten och redan 1865 utökade man bryggeriet för att kunna få in pengar till finansieringen av ett trappistkloster i Kongo. Under första världskriget bränns delar av klostret ned av Tyskarna och det dröjer ett par år efter kriget innan produktionen kommer igång igen.

La Trappe, det holländska trappistölet

koningshoevenLa Trappe är namnet på Koningshoevens klostrets öl. Detta klosterbryggeri skiljer sig på flera sätt från de andra sex bryggerierna. Dels geografiskt eftersom det inte är ett belgiskt kloster utan holländskt. Dessutom producerar de förutom sin öl av klostertyp även en bocköl och en witte. Den senare en form av belgisk veteöl. Dessutom har de vid flera tillfällen bryggt öl för andra märkens räkning. Tilburg och Jopen är två märken jag har hittat, ev. Finns det flera.

Man brukar prata om Koningshoevens som det mest kommersiella bryggeriet. Nu vet jag inte hur man graderar kommersialismen men ingen bör tro att t.ex. Chimay produceras av annat än ekonomiska skäl och att bryggeriet, Abbaye de Scourmount, inte tvekar att ändra i produktionen om det medför större vinst.

1884 byggdes ett bryggeri innanför klostermurarna men redan från starten var bryggeriet ett fristående företag. Munkarna ägde flertalet pubar, tillverkade lager öl och bryggde åt andra under olika etiketter. 1969 skrev man kontrakt med Artois (blivande InBev, numera Anheuser-Busch InBev). Som avslutades 1980 och man började brygga själva igen. 1999 ingick man avtal med storbryggaren Bavaria men om jag har förstått rätt så köpte man i princip in arbetskraft. Det är svårt med en stigande medelålder och sjunkande antal att helt praktiskt kunna ha munkar själva att sköta bryggningen. Hur som det är så fråntogs bryggeriet rätten att märka sina öl med Trappistlogon. Man behöll dock ordet Trappistenbier på flaskan och sedan 2005 har man skrivit om överenskommelsen med Bavaria på ett sådant sätt att man nu uppfyller alla kraven och återigen räknas som äkta trappistöl.

latrappedubbelmedglasNär det gäller ölen så har man alltså vara nyskapande på ett par olika vis. Dels har man infört ytterligare en nivå. Enkel, dubbel, trippel följs numera upp av Quadrupel vilket då är en mörk, ännu mera alkoholstark öl. Jag tror inte att jag har smakat den ölen, i så fall var det inget direkt minnesvärt ögonblick. Deras Blonde, Dubbel och Trippel tycker jag hör till de sämre trappistölen och det ska bli spännande att se om jag även tycker detta vid en blindprovning som jag tänkte få till senare i mars. Man tillverkar även en bocköl och ett veteöl. Det senare är en kryddad variant med tydligt släktskap till sina grannar i söder snarare än öster.

Orval

orval2Samtidigt som Orval är det äldsta av de sju ölbryggande trappistklostren så är det samtidigt yngst som kloster räknat. Grundstenarna till klostret lades 1070 av Benediktinermunkar. De övergav klostret relativt snart och 1132 återuppbyggdes klostret av munkar från Cistercienserorden. De äldsta skriftliga bevisen på ölbryggning är från 1628 men troligen har man bryggt öl sedan 1100-talet. Klostret skiftade mellan olika munkordnar innan det hela tog slut 1793 efter att fransmännen hade brandskattat klostret i revolutionens anda förmodar jag. Inte förrän 1926 återstartade klostret och denna gången i ett nytt land, Belgien som sedan 1830 hade utropat sin självständigthet..

orval
Fisken med ringen har sitt ursprung i legenden om princessan Mathilda. Princessan tappade sin bröllopsring i en sjö. Hon bad till Gud om hjälp och en fisk kom straxt upp ur sjön med den värdefulla ringen i sin mun. Som tack gav hon dalen dess namn, Gulddalen, och etablerade ett kloster på platsen.

Ibland när man försöker få ihop de trappistbryggda ölen till någon slags gemensam öltyp så ställer framförallt Orvals öl till det hela. Främst producerar klostret ölen Orval men man har även en mindre öl som kallas för Petit-Orval. Denna lilla Orval produceras endast för lokal konsumtion på klostret och på bryggeriets café. Men å andra sidan så passerar ungefär 100 000 turister de intilliggande klosterruinerna och besökare som söker lugn och ro inne i nuvarande klostret så det saknas inte helt marknad för den ölen heller.

På det hela producerar man bara en öl som ligger ganska lågt i vörtstyrka (1.055) men når ändå upp till trappistnormalstarka 6,8% volymalkoholprocent. Det är framförallt två saker som särskiljer Orval från de andra ölen. Dels är den, trotts att de andra är väl utjästa, betydligt torrare och syrligare i smaken och har sedan en rejäl beska och humlearom. Det senare får man fram delvis genom torrhumling med antingen Styrian Golding eller East Kent Golding. Den höga utjäsningen, nära 95%, möjliggörs genom att man även jäser med Brettanomyces. Det finns lite olika teorier om varför man började göra så. 1932 när man startade brygga öl kommersiellt igen hos Orval kom bryggaren från Tyskland och hans medhjälpare kom från Östra Flandern. Varför Pappenheimer och hans medhjälpare valde att göra ett helt eget recept likt inget annat Trappistöl vet man inte och man har även ändrat i receptet flera gånger under åren. Kanske var det flamländska bryggare som introducerade Bretten i ölen. Att den är viktig för ölens karraktär visade sig på 1950-talet då man på inrådan från De Clerck, som gjorde så mycket viktigt arbete hos bland annat Chimay, skrubbade rent lagringstankarna. Snart började konsumenterna klaga över att Orvalsmaken var borta och man samlade in vildjäst som man sedan dess sätter till vid sekundärjäsningen, d.v.s. man låter vanlig öljäst äta upp det mesta av sockret och ge sina smaker medan en blandad jäststrän innehållande bland annat Brettanomyces avslutar jäsningsjobbet. Där efter centrifugerar man ölen, något som man började med 2008 tror jag, innan man åter doserar med primärjästen och socker för efterjäsning i flaskan. Centrifugeringen till trots så överlever tillräckligt många Brettceller för att jäsningen ska på gå upp till nio månader i flaskan. Själva effektiva efterjäsningen tar fem veckor och när flaskorna lämnar klostret så har dom nära nog dubbelt så mycket kolsyra som ”normala” öl.

orval-full_fzk6Ölen då?

Detta är en öl som har många likheter med öltypen Saison. Blandannat den likheten att det finns människor som tycker den är odrickbar. Sedan finns det en skara trogna Orvaldrickare som tycker att den är höjden av välsignelse att dricka.

Orval har ett gott humleriv och en lite speciell bakgrundsdoft som ev. kommer sig av jäsningen med brettanomyces. Mycket kolsyra och väldigt torr vilket får ölen att formligen spritta på tungan. Aningen tunn i kroppen, besk, sträv, kärv och något kantig. En öl som definitivt inte lämnar någon med en axelryckning. Den är verkligen något helt annat än de övriga trappistölen.

visuel

Achel – en glad barnunge

siteetiketAchel är ett väldigt nytt trappistbryggeri som så sent som 1998 öppnade som en trappistbryggeripub. För att få ihop de närmare 5 miljonerna som behövdes sålde man av mark som klostret ägde. Det finns dock en betydligt längre bryggarhistoria på platsen. Religiöst driva människor byggde ett kapitel i området redan på 1600-talet och 1844 skickades munkar ut från Westmalle för att grunda Achel. Som en parentes kan man nämna att Achel i sin tur senare avdelade munkar för att starta klostret Rochefort. Mera anknytning till varandra har bryggerierna genom att Achel vid omstarten fick hjälp av Westmallens pensionerade bryggeare broder Thomas. Broder Thomas skapade bryggeriet, skötte bryggandet och skapade Achel Blond 6 och Achel Bruin 5. Efter att brodet Thomas p.g.a. sjukdom inte orkade med jobbet tog broder Antoine från Rochefort över bryggansvaret. Under hans regim skapades ytterligare öl. Ytterligare en tredje bryggare har Achel haft under sina tio första år. Den tredje bryggaren är inte en broder utan profan bryggare vid namn Marc Knops. Han skapade tillsammans med broder Antoine Achel Bruin Extra samt att de finjusterar receptet för Achel 8
puben Numera sker inga större förändringar hävdar klostret själva. Knops säger följande ”At some other breweries I will experiment, make seasonal beers. In Achel, we continue what we are doing”. Detta kan betyda mycket men för Achels del menar det bland annat att munkarna inte har en buteljeringsanläggning. Knops och en av munkarna sköter buteljeringen av 75 cl flaskor för hand medan de små, 33 cl, flaskorna buteljeras av någon annat bryggeri. Lite förändring sker dock ibland, t.ex. 2005 bytte man bryggeri som skötte buteljeringen för att få en jämnare kvalitet på ölen.
Att säga att Achel är ett belgiskt kloster är bara halva sanningen eller i alla fall inte hela historien. När munkarna ska äta kan dom välja att äta i Belgien eller i Holland. Begravs gör de dock utan prut i Belgisk jord och på den sidan gränsen ligger även bryggeriet och har gjort så sedan 1852 om inte tidigare. Troligen bryggde man bara för sig själva först men relativt snart började man brygga öl för försäljning. Deras Patersvaatje prisades för sin styrka men de 12 graderna som nämns är troligen Platograder och inte Belgiska grader. Bryggde gjorde de en gång i månaden och blev det något över så såldes den ölen vidare. Brygandet fick ett abrupt slut under första världskriget då tyskarna förstörde klostret och beslagtog kopparpannorna. jastankarPlanerna att bygga nytt övergas relativt snart och man köpte öl fram till 70-talet då Pierre Celis vid De Kluis Heogaarden döpte om sin öl Vader Abt till Trappistenbier van De Acheelse Kluis. Trappistenbier fick de dock ta bort ur namnet efter protester från övriga trappsitbryggerier. 1985 brann De Kluis-bryggeriet och Achel bjöd ut bryggandet till två andra bryggerier innan man slutligen tog klivet att sälja land och bygga eget.
Vad smakar ölen då?
Jag hade helt missat att Achel inte finns i ordinarie sortimentet längre. Enligt http://www.oltorget.nu så försvann den ur ordinarie sortimentet redan 1 april 2007. Det känns otroligt att det skulle vara så länge sedan jag köpte en blond. Det var nämligen den blonda som jag uppskattade mest. I sina bästa stunder var den helt i klass med Duvel, Chimay Vit men kanske inte en Westmalle Trippel. Jag tror inte att jag kommer att beställa hem en hel låda (24 st) men jag kanske tar en när jag hittar den på krogen, om jag gör det någon gång.

Westfleteren

logowestvleteren2smallHum, vad tiden far iväg. Det har inte blivit mycket gjort med min serie om Trappistölen. Dags att ta tag i detta igen. Nästa kloster ut blir ett kloster vars öl jag väldigt sällan dricker. Faktum är att jag bara har smakat en flaska en gång. Det är ett bra tag sedan och jag minns inte vilken sort det var heller. Troligen var det deras Westfleteren 8. Där emot kommer jag ihåg att vi, för vi var två som delade, betalade löjligt mycket pengar. Det tyckte jag då och det kanske jag fortfarande tycker. 180 kr för en 33 cl stor flaska öl? Till bilden hör att jag alltid har varit något av en samlare och Westfleteren var det sista av de då sex stycken Trappistbryggerierna som jag skulle få dricka så att säga. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte att den var så där utmärkande annorlunda från de övriga belgiska mörka trappisterna.

Nu är det inte bara priset som avskräcker mig från att dricka den. Jag citerar från klostrets egna hemsida. Westvleteren Trappist is only sold to individual customers. Every customer promises not to sell the beer to others.

Så alla som säljer ölen vidare bryter alltså det löfte som de har get munkarna vid köpet. Lite dåligt tycker jag på ett sätt. Har man lovat så har man men å andra sidan tycker jag nog att Svenska ölnördar borde kunna få chansen att köpa sig en flaska om de vill. Hur som helst driver detta faktum upp priset, vilket ökar ölens kultstatus och båda två hamnar på en allt för hög nivå för mig. Däremot så när jag planer inom mig på en bilresa ner till Belgien för att besöka klostret, provsmaka lite öl i klostrets egna ölcafé tvärs över gatan och sedan köpa maximerade två lådor med mig hem.

vue_abbaye_small1920Klostret startades med finansiell hjälp från Jean Baptiste Victoor. Victoor var en förmögen humleköpman som, om jag har förstått rätt, lämnade sin stad Popering och sitt arbete för att flytta till Saint Sixtus som då var ett stort skogsområde. Hans önskan var att återuppta den klostertradition som fanns i området. Under åren 806 till 1784 skall flera olika kloster, både med munkar och nunnor, har varit livskraftiga. Victoor levde som enstöring eller eremit under många år men 1831 fick han hjälp. En grupp munkar från Mont de Cats slog sig ihop med honom och ett nytt trappistkloster såg dagens ljus. Åtta år senare beviljade kung Leopold munkarna tillstånd att brygga öl. Det är först efter andra världskriget som Westfleteren överger den strikt kommersiella banan som bryggare. Givetvis brygger de öl för att sälja och tjäna pengar idag också men som de själva säger. Vi brygger för att leva, inte tvärt om. Dagens bryggeri är ett modern sådant med hög produktionskontroll men även traditionen har sin plats. Varannan vecka brygger de i sina två pannor för att sedan jäsa i öppna jäskärl. Munkarna vill inte avslöja allt om sina öl men enkelhet preglar recepten och det är jästen som skapar komplexiteten. Jästen hämtas nyskördad från Westmalle på morgonen av bryggdagen av någon av de anställda. Den vecka de inte brygger så buteljerar de.

SSST…. Hier Rijpt De Trappist

westvleteren

Först ut – Chimay

2147_chimayJag tänkte att jag skulle försöka mig på att beta av klostren ett efter ett och först ut blir Abbaye Notre-Dame de Scourmont mera känt som Chimay. Klostret bildades 1850 av munkar från Westvleteren. Platsen som valdes ligger inom gångavstånd från den franska gränsen består idag av skog, grönskande kullar och välmående åkrar. Svårt att tänka sig att det var träsklandskap innan munkarna kom. 1862 var bryggeriet i produktion och den första ölen hette Bavaria och var en underjäst, ljus lager av Dortmundertyp. Väldigt snart bytte man till en mörk ale, kanske kopierade man Westvleteren som man sålde i två versioner. Skillnaden mellan dessa var att den dyrare var lagrad på ekfat med tjärabeläggning. Om jag har förstått rätt sker det senare för att fatet inte ska avge så mycket smak men hur det går till praktiskt har jag ännu inte greppat. Den som tycker att mitt lagrande av Chimay är snobbig nymodighet har alltså helt fel. Jag är mer än hundra år efter min tid. Enligt dåtidens doktorer lär den lagrade vara bättre för hälsan, hur låter jag vara osagt. Chimays bryggeri brandskattades av tyskarna både under första och andra världskriget och Chimay hade en skakig period i mitten av 1900-talet med en öl som inte riktigt höll måttet. Därför bestämde man sig efter andra världskriget inte bara för att återuppbygga sitt bryggeri men också modernisera bryggeriet och inte minst kvalitetskontrollen. Fader Theodore, som var ansvarig bryggare, tog hjälp av Jean De Clerk som hade med sig ett vetenskapligt förhållningssätt till ölen. Med hans hjälp återgick Chimay till den storhet de var under 20- och 30-talen. Fader Theodore och Jean De Clerk fortsatte sitt samarbete hela livet och Jean De Clerk är begravd på klostergården.

chimays

Chimay har idag fyra öl. Svart, Röd, Vit och Blå. Den svarta är bara för munkarna själva och ligger på moderata 4,8% (med Belgiska mått). Jag har aldrig smakat den och anledningen är att den mest säljs på caféet tvärs över vägen från klostret. Den röda brukar räknas som originalet och är en klassisk Dubbel med Westmalle Dubbel som förebild. Jag inser att jag inte har druckit den på väldigt länge. Jag har alltid upplevt den som en aningen blek och tunn i jämförelse med den blåa. Mycket kolsyra, massor av skum som alla Chimayöl. Aromen är lite stickig men annars fylld av russin, torkade frukter, lite äppelton ibland, aningen karamell. Smaken är enligt mig bättre än aromen och här kompletteras bilden av karamelltoner och en värmande alkohol.

Flaggskeppet är och har varit under många år deras blåa variant. En 9% sak som kom till som en julspecial 1948 men blev snabbt populär och sedan 1954 produceras den året om. Mustig och fyllig utan att för den sakens skull vara särskilt tung i kroppen. Fylld av aromer, nötig, fruktig, russin, torkade frukter och så hela spektrat till den vällagrade madeiratonsfyllda varianten man får fram om man har tålamodet att vänta på den i källaren en åtta, tio år.

Det senaste tillskottet kom 1966 och fick en vit kapsyl. Den stora flaskan (75 cl) tillkom som ett led i firandet av staden Chimays femhundraårsjubileum 1986 och kallas därför Cinq cent

Chimay Blanché är ljus aningen disig med en mörkare gul färg. Kryddig och faktiskt lite rökig i aromen, klart vegitativt. Smaken är definitivt kryddig, toner av pomerans, örter och en stor fruktig smak. Beskan är mera framträdande än de två andra ölen och den bör enligt mig och Chimays egna hemsida drickas så fräsch som möjligt. En sommarsvalkande öl enligt mig och det är verkligen inte många som öppnas i mitt hem under det mörkare halvåret.

Referenser.

Stora Ölboken, Michael Jackson

Brew Like A Munk, Stan Hieronymus

Deras hemsida http://www.chimay.be