Mariestads Emmer Porter

Jag har fått ett Varuprov av Spendrups, Mariestads Emmer Porter. Passar bra att skriva om en torsdag som denna.  Mariestads Export är inte en öl som överraskar och stimulerar fantasin. Den förflyttar mig inte i rum som en Full Sail från Galway Bay Brewery, inte som en Traquair House Ale. Inte heller i tid som både en Smithwicks eller en Chimay Blå gör. God och välbrygd men lite för normal-tråkig således.

Fast snygg reklam gör de. Både den ”vanliga”, jag tänker på bilder med lädersoffor, sköna kustbildet och slogans om livsnjutning men även specialbrygderna ”Den stora smakresan”. Hittills har jag inte smakat de olika specialbryggderna men jag har titta på filmerna. Man måste givetvis ta allt med en nypa salt. ”-Även denna resa kommer att resultera i några spännande brygder och precis som tidigare kommer de att ha en tydlig klassisk prägel, och grunda sig på klassiska ölstilar. Detta med respekt för den långa bryggtraditionen som Mariestads-öl står för, säger bryggmästaren själv.”

Ölen, Emmer Porter ska ta avstamp i baltisk porter, men är oväntat torr för detta. På så vis kommer både röken och de rostade tonerna fram fint. Rökigheten och vetesorten emmer är en hyllning till bryggmästare Bengtssons hemö, Gotland. På filmen ser man hur han själv röker malten. Det går ju bra när man bara ska göra 2500 flaskor. Soja, tjära pch en hög beska, detta är ingen helt enkel öl. Allt annat än normal-tråkig alltså. De spännande anspelningarna på historik och geografi med emmervetet är trevliga. Emmervete är en gammal spannmålssort som började odlas för 8000 år sedan och som man trodde var utdöd innan man på 1960-talet hittade den hos en bonde på just Gotland.
Detta var alltså den fjärde smakresan, ångbåten Juno, ostindiefararen Götheborg, ånglok på inlandsbanan och nu flygtur med DC-3an Daisy. Hoppas Spendrups fortsätter med detta men med ett pris på 229 kr (via beställningssortimentet) så nöjer jag mig nog med att titta på Youtube. Fast om jag får önska lite till så vore det att Spendrups gjorde mer av den, i vanlig flaska, till normalare pris. Som de gjorde med Mariestads Porter för flera år sedan

Egenhändig porterfestival

pint-of-plainEn kväll som denna när hela Göteborg (okej, kanske inte hela) förlustar sig på porterfestivalen så passar jag på att dricka en Carlberg och skriva några rader om min egna portervecka.

Även i år missar jag PDAs porterfestival och inte heller blev det något besök vid Bishop Arms Järntorgets portervecka. Istället fick jag för mig att dra igång en egen portervecka vilket var en riktigt trevlig sak att göra. Jag har en stor förkärlek för dessa mörka drycker, det är något speciellt med dessa Pints of Plain som Flann O’Brien så vist uttryckte det.

Veckan höll på att börja starkt alkoholmässigt genom att jag plockade fram en burk från förra sommaren som stått i källaren sedan dess. Jag menar, burköl är ju aldrig särskilt starka, speciellt inte burköl från Carlsberg, eller hur det nu var jag tänkte? I alla fall inte lika vist som nyss nämnde O’Brien för Carlsbergs Porter är en Imperial Stout på 8,2% så den fick vänta och istället blev det en av förra årets julöl som fick inleda skåpsrensningen (också en ursäkt för att ha en portervecka)

Thornbridge Smoked Winter Porter var en försiktig rökig porter som bjöd på lite torkade frukter, lite chokladtoner. Inte alls tung, inte mäktig utan rätt så vardagsaktig. Vad som skiljer den från Beadeca’s Well är jag osäker på, om det är något alls som skiljer sig eller om det bara var ett sätt att få in den i Julölssortimentet? (6 poäng) Detta var den 28 oktober, en onsdag, helt utan större anledning en bra startdag för en portervecka
Torsdagen bjöd på en annan kvarleva från förra årets Danmarksvisstelse var Jyske Bryghus Viva la Vida In Riga. En baltisk porter som var mera intressant att ta med som ursäkt för att nämna denna öltypen än vad den var god. En baltisk porter ska vara en porter med renare, mindre fruktig karaktär. Anledningen till detta är att man i dessa öl har övergivit överjäsningen till förmån för lagerjäsning. En slags mellanform mellan porters och swartzbiers. En okej öl men inte mera (5 poäng)

På facebook så publicerade jag om porterveckan direkt och fick då lite inspiration i kommentarerna där Tobias Falk skrev om Valsviken vilket fick mig att öppna en flaska Smörpundet Porter. Denna milda, mjuka skapelse visade sig kanske ha stått lite för länge i min källare. Markerat choklad i aromen får mig att smälta men lite tunn kropp och vissa pappiga smaker den mörka malten till trots. 8 poäng fick den trots detta. Smörpundet är en riktigt bra öl och bäst hittills i porterveckan.

fredagen så klämde jag till med en hembrygd Imperial Stout och det är inte så intressant för er att höra om eftersom ni inte kommer smaka den men jag kan sammanfatta med att jag väntar med spänning på att Wifetrap Brewery kommer med en Imperial Stout i sitt sortiment. Det var nämligen Jonas Eriksson som hade bryggt den.

Lite årsfärsk öl var det dags för på lördagen. En av de öl som jag fick med mig hem från Cornwall i somras. Just denna, Cornish Crown Porter, kom från Penzance och var helt okej om än lite obalancerad i sina smaker. Massvis med vanlijtoner, lätt metalisk, härlig textur på den och en underbar eftersmak bar upp den till 6 poäng, kanske 7 poäng. En öl jag gärna kommer titta efter fortsättningsvis igen för att så hur den utvecklas.

Söndag är vilodagen och även jag vilade den dagen. Ingen porter alltså.

Måndags porter var Mohawk Blizzard, en imperial porter och här står jag mig slätt i mina försök att reda ut skillnaden mellan en imperial porter och en imperial stout. Stout ska vara torrare i min defintion än en porter medan en imperial stout per definition har en viss del restsötma. Detta var en öl från 2013 och överlägset den bästa hittills denna veckan. En långsam, segstartad efterbeska som lyfter denna ölen över de övriga. 10 poäng får den av mig. Komplex, sötlakrits i aromen blandas med spritiga toner, kaffe, vanilj, bränt socker. Maltig smak, helgjuten med kraftig kropp, bra balanserad med beskan. Smaken bidrar att bygga upp det crescendo som eftersmaken ger ölen. Underbart!

Fast det är klart, tisdagens Slottskällan Imperial Stout är alltid SIS och den kommer för alltid ha plats nummer ett i mitt porter/stouthjärta så jag ger den 10 poäng redan innan jag har öppnat den. Ett självklart val av öl för att avsluta denna portervecka som är något jag gärna gör om igen.Bardisken hos Partizan

Prolog: Hur kan man avsluta en porterveck dagen innan Internationella Stoutdagen? Kanske för att det borde vara skillnad på porter och stouts? Nja, nä, det är det faktiskt inte i praktiken. Svaret är helt enkelt att jag inte hade koll men man kan ju alltid reparera sina misstag. I mitt fall blev det med Partizan FES, en bra öl att hedra porters ursprung med. Partizan som är ett av de bästa Londonbryggerierna, den bryggarstad där portern utvecklades under 1700-talet.

Bryggeriaktiebolaget Nya Victoria

Nya Victoria logoJag har inte skrivit så mycket om bryggeriprojektet så det kan väl vara hög tid att dra historien så långt som den har kommit. Givetvis inte så långt ännu men ack så betydande för mig. Jag kunde inte låta bli i fredags utan åkte ner till det blivande bryggeriet och satte mig och arbetade vid datorn en stund och framförallt drack mitt förmiddagskaffe där. Det kommer bli många sådana stunder under det kommande året. Ikväll har jag haft första provningen i Victorias namn, det kommer bli många även på detta.

Hur började då det hela? Man skulle lätt kunna tro att detta är något jag drömt om under många år men så är inte fallet och det finns många skäl till detta. Ett stort skäl är att jag gillar hängslen och livrem. Jag vill ha kontroll på det jag gör och jag vill inte riskera allt för mycket. Det får gärna vara lite okänt och nytt men det ska inte riskera något och ett bryggeri som jag har sett det innan är en riskfylld satsning som bäst görs av en företagare. Givetvis handlar ett bryggeri om att brygga god öl men det handlar också till väldigt stor del om att driva ett företag och det har jag aldrig haft någon lust till. Jag har heller inte någon övertro till mitt egna bryggande. Om man har bryggt lite öl hemma, lyckats hyfsat i några hembryggartävlingar och får en massa beröm av sina vänner och bekanta så är det lätt att tro att man kan brygga öl. Men det blir ganska stor skillnad när man plötsligt ska kunna återupprepa sina bryggder, man ska brygga ofta och det är inte bara att köpa en ny slang eller jäshink om man börjar misstänka att det sitter någon liten infektion någonstans. Hembryggning handlar ganska ofta om att hälla och transportera med hävert medan bryggeri handlar om pumpar och transportörer vilket jag inte kan något alls om. Dessutom finns det alltid något att pyssla med på ett bryggeri, någon koppling här eller där som behöver bytas gissar jag. Så om man nu är mindre praktiskt erfaren och behöver betala för allt då drar pengarna snabbt iväg och risken blir direkt ännu större. Dessutom så handlar bryggeri om väldigt mycket städning, rengöring, diskning o.s.v. De där glamorösa stunderna bakom en monter på en mässa är… vänta nu, glamoröst och mässa är inte två ord jag förknippar med varandra numera.

Så, kom igen nu, med all denna skepticism. Hur började det egentligen. Det började med en ölprovning som jag skulle hålla i juni 2014. Med någon vecka kvar frågade Staffan, värden för provningen om jag skulle ha med några hembryggda öl. Han har länge tjatat att jag borde starta bryggeri, mest för att Falköping ska få nytta av min fantastiska kunskaper (hans ord inte mina).

– Det vore bra om du gjorde för de här personerna vill investera i ditt bryggeri!

Mitt bryggeri? Jag ska inte ha något bryggeri ju men det ena leder ofta till det andra och vi beslöt att vi skulle träffas igen efter sommaren och det har vi gjort. Sakta men säkert har vi hittat en bra konstellation med 15 aktieägare. Inom gruppen har vi många kompetenser och täcker det mesta av kompetensbehoven för ett nytt bryggeri. Elektriker, bokhållare, grafiskt kunnig, kyltekniker och viss bryggarerfarenhet i form av en handfull medaljer från hembryggar-SM. Inte minst Hjalmars totalseger även om den är några år bort. Det är inget stort projekt ekonomiskt utan vi bygger hela affärsidén på att Falköping kommer att stötta oss och att så kommer bli fallet får vi ständigt bekräftelse på. Många vill gärna ge oss en hjälpande hand, eller en dörr, ett skåp, lite byggmaterial.

Vi har nu hittat vår lokal, en källarvåning på Mossvägen som vi hyr av FEAB. Den framtida planen i grova drag är att vi först renoverar lokalen, säkrar upp den och anmäler till MÖS och skatteverket för tillstånden. Sedan kommer den mest kritiska punkten i planen. Vi har som sagt spridda kunskaper inom gruppen men ingen av oss har hittills byggt ett bryggverk men det är nästa del av arbetet. När detta bryggverk är färdigt, funktionsdugligt och intrimmat kommer vi att släppa in hela Falköping. De som vill kommer att få möjligheten att investera i bryggeriet som ett sista steg i att få ett lokalt bryggeri, ett bryggeri som alla Falköpingsbor kan vara stolta över. Skôj va?

Coppersmith’s White IPA

Coppersmith's-White-IPA_800
Foto: Coppersmith’s

Ölrecensioner kan vara flödiga och fylliga eller korta och koncisa. Skulle jag försöka mig på det senare om Coopersmith’s White IPA så blir det något i stil med fantastisk arom men mindre bra smak men då blir det lite kantigt och orättvisst. Detta är nämligen inte en öl med mig (eller min fru, absolut inte min fru) som målgrupp. Vete IPA skvallrar i sig lite om ölen, en ljus, halmstråsfärgad, som börjar med ett stort härligt vit skum. Aromen är fylld av lätta, förföriska sommararomer. Citron, fläder och friskhet (skön benämning på arom tycker jag). Lätt kropp förstärker intrycket av att detta kan bli en öl med bättre försäljning under sommarhalvåret. Sedan kommer detta med att det inte är en öl för mig, mycket beska som gör ölen en aningen enkelriktad och lätt tråkig. Det som doftade sommar, klarblå himmel, glada barn och en smakrik fetaostsallad till lunch blev till en surmulen dag, fylld av måsten samtidigt som barnen ville åka och bada och man slänger fram snabbmakaroner. Ahh, jag ska sluta försöka vara poetisk och istället klargöra att det absolut inte är en dålig öl, bara inte en öl i min smak. Ska man lyfta fram något mera så är det en lätt jästig smak, lite vegitativt i beskan. Om denna skulle hamna på hyllorna i Falköping så kanske det skulle slinka ner någon enstaka under sommaren, framförallt som grillningsöl, alltså den öl som man dricker medan man grillar men finns det Jaipur (för aromen skull) eller Eskilstunas Moderna Veteöl att köpa så skulle jag hellre välja dessa. 7 poäng får den.

Den här ölen finns som ordinarie hos Systembolaget sedan 2 mars. Jag kan bara tänka mig glädjen hos Coppersmith’s när de fick veta att de hade vunnit lanseringen. Bättre start kunde knappast bryggeriet ha fått, cirka tre månader hade de varit igång då. Flaskan jag provade var ett varuprov.

Kloster SISIgår, för klockan har passerat midnatt, hade Gröna Husets Ölsällskap träff och då dracks det inte helt oväntat öl. En del punch också för huvudrätten var ärtsoppa och då hör det till att man dricker varm punch. Varför vet jag inte men gott är det! Gröna Husets Ölsällskap består av människor med olika (öl)bakgrund och intresse. Några är mera med för det trevliga i att träffas medan andra är inbitna ölnördar. Själv var jag inte alls inblandad i träffen mer än som gäst fram till torsdags förra veckan då den som ansvarade för träffen ringde och frågade om jag som vanligt fixade ölen. Vad så vanligt svarade jag, jo det brukar du när vi är hemma hos mig svarade han. Brukade, det har hänt en gång innan! Vad gör man då med kort varsel? Jo man gräver lite i sin ölkällare och man botaniserar på Systembolagets hemsida. Det gnälls en del över sortimentet hos Systembolaget, att det inte är så bra men om man jämför med andra segment i en stad som Falköping, segment som choklad, trälister eller klätterutsrustning. Det finns Lindts choklad eller Malmöchokladfabrik att välja på typ!. Trälister, gå in på Cheapy, Xl eller Coop, kolla om du hittar en golvlist med 15 cm höjd? Knappast troligt och klätterutrustning, vem behöver det i Falköping. Ingen är ju intresserad av det…. men bärs, det går alltså att snabbt få hem öl som blir en intressant provning för de flesta människorna utom de mest inbitna och de mest inbitna hade nog tyckt att en vertikalprovning med Slottskällans Kloster hade funkat bra.

Det vi började med var Duvel, som en välkomstöl så funkar den fantastiskt bra. Folk behöver inte koncentrera sig, man kan sitta och prata om ditten och datten men sedan gick vi in på Slottskällan Kloster i tre olika varianter. Mycket intressant, inte minst eftersom folks minne är så dåligt och för fyra år sedan satt vi hos Grannen och provade Kloster ’06-’07-’08 med ungefär samma folk skulle vi prova om två av dessa öl. Även denna gång kom vi fram till att ’08an är en speciell årgång även om 3/12-delar av oss hyllar den medan resten dissar den, enkelt uttryckt. ’07an var dock ersatt med 2012 års variant av Kloster. Jag vet inte om det finns en senare bryggning men jag har ingen i min källare. Detta tycker jag är otroligt synd, att få köpa en öl flera öl i rad, lagra det i sin källare och sedan ha ölprovning med sina vänner borde vara inskrivet i de mänskliga rättigheterna. Nu är det inte detta utan helt upp till kommersiella makter, dessa makter är tämligen enkla att påverka. Kortfattat, om vi är tillräckligt många som vill dricka Kloster (om än under annat namn) så kommer det att kunna ske. Det gäller bara att vi visar det. Ett bra sätt är att beställa en hög Slottskällan Imperial Sotut. Det är nämligen en annan öl som jag har i källaren. Själv passade jag på när jag kom hem att lägga årets beställning på tio flaskor. Nästa år har jag tioårsjubileum. Jag missade nämligen att beställa förra året så jag kommer att sakna 2013. SIS känns som en svensk klassiker, vore grymt synd om även den försvann.

Modern Veteöl – Eskilstuna Ölkultur

Modern veteöl är en hejdundrandes skön öl. I sin slogan skryter de med att de brygger för både kropp och själ. I denna sommarfriska skapelse som ligger på måttliga 4,8% då finns det inte mycket kropp men massor av själ. Härligt stringent syra, friska citrusfruktiga aromer. Enligt etiketten ska det dofta krusbär, citron och citrongräs, okej då, kör för detta. Fräsch var ordet sa Bull. Riktigt blek vit färg och lätt jästig karaktär i smaken som smyger upp. Eftersmaken är kort med lite mera markerad beska. Hög sommarfaktor på denna ölen men jag kan glatt tänka mig att börja dricka den redan nu till fredagskvällens entrecote, klyftpotatis och bearnaisesås.

Okej då, lite jobb blev det

Torsdagskvällen var det stor debut för mig. Efter dryga tio år av ölpratande i Sverige och inte sällan då om Brittisk öl och ölkultur så var det dags mig att prata svensk öl i England. Föreläsningen skedde hos By The Horns i deras mysiga, okej mysig kanske inte är ordet men genuint icke överarbetade bryggeritapp. Stort tack till Chris och Alex eftersom det var de som skötte det verkliga arbetet med kvällen, disken. Ett tjugotal ölskribenter och bryggare hade tackat JA till evenemanget men lite svinn får man räkna med så tillsammans med mig och mitt resesällskap så var vi 18 personer där och drack öl under rubriken Taste of Gothenburgh. Öl från fyra bryggerier, åtta sorter och två liter av varje. Sexton liter öl i resväskorna till London, det kändes lite kul bara det. Kul men samtidigt otroligt nervöst. Tänk om min väska (som innehöll ett par byxor och sedan öl) kom bort? Det är inte lätt att ha ölprovning om man inte har ölen med sig :-) Givetvis är man nervös över ölen när man åker hem men…

Poppels ESBHur som helst, ölen ade vi med oss och det var riktigt roligt att stå framför den här gruppen. Några av skribenterna har jag följt en längre tid som t.ex. Josh och Per på The Evening Brews medan andra var helt nya bekantskaper som t.ex. Melissa Cole. Trots sina 11000 följare på twitter, utnämnd av Channel 4 till ”one of the Most Powerful Women in the Drinks Industry ” o.s.v. så hade jag missat henne innan men det kan bero på att hennes fokus är betydligt bredare än London och öl där.

Roligt att ha bryggare där också för även om jag respekterar många ölskribenters kunnande så ger det liksom en extra dimension och vikt till orden. När Ben Turley (Beavertown) klämmer ut sig ett ”de har nog jäst den för varmt” så lyssnar jag gärna lite extra. (Vi som ska på Öl och Whiskymässan i Göteborg får chansen att dricka lite av deras öl samt att Bloody ‘Ell kommer på bolaget i maj)

Över till ölen

Jag delade upp provningen i tre flighter samt lite mellansnack likt en självgod rockmusiker. Vissa likheter mellan pausen mellan ölflighterna och den paus som uppstod när man byte band på scenen på Druvan i Norrköping fanns. Stökiga likheter men då ryckte By The Hornsgrabbarna in och servade folk med lite mera öl så det löste sig.

Först ut var Dugges Avenyn Ale, Poppels Brown Ale samt deras Extra Special Bitter. Det är ingen mening med att hymla att jag kände mig lite vilsen när Avenyn Ale inte fick det beröm jag tycker den är värd. Inte någon sågning vid fotknölarna och enstaka positiva röster men i generella drag en allt för snäll öl. Hoppsan, så tycker inte jag och jag är glad att den numera är ordinarie på Bolaget. Poppels ESB rönte ett liknande öde men mera välförtjänt medan mina åhörare var mera överens med mig om att Poppels Brown Ale är en riktigt bra öl och sedan gled prat in på vad en Brown Ale är egentligen. Våra erfarenheter i Sverige är ju inte så stora ännu.

Per, Josh, Nat och Ben i nakgrundenAndra flighten var Dugges High Five, Beerbliotekets DIPA Nelson Sauvion samt Poppels APA med den senare som klar favorit. Renjäst, trevligt bett utan att bli för mycket käftsmäll, välbalanserad, fin arom. Lovorden, om inte haglade så duggade i alla fall tätt för att använda för staden lämpliga liknelser.
Avslutningen blev svart givetvis med Ocean Arbetarporter och Beerbliotekets BIPA. BIPA är inte en helt övertygande ölstil men denna var vi överens om höll bra kvalitet. Lätt, fräsch som ipor ska vara men ändå det tunga. Själv gillar jag svartavinbärsaromen hur bra som helst. Oceans Arbetarporter har jag druckit många gånger på Järntorget och då från fat. Jag är inte helt säker men jag tror att det var första gången på flaska men den var sig lik. Många med mig höll den högt även om några tyckte att den hade lite för mycket tunga alkoholer.

Summerar jag ihop det så var det riktigt roligt att få vara ambassadör för svensk öl för en kväll. Jag hoppas att få göra om det flera gånger i framtiden. Om nu någon från något bryggeri läser detta så hör gärna av er om ni vill att jag ska presentera eran öl i England.

 

Julöl från den elektriska systern

Electric Nurse har två julöl med i årets släpp och Dugges själva har tre julöl med i släppet, gisses vad trötta de borde vara på julöl. Vi skippar krussiduller och eftersom det inte ens är första julölen för året så hoppar vi diskussionen om vad en julöl är och koncentrerar oss på smakerna.

Electric Nurse Christmas AleElectric Nurse Christmas Ale
Det kommer att bli en frisk jul i år. Möjligen tre, fyra minusgrader, lätt molninghet men mestadels sol. Promenad i skogen där den stigande dagstemperaturen får granarna att släppa lite aromer. Väl hemma väntar en liten men välgenomtänkt julmiddag. Traditionsbundna smaker men utan julbordets dignande överflöd. Mera balans utan allt för mycket långdans. Gottebordet väntar med rostade mandlar, kanderade apelsinskivor och lite fundge. Brasan till trots så sitter vi inte uppe så länge utan knyter oss i tid för att orka med julotan. Allt om man nu ska spå den kommande högtiden i ölen. Vänta nu, är det kanske kaffesump som ska användas och vid nyåret? Tja, jag hoppas ni fattar vad jag menar med ölen. 8 poäng, nästan nio med tanke på den vackra färgen. En mycket vacker öl för julen. (Översättning: Arom – Försiktig humle men frisk, lätt sötma, aningen murrig humlearom, exotiska frukter samt lite grankänsla. Smak – Mjuk, karamell, brödig, Medium kropp och en växande eftersmak)

Electric Nurse Underbar JulElectric Nurse – Underbar Jul
Ibland borde man verkligen inte läsa etiketten innan man provsmakar för man bygger in så mycket förväntningar. Underbar Jul, Vinterporter, grå etikett med snöflingor. Själv tolkade jag in fyllig kropp, sötma, tyngd, torkade frukter, värmande alkohol. Att jag var helt fel ute gav alkoholhalten, 4,2 %vol visserligen en fingervisning om. Innan den första besvikelsen hade lagt sig så hade jag fått mig ett gott skratt, jag bjöd frun på ett smakprov och hennes grimaser vid lite beskare, tunna öl, speciellt med rostad karaktär är roliga. Var hon fick askfat ifrån vet jag inte. Jag tycker att choklad låg betydligt närmare.
Vi har att göra med en lite enklare matöl med lätt rostade toner och tydlig chokladarom. Känns mera schwarzbier än porter med sina rena klara toner. Lätt kropp och med en efterbeska som bygger upp. Detta är ett öl som man absolut ska ha mat till. Jag fick denna flaskan som ett varuprov men i slutet av november ska jag prova den igen, den gången till mat. Nu fick den 7 poäng.

 

Öl från Marbäcks Öl

Jag skrev om Marbäcks bryggeri för ett tag sedan. Dags för lite öl från dem. De har alltså en liten men naggande god samling öl med Kapten Olle och Sméa Kalle som lättillgängliga via Systembolaget. Ev. kommer även Löjtnant Malcom snart igen om de får ordning på den. De gör även en öl för vardaglighandeln som rätt och slätt heter Marbäcks 3½ och en Hyttpilsner till Glasets Hus i Limmared som tillverkar deras ölflaskor.

Marbäcks 3½Marbäcks 3½
Det är inte lätt det här med etiketter men i min bok vinner denna inga tävlingar. Informativ och drag av det Japanska men inget som tilltalade mig. Då gillar jag deras Smea Kalle betydligt bättre, etiketten alltså så låt oss istället gå till innehållet.
Mörkt rostfärgad, aningen disig med karamellig, fruktig karaktär. En tydlig bitterkänsla genom sin mediumdos av humle. Smaken är lik aromen med medium beska som bli aningen skarp på slutet. Russin, torkad frukt men även mera klassisk fruktighet. Inte illa på något vis men en lite ”jästig” ton som inte passar in drar ner betyget till 7 poäng men detta är en öl med potential. Bra karaktär för en 3,5% öl, detta är något som borde finnas på den lokala ICA här i Falköping.

Hyttpilsner från Marbäck
En mörk lager med rökkaraktär från whiskymalten enligt flaskan och visst är den både rökt och mörk. Heller upp med stort skum och sniffar in rök, lite rök och mera rök utan att den blir riktigt jobbig. Inge slag i ansiktet men inte heller undanskuffat. Jag blir lite förundrad över valet av öltyp från Glasets Hus men tanken med röken är att påminna om lite hyttkänsla. Bara sillen som saknas.
Det är en öl med beskedlig beska, lätt syrlighet och kort eftersmak. Röken kommer med hela tiden med lite mera beska mot slutet. Elegant, inte alls illa, glad över att ha en flaska till som jag ska blindprova mot Malakias men jag är ganska säker på att den lille mordbrännaren vinner.
Lite för endimensionell, trevlig eftersmak. Ger den 6 poäng

Äntligen Englands bästa öl

Sex svarta ölAtt man påverkas om man vet innehållet i ett glas när man provar tycker jag är en självklarhet. Detta gäller oavsett om man kan mycket eller lite om dryck. Formspråk på etiketter, flaskans form, färg på drycken, pris, hype, marknadsförning m.m. påverkar alltid. Inte alltid positivt eller negativt men alltid blir man påverkad. Och med mina två ”finaste” öl i källaren ville jag vara extra försiktig. Jag ville veta om jag verkligen tyckte att de var lite bättre än andra öl oavsett om jag visste om vad det var i glaset. Det handlar om en flaska Good King Henry och en flaska Good King Henry Reserve från Old Chimney Brewery. Jag har försökt pröva dem två gånger tidigare med ett lite tillkrånglat upplägg. Många öl framplockade, en opartisk person lottar vilka öl som ska provas och serverar. Följden blir att man inte ens vet om GH kommer med vilket den inte gjorde varken den ena eller andra gången så nu fick det bli ett klassiskt upplägg men åtminstone halvblint.
Kosacken, Samuel Smith Imperial Stout, Laggunitas Cappuccino Stout, Courage Russian Imperial Stout och så de båda två kungavarianterna då stod upphällda och jag gav mig in på att sniffa, smaka och njuta.

Glas 1:
En chokladig och murrig arom med mycket kaffe i eftersmaken. En hel del viniösa toner och väldigt trögflytande. Lätt syrliga toner. 9 poäng (min gissning – Samuel Smith, rätt svar – Good King Henry)

Glas 2:
Något mera opac i färgen. Lite lättare och mera fruktig. Körsbär, röda frukter. Smaken var också fruktig mn mera drag åt äpplen. Syrlig smak och lite tunnare öl. Spännande, annorlunda och riktgit utmanande. 8 poäng (min gissning – Good King Henry Reserve, rätt svar – Samuel Smith)

Glas 3:
Man skulle lätt kunna beskriva den här ölen med ett ord, KAFFE. Massor av kaffe, lätt toner av bränt gummi också, rostad beska som ligger lite utanpå också. En tung öl som känns lite ansträngd. Skulle må bra av att harmonisera mera. 7 poäng (gissning – Lagunitas, rätt svar – Kosacken)

Glas 4:
Rödaktig tunn färgnyans. Mycket bubbligare munkänsla. Mera beska, lätt gräsig. Tydliga amerikanska drag i denna ölen. Brända toner, lätta kaffearomer i doften men sedan försvinner mycket av kaffekänslan. 8 poäng (gissning – Kosacken, rätt svar – Lagunitas)

Glas 5:
Whoow, lugn still öl, komplex smakbild med en massiv arom. Kaffe, mörk sirap, lätt brödig, lite humle, allt i en fin harmoni. Lite mera kaffe i eftersmaken. Underbar smuttaröl men även ett alternativ till efterrätten. 10 poäng (gissning – Courage, rätt svar – Courage, äntligen ett rätt svar)

Glas 6: Mycket svart öl med mild krämig arom. Bärig (vinbär), dadlar, spritig, mörk choklad, touch av soja. Mycket fyllig initialt och lite tunnare i eftersmaken utan att bli vattning på något vis. Kvällens bästa öl utan att tveka 10 poäng till den (gissning – Good King Henry, rätt svar – Good King Henry Special Reserv)

Summerar ihop kvällen med ett enkelt konstaterande att jag inte var särskillt bra på att gissa ölen. Jag trodde liksom att Lagunitas borde vara den mest kaffedominerade ölen, kul att jag faktiskt gillade Good King Henry och synd att det är lite jobbigt att få tag på den. Samuel Smith är värd att drickas igen och även Kosacken kommer få en andra chans någon gång.