Jag är värd en hel ”pint” Old Jock

Vad passar den här ölen till? Vanlig fråga numera i en tid då vi jagar de perfekta smakkombinationerna. Inget fel att göra det, faktiskt ganska roligt men samtidigt meningslöst skulle jag gissa. För det finns inga perfekta smakkombinationer, det är jag övertygad om. Hur skulle en smakkombination passa ”alla” människor? Jag har till exempel prövat massor av variationer på Irish Coffe och i slutändan blir den bäst med den whiskey som jag har i tillgång till. Det är klart, det är dumt om whiskyn har allt för rökig karaktär. Gärna ska den vara lite överdrivet spritig om den dricks ren. Pris, humör, mängd spelar också roll. För att inte prata om hur hårt jag har vispat grädden.

Över till Old Jock. Ett väldigt bra tillfälle att dricka Old Jock dök upp tidigare i veckan. Mitt arbetsliv kan ibland vara lite väl stressigt och energislukande. Den underbara, energilandande, sportlovsveckan som jag trodde med lätthet skulle hålla mig igång fram till påsk är sedan länge glömd. Istället för att låta vardagen kasta ett allt för stort mörker över mig slår jag mig ner med en god öl. Jag har en tendens att inte vara det minsta sugen på varken öl eller whiskey när jag inte är på gott humör men just den dagen hade jag jobbat undan skoljobbet innan jag gick hem från skolan. Jag tog till och med en stund med en egen träbit och påbörjade en smörkniv. Det är en riktig humörshöjare att hålla på med ene. Det luktar fantastiskt. När sedan frun hade somnat framför TV så passade jag på att unna mig ett helt glas Old Jock. Med ett stort glas, då kan man dricka stora klunkar, låta ölen fylla ut hela gommen och skölja över smaklökarna rejält. Det blir liksom en mättnad hos smaklökarna som är väldigt god. Passar riktigt bra tycker jag med kraftiga, fullkroppsöl som Old Jock. Den brödiga, fruktiga arom maximerar luktsinnet och med sin mjuka munkänsla och härliga knäckig karamellsmak mullrar ölen ner som en (fyll i själv, det bästa jag kom på var en 3 mm mässingsplåt men hur krysstat låter inte det). Mäktigt gott att dricka öl i stora klunkar. Å, javisst! Mata gärna på i kommentarsfältet med bra smakkombinationer. Sådant är alltid spännande.

Mera höstöl Willams Brothers Black

Klassisk bild av höstölen, mörkare, murrigare, aningen sötare. Mera nötig, torkad frukt och sötma i smaken. Gärna stor kropp men fortfarande inte så värmande som en winter warmer. Svåra, för att inte säga omöjliga gränsdragningar. Framförallt kanske helt onödig gränsdragning. Det låter inte så väldigt annorlunda om jag ska beskriva skotska öl som 80/-

Williams Brothers Black har mycket bräda toner, maxat utan att vara i närheten av stout. Lätt kropp sina tunga smaker till trots. Riktig härlig låg beska, bara så mycket humle som sötman kräver för att balanseras. Mjuk munkänsla och inte alls mycket kolsyra. Underbar öl, synd att den inte finns kvar hos Systembolaget.

Williams Brothers Black Dark Mild Ale

Jack Hammer – Brewdog

Ägg är riktigt gott! Speciellt ägg från höns som käkar drav :-)

Lite korthugget, firar sportlov helt enkelt. Mycket beska här. Tydlig amarillotouch i aromen, riktigt mäktig grapefruktton. I dessa tider med grumliga NEIpor så känns detta väldigt retro. Back to roots och för egen del in i beskamörkret. För beskt för mig att dricka rakt upp och ner men det går något bättre till maten. Något ihoprafsat i restväg med ägg uppepå och sötma i form av ketchup. En rejäl maltkropp som inte oväntat bjuder på viss sötma men det är en väl utjäst öl.

Det här är en öl som markerade BrewDogs återkomst. Efter flytten till nya bryggeriet ?? (har man lov så googlar man inte) så var det mycket rykten/åsikter om kvalitetsproblem men den här ölen fick mycket positivt bemötande minns jag.

Hop Rocker till stekostburgare

Viktigt detta med ursprung. Är inte så utbrett i ölvärlden som i ostvärlden. Halloumi är som ni säkerligen känner till ursprungsskyddat så den lokala varianten heter Filliostus stekost och är från Stekosterian.

Jag gjorde en burgare på detta och provade Hop Rocker till detta. Jobbar på att rensa upp i det gamla, få lite ordning både i mina arkiv, i datorn och inte minst i ölkällaren. Har tagit flera stora steg framåt. Bottle Kill på Jameson, Inga I&G-flaskor som skvalpar. Stekostens sälta driver fram beskan mera och ölen blir lite mera krävande men samtidigt mera intressant. Citrustonerna kommer fram lite ytterligare medan mineraltonerna backar. Detta blev en riktigt bra kombination. Plötsligt så blir Hop Rocker en bra öl. Lätt kropp passar bra till burgaren och sötman hos tomaterna blir intensivare ihop med ölens beska. Minst lika gott som en köttburgare.

Hop Rocker – Hoppy Lager

Massivt humlad lageröl? Kan det vara vägen framåt. Brödigt istället för maltigt? Lite renare bas för humlen att dominera ifrån eller avsaknad av kropp att bygga ifrån?

Tunn färg, halmstråsgul. Lätt skum som bara lämnar en tunn rand.

Fruktig arom, citrus och lätt mineralig. Maltig i doften, brödig i smaken. Lite smörkola, kraftig beska men inget enormt. Medium till lätt kropp

Lång, kraftig eftersmak där beskan dominerar.

Jodå, duger väl men jag vet inte om det övertygar mig. Återkommer när jag har provat den ihop med mat.

En dag som denna – Mr President

När jag köpte den här ölen så visste jag precis vilken dag jag skulle dricka den. Jag ”fuskar” ofta på bloggen och skriver inlägg som inte publiceras den dag de skrivs. Ikväll betyder egentligen en kväll men det är ungefär så långt som mina alternativa fakta sträcker sig. Jag hittar inte på att jag har fått en öl, jag påstår inte att det är gott till Casadias (det inlägget kommer om några dagar) om jag inte tycker det men det kanske inte alltid kommer i rätt ordning. Ibland, jag tänker oftast på whiskey, så kan det vara så att bilden inte alls hänga samman med tillfället. Bilden på Jameson Round var inte tagen här om kvällen när jag tömde flaskan utan vid ett betydligt tidigare tillfälle. Det kan man se på nivån i flaskan. Jag skulle aldrig klara av att tömma med en sådan pass stor skvätt kvar. Jag lovar att jag för det mesta är helt ärlig om öl men att man måste vara medveten om att jag alltid sätter 5 poäng på alla öl på Untapped. Känns bra så tycker jag för det gör bryggaren så glad.

Idag känner jag dock för att komma med en massa över ord så vill ni veta vad jag egentligen tyckte så måste ni skrolla ner och läsa bildtexten.

Recensionen:
En fantastisk öl som recenseras av en fantastisk recensent. Ett utomordentligt tillfälle att tacka världens bästa ölskribent för att han hjälper oss alla så mycket. Jag vet ingen ölskribent som har gjort så mycket för ölvärlden sedan Martin Luther om ens han. När jag dricker den här ölen känner jag fler smaker än alla andra. Jag känner, pasta, svartpeppar, anis, jordnötter, mexikanska jordnötter saltade med bergssalt, inte havssalt. Framförallt känner jag den berömda Skotska vinden Skelpitlug som sveper ner från Atlasbergen över BrewDog-bryggeriet i den vackraste delen av Skottland
Ni är många som skriver och tackar mig för mina vacra recensioner och jag ska inte göra er lessna denna gången heller utan kommer säga veckra saker om denna, med klorin brygda, ljusmörka öl som så mjukt rullar sig runt min tunga för att släppa ifrån sig sina orkidesmaker, sina toner av japansk sake och inte minst riktiga amerikanska smaker som frihet, ärlighet och rättvisa.


Bra öl, trodde jag skulle tycka mindre bra om den men jag gillar sötman, den enorma tyngden och dessutom delade jag den med min fru och då blir det lagom dos. Jag hade troligen klarat av hela 33an själv men inte en pint. Häftigt detta, om man tycker något är gott borde man väl alltid vilja ha mera? Jodå, men inte nu, om en stund. Typ imorgon eller på fredag. Maltig, tydliga, värmande alkoholtoner, mycket humlekaraktär, nästan grön i smaken. Karamellig. Kort efterbeska vilket får den att dra mot barley wines.

Innis & Gunn Kindred Spirits

I & G = sötma!

Först känns ölen helt harmlös. Vore jag elak kanske jag hade skrivit karaktärslös men den kommer med tiden. Vissa öl mjuknar efter en stund i glaset men här kliver de skarpare, rostade tonerna försiktigt fram ur skuggornas sötma allt medan man klunkar i sig den. Inte till oanade höjder men från en nästan obefintlig nivå till en nivå som närmar sig medium. Framförallt lite mjukare rostade toner som plommon, choklad, karamell medan kaffetonerna uteblir.
Whiskeytonerna finns i framkant men mera ren whiskey än ekfat. Förvånansvärt lite fattoner.

Gränsdragningar mellan ölstilar är långt ifrån skarpa men här leker man absolut i utkanten av Stoutområdet. Mörkt brun eller svagt svart? Jag gissar att Whiskeyfat och Tullamore var avgörande för att kalla denna för stout eller om det är ekfaten som påverkat så pass mycket.

Det må vara en försiktig öl men jag blev otroligt nöjd med den. Enormt hög hinkabilitet. Okomplicerad och inte alls så söt.

I & G = Kan vara sött

Koge’s Choice – den upphittade flaskan

Under en längre tid köpte jag två flaskor av öl jag ville prova. Bara för att pröva dem igen. Det kunde vara att ölen överraskade på något vis, kanske ville jag pröva den till någon speciell mat eller bara få en ”second opinion”. Jag trodde att jag hade köpt två flaskor men när jag prövade den första flaskan så hittade jag inte någon mer. Jag trodde helt enkelt att jag bara hade köpt en flaska. Istället visade det sig nu i mellandagarna att jag visst hade köpt två flaskorna. Jag hittade en flaska i träbacken med lagrade Carnegie Porter.

Så nu var det dags att korka upp den nyfunna dyrgripen. Hur hade den åldrats? Drygt två år i källaren. Här kan ni läsa vad jag tyckte då, fast då hade den redan ett år på nacken.
Okej, jag tyckte ju inte om den då så jag blir inte så lessen över att den känns gammal och trött. Detta skulle vara en öl med mycket julkryddskänsla men nu är nejlikatonen rejält trött, ingefära hittar jag ingen och konstigare är att det inte finns några rostade toner knappt. Däremot är den spritig och med drag av taniner.
Okej, den skulle ha gott att dricka ur men det känns onödigt. Jag gjorde mig en Irish Coffe istället och nu är det dags för sängen.

Higher Ground – Innis & Gunn Limited Edition

Tveeggat detta med kartong. Skänker flärd och ger en aura av klass åt ölen men ack så meningslöst ur miljösynpunkt.

Åhh, jag som varken gillar I&G eller fatlagrad öl. Hur ska detta gå? Börjar med att studera kartongen och förundras över faten som legat orörda i 18 år. Borde de inte ha torkat ut? Varför har de legat orörda, vem ägde dem? Något företag som gick i konkurs?

”Higher Ground has been aged in Single Malt Whisky barrels, which have lain undisturbed in the Highlands of Scotland for 18 years” Inser att jag missförstår allt, de syftar givetvis på att whsikyn legat 18 år i faten. Undrar om det var bara nya fat rakt igenom eller om det fanns refills med också? Jag gillar att veta detaljer.
Snygg papplåda! Miljöförstörande och onödig men snygg. Dessutom med ett namn som kittlar mina sinnen. Longitude – Latitude. Enligt pressreleeser var detta andra utgåvan i den serien och jag hittar inget om att de har kommit flera. Synd kan jag tycka eftersom jag gillade även nummer 001. Då var det en saison och som jag minns det fanns det inte med någon kartong då men jag har haft fel förr.
”As Autumn fades and we contemplate the long stretch of winter ahead, we start to look forward to beers which lift our spirits and take us to a Higher Ground.”
Tydligt höstfärgad, riktigt blank och fin med djupa mahognytoner. Kastanjebrun skulle man kunna säga om man vill låta mera svensk. Kritvitt skum utan större höjd och det dör bort fort.

Mycket smörkolatoner, karamelligt, svag humlearom. Lite mindre söt än vanlig I&G. Tydliga whiskysmaker utan att bli spritigt eller allt för tunt. Tunn kropp är det absolut men det håller upp. Mjuk munkänsla och låg kolsyra trots att den ”bara” har legat ett år i källaren.
Det här var gott, gillade whiskytonen rejält och skulle gärna vilja veta om det var fat från ett destilleri eller om det blandades.

Jullugnet som lägrar sig – Wooha Pale Ale

Efter en betydligt mindre hektisk julafton än vanligt så hade man kunnat tänka sig att det kompakt lugnet inte skulle infinna sig. Det bygger till sin natur på kontrasten. Julaftonens intensiva tempo, otroliga förväntningar som byts i redighet och återhållsamhet med visst inslag av självplågeri. Det här året är dock inte som andra år även om det har massor av likheter. Julottan bevittnades mer sovandes än halvsovandes vilket är att föredra. Drivorna av julklappspapper betydligt mindre medan förmiddagskaffet smakade precis så förträffligt efter hundprommenaden som det bara kan tänkas göra. Å nu, en timme för mig själv att skriva blogg.

Vissa öl glöms fort och jag kan för er bloggläsare låtsas att jag inte har glömt den senaste ölen men det är inte nio dagar sedan jag drack en öl senast och jag sitter inte här på morgonen och dricker Pale Ale även om kaffet blev så pass starkt att jag längtade efter ett glas calvados till det. (Tids)Perspektivet i den virtuella världen är skruvbart på ett sätt som den verkliga världen inte har möjlighet till om man inte är avgående president i USA vill säga. Jag belönade mina hårt prövade smaklökar med en Pale Ale från WooHa Brewing. Ett ambitiöst bryggeri i Speyside som jag får intrycket av via deras hemsida att det handlar om ett bryggeri som försöker nå stora volymer mer än experimentera med sin öl. Ingen motsats i sig och ska inte läsas med några negativa vibbar utan bara ses som ett konstaterande.

Solljus har vi inte varit allt för bortskämda med i december

Det är en Pale Ale i all sin enkelhet. Fruktig ale med en förhållandevis distinkt, mot gränsen till kärv beska. Mycket enkel öl som är lite mörkt golden pale i färgen. Smakerna är sobra. Fruktkaka, marmelad, maltigt men inte överväldigande utan snygga. Sakt kommer en blommig känsla krypande. Påminner mig om Meantime IPA, lite mera drag mot Proper Job och jag kan inte låta bli att undra om det är för att jag har Tiny Rebels Key Lime så färskt i minnet som gör att jag tycker så mycket om den här? Jag får beställa en flaska till. Den introducerades hos Systembolaget i det fasta sortimentet i mars och jag gissar att om det inte hade varit för Corona så hade den plockats bort redan. Typisk jojo öl.