Mera från den underbara mässan

Jag är med i en förening som heter Skandinaviska Ölskribenters Förening och på uppdrag av den hade jag pysslat ihop två mindre event. Nu ska vi kanske inte ta i här för om sanningen ska fram så mitt i arrangörskaoset så hamnade vi tre skribenter i ett litet undanskymt rum med Mikael ”Dugge” Engström på fredagen och sedan Claes Wernersson på lördagen. Det blev två mycket bra samtal som började med någon slags röd tråd men som båda två spårade ur så där perfekt lagom och kom att handla om öl i största allmänhet.

Dugge och Claes är två helt olika personligheter med olika ingång till ölbryggerinäringen. Mikael Engström berättade att han hade läst allt han kommer över om öl i närmare tre års tid, planerat de sex första recepten till Göteborgssviten, fixat etiketter och där efter börjat bygga bryggeri för att lära sig göra öl. I april 2005 stod bryggeriet klart i Mölndal och det hela rullade igång. En lyckad utveckling kan man gott tala om från det lilla bryggeriet till dagens som har en maximal kapacitet på cirka 900 000 liter per år vilket man inte alls nyttjar själva i dagsläget utan det finns möjlighet för Electric Nurse och andra bryggare att få bryggplats.

Vad bra jag är på att ta foton? Det närmaste jag kom var detta kortet på Electric Nurse, d.v.s. Peter Robertsson och Ida Engström
Vad bra jag är på att ta foton? Det närmaste jag kom var detta kortet på Electric Nurse, d.v.s. Peter Robertsson och Ida Engström I övrigt inte ett kort på Dugge eller montern eller ölen.

Vi ägnade en del av samtalet till flytten av bryggeriet, de problem man får och de lösningar man valde. Dugge förklarade att de var Systembolagets volymer som fick honom att till slut ta steget till nybygge men det började med en tjatig krögare. Hkrögaren ville ha en Dugge Lager på sin restaurang och tillslut gick man med på detta. Det provbrygdes och brygdes och plötsligt hade Ale- & Porterbryggeriet sin första lageröl. Samtidigt efterfrågade Systemboalget en ny svensk lagersort och mest för att få lite feedback så skickade man in till offertprovningen som man sedan vann. Här började då det praktiska spörsmålen. Dugge-bryggeriet kunde då producera cirka 90 000 liter per år men Systembolaget beräknade/krävde att man skulle kunna leverera 300 000 liter. Det blev lite samtal fram och tillbaka och man fick hjälp av andra bryggare vilket Systembolaget inte hade invändningar emot. Därför bryggdes Lager No 1 hos Slottskällan, Sigtuna och även belgiska De Proef. Ganska snart insåg man att man stod i ett vägskäl. Antingen måste vi fortsätta att leta plats hos andra så fort vi kommer in på Systembolagets fasta sortiment eller så måste vi bygga ut. Åter igen dags att börja planera alltså, plats skulle hittas, bryggverk designas och beställas och alla andra detaljer som man måste fundera på. ”Vad måste man inte tänka på?” svarade Dugge på min fråga om vad en flytt innebär. Plats givetvis och man tittade runt i Mölndal och funderade ett tag på någon av de gamla vackra kvarnbyggnaderna som finns runt Mölndalsån men inte minst logistiken med inkommande och avgående transporter är krångliga där. Istället blev det en hangarliknande byggnad i Landvetter med gott om plats för utbyggnad om det någon gång kommer att behövas. Vi kommer aldrig behöva flytta på oss igen skrattar Dugge på frågan om hur många år det dröjer innan vi ser nästa Dugges bryggeri.

Före jul 2011 bryggde man alltså sista satsen i Mölndal och sedan satte man igång med Landvetterprojektet. Det dröjde dock till april innan man äntligen fick börja provbrygga det nya 3000 liter stora kinesiska bryggeriet. Precis som Södra Maltfabriken så har alltså Dugge valt att köpa från Kina och priset är en betydande faktor. Dugge är väldigt nöjd med sitt köp även om han påpekar att man måste vara väldigt duktig på att specificera sin beställning men det tror han inte är någon skillnad var man än köper ifrån. Den stora missen var lakningsplåtarna som inte fungerade och redan efter tre, fyra bryggningar gav man upp och beställde nya sådana. Temporärt, nja under fyra månader alltså, så fick man alltså först mäska, sedan föra över mäsken till två separata lakningskärl för att sedan återföra till vörtkokaren. Lite krångligt och man var väldigt nöjd i augusti förra året när de nya plåtarna äntligen kom och de har fungerar fint.

En annan omställningsprocess är att justera recepten. Ett större bryggverk ger bättre utbyte, inte minst från humlen men där anser man sig ha hittat rätt och man koncentrerar sig på att skapa nya godingar som t.ex. HippoFæ som kommer på bolaget i juni och dessutom får Electric Nurse in både sin Pale Ale och DIPA.
Ny festival blir det på bryggeriet även i år. Dock inte körfestival även om en av körerna kommer vara med. Bohuslän Big Band, Peter Harrysson, nya special öl. 24:e augusti är ett datum värt att boka i almanackan.

 

En mycket lyckad mässa – Del 1

Kön, GbgmässanDe må ha varit logistiskt kaos under fredagen i Göteborg och En öl och whiskymässa. Jag lider verkligen med de som hade laddat och som inte blev insläppta. Att ha bokat hotellrum, ev. Tagit ledigt från jobbet, stått i kön i flera timmar och sedan ändå inte kommit in. Tråkigt är givetvis bara förnamnet och jag lder med dem. För egen del var det en av de bästa mässorna. Mässor handlar om att träffa folk och jag träffade massor med intressanta människor. Branschfolk från Sverige och från Storbritannien, vanligt folk och helt insnöade personer, bryggare och destillatörer, bloggare och icke bloggare.

Malcolm WaringHela äventyret började med en pressträff anordnad av Berntson Brands på båten Valkyria. Pulteney hade skickat över Malcolm Waring, destillerichef, till mässan. Han var klassiskt uppklädd i kilt och levererade de klassiska skämten men visade även en öppenhet som värmer och glädjer när man pratar. Själva pressträffen höll skotsk standard. Han började med att beskriva destilleriets läge och lite om vad som gör deras sprit så unik. Han lyfte fram pannornas form och skämtade sedan om hur vindarna ger sältan. Sedan provades i rask takt 12,17,21 och 30-åringarna. Kanske borde man inte bli förvånad men ändå blev jag det lite, whiskyn serverades i stadiga, bredbottnade tumlarglas som man absolut inte kunde beskylla för att locka fram whiskyns alla underbara toner. Mycket av Pulteney historia kunde jag men lite nytt lär man sig alltid. Till exempel var det nytt för mig att hela staden var torrlagd mellan 1922 och 1947.

Johan SpendrupEn annan inspirerande person jag träffade var Johan Spendrup. Vi pratar ofta om Gotlandsbryggeriet lite nedlåtande som det stora opersonliga Spendrups försöka att rida lite på microölbranschen. Att säga att de leder utvecklingen är väl att ta i men att det är mycket mer än bara ett sätt att behålla greppet visste jag sedan tidigare. 2009 var jag med familjen på Gotland och då passade jag p att besöka bryggeriet. Ett mycket vackert bryggeri med öppna jäskärl och vackra kopparvörtpannor. Jag prövade några öl jag har missat. Dels Wisby mörk som är en dunkel med lite modernare tysk humle. Johan pratade om eukalyptustoner pratade han om och jag kan knappt stava till det än mindre hittad det men det luktade inte tysk humle. Sorten man hade använt sig av var Polaris från Hallertauområdet. En ny sort som hade funnits på marknaden i cirka två år och enligt Johan så kan vi nog förvänta oss en hel del nyheter av det slaget från Tyskland. ”-De måste för att svara upp mot övriga världen” enligt bryggmästare Spendrup. Att även Gotlandsbryggeriet ska utöka var känt sedan tidigare men att de även tittar på att kunna mälta själva var nytt för Lilla London tappas uppmig. Gotlänningarna håller på att nischa in sig rejält. Man har kontrakt med spannmålsbönder också så att man kan få bestämma vilken sorts korn som odlas. Idag köper man kornet av bönderna och sedan har man någon annan att mälta, ofta i Finland, deras ”Bulldog Pale Ale”-malt.

På gång sedan länge har Göteborgs Nya Bryggeri varit och deras Stark Pilsner har jag prövat, mest med en axelrykning. God öl men… Nu breddar de sig och kommer med Lilla London, en bitter i klassiskt engelskt stuk med fin, smörkolaaktig, jordig, källardoftande arom. Medium till tunn kropp, hög kolsyra och en beska i det starkare och lite strävare registret. En bitter med en bitter twist om man uttrycker det så.

 

Qvänum Mat&Malt – återbesök

Falköping brukar jag skämtsamt kalla för Mariestadsöken men i allt för hög grad för att det ska vara roligt är det sanningen. Skämtet fastnar liksom aningen i halsen. Hur som helst har jag ändå ett bryggeri som jag kallar för mitt lokala bryggeri och det är Qvänum Mat&Malt. Jag har varit där många gånger men denna gången var det länge, väldigt länge sedan sist så det var ett kärt återseende från min sida.

VaraslättenFör er som inte har varit där någon gång kan det vara bra att få ett beskrivning av Varaslätten. Varaslätten är, liksom, ena platter om man uttrycker det så. Det blåser rejält när det blåser och den lilla kulle som Gategården ligger på ger en känsla av hav för man har plötsligt hela slätten som böljar framför än. På Gategården har man sedan 2008 början av 2008 använt sig av ett Slovakiskt bryggverk. Bryggverket är på 400 liter och sedan har man jästankar på dubbla volymen. Dessa står i ena änden av den till restaurang ombyggda ladugården. När Claes Wernersson tar emot mig så gör han det i andra änden av byggnaden där man idagsläget sköter buteljeringen. Cirka 50000 flaskor per år handbuteljeras och etiketteras för vidare transport till Systembolaget men även till finkrogar i storstäderna där bland annat Havre Alen används som appertif.

Claes värmer sitt skötebarn, BIN 134, inför provsmakning.
Claes värmer sitt skötebarn, BIN 134, inför provsmakning.

Claes och hans hjälpreda Rikard Ramberg har två stora fokuspunkter när de skapar sina öl. Dels tar de avstamp i maten. Ölen är som regel tänkta till mat och med mat som utgångspunkt. Deras BIN 134 är alltså ingen barley wine om Claes får bestämma utan en öl som passar till ost.
– ”Den här med Sivans vällagrade prästost!!” säker en Claes med ett större, kraftigare och mera njutningsfyllt mmmm en den mest välkända reklamrösten för ett visst chokladmärke. Sivan för den som inte vet det är en ostinstutition på Varaslätten och utan att dra allt för långa historiska växlar så kan man lugnt säga att Sivan är uppvät med ost och hon tog 1974 över sin mors numera nedlagda osthandel i Tråvad men det är från ostvagnen i Vara som kundkretsen har byggts upp. Numera är det femte generationen ostälskare i form av döttrarna Maria och Sofia som driver verksamheten vidare.

Jag skrev att de har två utgångspunkter för skapandet av ölen, maten är det ena och det närproducerade är det andra. Detta märks på flera olika vis i produktionen. Havre Ale är ett exempel. Havre är ett lynnigt och svårbryggt sädesslag med sin olja, sin höga viskositet men belönar ofta t.ex. stouts med en härlig krämig munkänsla. Ett par procent, upp mot fem brukar anses som det kommersiella spannet för havren medan hembryggare som inte behöver oroa sig över långsam avrinning brukar prata om 10-20 procent som det utmärkta. Claes har arbetat fram en Havre Ale där merparten av maltkompositionen är havre. Det växer havre på åkrarna runt omkring oss alltså ska vi givetvis dricka havre, säger Claes även om de idag av praktiska skäl fortfarande tar sin havremalt från Tärnö. Även i Jonsson använder man ett ovanligt sädesslag, råg. I Jonsson pratar de även om att de blir skillnad på vilken bonde som levererar rågen. En lerjordsråg ger andra karaktärer än sandjordsrågen, en terroir som vi vanligen inte pratar om när det gäller öl. Grannen Ale är helt bryggd på korn från just grannen i gården bredvid. Nu med den senaste skörden så provmältade man kornet även på Kungsgården. QvänumflaskaCirka 100 kg i taget mältades och man har gjort en provbryggd som om jag fattade rätt ska finnas för provsmakning på Göteborgsmässan.

Även humlen har Claes initierat lokala projekt för. I samarbete med Håkan Karlsson har man planterat 60-80 plantor humle som man räknar med att skörda. Jag frågar hur man tänker använda denna humle med tanke på att man inte vet alfasyran hos den. Vi får pröva oss fram, all humle ska komma där ifrån. Så lokalt som möjligt. Därför är det speltvete och honung från Edsvära i BIN 134.

Ni som ska till mässan i Göteborg, passa på att titta förbi och prata lite med Claes, Annika och Rikard i deras monter, pröva lokalmältad Grannen eller en specialporter. Ni som inte har den möjligheten, beställ istället hem en Havre Ale för en något annorlunda upplevelse.

Länk till gammalt inlägg om Qvänum med recension av ölen

 

Slottskällan Imperial Stout vertikal

SlottskällankapsylerAnledningen till att jag inte nämner mina egna missar vid blindprovningar i blogginlägget om ölkvällen i källaren var att jag satt bakom baren och hällde upp så inget var blint för mig. Det är en väldig bra sanning, en snabb blick på etiketten säger mer än 20 års provningserfarenhet. Halvblint blev det där emot när vi genomförde provningen med Slottskällans Imperial Stout vertikal. Årgångarna 2006, 2009 och 2012 prövades. Jag markerade glasen i botten och hälde sedan upp och blandade runt så ingen av deltagarna, inklusive mig själv, visste vilken årgång som var i glaset. De andra visste inte heller vilken öl det var, bara årgångarna. Sedan skulle de lukta, smaka, bedömma och komma fram till vad de tyckte bäst om och vad de trodde var den äldsta respektive yngsta. Den tredje faller liksom ut av sig själv helt naturligt då. Äntligen blev det ganska tyst vid provandet eftersom man ändå inte kunde diskutera vad man trodde om de olika ölen. Roligt att sedan höra vad folk gissade men slutsatsen var att Slottskällan Imperial Stout lagras med värdighet, väldigt många prickade in den årsfärska flaskan men väldigt många blandade ihop alla de två äldre. Några prickade dessutom in vilken öl det var frågan om också. 2006an med sina sju år i källaren ger onekligen ett lugnare intryck än 2012an men samtidigt var det mera vinösa toner hos ölen från 2009. Båda två har vunnit på att stå i källaren även om vi pratar om försiktiga grader i himmelriket och i min betygsättning fick lite förvånande nog alla tre 9 poäng. Kanske var det lite för mycket andra smaker i min mun för att det skulle fungera riktigt bra eller så har Slottskällan glidigt ner från tronen hos mina smaklökar. Jag får allt ompröva både False Dimitri och Ten Fidy eftersom jag tyckte att de inte hade lika mycket ”motstånd” som Slottskällan men även den fann jag aningen mera lättdrucken än vad jag önskade, för mycket Double Rocket på senare tid kanske.

Svarta öl

Påskölen – inget för mig i år

Det är bara att erkänna direkt. Jag hade inget ordentligt engagemang i år för Påskölen. Det var liksom inget som fick mig att trigga igång i år. Jag har bara prövat Sigtuna Dark Easter och S:t Eriks Mathias Dahlgren Påsk Öl. Den senare var en besvikelse utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad jag saknade. Lite för söt, murrig och inte alls så elegant som jag hade tänkt mig. Jag tror att förväntningarna på ölen spelar en väldigt stor roll i min dipp av den.

Sigtuna Dark Easter
En mäktig, massiv öl som passade mig så mycket mera. Till klassisk påskmat med Janzons Frestelse, prinskorv, rökt lax, ägghalvor och så vidare så stod denna ölen upp som ett kompletterande inslag. Inte bara något som passade bra till utan med sina brända smaker, sin humlebeska bidrog till att utveckla smakbilden lite ytterligare. Mycket fyllig öl utan att arbeta med sötman allt för hårt. Istället har vi karamelliga toner, blandat med lite grönare smaker från humlen och inte minst en krämig kolsyra som ger ölen både komplexitet och balans.

Era egna åsikter om påskölen i år? Vad missade jag och vad missade jag inte?

Mars nyheter på bolaget, i full blandning

Tobias häller uppAtt träffas, umgås och ha trevligt måste vara en av kvalitetspelarna i ett bra liv. Att få träffas och prova öl ihop med andra intresserade är bland det trevligaste jag vet. Tack, Veronica, Tobias och Emil!

Stronzo Fruit Cake
Mörkröd, smågrumlig vätska. Röda frukter, enligt flaskan bara hallon men jag hittar körsbär också. Vi dricker den aningen för varm, denna ska drickas väl kyld, som en Champis. Spännande med humlen som komplement till det sura, fruktiga. Lite jordig och brötig i smaken. Först sötma, sedan kommer syran och så beskan i eftersmaken. Tre saker i en. Undrar lite om de verkligen var tvugna att mata upp den till 10% Alkoholen är frånvarande i smakbilden och jag ser mig själv vilja dricka mycket av denna till sommarens grillbuffér, då hade jag uppskattat mindre med alkohol. 8 poäng

Brekeriet Brillant
Hej och hå, allt annat än blank öl detta. Trevligt att se men inte blir det vackra öl dessa? Utseendet är inte allt, innehållet är som bekant det som räknas. Jordig, brötig läcker arom. Massiv banandoft sprider sig, maltig, veteölskaraktär på det hela, jästig och söt. Smaken är oväntat stilla, inte intetsägande men på väg där mot. Mycket förvånande. Lite äppelmustkänsla över drycken. Lättare kropp, en hög kolsyra. Lite hembryggarkänsla på eftersmaken. Kort och konsist men bidrar inte till att höja ölen. Sammanfattningsvis, en av de mindre spännande öl från Brekeriet. Fin arom men sedan inget som gladde mig. 5 poäng men underbar doft alltså

Amager Greed
Smart grepp att brygga de sju dödssynderna. Jag har fallit som en fura för greppet och kommer att pröva alla sju vad det lider. Som jag lider av mina syndiga laster. Greed känns som en mysko öl där jag undrar vad tanken är med brygden. För att uttrycka det enkelt, smakar bra men luktar rent bedrövligt illa. Nästan beredd att använda kraftuttryck om det hela. Har de inte tänkt sig att man ska lukta på den? Smaken är stram, torr och enkel. Nästan så man undrar om det är något fel på flaskan när man läser beskrivningen av ölen. Detta är inte i närheten att vara en massproducerad lager. En lager med denna aromen säljer helt enkelt inte. Jag väljer att inte betygsätta den.

Amager SlothAmager Sloth
Som sagt, ett bra grepp att använda sig av temat sju synder. Pang på nästa, Sloth eller lättja då på svenska. Borde vara en öl som passar mig perfekt. Lättja är kanske den synd som jag ägnar mest uppmärksamhet. Både i egen form och genom att studera andras. Funderar på att skaffa men en flaska Sloth till men orar liksom inte, istället kommer jag öppna en av de där massproducerade ölen som på något konstigt sätt har letat sig in i min ölkällare, lägga i tre, fyra pellets med humle, låta det dra en stund och sedan stoppa en citronskiva i flasköppningen. Klart med den hemgjorda lättjan. Nja, det kommer kanske inte smaka lika bra men det beskriver väl ölen. Humlig arom med stort inslag av citrus. Bra beska som kompletteras av lite fruktiga jästoner, kunde ha haft mera karamellsötma. Lätt kropp kombinerat med relativt hög kolsyra gör detta till en bra lagamat öl. Beskan driver upp aptiten och den lätta kroppen lämnar tomrum för den kommande maten. 7 poäng kan tyckas snålt men jag tycker att den är lite för enkelspårig i sin komposition. Citrus och beska, that’s it!

Oscar Blues Ten FidyTen Fidy
Nu skulle då innehållet testas och jag har redan redovisat vad jag tycker om själva förpackningen. Svart vätska, inbjudande vackert brunfärgat skum. Sniffar försiktigt, fruktigt, caffe, lite mörk choklad, alkohol och sötma. Förföriskt lättdrucken med mjuk textur, låg kolsyra, lite beska från de brända maltsorterna och lite gräsiga humletoner, mycket sötma, inte så mycket fruktighet, lite vaniljsötma och värmande alkohol. Stillsam eftersmak som klingar bort. 8 poäng får den men 50 kronor burken känns som ett överpris när man kan köpa Slottskällan Imperial Stout för 30 kronor. Praktiskt med burk om man t.ex. ska ut och fjällvandra.

Double Rocket
En avslutning värdig en onsdagsprovning. Här mullrar sötman och de viniösa tonerna in med full kraft redan man häller upp. Detta är en öl med massor av potential men jag blir inte riktigt lika förförd denna gången som första gången jag prövade. Det ska bli väldigt spännande att smaka denna öl om säg, tre-fyra år. Smaken är idag rätt mäktig och lite för söt. Jag gissar att detta kommer att långsamt ändra sig. Jag hoppas det. Hur som helst så är det bra att dela flaskan med många för man vill gärna bara sippa på den, gärna till chokladiga efterrätter som har ett stort inslag frukt i smakbilden. 8 poäng får den av mig.

Februarisläppet, aningen sent kan man säga

FebruarisläppetVissa öl kostar mer än andra och då är det bra att vara flera som delar på kostnaden så man kan testa. Att det dessutom är väldigt mycket roligare att prova öl ihop med andra gör inte upplägget sämre. Ska man leta efter någon baksida så är det pysslet att få ihop ett tillfälle att träffas. Vi var denna gången fem stycken som bestämde oss för att träffas och prova utav nyheterna som släpptes 1 februari. Den initiala planen var att testa av det som släpptes i Skövde som är en av de fyrtiotalet butiker som får del av småpartierna. När vi sedan hade sammanfört våra önskelistor så blev det bestämt att vi skulle beställa och då får man vänta lite. Mera väntan blev det på grund av sjukdom och sportlov och nu hade mer än halva månaden gått innan vi kunde samlas men äntligen var det dags.

Uppställningen bestod av Nils Oscar Celbration, Vuur & Vlam, La Binchoise XO, George!, Bourbon County Brand Stout (2012) samt Paradox Isle of Arran. Låt det roliga börja.

Nils Oscar Celebration
Celebration är vackert bärnstensfärgad med medium skum. Tungt maltig, värmande alkohol, fruktig, knäckig arom, lite torkade russin, pumpernickel och vört. Mycket att sniffa på och njuta av.

Mastig och värmande i smaken. Viniös med oväntat lätt kropp med tanke på smak och arom. Lagom beska som många säkerligen skulle kalla medium men som tilltar i eftersmaken och bidrar att rensa upp bland smaklökarna. Jag gav den 8 poäng och tänkte att den säkerligen blir bättre av att vila lite, då läste vi på etiketten att den var buteljerad i maj 2011 så, tja jag vet inte. Den har ju blivit lagrad redan. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Spara och pröva!

Vuur&Vlam
Inte så mycket eld i denna. Snarare lite slött eftersläckningsarbete. Detta var en enkelspårig öl. Jag har läst på nätet om att folk fått öl från två olika bryggbatcher och jag gissar att en från december hade varit bättre. Med så lite maltkropp som denna hade så lever den högt på sin humlefräschör men den hade just vår flaska tappat. 6 poäng med en reservation för att jag tror att det finns betydligt godare Vuur&Vlam där ute.

La Binchoise XO
Detta är en vacker och spännande flaska. Armangacfat hör knappast till vanligheterna för slutlagring heller. Disig, bärnstensfärgad öl stämmer inte med min förväntning på ölen med tanke på flaskans form och design. Jag hade velat haft en blank öl men… Redan i aromen få känner man att det inte är vilken öl som helst. Spännande, lite småkonstig och tunn. Allt på en gång. Smaken är fruktig och bjuder på oväntat mycket körsbär. Sötma och svagt av alkohol vilket inte är förvånande med tanke på de 12,0 volymprocenten. Väldigt tunn kropp, låg beska och inte självskriven som en favorit. Sötman avtar i eftersmaken. Jag ger den försiktiga 6 poäng men har liksom på känna att den inte riktigt kom till sin rätt här och nu. Eftersom det är en stor flaska föreslog jag att vi skulle spara av den och dricka efter de tunga sakerna

George by Mikkeller
Soja!!! Både på gott och ont helt enkelt så är soja det klart dominerande minnet av ölen. Detta som borde ha varit så bra, enligt Ratebeer t.ex. Nåväl så är det inte alltid. Kolsvart, seg vätska som har hög viskositet. Klibbar fast vid glaset. Sniffar på den och känner alkohol, ek, kaffe och så den alsmäktiga sojan som får mig att tänka på grillat. Len, mjuk, tjock munkänsla. Härlig öl att dricka. Smak av kaffe, trä, mörka torkade frukter. Väldigt söt inledningsvis men torrare mot slutet och mera spritig och med lite maltbeska. Åså, javvist lite sälta från sojan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men 7 poäng hamnar den på. Detta även fast jag inte är helt nöjd med den. Kanske för att jag vet att andra godsaker väntar.

Cuba ser förvånad ut
Så här förvånad såg Cuba ut tills han kom på att det var fel vinkel på flaskan och att det var därför som det rann utanför.

Bourbon County Brand Stout (2012)
En legendarisk öl redan som jag faktiskt inte har smakat innan. Jag blir helt förvirrad bara jag tittade på Ratebeer efteråt. Jisses vad många varianter det fanns på den ölen. Jag vet knappt vilken det var vi drack.

Kolsvart sak med småbubbligt skum som inte överlever så länge. Stor, viniös, mäktig arom med tydliga bourbon influenser. Choklad, lite småaggresiv med sin läder och tobaksinriktning, vanilj och fruktig alekaraktär. Härlig eftersmak. Ihop med det andra som jag smakade så hamnade den på 8 poäng. Betydligt bättre än Mikkeller trots att jag bara gav en poängs skillnad. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som jag hakade upp mig på men kommer tillslut fram till att det var själva helheten på ölen. Med det utseendet och munkänslan så hade jag velat haft ännu mera att lukta på, mera russin i smaken och mera murrighet. Bra öl men inget underverk, inte denna kvällen.

Paradox Isle of Arran
Här har vi en drickvänlig öl på 15%. Det blir en paradox i sig att tycka att det är en av de bättre egenskaperna hos en så alkoholstark öl, framförallt när jag precis har dragit ned betyget hos en annan öl för att den inte hade tillräckligt med sniffarkaraktär. Det är alltså inte denna ölen heller utan denna ska njutas i klunkar. Doftar gör den visserligen, whisky, vanilj, choklad, spritighet men det är ingen komplexitetsbomb vi har att göra med. Smidig munkänsla, den är lite tunnare än jag kommer ihåg den fast det var flera år sedan och en annan batch. Distinkta smaker av torkad frukt, bröd, rostad malt, choklad. Distinkt, renodlat, drickvänligt och så kommer den lite bittra slutklämmen och städer upp i gommen. Underbart trevlig att dricka. Bra att den kom efter de andra ölen. 9 poäng till BrewDog och deras fingertoppskänsla för ekfatslagring.

Å så tillbaka till La Binchoise, skulle den falla som en sten till marken med sin tunna kropp. Nej, den bärs upp av sin fina fruktighet, den smygande körsbären och den tunna spritigheten bidrar bara till hinkabilitet utan att förstöra. Det känns som en riktigt bra öl att ha på efterfest, ja, inte själv då utan dela den mellan många. Jag höjer den till 8 poäng.

Svarta öl

 

Kung Inge – Kallebryggeriet

Kung IngeMin första öl från Kallebryggeriet! Jag dricker den idag även om jag är lite täppt i näsan och därmed inte i bästa form för att provsmaka en öl. Jag valde denna öl eftersom det pratas så mycket om infekterad öl från svenska småbryggerier. Jag har inte drabbats så där tokmycket men min tanke är att den absolut inte blir bättre av att jag väntar ett tag till med den.

Gyllene öl med en citrusaktig arom. Smaken är okej men eftersmaken är väldigt söt och har en tydlig ciderkaraktär. Tyder på en inte helt lyckad öl, på gränsen öl, inte helt i topform men visar på potential och även om jag idag bara ger den en 5:a så kan jag tänka mig att pröva den igen och definitivt är jag redo att pröva något mera från Kallebryggeriet igen.

Kallholmen Levande Ale

Kallholmen Levande AleKallholmens maltbryggeri ligger uppe i Skellefteå och brygger med stolthet enligt flaskan. Vilket bryggeri brygger inte med stolthet kan man fråga sig. 2011 startade Per Lundmark upp verksamheten med ett tjeckiskt bryggverk och Josef Krysl (Purkmistr Bryggeriet) har sedan starten varit något av mentor för bryggeriet. Men detta är alltså en levande Ale jag har prövat. Gediget engelska hantverk som drar mot Pale Ale. Skummar kraftigt men skummet dör väldigt fort vilket jag upplever tråkigt. Smörkola, fruktigt, maltig. Lätt till medelfyllig kropp med aningen grumliga smaker. Kort eftersmak med distinkt torrhet som får beskan att framträda. En helt okej ale, en öl som jag skulle ha varit stolt över om den producerades av ett bryggeri i Falköping som jag kunde kalla mitt lokala bryggeri men inget som jag skulle jaga för att komma över. 6 poäng får den av mig. Jag saknar skum, den känns grumlig och jag saknar lite beska i smaken.

Nästan februarisläppet

image

Det var tänkt att vi skulle pröva sex olika öl från februarisläppet men det kom förkylningar i vägen så två byttes ut och en kom till, personner alltså, å så satt vi där fyra ölsugna ölprovare och funderade vad som skulle drickas. Först ut blev Cantillion Blåbär som Broder Daniel hade inhandlat i Köpenhamn. En super-hajpad öl som jag aldrig ens har funderat på att försöka skaffa och eftersom jag gillar suröl och då inte minst Cantillons öl så var det lite extra spännande. Blåbär hör inte heller till vanligheterna bland ölkryddor. Den enda öl jag kommer på är Bourganel aux Myrtilles som jag har smakat. Hur var nu denna godsak, för en godsak måste det väl vara om det stämmer som det har skrivits att detta är en öl som man kan byta bort mot 10-11 andra toppenöl? Jovisst Cantillon levererar igen, underbara syrliga toner, den berömda hästfilten i aromen, kanske blåbär men definitivt en svag aning av bär men jag hade själv nog hellre sagt svartavinbär. Citronsyra, lite träfatskaraktär på den i form av taniner kanske, min känsla var sådan men det känns lite udda. Smaken stämmer väl överens med aromen även om mycket av hästfilten försvinner. Slutordet får bli, Syrligt och Gott! 9 poäng men det är för att det är en god lambik, inte för blåbären.

Där efter gick vi på två öl från Marbäcks Bryggeri i närheten av Ulricehamn. Ett bryggeri som jag tänker försöka besöka under mars månad. De har ingen gigantisk produktion som bryggeriet har och det lilla som kommer in till Systembolaget i Ulricehamn försvinner lika snabbt ut genom dörrarna. Vi prövade först Kapten Olle som är en helt okej lageröl med frisk karaktär. Maltig och med en humlekaraktär som får mig att gissa på tysk ädelhumle, ingen dms eller smörkola. Oväntat mycket sötma, brödig smak medium beska och halvlång eftersmak med försiktig beska. Den hade halt kunnat varit lite högre för att inte ge ölen en så tung gump. 6 poäng

Sméa Kalle är två snäpp bättre. Rökig islaymalt enligt flaskan men jag undrar jag. Port Ellenmalten går nog åt på ön tänker jag. Rökig malt har säkerligen använts och rököl blir det. Diskret bokkaraktär på röken snarare än torvmosse. Om jag fick råda över receptet så skulle man öka på kroppen. Själva röksmaken klingar av mot eftersmaken och bidrar till ökad drickvänlighet. 8 poäng gav jag den.

Som öl nummer fyra korkade vi upp Hornbeers Julehumle och humle finns det helt klart i den. Grapetoner, fläder, friskt och fräscht och Herr P. drog lätta suckar av förnöjsamhet. Smaken levererade dock inte mycket i humlebeska. Jag som gillar humlearom men inte allt för beska öl blev glatt överraskad men jag kan förstå om andra blir lite lätt missnöjda. Desto mera sötma och fruktighet i aromen och väl i eftersmaken kommer humlebeskan som en riddare på sin vita springare. Inte alls illa tycker jag och jag skulle gärna pröva den till mat, kanske en gryta med koriander och kokosmjölk. 8 poäng.

De Ranke Hop Harvest 2012 lovade mycket när man tittade på flaskan, etiketten och det vackra vita skumet. Aromen hade många bra tendenser med en frisk humledos, lite belgisk touch men sedan dog det hela. Det fanns inte tillräckligt som backade upp humlebeskan utan ölen blev allt för enformig och tråkig. 5 poäng gav jag den.

image

Tillbaka till Danmark och Hornbeer som börjar segla upp ett favoritbryggeri för min del. Detta sagt som en lite poängvarning från min sida eftersom det är lätt att vara lite överentusiastisk och generös med poäng till favoriter. Black Magic Woman är en underbar imperial stout. Kaffe, sötma, värmande alkohol och lite cacao. En skön inbjudande arom. Som vanligt är med imperial stout inbjuder aromen till att tillbringa en ansenlig tid sniffandes på ölen. Bränd malt i smaken, en sötma som tilltar och en relativt kort eftersmak. 9 poäng får den av mig, den skulle vara lite mera komplex i smaken får att ta det sista steget.

Efter detta ringde jag min fru och bad henne dröja 20 minuter med att hämta mig och så korkade vi upp en flaska Tokyo* Även denna var inköpt förra året i Köpenhamn av Broder Daniel. Vackert skum och en underbart viniös arom. Fruktig, melass, ektoner, mäktig öl utan att det blev hög viskositet på ölen. Jag älskar dessa tunga, alkoholstarka saker, jag bara önskar att de kom i nip-bottles. 18,9 cl räcker gott åt två, tre personer. 10 poäng får den av mig.