Spendrups och Beavertown, ett oväntat samarbete

Jag ligger med på ett flertalet e-postlistor och en del sniffar upp min adress ändå i egenskap av bloggare. Plötsligt får man inbjudan till något evenemang i Tjockhult, inte helt ovanligt att det handlar om viner. Sedan många år tillbaka får jag regelbundet inbjudningar till Spendrups och det kan tyckas ointressant men dels gillar jag Mariestad Export som öl. Va!!! Är du galen karl? Det är jag nog inte, bor man i Falköping så blir det en del Mariestad av bara farten kan man säga och jag har inte lidit en ända gång jag druckit den. Inte av ölen vill säga men av faktumet att Spendrup har dominerat så tydligt här omkring har gnagt i mig mer än tre gånger kan jag lugnt säga.

Stoutglas, By The Horns, Gift of the Gab, Karlströms MaltSpendrup hade sin Calling London som hade kunnat bli spännande för en anglofil som mig själv men det känns som om det mesta av det har runnit ut i sanden alternativt vattnats ur fullständigt. Jag tänker på Signature och Fourpure som blivit riktigt stora men som i mitt tycke aldrig fått chansen fullt ut. Fourpure finns visserligen kvar hos Spendrups i form av två Ipor i 30 litersfat för restauranger, enligt Spendrups hemsida. Så bra har inte By The Horns, Redemption, London Fields eller Crate för de är helt borta.

Kom till sak nu. Vad har detta med brittisk öl att göra idag. Jo, på den senaste Drykesturnén som Spendrups anordnade så fanns Beavertown med på ett hörn. Jag tror att det är cirka ett år sedan de skrev kontrakt med Spendrups efter att ha varit borta från den Svenska marknaden helt i nästan två år efter att de bröt med Cask Sweden. Jag hade inte chansen att närvara personligen men fick en pratstund via telefon med Kamilla Hannibal, Media & Content Manager hos Beavertown, eller story teller som hon presenterade sig som. I grund och botten var det tre områden jag ville veta mera om

* hur deras satsning i Sverige ser ut

* hur deras avdelning för sura öl utvecklas

* hur deras samarbete med Spendrups går ihop med Logan Plants brandtal om craft beer (läs mer här om hans tal)

De första området beskrev Kamilla grovt med några få meningar. ”Vi har börjat försiktigt med Gamma Ray under 2017 men kommer med två, tre nya sorter under året.” Bland annat med en av mina personliga favoriter, Smog Rocket. Sedan får de se hur marknaden utvecklas.

Det andra området har jag skrivit lite om (och hoppas kunna berätta mera om senare) men jag har en hel del funderingar kring hur ett bryggeri som så starkt vill förknippa sig med Craft Beer kulturen samarbetar med Big Beer. Notera nu att Big Beer är ett uttryck som Logan Plant själv använder. ”The megalomaniac monolithic Goliats of Big Beer are shiting them self” Typ så uttryckte han sig om storbryggeriernas reaktion över hantverksölens framväxt. Sedan beskrev han hur Big Beer nu försöker svälja och kväva den växande gräsrotsölmarknaden.

Min bild färgas kraftigt av mina erfarenheter i den värld jag lever i. Falköping, med omnejd, saknar riklig ölkultur fortfarande. Det finns positiva exempel, det spirar men det finns stora hinder. När vi som litet bryggeri nu kontaktar restauranger så är storbryggerierna ett problem. Inte ett isolerat problem utan det är deras symbios med restaurangerna. Givetvis, om nu t.ex. Spendrups står för investeringar i tappkranar och hela fatölssystemet så vill de inte att baren ska köpa öl från andra bryggerier och sälja. Givetvis kan restaurangen välja att investera själva och deras vilja att göra det kommer öka om kundernas efterfrågan på lokala öl ökar men faktum är att vi har ett minst lika knutet system i Sverige som finns i England med deras tied pubs.

Beavertown öl å en tunnaVarför vill då Beavertown samarbeta med Spendrups? Enligt Kamilla Hannibal så hade representanter för båda parter träffats, pratat öl och Beavertown hade gillat Spendrups ölfilosofi. Är det någon mer än jag som hör varningsklockor här? Koloss och stelbenthet är två ord jag förknippar med Spendrups. Jag minns när jag pratade med Björn Mannervik om London Calling-bryggerierna och frågade om det skulle komma några one-off bryggningar. Minst sex månader i förväg var, enligt vad jag kommer ihåg, Spendrups tvungna att ha all information om den färdiga produkten (namn, typ, alkoholhalt, innehåll o.s.v.) för att kunna ändra i prislistor och föra ut ölen till restaurangerna marknadsmässigt.

Positivt är att Beavertown kommer fortsätta att vara sitt eget varumärke i Sverige. Man deltog själva på Göteborgsmässan, de hade en egen monter rygg mot rygg med Firestone och presentera en del av sin ölkultur. Vill man se riktigt optimistiskt så kan man tänka sig av Beavertown smittar av sig lite hos Spendrups men det känns nästan naivt. Om jag tyckte man var tvungen att se Fuller’s uppköp av Dark Star som en litet kliv mot Big Beer-sidan så tycker jag definitivt att Beavertowns samarbete med Spendrups är ett avsteg från deras ambition att trots sina sex miljoner liter kallas sig ”Craft Beer”. Det får mig också oundvikligen att ta ett steg mot att kalla produktion för småskalig istället. Småskaligheten borgar för flexibilitet, närhet, förståelse och lokala jobb. Det gäller dock att kvaliten hänger med. Precis som med Fuller’s ska det bli spännande att se hur det utvecklas. Om detta innebär att vi ser mera av Beavertown i Sverige så är det positivt, om Spendrups utnyttjar Beavertowns Craft beer stämpel för att trycka undan lokala svenska öl så är det negativt oavsett hur god ölen är. Samtidigt finns det lite signaler att Spendrups är på väg mera mot craft istället för crafty. (craft= hantverksmässig öl, crafty=öl som gärna vill låssas vara craft)

Öl och Whiskey, Göteborg 2018, Beavertown monter, Karlströms Malt

Mariestads Emmer Porter

Jag har fått ett Varuprov av Spendrups, Mariestads Emmer Porter. Passar bra att skriva om en torsdag som denna.  Mariestads Export är inte en öl som överraskar och stimulerar fantasin. Den förflyttar mig inte i rum som en Full Sail från Galway Bay Brewery, inte som en Traquair House Ale. Inte heller i tid som både en Smithwicks eller en Chimay Blå gör. God och välbrygd men lite för normal-tråkig således.

Fast snygg reklam gör de. Både den ”vanliga”, jag tänker på bilder med lädersoffor, sköna kustbildet och slogans om livsnjutning men även specialbrygderna ”Den stora smakresan”. Hittills har jag inte smakat de olika specialbryggderna men jag har titta på filmerna. Man måste givetvis ta allt med en nypa salt. ”-Även denna resa kommer att resultera i några spännande brygder och precis som tidigare kommer de att ha en tydlig klassisk prägel, och grunda sig på klassiska ölstilar. Detta med respekt för den långa bryggtraditionen som Mariestads-öl står för, säger bryggmästaren själv.”

Ölen, Emmer Porter ska ta avstamp i baltisk porter, men är oväntat torr för detta. På så vis kommer både röken och de rostade tonerna fram fint. Rökigheten och vetesorten emmer är en hyllning till bryggmästare Bengtssons hemö, Gotland. På filmen ser man hur han själv röker malten. Det går ju bra när man bara ska göra 2500 flaskor. Soja, tjära pch en hög beska, detta är ingen helt enkel öl. Allt annat än normal-tråkig alltså. De spännande anspelningarna på historik och geografi med emmervetet är trevliga. Emmervete är en gammal spannmålssort som började odlas för 8000 år sedan och som man trodde var utdöd innan man på 1960-talet hittade den hos en bonde på just Gotland.
Detta var alltså den fjärde smakresan, ångbåten Juno, ostindiefararen Götheborg, ånglok på inlandsbanan och nu flygtur med DC-3an Daisy. Hoppas Spendrups fortsätter med detta men med ett pris på 229 kr (via beställningssortimentet) så nöjer jag mig nog med att titta på Youtube. Fast om jag får önska lite till så vore det att Spendrups gjorde mer av den, i vanlig flaska, till normalare pris. Som de gjorde med Mariestads Porter för flera år sedan

Har färgen någon betydelse?

Tre varianter Cheap ThrillsGröna Husets Ölsällskap träffades traditionsenligt i Grannens trädgård första lördagen i juni. På programmet stod grillat och så någon form av ölprovning. Viss form av farhågor över en maxad ostprovning fanns också men inte hade kunnat varit mera felaktigt. Istället stod den stora ölresan på programmet. Flera delar av programmet hade inspirerat till olika former av ölprovning. Den numera ökände sojamannen inspirerade oss till att undersöka lite närmare vad färgen säger oss om ölen, vilka förväntningar får vi av färgen.

Upplägget var att vi delade in folk i grupper om tre och tre. Sedan fick alla ut glasen med instruktionen att inte lukta och smaka direkt. Istället skulle man bara titta på ölen och beskriva den utifrån sina förväntningar på den. I själva verket var det Cheap Thrills i alla tre glasen. Ena glaset var färgat med röd karamellfärg medan den mörka var färgad med colorit, en relativt smaklös slags soja. De hade dessutom fått Cheap Thrills i höga champangeglas och isbitar som välkomstöl. Fyra varianter av Cheap Thrills helt enkelt.

Här är några axplock av vad de skrev om ölen. (Inom parentes har ni vad de ändrade till efter att de hade smakat).

Den rödaDen röda:

En svalkande fläkt från hallonlandet. Spritter i gommen och kittlar strupen på vägen ner. (Sommaren för sval och för fuktig, solen lockade inte fram glukosen. Bäret föll platt och mosades mot trädgårdsplattans mossbeväxta yta.)

Röd som en sönderbränd flicka och söt som en flicka vars namn är Lolita. Suktande, fuktande vill jag lägga mina torra läppar mot kanten av öppningen. (Efter att ha smakat så ändrade de namnet till Tyra, femtiofyra)

I hänryckningens tid en fruktöl läskande och sval som en sommardröm i hängmattan. (Hängmattan ryktes undan, det blev ett platt fall. Aj vad ont det gjorde.)

Den ljusaDen ljusa:
En läskande sval öl att dricka i solväggen när robotklipparen gör ditt jobb!

Den mörkaDen mörka:

En skummande öl som slinker ner i magens djup och bäddar för den sälta som kräftan ska komma med.

Brasan värmer, fällen smeker, ölen fyller min nakna kropp (Jag känner mig naken, förrådd, uthängd, vilsen och kall. Drömmen håller mig vaken.)

Man kan notera att det var mest förväntnignar och inget som uppfylldes. De flesta var väldigt fundersamma efter att ha provsmakat och ganska snart plockade man att det var samma öl som dracks. Vi konstaterade gemensamt att minst missnöjd var man med ölen när den var ofärgad. Halmstråsfärgad är rätt färg för dessa typer av öl. Många var skakade övertygat på huvudet och trodde sig inte ha druckit ölen innan men en av deltagarna lanserade lite försiktigt tanken att det skulle ha varit välkommsölen. Här drack man alltså en öl inte mindre än 30 minuter efter varandra men kände ändå inte igen smakerna. Det allmänna intrycket var då okej, men inte särskilt spännande. Inte minst den mörkt färgade blev i mångas ögon en total besvikelse. Färgen byggde upp förväntningar som inte alls levdes upp till. Själv tror jag att det skulle ha varit svårare att upptäcka likheten hos ölen om det hade varit smakrikare (ls gärna bättre) öl i glasen. Om det finns lite smak och arom av fruktighet i ölen som start och någon säger att denna ölen drar mot torkad frukt medan den andra drar mot blommighet tror jag att förvirringen kan bli starkare. Mera om detta en annan dag.

Inte så stor skillnad

I förra blogginlägget så skrev jag om No Sleep in October och kallade den småbryggeriernas mainstream. Låt mig ge två exempel till: S:t Eriks Oktoberfest och Wisby Sleepy Bulldog Pale Ale. Båda två är öl med en lagom maltbas som domineras humlebeska utan att vara några humlebomber, varesig i arom, smak eller eftersmak. Båda två är lite lagom vegitativa och blommiga snarare en citrus. Goda standardöl kort sagt och jag tycker att båda två visar på hur lite det behöver skilja mellan överjäst och underjäst. Två av alla dessa öl som är bra till mycket bra och där valet av sort avgörs av andra faktorer än bara ölets kvaliter. Vi pratar givetvis om bryggeriet, mina personliga preferenser. Hellre än Ocean än S:t Eriks, fast inte om vi är i Dalarna då för då blir det tvärt om. Helst vill jag ha en Jämtland. Alltid den lille före den store fast bara om det är riktigt bryggeri. Om inte etiketten är snyggare hos den stora. Roligt namn inte att förakta men inte allt för utmanande. Hellre en öl från ett bryggeri som det var länge sedan jag drack än åter igen en Dugges. Även flaskan kan få mig att trigga igång. Estmalles flaska är underbar men jag är mindre entusiastisk till S:t Eriks. En standard 33 cl returglas vore roligt att få se svensk, bra öl i.

Hale to Nothing

Mera spendrupsöl som får mig att fundera. Denna öl har skruvkorkshals men vanlig kronkapsyl, varför? Åter igen dessa Brutal Brewing och jag får nog försöka få reda på lite mera om detta sidoprojekt. Jag har skickat ett e-brev men inte fått svar ännu. En ekologisk pale ale som känns som väldigt trändig och studentikos/hembryggarsktig i etiketten och hela aromen kring ölen. Jag prövade deras lager nyligen och denna pale ale luktar lite lager också. Renjäst, humlig i aromen och långt från de tunga aromerna som en goda real ale kan ha. Mycket humle i smaken också men lite mera alesmak över det hela även om den saknar maltighet och tyngd som en bra pale ale har. Lite amerikan pale ale över det men mest i negativ betydelse och jag upplever ölen lite tråkig, inte mycket att halea över helt enkelt. Jag ger den en 5:a

Sir Taste-a-Lot

Brutal brewing är ett svårgreppbart intiativ. Är det Spendrups eller är det frifräsare som använder Spendrups bryggutrustning. Vi har vanliga jobb på dagen och brygger lite öl på fritiden attityden som hemsidan skvallrar om känns lite svår ihop med namnet Spendrups. Det är inte riktigt som när Stefan Gustavsson eller Jessica Heindrisch hyr in sig på t.ex. Slottskällan. Det är kul med förväntningar för övrigt, Sir Taste-a-Lot tycker jag är ett rätt fyndigt namn. En öl från ett mindre bryggeri med fyndigt namn för sirekt tankarna till en spännande öl, ett fyndigt namn från en storbryggare får mig istället att tänka mainstreamtråkig öl. Jag säger absolut inte att det är så men jag hamnar i all min fördomsfullhet i sådana tankebanor.

Ölen då?

Utseende: Mörkt halmgul, med drag åt bärnsten faktiskt. Mörkare än väntat. Rejält skum som inte försvann helt direkt men efter ett tag.

Arom: Först så var det väldigt tilltalande men aromen klingar av lite väl fort. Humlefräsch, lätt, citrusaktig. Det känns lätt att tro på Amarillo som det står på burken även om jag inte skulle ha känt igen aromen blint.

Smak: Inte så mycket smak, lite sötma, lite beska men detta är en lättdrucken 3,5a av bättre snitt. Inga krusiduller men inget man längtar efter. Eftersmaken dröjer sig dock kvar och jag kan mycket väl tänka mig en sådan när man förbereder för sommarens grillningar. God 3,5 med allt vad det för med sig.

Mellerud Vårpilsner

 

Valet på förstaöl att provsmaka bland nyheterna 1 mars var enkelt. En av mina svågrar är från Mellerud. Namnet på en öl är knappast det första som avgör att jag väljer just den ölen men denna gången var det så. Jag vet inte säkert men jag gissar att det bara är fråga om återanvändning av namn och inte något orginalrecept från Dalsland.

 

Skummar rejält som en pilsner förväntas. Halmgulm, luktar brödigt aromatisk med en distinkt neutral humle karaktär. Aningen syrligt. Renjäst, rakt på sak, enkel öl med brödig smak, mera drag mot danska lageröl än tjeckisk pilsner. Viss skärpa i beskan dock. Kort till medellång eftersmak, passade utmärkt till torsdagens gulaschliknande soppa. Ingen öl jag jublar över men en öl jag gärna tar istället för t.ex. Pripps Blå, Carlsberg Export, Staropramen eller dylika öl. Dessutom har den riktigt snygg etikett. 8 poäng. Ytterligare ett exempel på att Spendrups Bryggeri definitivt kan brygga öl och att man inte ska rynka på näsan åt all massproducerad öl.

 

 

Cooking With Irish Whiskey

Massproducerad öl

Under många år har jag hållit julölsprovninger i samband med julborden ute på Wrågråden. Så och i år, i år som andra år så kommer jag prata om klassiska svenska julöl. Ni vet dessa standardöl som inte har så mycket att erbjuda i jämförelse med sina storebröder till original än lite mera färg och sötma. Jag slog till och testade två som en förberedelse inför julölsprovningen på Wrågården imorgon. Mariestads Julebrygd och Falcon Julöl. Sedan sveptes Pistonhead Chimney Sweeper med av bara farten. Återigen får jag säga att jag tycker att Spendrups gör ett bra jobb med att erbjuda alternativ till de mest mainstreamade ölen. Chimney Sweeper är en trevlig öl även om jag inte förstår döskallen på etiketten till ett så pass ”normalöl”. Tuffa grabbar dricker väl Brewdog eller Sort Guld? Händer inte så väldans mycket, enkel, rakt på sak lager men med en bra, trevlig lättdrucken beska. (Vad skriver karl’n, inte dricker man väl beskan Men ni fattar vad jag menar) Tre luvor till den.
Falcon Julöl kan jag egentligen inte jämföra med vanlig Falcon för jag vet inte när jag drack en Falcon starköl. Vanlig 33 cl returglas känns nostalgiskt och lite småkonstigt på samma gång vilket egentligen bara visar på att de små svenska bryggerierna ratar dessa flaskor. Smakar helt okej men liksom utan att ge något extra till. Fylligare än en Falcon Bayersk 3,5% men det vete tusan om jag inte hellre hade haft det i glaset istället för Julölen. Den borde få lite högre än Mariestad men den når inte upp till 3 luvor.

Mariestads Julebrygd visar definitivt upp den klassiska julölsdefinitionen. Mörkar, sötare, något alkoholstarkare än Mariestad Export och sämre. Den har en liten arom som har tydlig karaktär av russin, medium kropp och så sötma genom hela ölen enda fram till eftersmaken som istället blir lite konstlat sträv. Inte helt otrevlig och inget jag skulle försöka smyga ner i blomkrukan om Faster Agata bjöd på den men inte mer än två luvor får den inte

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine
St Peter’s Winter Ale
Grebbestads Julöl
Midvinterblod
Mysingen

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager
Oppigård Winter Ale
N’ice Chouffe
Anchor Our Special Ale
Longfellow Winter Ale
Ölvisholt Brugghús Jólabjór

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa
Pistonhead Chimney Sweeper
Falcon Julöl

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)
Snowblind
Mariestads Julebrygd

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha)

Varför tycker medelsvensson att Mariestad Export är så god?

Frågan är egentligen inte min utan signaturen Helsinge på Svenska Ölfrämjandets forum. Enligt honom så ligger Mariestad Export (han skriver egentligen inte Export men jag utgår ifrån att det är den som han menar.) nästan alltid på topp 3 i försäljning hos bolaget. Hur det är med den saken låter jag vara osagt men nog säljer den bra, inte bara här i Mariestadöknen Skaraborg. Hursom helst, hela tråden har ni här (http://www.svenskaolframjandet.se/node/3616) men jag tycker/tyckte att den innehöll några klart tveksamma påståenden. Bland annat att Mariestad och Norrlands skulle vara samma öl egentligen eller att även om de bryggs olika så är de så lika att man inte kan sära på dem. Jag bestämde mig för att göra en liten provning ihop med mina grannar. Stjärnan och Grannen är med i Gröna Husets Ölsällskap så de fick representera ölnördar ihop med mig även om båda, och speciellt den ene, ”tvingas” dricka menlös billig lager ibland för sällskaps skull. Rickard och Ulf känner båda till namnet på några svenska microbryggerier och väljer dessa ibland men dricker oftas standardlager. Samling kompletterades med min fru som jag har använjt från Carlsbergsdrickande och Anna som hellre dricker rosévin i bersån. Där har ni panelen i sammandrag. Deras uppdrag var att testa fyra olika ljusa lager och besvara följande frågor:

  • Är det skillnad på dem?
  • Vilken är Mariestad Export?
  • Vilken smakar bäst?

Vilka var då ölen? Givetvis Mariestad Export annars hade ju själva grundkonceptet med provningen fallit. Sedan hade jag med Norrlands Guld av flera anledningar. En av dem är att det är samma bryggare, en annan att det är en öl som jag räknar som enklare (och sämre) än Mariestad. Dessutom refererar Bark i ovan nämnda diskussion till någon slags provning där citat ”flera kunniga och erfarna ölbloggare för något år sedan försökte, och ansträngde sig hårt, för att hitta några skillnader mellan Mariestads och Norrlands Guld. Utan att lyckas.” slut citat. Min tanke var att detta är nog en skröna för nog är det väl skillnad mellan dessa. Som tredjeöl hade jag valt en ljus lager som jag inte gärna dricker, Kung. Den säljer dock bra och detta utan någon större reklamkampanj. Från början hade jag bara tänkt mig dessa tre öl men när jag stod på bolaget så föll ögonen på Dugges Lager No 1 och jag tänkte att vi måste testa vad panelen tycker om den. Är det så att kvalitetsöl alltid slår standardlager?

Vad blev utfallet då? Förutom att jag lyckades spilla ut en massa öl vid serverandet? Jo, alla utom Anna var rörande överens om att Dugges öl stack ut väldigt mycket. Anna ville först hävda att det inte var någon skillnad alls. Det kan ha att göra med att vi inte alls provade under tystnad, vita dukar som bakgrund o.s.v. När vi andra påpekade vissa skillnader så höll hon med att Dugges skiljde sig kraftigt. Och i hennes åsikt till det sämre. Övriga var överens om att det fanns många tillfällen då de hellre skulle dricka en Dugges än de övriga. Men det fanns även tillfällen då de ville ha en enklare öl. Ska man ha några stycken spelar det dyrare priset inget roll men om man köper hem en hel platta/back så faller den bort. Bland annat för att den inte står i back som man bara kan ta med sig.

Att Dugges skulle sticka ut var ingen nyhet givetvis men hur var det med de tre andra ölen? Kunde panelen sära på dem. Tvärt emot bröderna Lindström och ev. erfarna ölfrämjare så tyckte min testpanel att Mariestad höjde sig ett klart snäpp över de andra två. Den smakade som vanlig öl medan två andra var tråkigare, plattare och bara lättdruckna utan större karaktär. Det var lite olika gissningar på vilken sort det var som stack ut. Panelen hade fått hjälpen att det var svenska öl och att två kom från samma bryggeri. Någon gissade på att det borde ha varit Mariestadsölen som smakade lite bättre medan någon annan trodde att de två lika ölen var Mariestad och något mer från Spendrups. Vi gjorde lite improviserade tester genom att be personen blunda och så gav vi slumpvis glas och testpersonen skulle säga vilken av de tre ölen det var. Och varje gång man fick smaka Mariestad och något mera plockade man ut ”finölen”. Mariestad är fylligare, lite karamellig, aningen mera karaktärsfull. Smakar och luktar mera och har en fylligare eftersmak.

Vad gör skillnaden i ölen då. Alla tre ölen har ungefär samma vörtstyrka och jäser ut lika mycket. Båda Kung och Norrlands Guld använder enbart pilsnermalt och både humleextrakt och pellets. Norrlands dock bara två givor och sorterna Magnum och Perle. Kung har alltså tre givor och tre sorter Hallertau. Mariestad har en relativt stor (jag fick inte veta hur stor del), aningen mera humle totalt sett jämfört med Norrlands Guld och man använder extrakt samt pellets av Magnum, Perle och Spalter Select.

Summerar man det hela så visst finns det likheter och visst kan man blanda ihop öl men Mariestad skiljer sig från Kung och Norrlands Guld i alla fall. Inte tror jag att några ölfrämjare har satt sig ner utan att kunna känna skillnaden. Finns det tillfällen då den är bättre än t.ex. Dugges Lager? Säkerligen, Mariestad är välbrygd och en öl som håller sin kvalitet. Skulle man sedan väga in priset så finns det säkerligen gånger jag hellre bjuder på en Mariestad för 30 kr/litern än en Dugges på 50 kr/liter medan Kung/Norrland allt får stå kvar i backen oavsett pris. När det gäller att dricka själv så är det inte alltid som jag vill ha munnen full med beska men oftast väljer jag nog en ale, av ren slentrian troligen för Mariestad håller.

Ölfakta: Richard Bengtsson (Bryggmästare, Spendrups) och Carina Johansson (Åbro konsumentkontakt)

Öl jag minns från 2008

Jag borde givetvis ha sammanfattat året betydligt tidigare men en titta i gamla anteckningar ger för handen att 2008 nog får ses som ett bra ölår. Jag har upplevt en hel del, inte minst sedan jag började blogga intensivt och jag har druckit mycket god öl. Här följer ett närmast slumpvist urval av trevliga öl från 2008

duvel-tripel-hop-med-askDuvel Triple Hop

Detta är i särklass den mest hypeade ölen jag drack under året. Fick chansen att smaka genom att grannens särbo kunde ställa sig i kö på Regeringsgatan i Stockholm. Hon sade att det var en unik känsla att stå och köa för öl… Glädjen över att få genomföra provningen, färsk Duvel, Duvel på 75 cl flaska lagrad 1½ år och så då Triple Hop, var betydligt större än vad Triple Hop var prisvärd. Visst, god som den vanliga men inte helt prisvärd.

Chimay Blå 1999

Jag struntar i vad vissa tycker. Jag gillar min ölkällare och jag njuter av en vällagrad Chimay Blå. Bättre eller sämre än färsk går inte att diskutera. Det är inte fråga om samma öl efter nio års lagring. Det är en underbar öl och en emotionell upplevelse att dricka Det blir inte sämre av den svindlande känslan att den gjordes förra årtusendet.

Decennium

Jag skrev i något inlägg att Slottskällan kanske inte riktigt alltid når upp till standard men här passade deras bryggande mig mer än bra. Ett mera välsmakade jubileumsöl kan jag inte tänka mig. Dessutom har jag ytterligare en Slottskällan öl med på min lista så visst kan de brygga.

Paradox Islay Cask

Brew Dog är knappast ett favoritbryggeri för mig men deras Paradox var helt enkelt fantastisk. Smakexplosion och humlebeska när den är som bäst. Mäktig och enorm, dyr men jag skulle gärna köpa ett par flaskor till.

Mariestad Prima Lager

En god lager med mera karaktär än något vad jag vet från de fem stora bryggerierna. Jag tycker det är kul att Spendrups ger sig in i ölbranschen på riktigt, om man kan säga så om ett familjeföretag som har varit med sedan 1897 (köptes av Louis Spendrup 1923) En annan svensk, ljus lager som har glatt mig under året är Slottskällans Slottslager. Borde testa dessa två mot varandra när sommaren närmar sig.

westmalleWestmalle Trippel

Detta är långt ifrån n ny öl för mig men jag vill ändå ha med den som den mest efterlängtade ordinariesortiment nyheten för året. Utnämningen sker i god konkurrens med Oud Beersel. Den senare mest för att jag gillar att en så pass udda typ av öl finns representerad i det ordinarie sortimentet.

Hercules Double IPA – snarare en barley wine

Det här med öltyper kan ställa till det. Jag gillar sällan öl som kallas för American IPA så hur skulle jag då kunna gilla en Double IPA från USA? Nja, gillar och gillar. Med så höga OG som vi verkar ha här så börjar ölen likna Barley Wines som jag faktiskt gillar. Mycket sötma, mycket kropp, mycket smak och inget behov av att svepas. Hercules var vägen in men riktigt ända fram har jag inte nått. Humlebeskan sätter hinder i vägen.

Besvikelser

Ska man ta upp någon besvikelse så får det nog bli Prize Old Ale som jag skulle dricka för första gången sedan produktionen flyttats upp till London. Oktoberfestölen vinner lätt kategorin mest slätstrukna säsongsöl. Så här i backspegeln upplever jag dom som närmast tråkiga med några få undantag.