Innis & Gunn Kindred Spirits

I & G = sötma!

Först känns ölen helt harmlös. Vore jag elak kanske jag hade skrivit karaktärslös men den kommer med tiden. Vissa öl mjuknar efter en stund i glaset men här kliver de skarpare, rostade tonerna försiktigt fram ur skuggornas sötma allt medan man klunkar i sig den. Inte till oanade höjder men från en nästan obefintlig nivå till en nivå som närmar sig medium. Framförallt lite mjukare rostade toner som plommon, choklad, karamell medan kaffetonerna uteblir.
Whiskeytonerna finns i framkant men mera ren whiskey än ekfat. Förvånansvärt lite fattoner.

Gränsdragningar mellan ölstilar är långt ifrån skarpa men här leker man absolut i utkanten av Stoutområdet. Mörkt brun eller svagt svart? Jag gissar att Whiskeyfat och Tullamore var avgörande för att kalla denna för stout eller om det är ekfaten som påverkat så pass mycket.

Det må vara en försiktig öl men jag blev otroligt nöjd med den. Enormt hög hinkabilitet. Okomplicerad och inte alls så söt.

I & G = Kan vara sött

Koge’s Choice – den upphittade flaskan

Under en längre tid köpte jag två flaskor av öl jag ville prova. Bara för att pröva dem igen. Det kunde vara att ölen överraskade på något vis, kanske ville jag pröva den till någon speciell mat eller bara få en ”second opinion”. Jag trodde att jag hade köpt två flaskor men när jag prövade den första flaskan så hittade jag inte någon mer. Jag trodde helt enkelt att jag bara hade köpt en flaska. Istället visade det sig nu i mellandagarna att jag visst hade köpt två flaskorna. Jag hittade en flaska i träbacken med lagrade Carnegie Porter.

Så nu var det dags att korka upp den nyfunna dyrgripen. Hur hade den åldrats? Drygt två år i källaren. Här kan ni läsa vad jag tyckte då, fast då hade den redan ett år på nacken.
Okej, jag tyckte ju inte om den då så jag blir inte så lessen över att den känns gammal och trött. Detta skulle vara en öl med mycket julkryddskänsla men nu är nejlikatonen rejält trött, ingefära hittar jag ingen och konstigare är att det inte finns några rostade toner knappt. Däremot är den spritig och med drag av taniner.
Okej, den skulle ha gott att dricka ur men det känns onödigt. Jag gjorde mig en Irish Coffe istället och nu är det dags för sängen.

Stout och ost? Knappast den vanligaste kombinationen

Wold Top och deras Marmalade Porter är en fantastisk upplevelse i sig. Gud så god den är. Lätt kropp fylld med kaffetoner, choklad och en beska som definitivt har likhet med apelsinmarmelad som nämns i ölets namn.

Fast ikväll/natt när jag sitter och bara mufflar mig full med ost och bara njuter. En liten bit, rest sedan tidigare, av Coeur de Basque. En kraftigt mognande Tomme de Savoie samt den friska lagrade getosten av okänt ursprung.
Coeur de Basque är fet och klibbar tungt högt upp i gommen där apelsinmarmeladen i stouten klättrar upp i gomtaket och plockar ner den bit för bit som man plockar blommor högt upp i de baskiska bergen medan man tittar ned mot floden Ebro.
Min Tomme de Savoie som alltså är på gränsen till ätbarhet har en frän lukt när jag öppnar den men som snart frisk och fräsch, speciellt i jämförelse med sin baskisge vän. Här är det stoutens brända toner som bryter tag i det lite jordiga, brötiga smaken.

Men framförallt tycker jag att bäst smakar ölen ihop med en vällagrad getost, holländsk sådan, lite mystiskt ursprung för Falbygdens Ost avslöjar inte mer än nödvändigt om osten men gott är det. Den skarpa tonen bryter upp ölen och tar tag i den och lyfter fram det fruktiga i ölen.
Underbart roligt att se hur ölen ändrar karaktär hela tiden medan man äter osten. Men framförallt, en förförisk öl.

Koge’s Choice

Jag tycker en hel del om Innis & Gunn och det är inte odelat positivt. Detta numera klassiska bryggeri/ölprodutionsansvariga kommer med en hel del nya öl lite nu och då. En lite rolig variant som de kör med jämna mellanrum är Choice-serien. Fansen, för det är precis vad detta bryggeriet har, fans. Fansen får skicka in sina förslag på olika smaker som de tycker en öl ska smaka. Där efter väljer bryggeriet ut den vinnande beskrivningen och försöker få fram en öl med dessa smakar.

Den här gången var det 326 förslag som skickats in och bland dessa valdes tio bidrag ut som finalister. Dessa finalister fick sedan svenska folket vara med att rösta på via Facebook och då vann Stefan”Koge” Skogh med sitt förslag om pepparkaka och konjaksfat.

Ölen luktar och smakar pepparkakor lång väg. Jag undrar om de drog i pepparkakor eller kryddor. Skulle gissa på det senare men vet inte alltså. Det är ingefära som dominerar upplever jag, därför tror jag på kryddor annars borde de andra kryddorna finnas mera med som balans. Det visar sig vara en tunn öl och jag undrar om det var så här Stefan hade tänkt sig. Kaffetoner som sig bör i en stout men på låg nivå. Lite spritiga toner.

Okej, det här är kanske inte tänkt som en öl som ska hitta sin trogna skara och rulla år efter år utan jag gissar att det är tänkt lite som en jippoöl där man testar gränser och kör på. Som en sådan öl funkar det okej, det smakar verkligen vad det beskrivs som. Möjligen lite klent på konjaksfatssidan och det var kul att testa den men jag behöver inte någon provsmak nummer två.

Sorry, ingen bild. Jag trodde jag hade fotograferat den men så var inte fallet och det är lite sent att plocka fram kameran. Får bli en annan gång. Nej, just det. Engångsbryggd, jag köpte bara en flaska, tog tid innan jag drack den, gone ur öluniversummet helt enkelt. Urdrucken och snart bortglömd?

Adnams Blackshore Stout

Adnams, ett av mina favoritbryggerier. Vet i tusen varför? Kan man bygga ett favoritskap på en riktigt bra öl? Broadside har sålt mig för tid och evighet på Adnams. Sedan gillar jag själva staden Southwold, det gör definitivt sitt till också.
Nu har jag prövat deras Blackshore Stout. Jag klipper från deras egna hemsida.
”Blackshore Stout is brimming with coffee and chocolate flavours, hints of liquorice and dark fruits”
Bahh, sicket försäljningssnack. Det är snarare moderata toner av rostad mal, inte alls bräddfyllt med kaffe och choklad utan mera tillbakahållet. Däremot är det gott om fruktighet, lite mörkare frukt som björnbär, plommon och körsbär. Mjuk munkänsla och medium till tunn kropp. Oväntat lång efterbeska, ger ölen en extra skjuts. Lakrits? Ingen aning var de har fått lakritsen ifrån. Jag gissar att de har skumläst på internet efter värdeord i samband med stout och bara klämt till det. Jisses vad kritisk jag är till marknadsföringen av den här ölen.
”Good, decent stout, pretty great ordinary, more fruity then rosted” – så hade min reklamtext för den låtit om jag hade jobbat hos Adnams. Gissar att det går bättre för dem utan mig som anställd än vad det hade gjort med.
Petar inte ner Fuller’s London Porter från tronen men den står definitivt på pallplats bland ordinary stouts.

Adnams Blackshore Stout, tomt glas, Karlströms Malt

Ny öl in, gamla öl ut….

Detta med att nya öl kommer in är positivt men hur i hela friden kunde St Peters Cream Stout åka ur? Svaret är givetvis enkelt, den sålde för dåligt. Så jag formulerar om frågan. Hur kan en öl som smakar så gott sälja dåligt. Jag menar vem vill inte ha en smakrik stout med tydlig mörk choklad ton, fyllig kropp, en bitterljus eftersmak? Vem vill inte hålla i den ovala flaskan, med det läckra emblemet instansat? Ganska många av oss tydligen fast jag vill ju egentligen. Saken är den att jakten på nyheter får mig att inte välja den och nu får jag skämmas.

Med denna sorti så gör även St Peter som bryggeri sorti ur det ordinarie sortimentet. Jag har ingen information om hur länge de har funnits där men det är länge. En gång i tiden stod de för nyskapande medan numera står St Peter’s snarare för jordnära och traditionsbundna öl. Man kan fortfarande köpa dem men det är med kollikrav på 12 flaskor. Inte så många flaskor kan tyckas men varken IPAn, den glutenfria eller Organic Ale lockar mig. Fast stouten kommer jag att sakna. Jag plockade till mig de tre sista flaskorna på hyllan i Falköping men känner redan nu att om någon vill dela ett kolli i oktober/november så är jag på.

St Peters Cream Stout, Karlströms Malt

Det ser ju en blind att det är godare!

Stoodley Stout, kapsylen, Little Valley, Karlströms MaltStoodley Stout, från Yorkshirebryggaren Little Valley, har fått en ny etikett. Jag kan inte säga vad det var som fångade min uppmärksamhet. Etiketter intresserar mig visserligen mer och mer men jag hävdar fortfarande att jag ytters sällan köper en öl på grund av etiketten. Här var det dock så och jag fastnade direkt för något. Otroligt stor skillnad mot den förra, lite tråkiga etiketten. Som rubriker säger ”Det ser ju en blind att det är godare!”* Jag har ingen knivskarp minnesbild av Stooodley Stout men minns den som en bra och alldaglig stout. Nu med sina höjdkurvor och skogspartibemärkta etikett som knyter an till klassiska kartor så känns ölen plötsligt mera äventyrlig, i alla fall innan jag har öppnat flaskan.

Stoodley Stout, liggande flaska, Little Valley, Karlströms MaltLittle Valley Brewery, förutom Stoodley Stout så är de kända för att kontraktsbrygga, Ampleforth Abbey, en av Englands få klosteröl.

*Det är Bernt i Den Stora Ölresan som säger så när han häller soja i lättölen.

Leann Follain – O’Haras bästa

O'Hara's Leann Follain, Karlströms MaltDet blev en riktigt sen kväll på bryggeriet idag. Buteljerade passande nog våran havrestout. Sitter här och dricker vatten men skriver om ytterligare en öl från Carlow Brewing Company som jag provade på mässan. Med sin brunaktiga, svarta färg och ett tunt, cappucinofärgat skum så ser den här ölen rätt mäktig ut men det är fortfarande en öl med hög hinkabilitet om än på 6% så man får se upp lite om man dricker pintglas.
Tydlig ton av rostad malt, lätta lakritstoner, mörk choklad och en antydan av humle.
Smaken är på ett ungefär som aromen beskrev den och det kompletteras med en fyllig kropp och bastant eftersmak. Lätt oljig munkänsla och en kraftig eftersmak.

Det här är som en dry stout på enorm tillväxt. Det är mycket av allt, riktigt trevlig öl.

Belhaven Black Scottish Stout

En axelrykning och en fundering över vad en skotskt stout kan vara. Marknadsföring? Gissningsvis. Rent skotsk vatten, unik blandning av tre sorters skotsk malt. Jo, nog har Belhavens marknadsavdelning dragit på med det vanliga men personligen tycker jag nog att det mest liknar en torr, irländsk stout i klassisk skepnad.

Maltighet, rostade toner, choklad men inte överväldigande på något vis utan stillsamnt och inställsamt. Inte en l som man retar upp sig på. Inga ben i den, inget som sticker ut utan den slinker ned.

Belhaven Black Scottish Stout, pumpöl, Karlströms Malt

Portertorsdag utan brittisk porter/stout

Sitter här och njuter en egenbrygd stout ikväll. Tänkte dra lite på karamellerna från de brittiska öarna. Det kommer många torsdagar framöver.

Systembolaget har sedan en tid tillbaka förfinat sin indelning av öl som tidigare var synnerligen grov. Porter och Stout har numera tre stycken underkategorier, Torr porter och stout, söt porter och stout samt Imperial porter och stout. Som jag har förstått så anmäler producenten/distributören själv vilken kategori som ölen hör till. Ett bra initiativ tycker jag som är lovvärt men som ställer vissa frågor också.

Både Young’s Double Chocolate och BrewDog Jet Black Heart var söt, lite chokladiga och fyllda med vaniljtoner. Inte helt identiska men rejält lika varandra. Young’s Double Chocolate räknas som en torr stout medan Black Heart är en söt dito, varför?

Jet Black Heart, BrewDog, Karlströms MaltDet hade ju varit väldigt vackert om jag hade ett svar men det har jag absolut inte. Min gissning är att Young’s, som låg i fasta sortimentet när den finare indelningen infördes, lite slentrianmässigt hamnade i den kategorin. Totalt sett 21 sorter i ordinarie sortimentet. 14 av dessa är torr porter och stout, sex stycken är imperials och så ett

st_peters_cream_stout_detal

ensamt svart hjärta som söt stout/porter. Kan det vara så att torr stout säljer bättre än söt porter/stout precis som det är en klar nackdel att klassas som en mörk lager rent försäljningsmässigt.

 

 

 

Eller så är det så att mina smaklökar inte duger till att avgöra söt eller torr? Young’s Double Chocolate ligger på en två i smakklockan sötma medan Jet Black Heart har en 3a. Så, uppenbarligen missade jag en grav sötmaavvikelse.

Jag kontrar med att utse båda två som vinnare i den choklad och vaniljetyngda klassen. Young’s Double Chocolate kan sägas få upprättelse då jag konsekvent har undvikit den de senaste 5-6 åren men den stog sig väl mot BrewDogs söta skapelse. Hur bra var de jämfört med London Porter, St Peter’s eller varför inte kvällens vinnare, Draugen? Omöjligt att säga, en helt annan typ av öl men jag ser många flera dryckestillfällen för både imperial och icke-imperial porter/stout-öl.