Ölbloggarträffen

Vi hade ett ganska tight schema men sparkade igång i tid och under Jankos vana ledning hade vi en liten provning. Två öl skulle avsmakas mot varandra och det hela skulle liksom symbolisera alla ölbloggare som representerar den nya vågen. Den ena ölen skulle vara en gammal trotjänare och den andra en nykomling. Vi gav oss ganska raskt i kast med de två första ölen. Båda två skulle ha en lika maltkompossition och båda två skulle vara enkelhumlade med samma humle. Ganska snart hamnade vi i APAkategorin med våra funderingar. Ettan var aningen grumsig men annars blank. Båda två ljust kopparfärgademedelfylliga i kroppen, fin frisk beska. Frisk doft i båda även om ettan kompletterades av en viss unkenhet och lite kogödsel. Båda luktade ganska olika men smakskillnaden var betydligt mindere. Lite gissningar kom och så lite sprida förvånande kommentarer när det avslöjades att den gamla trotjänaren var Sierra Nevada Pale Ale, vad den andra var har jag glömt.

Sedan fick vi två glas till att sniffa som kaniner och sörpla som svin på (Jankos ord om jag kommer ihåg dem rätt) det var nu två öl som var lite mörkare i färgen och som luktade mera lika men smakade helt olika. Någon knäkte ganska snart att det vara Amarillohumle men sorterna var det värre med. Oppigårds Amarillo och Slottskällans Red ale avslöjde de senare. Jag upplevde en viss rökighet hos Slottskällan Red och lite mera kropp. Oppigårds Amarillo jobbade bättre med att maltigheten och humligheten skulle komplettera varandra snarare än att den ena skulle ta överhanden.

Där efter fick Václav Berka lite tid för ett kort föredrag om sitt bryggeri eller snarare sina bryggerier. En hel del gammal information som hur Josef Groll utvecklade Pilsnern för snart 200 år sedan men även en del nytt. Jag tycker att det är lite häftigt med den tradition som en del av producenterna visar upp. Václav är Herr Berka den tredje på bryggeriet. Han började arbeta där för 30 år sedan och sade sig ha njutit av det varje dag. Vi fick givetvis ställa lite frågor och det gjordes det lite sporadiskt. Det mest intressanta tyckte jag var att han bekräftade att man inte brygger en 3,5% variant utan späder ner den. Innan träffen, eftersom jag var så tidig, så fick jag chansen att fråga både Václav, Janko och Henrik från SABMiller om vilken variant på pilsnern de gillade bäst. Den ofiltrerade, filtrerad eller filtrerad och opastöriserad. De båda ölbryggande herrarna svarade båda opastöriserad med förbehållet att den är väl skött. Så gled vi in på detta med att sköta sin öl. I Tjeckien har de ett antal pubar som inte har ölen på fat utan får levererat till tankar på mellan 30 och 40 hl. Vilka enorma mängder öl dessa ställe säljer. Han nämnde dem vid namn men jag skrev inte upp dem och namnen sade mig inget, humm man kanske borde försöka ta sig iväg till Tjeckien också.

Efter föredraget satte vi igång och diskuterade en hel del om en ev. ölbloggarförening. Alla verkade vara överens om att en sådan vore bra men jag tyckte inte att vi kom fram till några svar alls. Varken om varför den behövdes, vad vi ville uppnå med den eller vilket ansikte den skulle visa utåt. Hursom helst bestämdes att vi skulle försöka fortsätta diskussionen över nätet och sedan sjösätta det hela runt nyår. Låter väl ganska förnuftigt tycker jag.  Jag utlämnar alltså diskussionen till stor del eftersom vi ska fortsätta den över nätet.

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Slottskällans Höstlager samt Nils Oscar Brown Ale

Om en vecka ska jag hålla provning om våra microbryggerier och eftersom det var länge sedan jag varierade mig i innehållet ville jag uppdatera mig. Både Nils Oscar och Slottskällan har fått konkurrens samt kommit med en hel del nytt sedan jag skapade en provning med deras God Lager samt Pale Ale så kändes motiverat att sätta sig med hustrun som bisittare och studera Slottskällans Höstlager och Nils Oscar Brown Ale.

Höstlagern

En lätttillgänglig vackert bärnstensfärgad öl med hög hinkabilitet. Vackert skum som klättrade fint på glasets väggar för att sedan falla ned till en tunn skumrest. Vacker färg som sagt. Aromen är väldigt försiktig, inte minst i de lagerglas som jag valde att hälla upp i. Detta är inget sitta och sniffaöl direkt. Det jag hittar i aromen mest maltighet men det finns en del beska i smaken. Aningen för mycket beska för att ha bra balans men inte tillräckligt för att leva på humlekaraktären. En hel del restsötma och en tam eftersmak gör att detta blir en bra öl men ingen favorit. Skulle vara kul att testa den mot Mariestad Export. Jag tror att Mariestaden vinner faktiskt. Nu börjar jag kanske låta negativ men slutsummering, okej öl och given på en provning där man har folk med blandad bakgrund.

Nils Oscar Brown Ale

Här har jag lite större förväntningar. Jag har druckit några Brown Ale och jag tror mig gilla denna öltyp. Vissa skulle säkerligen kalla dessa öl för något sunkiga men denna har inte alls något sunkigt över sig. Säkerligen bidrar den höga kolsyran till detta men även jäsningen. Den håller kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på. Lite fylligare, mera dov i smaken, mera tyngd i ölen hade jag önskat. Fast det är klart den ligger på blygsamma 4,6% och liknar därmed en mild mera så fast med väl mycket humle för typen. En något godare öl tycker jag nog men jag är inte riktigt lika säker på att den kommer med i provningen nästa torsdag. Tydliga drag av Nils Oscar i ölen.

Kungen, eller kanske drottningen, av svarta öl

Imperiet i fråga är det ryska och legenden förtäller att Katarina den storas hov importerade öl från England. Portern som då skulle skeppas dit behövde ha lite mera alkoholhalt och mera humle i analogitet med India Pale Ales. Den första brygden ska enligt engelskspråkiga wikipedia ha varit Thrale’s Entire Porter från 1796. Detta kan tyckas lite sent med tanke på att Katarina den stora dog just det året och om det nu var hon som gillade ölen så…

En imperial stout är inget som man ska svepa i sig. Givetvis, var och en njuter sin öl som den själv vill men detta är öl för eftertanke. Dessa öl har en stor kropp och har de lagrats ett tag kan även kolsyran ha dämpats vilket jag personligen anser är till ölens fördel. Beskan kan variera stort. Speciellt amerikanska sorter som North Coast Old Rasputin tar gärna ut svängarna med humlen. Syrligheten och beskan från de mörka maltsorterna bör hållas dämpade vilket ofta låter sig göras av den högre restsötman och alkoholen. Humle arom ska det finnas men det måste dofta mycket av annat också. Kaffetoner, choklad, nötter, viniöst och inte minst sötma. Smaken har samma beståndsdelar men även lite rökighet, lakrits, bitter choklad. Färgen på ölet är svart, möjligen en röd ton. Skummet ska vara cappucinofärgat eller mörkare än så.

Stone Imperial Russian Stout

Stone är ett legendariskt västkustbryggeri med en tydlig humlig karaktär. Mest kända är dom nog för sin Arrogant Bastard även om Double Bastard rönt stor uppmärksamhet här i Sverige. Nu är det alltså deras Stone Imperial Russian Stout.

En mycket svart öl med ett stort skum som är väldigt ojämn i bubblorna. Skummet är aningen cappucinofärgat. Aromen är följsam, karamellig, inte alls påtagligt humlig, nötig, söt och inte helt oväntat bränd.

Smaken är söt, oväntat söt, brända smaker, lite kaffe, lite anisdragning och alkoholsötma. Den medellånga eftersmaken har mer av en bränd beskhet som närmar sig de torra stouten.

En stillsam Imperial Stout med stor tyngd i eftersmaken. Inget för min fru men själv tyckte jag att den var god. Kanske inte riktigt så god som siffrorna på ratebeer och BA visar. Jag kan dock mycket väl tänka mig att beställa den igen. Jag tycker sannerligen att Slottskällan Imperial Stout är minst lika bra, nej faktiskt bättre. Stöd svensk bryggindustri. Drick Slottskällan Imperial Stout.

De däringa Brinken Brothers

Idag, på en torsdag, har jag ihop med min fru druckit den sista av mina flaskor Belgo Dubbel. Det var vinnarölen i hembryggar-SM 2006 och som pris vann de att få sin öl bryggd i storformat hos Slottskällan. Det var den sista av de flaskorna (som fanns i min källare) som vi tömde till en vitlökskryddad morotssoppa. Jag letade efter segermotiveringen men jag kunde inte hitta den. Jag har dock för mig att den pratade om chokladtoner. Dessa var nedtonade nu, så här tre år senare och det var en stillsam, trevlig, inte allt för kryddig belgare som kom ut ur flaskan. Det är en fin känsla att sitta och dricka en unik öl med en unik bagrund. Att det sedan passade bra till maten gjorde knappast något sämre. Svårt att toppa till fredagen.

Ännu en varm dag, en väldigt varm dag.

Under en tid har vi haft värmbölja här i Falköping, precis som stora delar av landet. Detta har sammanfallet med en kortare period då vi har varit storfamilj. Jag har inget emot sju, åtta ungar men det blir lite rörigt. Desto skönare när alla skulle på tipspromenad och jag blev tvungen att stanna kvar och vakta den sovande lillemannen.

Så då blev det lite nystekt pyttipanna, stekt ägg samt lite jordgubbar och glass till efterrätt. Givetvis passade jag på att ta en öl till maten. Bedarö Bitter! Jag har undrat lite under senare tid om jag inte har börjat bli mera förtjust i humle, inte något humlehuvud, men ändå… Fast denna Bedarö Bitter gav lugnande svar. Till pyttipanna, värmen till trots, så var det för mycket beska för mig. Jag drack raskt ur den under matlagningen ock i det läget är den fantastisk. Fräsch, bygger upp aptiten och drar en man långt ner i det underbara ölträsket. Till maten blev det istället den sista Postiljonen som stod i källaren.

Ikväll sitter vi, för idag har lugnet lagt sig, jag och min fru och delar på en Slottslager, Westmalle Trippel och en Samuel Adams Black Lager till lite kex och ost. Nu när temperaturen äntligen närmar sig 20 grader…

Hur går det nu med mina Kloster?

bryggmastarlada-plus-slottskallans-slottslager-copyJag tyckte att det kunde vara dags att försöka komplettera mina samlingar i källaren med årets öl och i vissa fall förra årets bryggningar. Chimay Blå och Carnegie Porter har mitt lokala bolag sedan länge tillbaka i 2009 års tappningar men Slottskällans Imperia Stout respektive Kloster brukar jag få jobba lite för att vara säker på att få rätt årgång. Jag skickade ett meddelande med hjälp av Slottskällans kontaktformulär på hemsidan till dom och sporde dessa ämnen. De lovar artigt att komma med svar inom två arbetsdagar men idag kom svaret mer eller mindre direkt.

Rubrik: Jag Xr tjXnstledig
Jag

Med v
Jacob Lind

Jag vet inte alls om det hör ihop men senare läste jag i Uppsala Nya Tidnings nätupplaga att det finns ett bud lagt på Slottskällan. Jan-Eric Svensson (vd) säger att han helst ser att något annat bryggeri köper upp dom eftersom dessa redan då har kunder och försäljningskanaler och inte minst kan de själva ölbryggandet. Själv är jag mest mån om att nya ägaren är intresserad av bryggeriets kvaliteter och att det kan fortsätta att brygga b.la. Slottskällans Imperial Stout.

Påsköl

Påsken har passerat lugnt och stilla, i alla fall om man ser till inläggen på bloggen men något bör jag väl säga om dom. Nu har jag inte suttit ned och smakat på några av påskölen analytiskt utan under mera uppsluppna tillställningar. Några iakttagelser har jag dock tyckt kunna skönja. En jämförelse med julöl känns väldigt naturlig eftersom båda två är ”odefinerade” ölstilar och det är inte länge sedan det var jul, ähh, typ alltså. Där julölen har en lång tradition i Sverige så är påskölen snarare en dansk tradition om jag har förstått det hela rätt. Det är en rejäl skillnad i sortiment på påskölen och julölen. Elva påsköl att jämföra med de dryga 40 sorterna julöl som bolaget saluförde. Jag tror även volymmässigt att det är stor skillnad. Båda två ölen ska ätas till relativt liknande mat. Det är om inget annat stor spännvidd mellan smakerna vid såväl påsk som jul. Skinka, ägg, sill, Janzon, köttbullar, prinskorv m.m. Dessutom ska ölen passa till ensamrätter av lamm, lax eller vilt. Det senare är kanske inte så utbrett numera. Här får man nog säga att påskölen bjuder på mindre variation än julölen, givetvis handlar det om att antalet sorter minskar variationen men det finns inga extremt humlade öl, heller inga enormt söta eller riktigt alkoholstarka.

Godast av de jag har smakat var nog Pumpviken eller ev. Påsk Alten från Sigtuna. Den senare var jag förvånad över att beskan var så rejält tilltagen. Jag hade snarare väntat mig som en Münchner Dunkel men jag läste på Hembryggarnas sida att upp till 50 IBU var ”tillåtet”. Frågan är om de inte har klivit över den gränsen också. Hur som helst så gillade jag den ölen, den rejäla beskan gav balans åt hela anrättningen.

Pumpviken är brödig, maltig i smaken, fruktig ale som nästan var hur perfekt som helst till mat. Aromen domineras av citrushumletoner och känns väldigt fräsch.

Eriksberg, Mariestad och Three Hearts Påsköl tycker jag inte är så mycket att orda om. De extra kronorna per liter som bryggerierna tar ut för påskölen jämfört med standardölen är inte prisvärt.

Blåkulla gillar jag fortfarande men jag måste säga att jag var förvånad över hur stillsam jag tyckte den var. Och den är inte riktigt lika bra som minnet kommer ihåg den från tidigare år. (Jag sade nog något liknande förra året också.)

Roligast etikett har givetvis Easter Booster (Jag vcar bara tvungen att skriva det Bark) men ölen känns inte helgjuten. Som något slags mellanting mellan en Saison och en stark, ljus belgisk ale. Inte oangenäm men ingen favorit.

Nils Oscar vet jag inte om jag provade, Grebbestad missade jag, Falcon slapp jag och Oppigård smakar Oppigård vilket ska ses som beröm till Björn F. Deras påsköl är dock inte lika god som Singel Hop enligt mig.

Öl jag minns från 2008

Jag borde givetvis ha sammanfattat året betydligt tidigare men en titta i gamla anteckningar ger för handen att 2008 nog får ses som ett bra ölår. Jag har upplevt en hel del, inte minst sedan jag började blogga intensivt och jag har druckit mycket god öl. Här följer ett närmast slumpvist urval av trevliga öl från 2008

duvel-tripel-hop-med-askDuvel Triple Hop

Detta är i särklass den mest hypeade ölen jag drack under året. Fick chansen att smaka genom att grannens särbo kunde ställa sig i kö på Regeringsgatan i Stockholm. Hon sade att det var en unik känsla att stå och köa för öl… Glädjen över att få genomföra provningen, färsk Duvel, Duvel på 75 cl flaska lagrad 1½ år och så då Triple Hop, var betydligt större än vad Triple Hop var prisvärd. Visst, god som den vanliga men inte helt prisvärd.

Chimay Blå 1999

Jag struntar i vad vissa tycker. Jag gillar min ölkällare och jag njuter av en vällagrad Chimay Blå. Bättre eller sämre än färsk går inte att diskutera. Det är inte fråga om samma öl efter nio års lagring. Det är en underbar öl och en emotionell upplevelse att dricka Det blir inte sämre av den svindlande känslan att den gjordes förra årtusendet.

Decennium

Jag skrev i något inlägg att Slottskällan kanske inte riktigt alltid når upp till standard men här passade deras bryggande mig mer än bra. Ett mera välsmakade jubileumsöl kan jag inte tänka mig. Dessutom har jag ytterligare en Slottskällan öl med på min lista så visst kan de brygga.

Paradox Islay Cask

Brew Dog är knappast ett favoritbryggeri för mig men deras Paradox var helt enkelt fantastisk. Smakexplosion och humlebeska när den är som bäst. Mäktig och enorm, dyr men jag skulle gärna köpa ett par flaskor till.

Mariestad Prima Lager

En god lager med mera karaktär än något vad jag vet från de fem stora bryggerierna. Jag tycker det är kul att Spendrups ger sig in i ölbranschen på riktigt, om man kan säga så om ett familjeföretag som har varit med sedan 1897 (köptes av Louis Spendrup 1923) En annan svensk, ljus lager som har glatt mig under året är Slottskällans Slottslager. Borde testa dessa två mot varandra när sommaren närmar sig.

westmalleWestmalle Trippel

Detta är långt ifrån n ny öl för mig men jag vill ändå ha med den som den mest efterlängtade ordinariesortiment nyheten för året. Utnämningen sker i god konkurrens med Oud Beersel. Den senare mest för att jag gillar att en så pass udda typ av öl finns representerad i det ordinarie sortimentet.

Hercules Double IPA – snarare en barley wine

Det här med öltyper kan ställa till det. Jag gillar sällan öl som kallas för American IPA så hur skulle jag då kunna gilla en Double IPA från USA? Nja, gillar och gillar. Med så höga OG som vi verkar ha här så börjar ölen likna Barley Wines som jag faktiskt gillar. Mycket sötma, mycket kropp, mycket smak och inget behov av att svepas. Hercules var vägen in men riktigt ända fram har jag inte nått. Humlebeskan sätter hinder i vägen.

Besvikelser

Ska man ta upp någon besvikelse så får det nog bli Prize Old Ale som jag skulle dricka för första gången sedan produktionen flyttats upp till London. Oktoberfestölen vinner lätt kategorin mest slätstrukna säsongsöl. Så här i backspegeln upplever jag dom som närmast tråkiga med några få undantag.

Eriksberg, Falcon, Zeunerts och så Nisse som glädje med 55an som avslutning.

min födelsedag fick jag, som jag skrivit innan, tio nya julöl när jag trodde att jag närmade en sammanfattning. Mariestad Julebrygd, Åbro Sigill och Jämtlands Julöl hade jag testat innan och ingen av dom är en öl som jag häller ut? Falcons Julmumma där emot kvittade men det kan du läsa om här. Tomte testades på julafton och de övriga fanns kvar när vi träffades för en liten smörgås som min saliga farmor skulle ha uttryckt det hela. Fyra av dom dracks och följande blev utfallet

julgran julgran

Zeunerts Julöl: blaskig, tråkig och smakmässigt väldigt lik en vanlig ljus lager. Faktiskt nästan spännande att de har lyckats få in så mycket färg utan smak.


julgranjulgranjulgran

Falcon: Klassisk svensk julöl. Lite mörkare, lite alkoholstarkare och lite sötare… Mera är det inte. Ingen dålig öl men inget som lyser upp julemörkret.

Eriksberg: Ungefär samma men mindre med sötma.

julgranjulgranjulgranjulgran

Nisse: Jag blev lite förvånad här nu eftersom jag trodde att jag kunde mina Uppsalaiter. Kanske berodde det på startfältet eller så var det något annat. Min förutfattade mening var att Tomte skulle vara en bättre öl än Nisse. Att Nisse var något platt och tråkigt men så var det inte alls. Till Janzon och smörgås passade den väldigt fint. Lätt kryddig, inte allt för söt, god balans på beskan, jag skulle gärna ha sett lite mera humlearom, lite chokladig och knäckig i smaken. Fint sade husbon om… sitt hembrygda öl typ även denna kväll dominerade detta. Denna gång blev det 55ans Porter. Jag har bloggat innan om min vånda över ölnamn och Bark kommenterade att han tyckte att 55an var ett bra namn men kanske lite väl Göteborgskt. Jag lade dit en bild på min idol Slas som motvikt.

55ans-porter