Saltaire NO.5 – tillbaka i stoutdrickande

Går tillbaka till stoutdrickandet, dock inte en irländare utan en en tvättäkta Yorkshirebo. Visserligen från västra York men okej, vi säger Yorkshirbo om den. (Tur att det är väldigt få britter som kan läsa svenska men jag menar inget alls utan svamlar bara)

Saltair är ett av de bryggerier som Jorvik Estate har försett oss med och mest spridning har Titus, deras bitter fått men nu är det NO.5 som gäller. En enkel, lätt stout som inte gör något större intryck. Den slinker ner med sin lätta kropp, tydliga kaffetoner men inte överväldigande. En helt okej matöl. Inte pjåkig men om jag skulle välja den från pump på en pub så vore det för att a) det inte finns något roligare eller b) för att få dricka något från Saltaire för deras Titus (https://www.systembolaget.se/produkt/ol/saltaire-titus-5355001/) och Best Bitter (https://www.systembolaget.se/produkt/ol/saltaire-best-5354801/) är båda bättre öl enligt mig. Vad tycker ni andra? Hur som helt, ett bra skolexempel på en stout enligt den Karlströmska definitionen.

O´Haras stout

Okej, dags att dricka en öl och pröva mina lite nyformulerade, högst personliga, men inte helt tagna ur luften indelningar av denna otroligt goda ölklass porter. Valet föll på första bästa flaska i hyllan och det var O´Haras Stout. Vad levererar denna, står det upp mot min tanke om att den ska vara torr, tydligt rostade toner, mera kaffe än choklad. Inte så fylligt, tydligt fokus på hinkabilitet.

Jodå, absolut att detta är en stout. Rejäl svärta i färgen, vitt skum och mycket rostade toner med kaffe som dominant i aromen. Lätt kropp men kraftiga, stora smaker. Det här är Fuller’s London Porters motsats, detta är torrt, krispigt, rostat och smak av kaffe, London Porter är mjuk, len och chokladig.

Jag minns att när jag drack denna första gången för typ 10 år sedan så upplevde jag den klart bättre än de välkända märkena Guinness Draught, Murphy’s Stout eller Beamish Stout. Det intrycket stämmer fortfarande enligt mig.

Dags att ta bladet från munnen – så man kan dricka sin öl

Dags att prata om elefanten i rummet. Fast jag är inte säker på att det är en sådan elefant i rummet numera utan mera som en björn eller en stor hund kanske. Jag pratar om ölstilar i allmänhet och detta med Stout, stout, stout! och stout? Kasta in porter i det hela och det kan knappast bli mera förvirrat. Jag anser att det är rätt och riktigt att prata om olika ölstilar, de har ett historiskt sammanhang och de har en nu tid. De ska inte styra bryggandet utan fungera som en kommunikationskanal till konsumenten. Står det pilsner som kan man som öldrickare förvänta sig att inte få en öl med syrliga, brötiga smaker. Lika så måste man komma ihåg att öltyper är något som vi människor hittar på för att försöka skapa ordning i vår värld. Anledningen till att vi pratar om Pale Ales, Kölsch, Amber ale är för att vi vill ge en koncis och kortfattad beskrivning av en öl. Genom att dela in världen i kategorier blir det lättare förstå.

Dags för en porter till

För att förstå Stout så kan man antingen backa långt tillbaka i tiden, typ 1400-talet, 1500-talet eller så backar man bara 25 år tillbaka. Hur man än väljer att göra så är det bra att komma ihåg att ett bryggeri får kalla sina öl precis vad marknadsavdelningen vill och har så gjort också. Börjar vi med vår närtid så har det varit så mycket sammanblandning, missförstånd, gissningar, mytspridning (undertecknad är definitivt skyldig) och så inte minst ett okunskap kring historiken. Man har helt enkelt döpt sin svarta öl efter vad man tyckte lät bäst. Ibland med utgångspunkt för något man har smakat från andra bryggerier.

Ursprungligen var ordet Stout något som signalerade en sturskare, starkare, kraftigare öl oavsett typ. Stout Pale Ale, Stout Mild gick lika bra som Stout Porter. Med åren så ändrade sig uppfattningen, porter var ofta den starkare varianten medan stout var den lite svagare. En annan skillnad var utjäsningsgraden som var högre hos stouten, inte minst i Guinness tolkning av stilen. Därmed en torrare öl, förstärker man den känslan med rostat korn så blir skillnaden tydlig men det är fortfarande ingen distinkt gräns.
Porter och stout ligger alltså i samma härad, små skillnader och för min del kan man få blanda lite som man vill fast personligen väljer jag att sära när det kommer till graden rostade toner och sötma. Stout var helt enkelt en variant av porter. Det faktumet indrar inte att vi gör en skillnad numera.
Ska man nu klura till det hela så har vi havrestout och milksstout. Med havre eller laktos i drycken så får vi nya smaker och annan munkänsla. Det går säkerligen bra att ha i båda två ingredienserna i en porter likväl som en stout men jag kan inga Milk porter eller havre porters. Vill ni ha flera exempel? Ostronstout!

Finns det inga exempel med varianter av porter? Robust porter och brown porter. Här kanske man kan göra sig en gradskillnad ihop med stouten. De lite bittra rostade tonerna i en brown porter är väldigt låga, lite mera hos en porter, ytterligare lite till hos en robust porter för att toppa med en stout.

Går vi sedan upp i alkoholhalt men behåller ungefär samma munkänsla och stil så har vi några varianter på namngivning doubbel stout/Extra stout/Foreign Extra stout. Det är alltså öl som är relativt lika de tidigare nämnda.

Sedan kommer vi till något helt annat, nämligen Imperial Stouts, ibland kallade russian stouts och då ironiskt oftast i USA. Här har vi en mycket fylligare, sötare, mäktigare öl. Hinkabiliteten ersätts med smakintensivtet och vi har ofta en hel palett av smaker som virvlar runt i glaset. Skippa pintglaset och ta fram glaskuporna istället. Här har vi öl som det ska luktas, sniffas och suktas över innan man försiktigt sippar på den. Ölstilen har utvecklats från 00-talets relativt söta pjäser till betydligt mera humlade och tvistade grejer. Rökiga varianter finns och tillför något till stilen tycker jag men mycket av de så kallade pastrystouterna hade ligga gärna fått runnit ut i bryggeriernas golvbrunnar. Inte minst för ofoget att stryka ordet Imperial och därmed, tror jag, bidra till mycket av förvirringen.

Slutklämm: står det imperial stout, då kan du förvänta dig lite kraftigare, smakrikare öl men står det något annat är det bara att hoppas på det bästa. Skål!!!

Innis & Gunn Kindred Spirits

I & G = sötma!

Först känns ölen helt harmlös. Vore jag elak kanske jag hade skrivit karaktärslös men den kommer med tiden. Vissa öl mjuknar efter en stund i glaset men här kliver de skarpare, rostade tonerna försiktigt fram ur skuggornas sötma allt medan man klunkar i sig den. Inte till oanade höjder men från en nästan obefintlig nivå till en nivå som närmar sig medium. Framförallt lite mjukare rostade toner som plommon, choklad, karamell medan kaffetonerna uteblir.
Whiskeytonerna finns i framkant men mera ren whiskey än ekfat. Förvånansvärt lite fattoner.

Gränsdragningar mellan ölstilar är långt ifrån skarpa men här leker man absolut i utkanten av Stoutområdet. Mörkt brun eller svagt svart? Jag gissar att Whiskeyfat och Tullamore var avgörande för att kalla denna för stout eller om det är ekfaten som påverkat så pass mycket.

Det må vara en försiktig öl men jag blev otroligt nöjd med den. Enormt hög hinkabilitet. Okomplicerad och inte alls så söt.

I & G = Kan vara sött

Koge’s Choice – den upphittade flaskan

Under en längre tid köpte jag två flaskor av öl jag ville prova. Bara för att pröva dem igen. Det kunde vara att ölen överraskade på något vis, kanske ville jag pröva den till någon speciell mat eller bara få en ”second opinion”. Jag trodde att jag hade köpt två flaskor men när jag prövade den första flaskan så hittade jag inte någon mer. Jag trodde helt enkelt att jag bara hade köpt en flaska. Istället visade det sig nu i mellandagarna att jag visst hade köpt två flaskorna. Jag hittade en flaska i träbacken med lagrade Carnegie Porter.

Så nu var det dags att korka upp den nyfunna dyrgripen. Hur hade den åldrats? Drygt två år i källaren. Här kan ni läsa vad jag tyckte då, fast då hade den redan ett år på nacken.
Okej, jag tyckte ju inte om den då så jag blir inte så lessen över att den känns gammal och trött. Detta skulle vara en öl med mycket julkryddskänsla men nu är nejlikatonen rejält trött, ingefära hittar jag ingen och konstigare är att det inte finns några rostade toner knappt. Däremot är den spritig och med drag av taniner.
Okej, den skulle ha gott att dricka ur men det känns onödigt. Jag gjorde mig en Irish Coffe istället och nu är det dags för sängen.

Stout och ost? Knappast den vanligaste kombinationen

Wold Top och deras Marmalade Porter är en fantastisk upplevelse i sig. Gud så god den är. Lätt kropp fylld med kaffetoner, choklad och en beska som definitivt har likhet med apelsinmarmelad som nämns i ölets namn.

Fast ikväll/natt när jag sitter och bara mufflar mig full med ost och bara njuter. En liten bit, rest sedan tidigare, av Coeur de Basque. En kraftigt mognande Tomme de Savoie samt den friska lagrade getosten av okänt ursprung.
Coeur de Basque är fet och klibbar tungt högt upp i gommen där apelsinmarmeladen i stouten klättrar upp i gomtaket och plockar ner den bit för bit som man plockar blommor högt upp i de baskiska bergen medan man tittar ned mot floden Ebro.
Min Tomme de Savoie som alltså är på gränsen till ätbarhet har en frän lukt när jag öppnar den men som snart frisk och fräsch, speciellt i jämförelse med sin baskisge vän. Här är det stoutens brända toner som bryter tag i det lite jordiga, brötiga smaken.

Men framförallt tycker jag att bäst smakar ölen ihop med en vällagrad getost, holländsk sådan, lite mystiskt ursprung för Falbygdens Ost avslöjar inte mer än nödvändigt om osten men gott är det. Den skarpa tonen bryter upp ölen och tar tag i den och lyfter fram det fruktiga i ölen.
Underbart roligt att se hur ölen ändrar karaktär hela tiden medan man äter osten. Men framförallt, en förförisk öl.

Koge’s Choice

Jag tycker en hel del om Innis & Gunn och det är inte odelat positivt. Detta numera klassiska bryggeri/ölprodutionsansvariga kommer med en hel del nya öl lite nu och då. En lite rolig variant som de kör med jämna mellanrum är Choice-serien. Fansen, för det är precis vad detta bryggeriet har, fans. Fansen får skicka in sina förslag på olika smaker som de tycker en öl ska smaka. Där efter väljer bryggeriet ut den vinnande beskrivningen och försöker få fram en öl med dessa smakar.

Den här gången var det 326 förslag som skickats in och bland dessa valdes tio bidrag ut som finalister. Dessa finalister fick sedan svenska folket vara med att rösta på via Facebook och då vann Stefan”Koge” Skogh med sitt förslag om pepparkaka och konjaksfat.

Ölen luktar och smakar pepparkakor lång väg. Jag undrar om de drog i pepparkakor eller kryddor. Skulle gissa på det senare men vet inte alltså. Det är ingefära som dominerar upplever jag, därför tror jag på kryddor annars borde de andra kryddorna finnas mera med som balans. Det visar sig vara en tunn öl och jag undrar om det var så här Stefan hade tänkt sig. Kaffetoner som sig bör i en stout men på låg nivå. Lite spritiga toner.

Okej, det här är kanske inte tänkt som en öl som ska hitta sin trogna skara och rulla år efter år utan jag gissar att det är tänkt lite som en jippoöl där man testar gränser och kör på. Som en sådan öl funkar det okej, det smakar verkligen vad det beskrivs som. Möjligen lite klent på konjaksfatssidan och det var kul att testa den men jag behöver inte någon provsmak nummer två.

Sorry, ingen bild. Jag trodde jag hade fotograferat den men så var inte fallet och det är lite sent att plocka fram kameran. Får bli en annan gång. Nej, just det. Engångsbryggd, jag köpte bara en flaska, tog tid innan jag drack den, gone ur öluniversummet helt enkelt. Urdrucken och snart bortglömd?

Adnams Blackshore Stout

Adnams, ett av mina favoritbryggerier. Vet i tusen varför? Kan man bygga ett favoritskap på en riktigt bra öl? Broadside har sålt mig för tid och evighet på Adnams. Sedan gillar jag själva staden Southwold, det gör definitivt sitt till också.
Nu har jag prövat deras Blackshore Stout. Jag klipper från deras egna hemsida.
”Blackshore Stout is brimming with coffee and chocolate flavours, hints of liquorice and dark fruits”
Bahh, sicket försäljningssnack. Det är snarare moderata toner av rostad mal, inte alls bräddfyllt med kaffe och choklad utan mera tillbakahållet. Däremot är det gott om fruktighet, lite mörkare frukt som björnbär, plommon och körsbär. Mjuk munkänsla och medium till tunn kropp. Oväntat lång efterbeska, ger ölen en extra skjuts. Lakrits? Ingen aning var de har fått lakritsen ifrån. Jag gissar att de har skumläst på internet efter värdeord i samband med stout och bara klämt till det. Jisses vad kritisk jag är till marknadsföringen av den här ölen.
”Good, decent stout, pretty great ordinary, more fruity then rosted” – så hade min reklamtext för den låtit om jag hade jobbat hos Adnams. Gissar att det går bättre för dem utan mig som anställd än vad det hade gjort med.
Petar inte ner Fuller’s London Porter från tronen men den står definitivt på pallplats bland ordinary stouts.

Adnams Blackshore Stout, tomt glas, Karlströms Malt

Ny öl in, gamla öl ut….

Detta med att nya öl kommer in är positivt men hur i hela friden kunde St Peters Cream Stout åka ur? Svaret är givetvis enkelt, den sålde för dåligt. Så jag formulerar om frågan. Hur kan en öl som smakar så gott sälja dåligt. Jag menar vem vill inte ha en smakrik stout med tydlig mörk choklad ton, fyllig kropp, en bitterljus eftersmak? Vem vill inte hålla i den ovala flaskan, med det läckra emblemet instansat? Ganska många av oss tydligen fast jag vill ju egentligen. Saken är den att jakten på nyheter får mig att inte välja den och nu får jag skämmas.

Med denna sorti så gör även St Peter som bryggeri sorti ur det ordinarie sortimentet. Jag har ingen information om hur länge de har funnits där men det är länge. En gång i tiden stod de för nyskapande medan numera står St Peter’s snarare för jordnära och traditionsbundna öl. Man kan fortfarande köpa dem men det är med kollikrav på 12 flaskor. Inte så många flaskor kan tyckas men varken IPAn, den glutenfria eller Organic Ale lockar mig. Fast stouten kommer jag att sakna. Jag plockade till mig de tre sista flaskorna på hyllan i Falköping men känner redan nu att om någon vill dela ett kolli i oktober/november så är jag på.

St Peters Cream Stout, Karlströms Malt

Det ser ju en blind att det är godare!

Stoodley Stout, kapsylen, Little Valley, Karlströms MaltStoodley Stout, från Yorkshirebryggaren Little Valley, har fått en ny etikett. Jag kan inte säga vad det var som fångade min uppmärksamhet. Etiketter intresserar mig visserligen mer och mer men jag hävdar fortfarande att jag ytters sällan köper en öl på grund av etiketten. Här var det dock så och jag fastnade direkt för något. Otroligt stor skillnad mot den förra, lite tråkiga etiketten. Som rubriker säger ”Det ser ju en blind att det är godare!”* Jag har ingen knivskarp minnesbild av Stooodley Stout men minns den som en bra och alldaglig stout. Nu med sina höjdkurvor och skogspartibemärkta etikett som knyter an till klassiska kartor så känns ölen plötsligt mera äventyrlig, i alla fall innan jag har öppnat flaskan.

Stoodley Stout, liggande flaska, Little Valley, Karlströms MaltLittle Valley Brewery, förutom Stoodley Stout så är de kända för att kontraktsbrygga, Ampleforth Abbey, en av Englands få klosteröl.

*Det är Bernt i Den Stora Ölresan som säger så när han häller soja i lättölen.