Olika whiskystilar

Whisk(e)y är ett rätt fram livsmedel. Precis som öl så är ingredienserna få men möjligheterna och variationerna många. För några veckor sedan hade vi provning med Malt Angels och prövade då fem olika sorters whisk(e)ys. För egen del så blev det en halvblind provning (tack för det Benny) och jag fick möjligheten att mera analytiskt titta på sorter. Följande sorter med min kortfattade och FÖRUTFATTADE mening hade vi. Jag skulle nu få chansen att pröva min tes i ett i alla fall halvblint test.
Sädeswhisky – The Ten (Profile 00) – Har aldrig provat denna men sädeswhisky har ofta tunn kropp, lätt aromer, godare än man tror och ganska spännande
Maltwhisky – Springbank Calvados – Himmelriket, smakrikt, ofta lite fylligare, maltig, fruktigt men med lite tyngd. Ska bli spännande att se vad Calvadosfatet bidrar med.
Pot Still – Powers John’s Lane – En av mina favoritwhisky. En irländsk potstill med sin fina textur, härliga oljighet.
Bourbon – Blanton’s Gold – min erfarenhet som är mycket ringa säger mig att jag lätt kommer plocka denna whiskey. Bouron smakar vanilj, trä och är inte god.
Rågwhisky – Templeton Rye – Rågwhiskey å andra sidan är god. Mitchell’s på Sable ‘n’ Sabre förra sommaren var fantastisk. Skillnaden, tja vet inte riktigt.

WhiskytyperVad blev nu mitt omdöme efteråt? Om jag börjar med att presentera min poängbedömning så måste jag först påminna om att jag känner mig väldigt svajig när det gäller att sätta poäng. Se dem som en anvisning om vad jag upplevde den här gången och ett sätt att visa vad jag tyckte om sorterna relativt varandra.

The Ten (Profile 00) – 61 poäng
Springbank Calvados – 88 poäng
Powers John’s Lane – 81 poäng
Blanton’s Gold – 77 poäng
Templeton Rye – 81 poäng

Humm, här blev det lite att fundera över. Att Springbanken vann var knappast överraskande. Lätt rökig, maltig arom med viss fruktighet men inte alls de äppeltoner som jag hoppades på. Aningen lakrits hittade jag. Detta är en whisky som del för del är något snäpp över det ordinära med eftersmaken som bästa del men framförallt är det en komplett whisky. Helhetsintrycket var det som imponerade mest på mig. Powers och Templeton på en delad andraplats var lite oväntat för mig. Irländaren hade inte alls den tydliga oljigheten i jämförelse med de andra som jag brukar uppleva hos den. Sherry, olja var fortfarande framträdande. Lite vanilj också vilket bidrog till att den blev mera lika rågwhiskyn än jag trodde. Alltså, de har tydliga släktskap men samtidigt är det ganska distinkt skillnad. Bourbonen gillade jag faktiskt mycket bättre än jag trodde men bourbondrickare vill jag absolut inte kalla mig ännu. Fina aromer hade den, vanilj, fudge, sötma, nötter och den smakade inte oangenämt men sedan kommer den spritiga, trista eftersmaken och sänker helhetsupplevelsen. 77 poäng och ett urdrucket glas skvallrar om att jag gillade den bättre än senast jag provade en Blanton’s. Klart sämst och jag menar då mindre bra också var sädeswhiskyn som vi hade med. Jag har ofta förundrats över hur bra jag har tyckt om sädeswhisky som t.ex. Greenore. Jag får se till att göra mig en sida vid sida jämförelse av dessa två. Lurar jag mig själv lite med att Greenore är en Cooleyprodukt? Jag lovar att återkomma.

Hazelburns 8 years, Springbank Society och SMWS Auchentoshan 5.21

Hazelburns är ett av Springbankdestilleriets tre olika destilat. Det är trippel destilerat och lät till karaktären och ska knyta an till låglandswhiskyns beskrivna karaktär.

Färgen är gyllenegul och en lätt, undanflyende maltig arom som domineras av vanill, äpplen och citrus möter upp.
Den medelfylliga kroppen har en söt, nötig gräddighet och eftersmaken tar fram mera fruktighet och det är en delikat, lätt avslutning på den som jag gillar. 83 poäng.

Auchentoshan är något som jag inte riktigt har fastnat för innan. Nu prövade jag ytterligare en av SMWS buteljeringar och det är verkligen tur att man ibland kastar sina gamla sanningar åt sidan och prövar igen. Här blev jag glatt överraskad.

Färgen är riktigt tunn, vittvin och riktigt ljus. Långsamma tårar skvallrar om att den kanske inte är så tunn i smaken som jag förväntar mig. Väldigt tillknäppt i aromen, vanilj och ektoner. Luktar whisky mer än något annat. Smaken både lyfter whiskyn och lurar mig. Okomplicerad och enkel men fyllig och väl avrundad. Ekig bas med mandelmassa. Gör verkligen skäl för Fresh and delicate med sin citrus, jordgubbskaraktär och sin lätt bubbliga munkänsla. Detta smakade inte alls som jag hade trott, mycket mera rundhet, fylligare, aningen enkelt kanske men inte illa. Har en ekig bas, bygger upp med mandelmassa. Eftersmaken är betydligt torrare. De 76 poäng jag gav den måste nog ses i ljuset av min fördom för Auchentoshan. Säkerligen dags att göra återbesök hos deras standardbuteljeringar och pröva igen.

Vad härligt

Jag fick ett meddelande från WordPress idag. Det är tydligen fem år sedan jag registrerade bloggen. Första inlägget handlade om Mariestads Porter. Hade jag haft lite koll så hade jag givetvis haft en flaska hemma, om den ens finns kvar. Jag hittar inget varken på Systembolagets hemsida eller på Spendrups egna. Firar istället med en whisky. Hazelburn 8y från Springbank Society. Passar även på att njuta av att jag nu även kan vara Karlströms Malt på Facebook med min mobil. Gå gärna in och klicka Gilla om ni vill ha mera kortfattade nyheter, statusuppdaterinar och direkt input. Sök på Karlströms Malt så går det säkert att hitta mig. Jag lovar dock inget eftersom jag inte riktigt vet hur man administrerar sidor på Facebook.

Hazelburn 8y Springbank Society

Halmgul i färgen
Halvsnabba breda tårar
Lätt bränd och örtig men framförallt svårluktad för mig med sina 58,7% Jag är inte van så jag vattnar ner den efter en snabb sipp. Aromen blir då mera örtig, sädig och inslag av gräddkola/sötma.
Smaken är bränd, sötma, lätt chokladig. Mycket mild och len whisky med medel-lätt kropp. Aningen pepprig mot slutet av eftersmaken.

Görgod whisky, jag ger den 86 poäng

 

Om jag hade löjlig mycket pengar

Pris på saker, upplevelse, mat eller dryck kan diskuteras i det oändliga. Själv vet jag aldrig vilket ben jag ska stå på. Jag vill inte betala för mycket men jag dras gärna med i priskarusellen. Efter att jag hade köpt en flaska Dark Horizon så bestämde jag mig för att 300 kr litern är absolut tokmest som jag betalar för öl. Var gränsen går för whisky vet jag inte. Choklad har jag svårt att tänka mig upp mot 100 kr per hg men där känns det hela inte så svårt när man bor i Falköping. Det finns inget utbud av dyr choklad helt enkelt. Det dyraste hittils var 60 kronor för 80 gram av någon stylad Italiensk sort som innehöll kaffebönor. Whiskyn toppar nog på cirka tusenlappen för 70 cl tror jag.

Vad skulle jag satsa på då om jag hade löjligt mycket pengar? För pengar är verkligen begränsningen. Vad sägs om följande whiskyflaskor:

80418_springbank-1919-custom1En flaska Springbank som buteljerades 1970. 50 år i fat fick den och destillerades 1909. Lite coolt faktiskt men priset kyler ned. £50 000 pund. Jag undrar om jag skulle slå till, om jag hade löjlig mycket pengar alltså…

Dubblar vi pengen kan vi köpa en irländare. Även om Irland har spottat upp sig under senare år kan man inte jämföra det med den kvalitetsstämpel som landets whiskey hade i slutet av 1800-talet. Och denna whiskey NUN’S ISLAND, GALWAY DISTILLERY, 25 YEAR OLD PURE POT STILL WHISKEY är från slutet av 1800-talet. Vilken kväll det vore att få öppna den flaskan.

Lite billigare kommer man undan om man väljer Bowmore Black eller White. 25000 respektive 30000 men då är valutan svenska kronor. Båda två vore också roliga att öppna. Om jag hade löjligt mycket pengar. Men så kommer vi då till min huvudtes. Är det verkligen vettigt att betala så mycket för whisky? Mitt svar får bli tveklöst NEJ och jag hoppas att jag kan behålla sansen den dagen jag vinner på Lotto. Istället skulle jag satsa ”mina” 25 000 kronor på mera ”standardflaskor” Kanske plocka ihop lite Highland Park 12y, 25y, 30y, plussa på någon Laphroaig, någon Clynelish, kanske en BenRiach Cask och lite annat. Håller man ned priset får man mycket/många whiskies att smaka istället för en, i värsta fall, som man kanske inte ens gillar. Fast det är klart, nu när Trisslotten redan är skrapad så vet jag att allt bara var en stunds fantiserande.

Hustruns förkylning styr dryckesvalet

Egentligen hade jag tänkt att jag och hustrun skulle dela på Brooklyn och Left Hands Oktoberöl. Jag har äntligen fått hämtat ut dessa efter, vad det känns, hur mycket strul som helst. Men när jag kom hem efter min löparrunda (så ja, nu fick jag det sagt) så låg hon i soffa och bara kände sig ynklig. Flaskorna fick ställas undan till imorgon och istället åkte en av mina favoritwhiskys fram, Springbank. Denna gång blev det den 10 åriga standardvarianten. Den är söt, mycket smakrik, lätt oljig i smaken och det är smaken som är denna drams styrka. Den är betydligt mjäkigare, tråkigare i arom och eftersmak. En rolig detalj med den är att jag antingen dricker den outspädd eller ganska rejält utspädd, inget mitt i mellan som vi svenskar brukar tycka om. Är den värd sina pengar? Smaken är som baken men själv tycker jag nog det. Kanske inte rent objektivt smak och doftmässigt men väger man in andra värden som att Springbank har hela produktionskedjan, från mältning till flasktappning på destilleriområdet gillar jag starkt. Snygg flaska, skön historisk bakgrund med Campbelltowns uppgång och hastiga fall.

 

En annan favoritwhisky är Old Pulteney, läs mera om det här. Klicka på destillerier och sedan Pulteney.