Electric India – BrewDog gör humlig saison

Saison, denna underbara ölstil som det helt enkelt inte går att få grep om. Det blir lätt så när man mest läser om en öltyp innan man brygger vilket jag gissar har varit fallet för mer än en bryggare. Nu är det alltså dags att prova den skotska tolkningen.

Riktigt tunn och transparent gul färg. Mycket skum som snabbt dör bort och lämnar verkligen ingenting efter sig.
Aromen är frisk, fruktig och förförisk. Hoppet vaknar inom mig att detta skulle kunna vara en av de bättre BrewDog ölen på länge. Jag köpte två burkar och när jag prövade den första för någon vecka sedan kändes den sträv, torr och mest kantigt besk. Idag är den fylld av fruktighet, krusbär, hallon, lingon, annans.
Munkänslan är fortfarande sträv beska men det är en lagon strävhet som perfekt balanserar upp sötman och fruktigheten. Urgott helt enkelt.

En fundering, på hur Systembolaget tänker med sina lanseringar. Detta är absolut en sommaröl i mitt tycke, som jag har fattat det hela så är det en säsongsöl från BrewDog som kommer just på våren men jag tror att det i alla fall är andra gången som Systembolaget lanserar den i det tillfälliga sortiment just på hösten. 2013 eller 2014 tror jag att det var förra gången och då så sent som i november? Nåja, jag är inte helt lessen över att få dricka den nu.

Farmhouse, Saison, Geuze, Suröl – begreppen är många – BBNo 18|07

Saison skulle mycket väl kunna vara den bredaste av all ölstilar som finns. Viss uppdelning börjar ske men eftersom de flesta utgår från sina egna idéer och tolkningar av beskrivningar snarare än kvarvarande kommersiella exempel så blir det spretigt. Givetvis har vi icon-öl som Saison Dupont att arbeta utifrån men hur som, stilen varierar. Ibland samlas den in under namnet Farmhouse och frågar man mig så passar syrlighet inte alls in i stilen och Geuze är något helt annat.

Jag hade glädjen att få pröva Brew By Numbers tolkning iform av 18|07. En Farmhouse i stilen Table Saison enligt etiketten. Tabel syftar på låg alkoholhalt, så att man kan ha den på bordet till middagen och närmast belga i sig av den. 3,6% gör att om den skulle komma till Sverige så hamnar den på Systembolaget med minsta marginal. Den här var dock inköpt på plats (Stort tack Daniel).

Väldigt tunn färg, citrongul, vetegul. Kritvitt skum som stannade kvar i glaset. Vackert med 75 cl flaska, speciellt om man tänker sig en sommardag med sillunch i trädgården.
Farmhouse/Saison är en typ av öl som inte har någon namnmässig tradition i England men det finns exempel på bryggerier som brygger liknande öl. Blue Anchor i Cornwall hade en tydlig farmhouse ale karaktär på sina öl. Aromen kan beskrivas lite slarvigt och svepande som rustik men faktum är att det är en bra beskrivning om man ska vara kortfattad. Gräsiga toner, sädig, brödig men med en slags grundton av citrus som ligger under det andra istället för uppe på som hos en frisk och fräsch IPA. Tunn kropp, knastertorr karaktär, pärlande kolsyra. Brödig, fruktiga smaker. Jordiga toner, melon och en svävande brettkaraktär över hela ölen. Viss, mjuk beska. Kort eftersmak som är väldigt lätt.

Inte någon dålig öl, har många kvalitéer och man har pressat ur en hel del karaktär ur sina 3,6% men det känns lite pang på saison utan att komma med några överraskningar. Vi rätt dag, rätt sällskap och i rätt humör som den här gången så är det en njutbar öl.

Partizans Saison Lemongrass

Okej folk, dags för lite visdomsord. Olika öl kan smaka olika bra vid olika tillfällen. Samma öl kan smaka lika vid liknande tillfällen och samma öl kan smaka lika illa vid flera tillfällen. Hänger ni med? Knappast, det gör jag knappt själv med tanke på hur min hjärna snurrar. Fast det visste ni säkert innan, eller? Det här med hur en öl smakar olika vid olika tillfällen fascinerar mig väldiga. Det finns absolut inget statiskt i det för mig. En brist och en glädje skulle jag tro. Låt mig komma med ett färskt exempel.

Partizans Saison Lemongrass, en av endast två öl som stack ut tillräckligt för att jag skulle kunna plocka fram en smakminnesbild av dem efter Londonresan ( av nya öl alltså, bådå Landlord och Sussex Bitter ligger fortfarande kvar i smakminnet).

Så när jag skulle överraska frun med det godaste jag kunde tänka mig ur källaren just nu med minusgrader ute och lite snö som nästan täcker marken så valde jag Partizans Saison Lemongrass.

På något sätt så är detta en öl som ölifinerar hur en öl kan vara helt olika beroende på omgivningen. Där, på plats visserligen, men framförallt i solskenet, äntligen dags för lite extra frukost, vi hade varit på vandrande fot mer eller mindre i två timmar. Gud så gott den smakade. Mina noteringar av ölen några timmar senare är sparsmakade men ändå beskrivande. Frisk, syrlig, citrongräs, citron, kryddigt, fruktigt. Lätt kropp och hög kolsyra. Jag hade lätt givit 10 poäng av 10 till den.

Här hemma, novemberkylan har satt in och jag har ännu inte vant mig vid kylan. Jag spelar Kalle Baah, Kapten Röd, Bob Marley på sptify när jag ska till jobbet, bara för att få vara kvar i sommaren. Av samma anledning plockade jag upp Partizanen. Funkade lite sisådär. God, mycket god öl fortfarande. Fast helt utan wowet, helt utan att rycka upp mig, helt utan att kunna påverka mig längre än en klunk i taget. Häftigt tycker jag. Har ni liknande storries att berätta, gärna tvärt om, en öl som inte alls smakade bra i första sammanhanget men som fick en chans till…..

Innis&Gunns bästa hittills, kanske?

Innis&Gunn på härsen och tvärsen var en annan rurik jag funderade på. Fast det lät lite väl negativt med tanke på vad jag tyckte om ölen så jag bestämde mig för den ovan. Ölen går under det inte allt för korta namnet, Latitude & Longitude: 001 Raspberry Barrel Aged Saison. Barrel aged är ingen nyhet från denna skotska bryggare men saison tror jag är nytt för dem. Det är en saison med tydlig I&G-stämpel. Hussmak brukar normalt tillskrivas jästen till stor del men här dyker den upp trots att man har en helt annan jäst än man brukar använda sig av.

Vanligen så provar jag ölen först i sin ensamhet och någon gång senare även i kombination med mat. Den här gången blev det med mat direkt. När jag såg salladen, ihopplockad av vad som fast i kylskåpet, med både fetaost och lagrad prästost, färska champinjoner från Franzéns i Tidaholm och hemodlade tomater och lätt grusiga morötter så kände jag direkt att en saison vore värd att prövas till detta.

Lätt disig och med en gulröd svag ton i färgen. Bara ett finger högt skumm som var borta så fort jag hade fått fram kameran. Aromen är fruktig snarare än jordig. Hallonen bidrar säkerligen men detta är en renjäst saison utan den sedvanliga ruffigheten. Vanlijsötma och lät ekighet bidrar till Innis&Gunn känslan.

En försiktig, nästan stillsam syra, kommer vid första klunken. Efter ett ögonblik växer maltsötman fram och man hittar även lite brötiga jästkaraktären fram utan att på något vis dominera. Kroppen är lätt och hela ölen känns frisk och somrig. Låg beska. Lite udda tid att lansera den kan jag tycka för den luktar, smakar och känns sommar.

Den passade riktigt bra till salladen. Det lätta smakerna bollades runt av salladen. Syran i ölen hittade en kompis i fetaosten. Det brötiga i jästen gick fin ihop med morötterna vars sötma sammanlänkades av maltsötman i ölen. Känns nästan svamligt när jag skriver det men detta var en riktigt skön kombination.

 

Dags att ge sig ut på landet – Saison à la Provision

Christer Sehlstedt, du har så rätt. Ska man uppleva ”det riktiga” England ska man inte hålla sig i London. Det finns visserligen mord även där men det är ute på landsbygden man får den rätt känslan. Kommissarie Banks, Jimmy Perez (fast då är det givetvis Shetland man upplever) och inte minst Tom Barnaby löser inte bara mord utan tar sig då och då en skön pint på puben. Kommissarie Morse är visserligen oftast inne i staden men å andra sidan är Oxford på något vis landet rakt igenom. Underbar stad hur som helst.

Nu var det inte den jag tänkte skriva om utan en Saison à la Povision. Knappast den öl man förknippar med ovan nämnda litterera figurer men väl en underbar öl som kommer från den engelska landsbygden.

Burning Sky är ett intressant bryggeri som kompletterar all den tradition som Harveys Brewery står för i Lewes. Burning Sky är, enligt dem själva, ”A brewers dream” och det kan nog väl stämma. Kylskepp, gamla bryggeritraditioner och inte minst återupplivandet av blandandet av öl. Vem är det som står för traditionen?

Underbar ljusguldig färg med ett stort vitt skum. Aromen är riktigt stor, stor klassisk saisonjäst, citrus, halm, liten funky men inte alls överdrivet. Lätt humling. Smaken är lite skarpare, pilsnermalt, citrus, halm (hur smakar det), jäst. Mjuk kolsyra och medium kropp. Riktigt trevlig saison, minst lika bra som orgnialen, vilka dessa nu är. Mjukare än Dupont t.ex.
Lewes skulle jag vilja besöka och den här ölen har inte ändrat på detta.

Sheep Stealer, Irish Farmhouse Ale – Black Donkey

Farmhouse eller saison. Jag har ingen aning om var jag ska dra skillnaden. Porter eller stout. Inga problem, där har jag tydliga bilder om skillnaderna även om det inte är några riktigt klara gränser. Pale Ale och bitter likaså men saison/farmhouse ale. Kanske någon av er läsare vill ge sig in och förklara skillnaderna.

Kan man lita på ett bryggeri som heter Black Donkey? Klart man kan, detta var en öl som gav mersmak även om den inte välte några kiosker

 

Detta är en alltså en öl med färg som en saison, luktar lätt som saison och smakar saison, framförallt så har den en avslutning som en saison. Alltså kryddighet, fruktighet och en lätt brötig arom som är lite bångstyrig. Låg humlekaraktär, jordiga aromer. Luktar som en saison men lite svagare och försiktigare. Lätt kropp (min fru kallar den tunn men det får stå för henne) Lite brötig smak men inte riktigt fullt ut. Mera åt det rena hållet. Sädiga smaker slår igenom det källaraktigt jordiga. Det är ganska stilla smaker och låg beska. Mycket kolsyra och en kort och föredömligt torr avslutning.

Jag vet inte alls vad jag hade för förväntningar på denna sista av de ”normala” ölen från Irland. Jag har fortfarande kvar tungviktaren från Guinness. Farmhouse Ale ingav diffusa förväntningar. Det är ingen överväldigande öl utan snarare en vardagsöl men en riktigt trevlig vardagsöl. Skulle jag välja mellan denna och Smithwick’s, Galway Hooker eller Hop House 13 så väljer jag helt klar Sheep Stealer varje dag i veckan.

Weird Beard, fast ölrecension alltså

Weird Beard har tydligen hamnat i lite namnbråk med Camden Town Brewery över namnet Camden. Tråkigt med dessa saker och själv lägger jag inga värderingar i det hela utan säger helt enkelt skål och recenserar en öl istället. Den här prövade jag i Göteborg, Bishop Järntorget gissar jag att det var några veckor innan jul. Jag har noteringar från London om en Saison som jag drack där men jag har lyckats spilla på boken så man kan inte riktigt se vad den heter. Jag tror dock inte att det var Saison 14 som denna hette. Väldigt nöjd var jag med den i London hur som helst vilket. Killen bakom baren ursäktade sig att den skummade så mycket vilket inte var något mot vad den har gjort. Brew Trade som importerar fick en sändning tidigare i höstas som ksummade så mycket att de fick ta tillbaka fat efter vad jag har hört. Jästig, brötig, kryddig med en tydlig smak av säd. Rätt hög nivå på humlen, högre än stilen traditionellt har men inte otrevligt och eller att det känns konstigt. Smaken reflekterar aromen väl förutom att beskan kanske är något lägre än väntat och jästigheten drar med sig en viss unkenhet. Sötma och massor av maltighet i den medium långa eftersmaken. Trevlig öl som tilltalar oss som gillar lite brötiga, smutsiga, komplexa öl där vi inte har den rostade karaktären som t.ex. Imperial Stouts bjuder på. 8 poäng

Annorlunda öl
10 poäng
Limoncello IPA (Siren)

8 poäng
Saison 14 (Weird Beard)
Torp (Compass)

6 poäng
Symposium (Compass)

Zeven och Spooks Ale

Detta var min första black saison och min första undran är direkt, varför? Vad tillför färgen? Varför Slottskällan valde att göra den vet jag ju inte men sedan vandrar tankarna vidare, om man nu kan… så varför inte.

Färgen var inte så svart som jag hade väntat mig, mera mörkt, mörkt rödbrun med ett medelstort skum. De mörka tonerna finns det men det är syra och jäst som dominerar. På något viss ligger dessa två karaktärer parallellt med varandra och liksom varken arbetar emot eller med varandra. Jordiga aromer, brödig, jästig, rostad och humlecitrus.
Smaken är mediumbesk, sura bär, lätt kropp, lätt kryddig, maltig och humlig på samma gång, åter igen utan att det känns harmoniskt.
Nu låter jag väldigt kritisk och jag blir liksom inte riktigt klok på den här ölen. För samtidigt som jag hittar en hel del mindre bra saker med den så tycker jag om den. Kul att Slottskällan testar gränser men inte riktigt för mig. Testa den själva.

4 poäng

Sheperd Neame och deras Bishops Finger har aldrig hört till mina favoriter fast å andra sidan är det mycket sällan som jag inte tar en Spitfire från fat när vi är i Göteborg. Fast å tredje sidan så ratar jag både 1698 och Whitstable Bay Organic Ale så det var med viss skeptism som jag öppnade flaskan. Mörk, söt, maltig. Det första som jag tänker på är klassisk svensk julöl men den är lite bättre än så. Ingen fantastisk öl utan mera en gedigen engelsk ale. Maltig, murrig, jordig försiktigt humlearom. Kraftig kropp, låg koldioxid och jag upplever att den gärna behöver mat att matchas mot. Smaken kommer inte med överraskningar utan är maltig, mera kexig än brödig, fudge och persika. Eftersmaken har en krispig beska i sig vilken lyfter ölen ett par snäpp. Detta är nog det bästa jag prövat från Shepheard Neame.

6 poäng ger jag den

Stillwater

Mikkeller var kanske inte först men han har fått i träda sig rollen som en av pionjärerna bland så kallade Gypsybrewers. Skälen till att man väljer att bli kringflyttande bryggare kan säkerligen variera men de som väljer att hoppa runt verkar synnerligen nöjda med detta. En fördel är givetvis att man slipper investera en större summa pengar medan osäkerheten får räknas in på minussidan. Osäkerheten om man kan få brygga igen, osäkerheten när man kan brygga igen samt osäkerhet över den specifika ölens utveckling. Brian Strumke, bördig från Baltimore, tycker hur som helst att fördelarna väger upp nackdelarna. Han försörjde sig på technomusik runt om i europa. DJ-jobb varvade han med ett och annat uppdrag som producent. Det var här i europa som han fick känsla för god öl och hemma i de förenta staterna så började han brygga öl själv hemma. Han bor numera i ett område som kallas Brewers Hill och i samma område ligger National Bohemian Brewery. Som hembryggare gick han snabbt från klarhet till klarhet och har rönt framgång vid NHC och blev en av vinnarna av Sam Adams Holiday Homebrew Competition. Man kan nog konstatera att Brian Strumke förstår smaker i ölet bättre en de flesta hembryggare och anledningen till detta är kanske för att han redan från början gillade att experimentera. Hans motto är att brygga öl som ingen annan och han gillar att konstruera ovanliga öl. Vad han inte gillar är det han kallar som fusk, att ta genvägar för att få fram vissa smaker. T.ex. att tillsätta mjölksyra, mindre dyra maltsorter med ”nästa” identisk smak o.s.v. Han är också övertygad om att ölen blir bättre om den får efterjäsa på flaska. Resultat blir det, 2011 kvallade han in på 58:e plats på Ratebeer slutsumeringslista över bryggerier. I mars släpptes ett antal flaskor av fyra Stillwateröl till svindyra priser på Systembolaget. Med tanke på priset så hoppades jag komma över några trots att antalet låg runt hundra öl. Jag undersökte lite på nätet och fastnade för Autumnal och Stateside Saison. Båda två lyckades jag få hit och sedan var det bara att bjuda in folk för att prova/drar ner kostnaden. Inte ska en öl kosta 129:-?

Autumnal (Bryggd hos DOG)

Utseendet: Murrigt 70-talsbrun, mörk och höstlik men tunn.
Arom: Även den är murrig, väldigt maffig och en aningen övermäktig. Herr Strumke säger sig vilja brygga anorlunda öl och den här har lite annan touch en vanliga belgare. Inte riktigt säker på vad, mera maltig och intensivt välbalanserad. Enligt flaskan ska den ha drag av belgisk farmhousetradition och det har den men det är inte det som känns annorlunda. Övermogen frukt på någe vis.
Smak: Mjuk, len, härlig munkänsla men med hög kolsyra. Smakar lite jordkällare, maltig, syrligt till en början men sedan hämtar sötman ifatt. Rostad malt, aningen choklad. Trevlig och fortfarande lite svår att komma underfund med. Kort eftersmak som är mera nötig.

Mycket rolig öl och han lyckas överraska, detta var inte mainstream belgare utan lite vid sidan utan att vara så enkelt som mera humle, mera malt, mera allt. 8 poäng

Stateside Saison (även denna brygd hos DOG)

Utseende: En djup gyllene färg, väldigt disig, vackert vitt skum.
Arom: Ljuvligt lätt och fräsch fläderarom, syrlig, citrus ovanpå en fruktig bas. Inga jordiga aromer.
Smaken: Kärv i munhålekänslan, mindre syrlig än jag hade hoppats. Det kommer ingen sötma som i Autumnal utan den ligger kvar och balanserar i det syrliga spektrat. Mera tyngd i smaken jämfört med aromen och fylligare. Komplex och massiv och nära nog definitionen på det whiskyconneseurerna kallar för lökwhisky (lököl i detta fallet då) för varje smak man hittar och skalar av kommer en ny och sedan återvänder de gamla ibland också. Grapefrukt, mandel, nej blodapelsin, sipp, sipp, humm, lite extra fruktsyra, krusbärbeska!!! o.s.v. ni fattar.

Årets ljuvligaste öl och en öl som jag gärna betalar 129 kronor för och bara njuter själv. Hade jag kunnat fått tag på en eller två så hade jag kunnat räddat vilken halvbra grillning som helst i sommar. Underbar öl. Prisvärd! 10 poäng känns som en självklarhet.

Soppförslag

Egentligen kunde jag bara nicka instämmande och lägga en länk till Johan på Portersteken och hans blogginlägg med Squachsoppa. När jag väljer att lägga upp receptet här så väljer det inte av anledningen att försöka sno åt mig lite kredit utan för att vara säker på att ni ska hitta det. Så bra är det, givetvis lägger jag en länk också så nu kan läsa hur Johan fick receptet.

Squachsoppa

Som förrätt till 8-10 personer behöver du:
4-5 ganska stora zucchinis
Ca ½ dl olivolja
En hönsbuljongtärning
1 liter vatten
4 vitlöksklyftor
1 kruka basilika
1 kruka eller motsvarande knippe persilja
Ca 1,5 dl riven parmesan
Svartpeppar och salt
1-2 dl Chimay Blå
några matskedar grädde

Skala och tärna zucchinin. Finhacka vitlöken. Fräs på detta i olivoljan några minuter i en stor kastrull. Tillsätt vatten och buljongtärningen samt dra några ordentliga tag på pepparkvarnen (salta inte än). Rör om ordentligt och låt allt koka under lock i 20 minuter. Riv under tiden osten och riv av bladen på örterna. Mixa ihop ost och örter i en matberedare eller mixer tills det är så slätt det blir, det kommer att påminna lite om smulpajsdeg nästan.
När soppan har kokat klart mixar du den med stavmixer till önskad släthet och rör sedan ut ost- och örblandningen i den. Smaka av med salt, peppar och eventuellt en skvätt grädde. Till sist smakar du av med Chimay Blå. Börja med 1 dl och öka sedan på om det verkar behövas mer. Alkoholen blir så pass utspädd att man inte behöver tänka på att koka bort den, men soppan gynnades av att få koka ihop någon minut efter öltillsatsen. Sen är det bara att servera, till dina gästers stora behag.
Man skulle kunna tänka att Chimay Blå borde passa bra men jag tror inte riktigt på den. Istället vill man ha något torrare, kanske lite syra, lite lagom med beska. Jag valde Saison Dupont vilket inte var fel. Jag skulle gärna haft något fylligare, en Chouffe Houblon kanske eller en DIPA.