Påskölen – inget för mig i år

Det är bara att erkänna direkt. Jag hade inget ordentligt engagemang i år för Påskölen. Det var liksom inget som fick mig att trigga igång i år. Jag har bara prövat Sigtuna Dark Easter och S:t Eriks Mathias Dahlgren Påsk Öl. Den senare var en besvikelse utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad jag saknade. Lite för söt, murrig och inte alls så elegant som jag hade tänkt mig. Jag tror att förväntningarna på ölen spelar en väldigt stor roll i min dipp av den.

Sigtuna Dark Easter
En mäktig, massiv öl som passade mig så mycket mera. Till klassisk påskmat med Janzons Frestelse, prinskorv, rökt lax, ägghalvor och så vidare så stod denna ölen upp som ett kompletterande inslag. Inte bara något som passade bra till utan med sina brända smaker, sin humlebeska bidrog till att utveckla smakbilden lite ytterligare. Mycket fyllig öl utan att arbeta med sötman allt för hårt. Istället har vi karamelliga toner, blandat med lite grönare smaker från humlen och inte minst en krämig kolsyra som ger ölen både komplexitet och balans.

Era egna åsikter om påskölen i år? Vad missade jag och vad missade jag inte?

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Sigtuna Dunkel Lager

Härligt djupröd, mot gränsen till svart.
Svaga rostade toner som lurar i aromen. Letar efter humletonerna men hittar bara yttersparsamma sådana. Inte så mycket russin eller choklad heller. Lite av julens nötblandningar. Mest malt i smaken, medel sötma och lite syrlig rökighet. Mera av russin och viniösa toner i eftersmaken. Riktigt god öl detta enligt mig. Kanske borde jag köra denna på nästa provning? Jag ger den 8 poäng. En öl jag tänker köpa mera av.

 

Sigtuna East River Spring Lager

Mera öl från Sigtuna. De får ut mycket av sin öl på Systembolaget för tillfället. Den kräver höjd för att skumma till sig ordentligt och har en aningen mörkare färgton för att vara ljus lager. Den har gräsig (vegitativ, inte gräslig) humlearom. Mycket humlearom, lite blommig, drag av fläder. Fin blommig karaktär på smaken också och här kommer fläder/citrus-tonerna ännu mera. Mustig maltighet och mycket beska i betydligt bättre balans än vad jag upplevde deras IPA. Den här kvaddar inte smaklökarna som den gjorde utan blir ett bra komplemment till mat. En stark 7:a, ev. en åttan om vädret hade varit bättre. Jag prövar den gärna igen när våren har tagit mera fart.

Sigtuna East Coast IPA

Ljust bärnstensfärgad, skummar rejält men dör ner och lämnar bara tunt lager kvar efter bara någon minut. Humleintensiv, jordig humle, inte citrusfruktsmättade typ cascade (så det är väl den humlen de har använt?) Beskan sitter långt bak och kommer sent men med rejäl kraft och god förvarning. Ganska enkel, renjäst öl utan något större smakspektrum. Nja, detta är inge öl för mig. Allt för fokuserad på beskan. Jag hade hoppats på något mera tillbaka hållen beska eftersom den heter East Coast och detta blir definitivt västkustöl för mig. Läser på etiketten att det är just amerikanska västkustöl som har varit förebilden. För att sådan här öl ska funka för mig så krävs mera fyllighet och sötma typ Djævlebryg OriginAle. Jag ger den 6 poäng men gissar på att den faller ”humlehuvudena” i smaken.

 

Eventuellt Englands bästa öl

Att Good King Henry Special Reserve anses som Englands bästa öl enligt Ratebeer är odiskutabelt. Givetvis så kan man vara lite skeptisk till dylika omröstningar men helt fel ute är de sällan även om mörka, alkoholstarka öl brukar premieras rejält. Om jag bara kunde så skulle jag vilja prova den helt blint men det är ju svårt eftersom jag vet att jag har den i källaren och det är sällan någon får gå ner och välja öl på måfå. Alternativet är väl då halvblind provning men då vet jag att jag kommer och sitta och gissa massor. Istället körde vi en trekvartsblind provning. Detta skulle gå till så att vi hade tolv potentiella provningsöl. De båda Good King Henry och Good King Henry Special Reserv följdes av Dugges ½Idjit, Nils Oscar Coffe Stout, Fra…. Till…., Guinness Draught, Sigtuna Black October, Gonzo Imperial Porter, Brooklyn Chocolate Stout, Limfjords Porter, Old Rasputin och så min favorit Slottskällan Imperial Stout. (Det är alltid en chansning att ha med favoritöl, tänk om jag sänker den?) Bland dessa öl lottades sex öl fram av snälle Erik som agerade upphällare. Erik gillar Corona! Corona med en limeskiva… Japp, han fick smaka lite på ölen också. Mera om detta senare.

Efter noggrant instruerande satt Erik igång och vi fick våra öl i glasen. Öl #1(Guinness Draught) ett var lätt att känna igen. Redan på ljudet tog vi att det var en Guinness, ni vet det där kareteristiska dova nästan rasselliknande ljudet som uppstår mellan nitrogasen och glaset när man snurrar på ölen. Kändes lite dumt att den stod med i backen men på något vis känns det samtidigt helt rätt. En stor klunk som uppvärmning och som bekräftar att det var just Guinnessen. Glas #2 (Slottskällan Imperial Stout) halades fram och det blev lite mening med att sniffa. En svart öl med viss ljusgenomsläpp, skummet drog åt det mörkare hållet, kaffe, nötig, aningen viniös och lite alkohol som går igenom. Aromen är helt förförisk, fyllig men inte maxad relativt söt smak. Lite fruktig och väl avrundad utan skarpa beska toner. Eftersmaken kommer med en värmande alkohol och med lite mera beska som ger ölen balans. Definitivt 10 poäng.
Öl #3 (Brooklyn Black Chocolate Stout) var i det närmaste opak och hade en mycket skarpare framtoning. Inte alls lika inställsam som tvåan. Jag fick nästan lite ekfatsfeeling i aromen, komplexa toner. Smaken har drag av vanilj vilket får mig att gissa på bourbonfat men den hade på tok för mycket beska för att kunna vara Good King Henry Special Reserv som var den enda ölen jag visste var ekfatslagrad*.  Detta är en öl som blir godare ju längre den står. Mycket kolsyra från början, men det dämpar sig. Komplex öl som man gärna sitter och luktar på, alkohol, choklad, rostad malt, lite maltig, dämpad sötma, inte mycket fruktestrar. God öl men knappast mer än 8 poäng.
Då hade man testat de tre första ölen och gick tillbaka till Guinnessen, gissa om den kändes tunn, riktigt tunn i kroppen. Lättdrucken! Förutom den gav vi oss inte in på några gissningar utan pratade mera arom, smak och upplevelse av ölen.
Nästa flight började med en lite annan typ av öl. Öl #4 (Fra…. Til….)Betydligt mera humleromatisk, lite gräsighet som jag har aningen svårt för. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var med ölen men det låg något lite negativt och skvimpande straxt under ytan hela tiden utan att riktigt komma upp. Öl #5 (Limfjords Porter) hade en tydlig rökighet men saknade lite sötma för att kunna vara Limfjords Porter. Fyllig och trevlig men den saknade liksom lite mat till den för att den skulle komma till sin fulla rätt. De andra pratade om att den luktade dansk ost så vi plockade fram lite Vacherol och då blev ölen ytterligare ett snäpp bättre. 9 poäng. Kvällens sista öl, Öl #6 (Sigtuna Black October) var inga problem alls att gissa vilken det var i detta sällskapet. En arom av kaffe, lite nötig och sedan en väldigt renjäst smakbild. Definitivt en lageröl och då var det bara Sigtuna Black lager att gissa på. Det blir fruktansvärt svårbedömt i ett dylikt läge eftersom den liksom inte tävlar i samma klass hur man än ser på den 7p gav jag den men som sagt, aningen svajigt betyg för den.
Efter ölen diskuterade vi fram och tillbaka och gissade sorter. Det krassa resultatet blev två rätt iform av Guinnessen och Black October. Vi var i häradet med Brooklyn, Fra-Til och Limfjord men bommade helt Slottskällans Imperial Stout. Fast det gör mig inte så mycket, jag gav den trots allt 10 poäng.

Guinness Draught (jag gav den ingen poäng, jag bara drack ;-p)

Slottskällan Imperial Stout (10 p)

Brooklyn Black Chocolate Stout (8 p)

Fra…. Till…. (9 p)

Limfjords Porter (9 p)

Sigtuna Black October (7 p)

Vad sade då Coronaälskande Erik om ölen? Guinness var bäst, Slottskällan kunde han tänka sig lite mera av och Sigtuna var lättdrucken. Det andra fick vi övriga dela på.

Två julöl till

Mysingen (Nynäshamns Nya Ångbryggeri)

Smaken ändrar sig. Det är inte någon tes eller påstående från min sida. Det är ett faktum. Smakar man mycket av något så vill man ha mer av detta för att nå samma stimuli. Så är det med humle och kanske är det så med kryddade öl också. En annan möjlighet är att Nynäshamn numera har mindre med nejlika i sin Mysingen. Första gången jag drack den så drack jag inte ur, det var för övermäktigt. Övermäktigt men gott. Det året blev det en vända till bolaget igen och några Mysingen som sedan dracks vid påsk och midsommar och några där emellan.

I år är den allt annat än överväldigande i aromen men detta är till sin fördel. Lite tunn i kroppen men mycket trevlig.

 

En Arboga wannabee

En öl som ligger på 10,1% måste väl vara en Arboga 10,2% lookalike, eller. Tankegången är Grannens och jag kanske ska understryka att han sade det med ironi. Imperial porter kallar Sigtuna själva sin Midvinterblot. Den har svart färg, tunt skum som med stor möda arbetas upp. Choklad, fruktig, lite knasterbrända toner Jag vet inte hur havre smakar men den har vissa likheter med Qvänums Havre Ale och det kanske är havren. Värmande alkohol men inget riktigt djup i smakerna. Choklad finns givetvis med i smaken, brända smaker och lite lakrisdrag i den lätta eftersmaken. Tendenser till viniös som lockar till att lagra den.

 

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine
St Peter’s Winter Ale
Grebbestads Julöl
Midvinterblod
Mysingen

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager
Oppigård Winter Ale
N’ice Chouffe
Anchor Our Special Ale
Longfellow Winter Ale
Ölvisholt Brugghús Jólabjór

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)
Snowblind

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha)

Äsch sådan där äcklig öl

Det var hustruns som jag citerade. Notera detta nogsamt, inte jag som tycker så alltså. Givetvis frågar jag vad hon menar. – jo den är ju så mörk den kunde bli. Hur menar du då frågade jag? – är den inte mörk då? Svara hon. Mörk är väll ingen smak? Hon skrattar lite, sniffar på den misstänkssamt, typiskt mörk säger hon. Malt, det kanske är malt jag känner eller är den bara för besk kanske? Jag suckar lite, tar hennes glas och går och hämtar en Oxford Gold istället. Pärlor för svin eller hur lyder uttrycket.

Vad tycker jag själv då? Mörk ger jag henne rätt på och den har inte mycket till skum. Maltig med lurig beska enligt Sigtuna själva och man får hålla med. Riktigt maltig i framtoningen men ända humlebesk. Knäckigt bränd, inget sötslisk utan god balans med lutning åt det torrare. Jordiga humlearomer och lite choklad långt bakom. Medelfyllig till lätt kropp och en besk eftersmak som får mig att längta efter stekt mat.

Definitivt en öl för julmaten och även för höstmaten. Mustiga soppor, kryddiga grytor eller rejäla långkok som potatis och dillkött. Fyra tomteluvor blir det.

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha

En blivande klassiker

Egentligen är kanske namnet Black October inte så smart? Vem vill köpa en oktoberflaska i mars? Innehållet är dessto smartare. Inget gigantisk skumm men stort, anigen beigebrunt, lite karamell ihop med röken, rena humle toner, okonstlat och trevligt. Medium kropp, jag kommer ihåg att jag önskade mig den något fylligare förra året men det tar jag tillbaka i år. Len i munnen, rostade toner och fruktig. Tackar och bokar för en fin svartöl.

Skördeöl

Jag är ingen bonde men jag gissar att skördetiden måste vara den mest känslosamaste momentet. Förhoppningsvis har man en god skörd att räkna in och då växer stoltheten medan en dålig skörde skapar förtvivlan om än inte i samma magnitud som för hundra år sedan. Själv njuter jag av den frukt andra har sått, vårdat, skördat, förädlat och slutligen buteljerat i form av Sigtuna Harvest Ale. Jag prövade S:t Eriks Skörde öl för tre kvällar sedan. Jag vet inte om Skördeöl är någon välerkänd öltyp men jag tyckte att det kunde vara intressant att jämföra dem lite. Jämföra och jämföra? Om man dricker den ena en blytugn kväll som kommer som avslutning på ett ihållande dagsregn eller den andra som dracks till maten vid tiotiden i fredags efter att jag hade bevittnat solnedgången från en skylift. Hur som helst båda är mörka, humledominerande och lätta i kroppen. Som jag tänker mig en skördeöl. Harvest Ale känns lite väl tunn en så här gråkulen måndagskväll. På samma sätt skapade den lätta kroppen hos St Eriks en lättdruckenhet som satt perfekt i fredagans solsken. Ingen av dem är extrem i sin humlighet eller något annat så det passar mig ganska bra. S:t Eriks är lite brödigare medan Sigtuna är lite rakare. Jag kan tänka mig båda två igen under hösten men då får jag behålla båda själv för frun vill inte ha av dem, lite för humliga tycker hon.