Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

Dis och dimma, Karlströms Malt
in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Baksidan på öl, Fursty Ferret, flaska i naturen, Hall&Woodhouse, Karlströms MaltRidgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

Jag längtar efter lördag

beerpage-Landlord-360x308
Nu, på cask, på en krog i Sverige. Fake News???

Det är skillnad på lördagar och lördagar. Vissa lördagar ser man fram emot med större entusiasm än andra lördagar. Nu på lördag, den 19 oktober 2019, är det åter igen högtidsstund för oss caskälskare. Det blir åter igen caskfestival på Haket i Göteborg.

För er som inte har varit där så kan jag rekommendera det starkt. Jag var på fjolårets Winter is coming-festival och det var fantastiskt. På flera vis, gemytligt, god öl, opretensiöst och väldigt glatt.

Årets öluppställning är:
Timothy Taylors – Landlord, Bolt Maker och Ram Tam

Harveys – Sussex Best Bitter, Old Ale, Star of Eastbourne

Rudgate – Ruby Mild, Chocolate Stout

Vega – The Amber Alebum

Väldigt spännande öl alla nio. Fyra har jag smakat innan men Landlord och Sussex Best Bitter is a treat varje gång. Ram Tam verkar synnerligen intressant. Kul med inhemsk öl från Vega med Rudgate är helt nytt för mig.

Alltid lär man sig något

beerpage-Landlord-360x308

Jag smög med in på Peter M Eronssons föreläsning på temat Brittiska Öl. Riktigt roligt att lyssna på honom, jag tänker återkomma till hans föreläsning i ett senare inlägg. Under föreläsningen så dyker det upp tankar och funderingar och då var jag ofin att surfa lite på telefonen och hittade lite spännande saker.
Newcastle Brown Ale har varit bästsäljande öl bland de brittiska under många år. 2017 ramlade den dock ner från tronen när BrewDogs Punk IPA petade ner den. Nästa år tvivlar jag att den ens är med på listan? Att den inte bryggs i Newcastle längre skrev jag om här men numera bryggs den inte ens i England utan i Nederländerna. Zoeterwoude Brewery närmare bestämt men det säger mig absolut ingenting vilket troligen säger mera om mig än om bryggeriet i fråga.
Hur som helst så sedan 2017 så behöver jag inte räkna in Newcastle Brown Ale alls på listan.
En annan sak jag lärde mig var om Timothy Taylors Landlord, världens bästa bitter enligt mig och många andra. Vet ni vad? Kolla etiketten, det är en Pale Ale, jag menar, bryggeriet måste ju veta vad de gör, eller hur?
En annan sak jag upptäckte var att Timothy Taylor Landlord på fat var alkoholstarkare som cask ale (4,3%) än som flaska (4,1%). Helknasigt, alla vet ju att bitters är starkare på flaska än på cask men javisst, Landlord är ju en Pale Ale