Lite mera information om Samuel Smiths Yorkshire Stingo

Jag tyckte den var en riktig höjdareöl och när jag skrev om den till bloggen så poppade upp lite frågor. Dessa skickades prompt till Brill som är deras svenska distributör och så kom det svar från Samuel Smith på Samuel Smith (otroligt passande namn, eller hur). Jag klipper in frågor och svar direkt.

Karlströms Malt: The Stingo is matured in casks and then I assume that casks are blended together for bottling and not ”single cask”.
Samuel Smith: That is correct

Karlströms Malt: How big is each batch?
Samuel Smith: It varies but it is generally in the region of 60 hectolitres

Karlströms Malt: What is the size for the casks?
Samuel Smith: 160 litres

Karlströms Malt: In what condition are the casks stored?
Samuel Smith: In our underground brewery cellars where we are able to maintain a constant temperature of around 12 degrees

Karlströms Malt: Do you sometimes bring in totally new casks or is it always used?
Samuel Smith: We always use used casks. Some of these are over one hundred years old

Karlströms Malt: Is the base beer a beer of it’s own or a partigyle?
Samuel Smith: It’s a beer of its own

Karlströms Malt: How often is it brewed?
Samuel Smith: Normally twice a year

Samuel Smith – Yorkshire Stingo

När jag nu ändå är ute och svamlar om regntunga kastanjelöv och älgstekar, jaktsäsong och yllekoftor kan jag passa på att krypa upp i favoritfåtöljen fram för kaminen och öppna en flaska Samuel Smith’s Yorkshire Stingo.

1889 så publicerade den för oss whiskynördar välkände Alfred Barnard sin Noted Breweries of Great Britain and Ireland. Han hade tidigare publiserat en synnerligen komplett genomgång av kungarikets destillerier och nu hade han gett sig i kast med bryggerierna. Han besökte bland annat Tetley’s i Leeds som producerade en Stingo-öl. En slags Yorkshire-variant av Barley Wine.

Blue Anchor nere i Helston, Cornwall kallar sina öl för Spingo och detta skulle vara en språklig variant på Stingo enligt killen som tog emot oss på bryggeriet. Jag har absolut inte faktakollat detta men han var väldigt nöjd med att kunna hävda flera hundra års bryggerihistoria att jämföra med Samuel Smith’s som brygde sin Stingo första gången 2008

Barley Wine skulle jag kanske inte välja att kalla ölen även om den har många likheter. Om vi börjar med utseendet har den en djupt kopparfärgad rödaktig färg som absolut skulle kunna viska Barley Wine men skummet avslöjar att det finns gott om kolsyra. Aromen är maltig men den kompletteras av en syrlighet som ger ölen en lättare ton. Inte alls samma tyngd som en barley wine, året i ekfat till trots, eller kanske snarare tack vare, så finns det inga tyngre vinifierade aromer.

Stingo, Samuel Smiths, Karlströms Malt, ölflaskaSmaken är initialt både varm och fyllig för att lite senare lättas upp av kolsyran och syrligheten.
Mycket fruktig öl som vinner på att få sällskap av en bit ost. Jag har svårt att bestämma mig om det är bäst med den krämiga Tomme de Savoi eller om det blir bättre med en vass Manchego som har legat till sig lite extra och närmare sig viejo-klass. Manchegon är både torr och riktigt vass mot gommen och bildar en bra kontrast mot den mjuka ölen.

Detta är en öl som återger mig tron på ekfatslagring, så här blir det bra. Om det beror på att eken inte får fritt spelrum, att fatten är väl uttjänta eller om det handlar om basölen vet jag inget om men gott är det.

Portertorsdag

Klart man kan hitta porter en dag som denna i London och jag drack nog en och annan porter idag. Det blev dock en extra porter. Samuel Smiths Extra Porter för att specifiera. Och nej, ni får ingen smakbeskrivning för även om det var relativt tidigt på dagen så har det blivit flera där efter och smakerna har blandats ihop. Den var god, fast inte som stouts i 8-9%-klassen kan vara. Fast jag klarar av att beskriva puben som den serverades på. Ye Olde Cheshire Cheese. Få betalt för gammal ost är ju ett välbekant uttryck, undrar om det har något med detta att göra. Osten är hur som en väldigt gemytlig, spännande pub med Samuel Smith-öl på. Nu drack vi halvpint och höll högt tempo men tar man mera tid på sig så finns det gott om flaskor att pröva ifrån också.
Bara det att puben inte har något naturligt ljusinsläpp gör den secielle. Har funnits sedan 1600-talet och vill man så kan man läsa hela kungalängden från pubens byggnad till idag till höger om ingången. 145 Fleet St, London EC4A 2BU är adressen.

The Famous Taddy Porter samt avslutande glastest

Egentligen hade jag inga problem alls för att utse vilken öl som skulle testas i Teku-cupan. Glaset är designat av två italienare och det är riktigt snyggt tycker jag. Jag har funderat länge på att skaffa mig ett par av dem men det har inte blivit av. Mängden glas här hemma är säkerligen en stor anledning till att de inte har blivit anskaffade. Slöhet en annan anledning och pris spelar också in.

Taddy Porter, Sam Smith, Tadcaster, Karlströms MaltDags att testa både glaset och inte minst en klassiker, Samuel Smith’s Taddy Porter.
Vad är det då som gör den så klassisk? Fråga inte mig, för jag hittar inte mycket fakta om bryggeriet och kan inte alls mycket själv om det. En starkt bidragande orsak är givetvis hög kvalitet på ölen, så pass att M. Jackson lär ha utnämnt ölen till en av världens fem bästa. Hur väl den skulle stå sig enligt legenden Jackson i dagens konkurrens får vi inte veta och själv har jag svårt att hitta så stora kvaliter hos denna öl att den hamnar på en topplista. Missförstå inget här nu, detta är en riktigt god öl men det finns så många goda öl numera. Partizan FES, The Kernel Imperial Brown Porter, O’Hanlon’s Port Stout, Old Chimneys Good King Henry eller By The Horns Gift of the Gab bara för att nämna några svarta, engelska öl.

Relativt stort och tätt skum med mörk färg. Rödaktig ton, tunn färg. Medium kropp och stor komplexitet. Låg kolsyra men jag tror att det var flaskan. Denna har lagrats i källaren och hade bf-datum Nov 2014 (jag borde verkligen dricka öl oftare) och jag gissar att den har högre kolsyranivå normalt. Mig störde det absolut inte hur som.

Aromen är maltig, syrlig, choklad och uns av kaffe. Inte enorm men väldigt, väldigt sammanhållen.

Mjuk lätt munkänsla, riktigt tvärkort eftersmak men sedan kommer den krypande. Detta är inte en öl med mycket beska. Lätt syrlighet finns där och en stor fruktig ton. Detta är en öl som bygger på tesen att en stout är rostad i karaktären medan portern är mjukare.

Riktigt trevlig öl och riktigt trevlig glas. Båda två levde upp till mina stora förväntningar. Taddy Portern lär dröja innan jag får chansen att uppleva igen men TEKU-glaset kommer jag använda flitigt. Klart bästa glaset av de jag har provat ur sejdelshopen.se sortiment. (Jag har fått glaset för att prova det)

Stingo, the beer

Jag borde ha förstått att det var som att kasta pärlor för svin att bjuda min fru på denna öl men man vill ju aldrig sluta försöka. Kan bara lova att varken min far eller fru närmade sig denna ölen med alls den respekt som traditionen kräver. Eller gör den det? Kanske var det jag som hade för mycket respekt? Fanns det ens möjligheten att jag inte skulle tycka om den? Bara namnet, Samuel Smiths Yorkshire Stingo dryper av tradition. Yorkshire Squares, Stingo… jag får försöka återkomma lite här för i ärlighetens namn vet jag inte mycket om det. Stingo är någon slags ölstil och detta är den andra Stingoölen för min del (den första var i somras i Cornwall) Yorkshire Squares är en slags jäsningsmSamuel Smith Yorkshire Stingo, Karlströms Maltetod med två våningar och att man pumpar runt ölen för att jästen inte ska sedimentera ut, eller något. Jag sätter upp båda begreppen på listan över kommande blogginlägg

Utseende: Mahognyfärgat, riktigt klar färg

Arom: lätt syrlighet, russin, torkad papaya, bränt socker, vanilj

Smak: Viss sötma men absolut inte tung, kladdig sötma. Distinkt syrlighet, toffe finns där för att påminna om att detta är en engelsk öl. Ganska jordiga smaker med insmickrande russintoner som alternerar med honungen. Medium kolsyra och så lite ekighet som kommer mot slutet innan den långa eftersmaken rullar in med lite rökig karaktär.

Äntligen Englands bästa öl

Sex svarta ölAtt man påverkas om man vet innehållet i ett glas när man provar tycker jag är en självklarhet. Detta gäller oavsett om man kan mycket eller lite om dryck. Formspråk på etiketter, flaskans form, färg på drycken, pris, hype, marknadsförning m.m. påverkar alltid. Inte alltid positivt eller negativt men alltid blir man påverkad. Och med mina två ”finaste” öl i källaren ville jag vara extra försiktig. Jag ville veta om jag verkligen tyckte att de var lite bättre än andra öl oavsett om jag visste om vad det var i glaset. Det handlar om en flaska Good King Henry och en flaska Good King Henry Reserve från Old Chimney Brewery. Jag har försökt pröva dem två gånger tidigare med ett lite tillkrånglat upplägg. Många öl framplockade, en opartisk person lottar vilka öl som ska provas och serverar. Följden blir att man inte ens vet om GH kommer med vilket den inte gjorde varken den ena eller andra gången så nu fick det bli ett klassiskt upplägg men åtminstone halvblint.
Kosacken, Samuel Smith Imperial Stout, Laggunitas Cappuccino Stout, Courage Russian Imperial Stout och så de båda två kungavarianterna då stod upphällda och jag gav mig in på att sniffa, smaka och njuta.

Glas 1:
En chokladig och murrig arom med mycket kaffe i eftersmaken. En hel del viniösa toner och väldigt trögflytande. Lätt syrliga toner. 9 poäng (min gissning – Samuel Smith, rätt svar – Good King Henry)

Glas 2:
Något mera opac i färgen. Lite lättare och mera fruktig. Körsbär, röda frukter. Smaken var också fruktig mn mera drag åt äpplen. Syrlig smak och lite tunnare öl. Spännande, annorlunda och riktgit utmanande. 8 poäng (min gissning – Good King Henry Reserve, rätt svar – Samuel Smith)

Glas 3:
Man skulle lätt kunna beskriva den här ölen med ett ord, KAFFE. Massor av kaffe, lätt toner av bränt gummi också, rostad beska som ligger lite utanpå också. En tung öl som känns lite ansträngd. Skulle må bra av att harmonisera mera. 7 poäng (gissning – Lagunitas, rätt svar – Kosacken)

Glas 4:
Rödaktig tunn färgnyans. Mycket bubbligare munkänsla. Mera beska, lätt gräsig. Tydliga amerikanska drag i denna ölen. Brända toner, lätta kaffearomer i doften men sedan försvinner mycket av kaffekänslan. 8 poäng (gissning – Kosacken, rätt svar – Lagunitas)

Glas 5:
Whoow, lugn still öl, komplex smakbild med en massiv arom. Kaffe, mörk sirap, lätt brödig, lite humle, allt i en fin harmoni. Lite mera kaffe i eftersmaken. Underbar smuttaröl men även ett alternativ till efterrätten. 10 poäng (gissning – Courage, rätt svar – Courage, äntligen ett rätt svar)

Glas 6: Mycket svart öl med mild krämig arom. Bärig (vinbär), dadlar, spritig, mörk choklad, touch av soja. Mycket fyllig initialt och lite tunnare i eftersmaken utan att bli vattning på något vis. Kvällens bästa öl utan att tveka 10 poäng till den (gissning – Good King Henry, rätt svar – Good King Henry Special Reserv)

Summerar ihop kvällen med ett enkelt konstaterande att jag inte var särskillt bra på att gissa ölen. Jag trodde liksom att Lagunitas borde vara den mest kaffedominerade ölen, kul att jag faktiskt gillade Good King Henry och synd att det är lite jobbigt att få tag på den. Samuel Smith är värd att drickas igen och även Kosacken kommer få en andra chans någon gång.