Redo för öl igen

Kanske inte helt fri från förkylningen men till den hemlagade hamburgaren (jag har givetvis fött upp kossan själv, slaktat och malt den i garaget….) kändes det helt rätt att ta en öl och valet föll på ytterligare en BrewDog-öl. Zeitgeist. Den ramlar in i kategorin öl jag redan har recenserat men å andra sidan är det en fin, fin öl som jag redan från början visst skulle passa till min mat.

Zeitgeist, brittiska öl, BrewDog, Karlströms MaltOm jag jämför med mina intryck förra gången så kan vi börja med utseendet. Fortfarande ett stort skum som är mörkvit. Jag tycker nog att ölen är svart denna gången och börjar redan här fundera på om receptet är det samma så här sju år senare.

Choklad, lätta rostade toner och tydlig humle i aromen stämmer relativt bra med upplevelsen senast även om jag numera har druckit flera schwarzbier och därmed nog får hålla med om att humlens närvaro är betydligt tydligare här än hos sina tyska ursprung. Framförallt märks detta i smaken som har lagern lätta, fjädrande gång men som i den här ölen har fått ett sting av beska. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om ölen. Att dricka den på egen hand då kan beskan bli lite åt det för fräna hållet men ihop med hamburgare och inte minst den råstekt potatisen så blir det riktigt bra där andra schwarzbier kan ha en tendens att mest kännas platta.

Ur-Krostitzer Schwarzes

Ur-Krostitzer SchwarzesEn recension av ölen som utlovades, här kommer den Magnus. Detta är alltså en öl jag fick i gåva vid en provning.

Mörkt rödsvart i färgen, medelstort lite mörkvitt skum. Lätt arom av rostade toner. Klar tydlig karaktär. En av dessa enklare öl som definitivt förtjänar lite beröm istället för att jämföras med komplexbomberna. Lite säd, lite humle i aromen men ytterst lite och man behöver sniffa rejält för att hitta dem. Smaken följer upp det hela. Rostade kaffetoner, bränd beska och aningen säd och en försiktig sötma som försvinner direkt för att avslutas med en relativt kort och torr eftersmak. Lätt till medium kropp, medium kolsyra.

Detta är ingen öl som sticker ut men en riktigt god schwarzbier. Länge leve de enkla ölen utropar jag och ger den 8 poäng medan jag undrar, vad ska det smaka för att få en tiopoängare av mig?

 

En bra dag på jobbet

Ur-Krostitzer SchwarzesFörst hade jag en fantastiskt rolig ölprovning. Vi pratar en av de där riktigt bra provningarna där man har folk med som är intresserade, som har lite erfarenhet/kunskap och därmed massor av frågor. Hur mycket frågor som helst och där ett svar alltid leder till nya frågor. Att man sedan när man ska gå hem får fyra schwarzbier att pröva gör inte saken sämre. De var lite för varma när jag kom hem för att ta dem till pizzan utan jag ställde dem i matkällaren för temperering. Undrar om det inte ska bli fläskstek till söndagsmiddag imorgon.

Enligt Ratebeer är Ur-Krostitzer Schwarzes en skaplig svartöl med straxt över 3 i rating. Ska bli spännande att se vad jag tycker.

Baba Black Lager från Uinta Brewing Company

Baba Black Lager, Uinta BrewingSvart lager som sagt och svart var färgen sade Bull. Mycket svart med stort cappuccinofärgat skum. Eart, Wind and Beer stod det i kapsylen men jag har nog svårt att tänka mig så många ölstilar som känns mera främmande soul och disco dunkets heta rytmer än just svart lager. Detta är en svalkande ölstil som passar bra i nordiskt varma klimat. Svart färg som sagt, lätt rostad maltig arom. Syrlig rostad karaktär, fräsch och frisk även om det finns lite tyngre aromer som kaffe, mörk choklad bakom. En lätt kropp bidrar till det friska intrycket. Oväntat lite kolsyra, framträdande kaffesmak men även maltighet. Mycket bra exempel på att färgen inte säger så mycket om smaken. Detta är så långt ifrån imperial stouts tyngre gump man kommer. Renjäst, lätt, uppfriskande. Enkel öl med tydlig karaktär, och tankarna går till diskussionen på Beersweden om de enkla ölen verkligen kan få samma betyg som mera komplicerad. Det enkla svaret är väl att de bör det men att man lätt jämför dem och då halkar betyget ned för de enklare ölen. Denna får 8 poäng av mig och det den får avdrag för är att kaffesmaken blir lite för närvarande bitvis å så kanske då för att jag råkar jämföra den med fel sorters öl. Den blir ingen aha upplevelse utan skulle kunna slinka ner obemärkt om jag var upptagen i ett lite för intressant samtal medan jag drack den. 8 poäng är den definitivt värd.

 

En svart IPA

 

Det är alltså Mohawk Oxymoron Black IPA så finns i glaset. Det konstateras redan på flaskan att själva namnet är en motsägelse, en svart indisk blek öl. Jag fortsätter att plocka direkt från etiketten ”Humleprofilen motsvarar en IPA men med lätt kropp och mörk stoutaktig färg, fast utan de rostade tonerna”. Det låter mera som en schwartzbier i amerikansk humletradition. Ja, vem sade att ölstilar är något väldefinerat och enkelt. Strunt i det, hur är ölen.

 

Utseende: Svart i färgen med litet, svagt mörkt skum.

Arom: Härlig humlearom med mycket citrus från cascade och citra men även flera underliggande lager av andra aromer och jag tänker lite på Stateside Saison. Trevlig att sitta och lukta på.

Smak: Inte allt för beskt till början men beskan byggs stadigt upp och inte några brända toner trots sin färg. En IPA i känslan men inte så fruktig som en engelsk IPA och lite tunn i kroppen vilket ger en känsla av för mycket ”bara beska” för mig. Jag saknar på sätt och vis sötma och fyllighet men egentligen är det bara för mycket beska.

Eftersmaken: kort och avklingande

Stefan Gustavsson, vår egen kringresande bryggare har alltså varit en sväng i Uppsala och inte snålat med humlen. Resultatet blev en luktvänlig öl som jag utan problem får i mig men som jag inte kommer längta efter. 7 poäng

 

Eventuellt Englands bästa öl

Att Good King Henry Special Reserve anses som Englands bästa öl enligt Ratebeer är odiskutabelt. Givetvis så kan man vara lite skeptisk till dylika omröstningar men helt fel ute är de sällan även om mörka, alkoholstarka öl brukar premieras rejält. Om jag bara kunde så skulle jag vilja prova den helt blint men det är ju svårt eftersom jag vet att jag har den i källaren och det är sällan någon får gå ner och välja öl på måfå. Alternativet är väl då halvblind provning men då vet jag att jag kommer och sitta och gissa massor. Istället körde vi en trekvartsblind provning. Detta skulle gå till så att vi hade tolv potentiella provningsöl. De båda Good King Henry och Good King Henry Special Reserv följdes av Dugges ½Idjit, Nils Oscar Coffe Stout, Fra…. Till…., Guinness Draught, Sigtuna Black October, Gonzo Imperial Porter, Brooklyn Chocolate Stout, Limfjords Porter, Old Rasputin och så min favorit Slottskällan Imperial Stout. (Det är alltid en chansning att ha med favoritöl, tänk om jag sänker den?) Bland dessa öl lottades sex öl fram av snälle Erik som agerade upphällare. Erik gillar Corona! Corona med en limeskiva… Japp, han fick smaka lite på ölen också. Mera om detta senare.

Efter noggrant instruerande satt Erik igång och vi fick våra öl i glasen. Öl #1(Guinness Draught) ett var lätt att känna igen. Redan på ljudet tog vi att det var en Guinness, ni vet det där kareteristiska dova nästan rasselliknande ljudet som uppstår mellan nitrogasen och glaset när man snurrar på ölen. Kändes lite dumt att den stod med i backen men på något vis känns det samtidigt helt rätt. En stor klunk som uppvärmning och som bekräftar att det var just Guinnessen. Glas #2 (Slottskällan Imperial Stout) halades fram och det blev lite mening med att sniffa. En svart öl med viss ljusgenomsläpp, skummet drog åt det mörkare hållet, kaffe, nötig, aningen viniös och lite alkohol som går igenom. Aromen är helt förförisk, fyllig men inte maxad relativt söt smak. Lite fruktig och väl avrundad utan skarpa beska toner. Eftersmaken kommer med en värmande alkohol och med lite mera beska som ger ölen balans. Definitivt 10 poäng.
Öl #3 (Brooklyn Black Chocolate Stout) var i det närmaste opak och hade en mycket skarpare framtoning. Inte alls lika inställsam som tvåan. Jag fick nästan lite ekfatsfeeling i aromen, komplexa toner. Smaken har drag av vanilj vilket får mig att gissa på bourbonfat men den hade på tok för mycket beska för att kunna vara Good King Henry Special Reserv som var den enda ölen jag visste var ekfatslagrad*.  Detta är en öl som blir godare ju längre den står. Mycket kolsyra från början, men det dämpar sig. Komplex öl som man gärna sitter och luktar på, alkohol, choklad, rostad malt, lite maltig, dämpad sötma, inte mycket fruktestrar. God öl men knappast mer än 8 poäng.
Då hade man testat de tre första ölen och gick tillbaka till Guinnessen, gissa om den kändes tunn, riktigt tunn i kroppen. Lättdrucken! Förutom den gav vi oss inte in på några gissningar utan pratade mera arom, smak och upplevelse av ölen.
Nästa flight började med en lite annan typ av öl. Öl #4 (Fra…. Til….)Betydligt mera humleromatisk, lite gräsighet som jag har aningen svårt för. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var med ölen men det låg något lite negativt och skvimpande straxt under ytan hela tiden utan att riktigt komma upp. Öl #5 (Limfjords Porter) hade en tydlig rökighet men saknade lite sötma för att kunna vara Limfjords Porter. Fyllig och trevlig men den saknade liksom lite mat till den för att den skulle komma till sin fulla rätt. De andra pratade om att den luktade dansk ost så vi plockade fram lite Vacherol och då blev ölen ytterligare ett snäpp bättre. 9 poäng. Kvällens sista öl, Öl #6 (Sigtuna Black October) var inga problem alls att gissa vilken det var i detta sällskapet. En arom av kaffe, lite nötig och sedan en väldigt renjäst smakbild. Definitivt en lageröl och då var det bara Sigtuna Black lager att gissa på. Det blir fruktansvärt svårbedömt i ett dylikt läge eftersom den liksom inte tävlar i samma klass hur man än ser på den 7p gav jag den men som sagt, aningen svajigt betyg för den.
Efter ölen diskuterade vi fram och tillbaka och gissade sorter. Det krassa resultatet blev två rätt iform av Guinnessen och Black October. Vi var i häradet med Brooklyn, Fra-Til och Limfjord men bommade helt Slottskällans Imperial Stout. Fast det gör mig inte så mycket, jag gav den trots allt 10 poäng.

Guinness Draught (jag gav den ingen poäng, jag bara drack ;-p)

Slottskällan Imperial Stout (10 p)

Brooklyn Black Chocolate Stout (8 p)

Fra…. Till…. (9 p)

Limfjords Porter (9 p)

Sigtuna Black October (7 p)

Vad sade då Coronaälskande Erik om ölen? Guinness var bäst, Slottskällan kunde han tänka sig lite mera av och Sigtuna var lättdrucken. Det andra fick vi övriga dela på.

En blivande klassiker

Egentligen är kanske namnet Black October inte så smart? Vem vill köpa en oktoberflaska i mars? Innehållet är dessto smartare. Inget gigantisk skumm men stort, anigen beigebrunt, lite karamell ihop med röken, rena humle toner, okonstlat och trevligt. Medium kropp, jag kommer ihåg att jag önskade mig den något fylligare förra året men det tar jag tillbaka i år. Len i munnen, rostade toner och fruktig. Tackar och bokar för en fin svartöl.

Black October

Enligt mig så är det väl november som är svart men det kanske inte passade in i produktnamnet. Namnet lär vara en viktig del när man ska passa in sin öl i Systembolagets lansering. Hur som helst, ni vet hur det är, man sitter där och ska smaka en öl, man har vissa förutfattade meningar i det hela. Så får man en öl som smakar helt annorlunda. Antingen blir man lite besviken eller så blir man lik jag i lördags helt överlycklig. Black October är en helt underbar öl med en fantastisk fint balanserad rökarom, lite lagom crispiga humlearomer och så en lättsam brändhet. Ahh, detta är en öl att sitta och lukta mycket och länge på. Smaken är inte illa heller. Smakrik och ganska komplex, jag hade troligen sagt att detta var en överjäst öl om jag inte vetat att det var en lager. Smaken går i samma stil men med mera sötma, knäckiga smaker. Är det något jag skulle önska så är det aningen fylligare kropp men eftersmaken är en fullträff i all sin renhet. Härligt jobbat Sigtuna. Vilken skillnad mot trista tyska oktoberöl. Fem ölfestivaler av fem möjliga. MossAnders, ta med dig ett par flaskor och bjuda Bremenborna på.

Störtebeker Schwartzbier

Detta är en trevlig lättdrucken schwartzbier. Man förs knappast närmare nirvana av den men sådan är knappast öltypen. Efter några nyligen provade andra Störtebekeröl blev jag väldigt glad av att dricka denna. Den höll sig nära min uppfattning av vad stilen skulle ge. Kanske lite väl brun i färgen, ganska långt ifrån svart som namnet anger faktiskt. Lätt arom med en distinkt humleton i gott sällskap av hårt rostade aromer. Smaken elegant och enkel. Lättsam eftersom den avsaknar de fräna beska tonerna hos en stout. Ren utan tyngande estrar och med medellång eftersmak. Lättsam, följsam och en fröjd att dricka. Väl värd att köpas igen.

Ett litet grepp om namnförvirringen

Det finns verkligen många svart öl eller öl åt det svarta hållet när man börjar titta på det. Stout, porter, brown porter, schwartzbier, extra stout, foreign stout, imperial stout, imperial porter… Så var ska man börja? Jag gjorde det hyfsat lätt för mig och valde att prova en schwartzbier och en porter. Den första kategorin representerades av Ørbæks Dark Horse medan porterns färger försvarades av Oppigårds Starkporter.

orbeak dark horseDark Horse skummar mycket men skummet dör sedan fort och hänger kvar utmed kanterna av glaset. Färgen är brunsvart och skummet lätt brunaktigt. Aromen är lätt syrlig, maltig och en fin balans med bränd malt. Själv tycker jag att det är smaken som gör den till en schwarzbier. Den saknar det där brända, lite vassa som en stout bör ha och är mjukare, enklare, renare i smakprofilen. Eftersmaken är kort och lätt. Lätt-medium kropp och mycket hög hinkabilitet. När jag själv har bryggt schwartzbier så har jag använt malt där man har tagit bort skalet. Då får man rostade toner utan att den sträva maltbeskan uppstår.

Oppigårds Starkporter är ett svart öl med tjockt bomulligt skum. Vid en första sniff märks skillnaden direkt. Ölen doftar fylligt, ni vet, massor av sötma, mäktiga rostade toner. Lite kaffe, aningen nötigt. Smaken ger mera åt kaffehållet och fylligheten bär upp det brända i aromen så det blir ganska snälla smaker. Lite choklad, lite karamell och lite maltsötma. Eftersmaken är längre än hos schwartzbieren och domineras fullständigt av brända smaker.

Jag prövade dessa öl var för sig först innan maten och sedan till maten. Oppigårds Starkporter passar bra i båda fallen men den mörka hästen är sannerligen en matöl. Den kändes en aningen platt innan maten men till en tallrik fåraherdepaj så passade den utmärkt.

Sammanfattar vi schwartzbier så tycker jag att det ska vara en öl med liten kropp, stillsam arom som absolut inte har några estrar i sig och inte för markerad humleton. Låg alkoholhalt (max5-5,5%), ingen restsötma att tala om, den ska vara mjuk i sina brända toner och den ska ha kort eftersmak. Detta ger oss en öl med väldigt hög hinkabilitet.

starkporter_topp(Stark)Porter å andra sidan kände jag inte att jag hittade rätt på något vis. Jag tog tillfället i akt att ringa upp Björn Falkeström och prata svarta öl. Själv så dricker han inte varken porter eller stout så där ofta längre. Det blev oftare förr, på 80-90 talet att man tog en Guinness sade han men konstaterade själv att valmöjligheterna inte var så stora då som nu. Jag frågade om vilka skillnader han såg på porter och stout men Björn tyckte inte att det var någon större skillnad egentligen. Han så det som ett gemensamt/valfritt samlingsnamn och att man kunde sedan se Dry Stout som en egen undergrupp. Valet av namnet starkporter fanns det ingen egentliga tanke bakom enligt Björn. Jag lanserade min teori om att man hade velat luta sig på Carnegie Porters god namn och aktade sig för Guinness total dominans i stoutsegmentet och Björn sade att det nog kunde stämma, speciellt tillägget stark. Om han hade valt namn idag så hade det troligen blivit stout på något vis trodde han. Av försäljningstekniska orsaker. Och ölen skulle behöva lite bättre skjuts försäljningsmässigt. Från och med 1 oktober finns nu Starkporter bara i 55 butiker runt om i landet mot förut 200 butiker. Detta trodde Björn skulle minska årsvolymen från 20 000 liter till kanske 12-15 000 liter ganska omgående för att sedan långsamt minska så pass mycket att man skulle åka ur Systembolagets ordinarie sortiment. (Som jämförelse kan man säga att Oppigårds producerar 8-10 000 liter öl per vecka.)

Försäljning hit eller dit, är det en porter? Går vi till hembryggarnas definitioner så faller den definitivt på färgen som jag anser är svart vilket inte en porter ska vara enligt dom. Den saknar nog lite fruktighet i aromen. När det gäller sötman så skriver SHBF att porter kan gälla både den torrare varianten från London som den karamelliga svenska varianten. Detta ger stort spelrum men nog skulle jag vilja hävda att detta är en Extra Stout eller kanske heter det Stark Stout på svenska.