Kollar Hurlingen

Styr slumpen våra liv? Jag tror nog det, det finns så många om inte livsavgörande så i alla fall väldigt viktiga händelser som påverkat mitt liv för att det ska kunna räknas som förutbestämt tycker jag. Denna slump har gjort att av de fyra öl jag har druckit för att fundera ut min personliga definition av porters så har tre varit från Irland. Inser då att jag har försummat att rapportera om årets upplaga om All Ireland Hurling Championship. Förstår att ni alla har saknat detta och jag bloggade ju inget i juli, augusti, september. Hurlingen avgjordes i år av någon anledning väldigt tidigt på sommaren. Klassiskt är att finalen ska spelas på Croke Park första helgen i September. All Ireland har spelats varje år sedan 1889. Varken första världskriget, inbördeskriget eller andra världskriget har stoppat turneringen. Närmast var det 1941 och då var det mull- och klövsjukan som ställde till problem.

Jag slog mig ner med ett glas Sullivan’s Maltings för att titta igenom highlights från årets upplaga av All-Ireland Hurling Championship

Leinster och Munster dominerar sporten totalt. Inte så konstigt med tanke på folkmängd men det beror också på att Fotball (gälisk variant) och rugby är så stort i Connacht och Ulster. Kilkenny slog Galway i Leinsterfinalen och Limerick slog Clare i Munsterfinalen. Numera är detta inte helt avgörande för det finns varianter för utslagna lag att kvala sig tillbaka in i cuformatet likt brottarna har i sin viktklasser vid VM och OS. Hela slutfasen börjar med två preliminera kvartsfinaler som Cork respektive Wexford vann. Vinnarna kliver då in i de ”riktiga” kvartsfinalerna men det är bara två sådana. Därmed var vi framme vid årets match om man frågar mig. Clare mot Wexford i den ena kvartsfinalen. Otroligt rolig och välspelad hurlingmatch där båda lagen verkligen bjöd på både taktisk disiplin så väl som individuella genidrag. Inte ofta man ser målvakten göra mål t.ex. Inte heller hur ett lag kan tappa sin struktur så fullständigt på grund av skada (David Reidy men han återkom efter behandling vid sidlinjen efter typ 6-7 minuter)

I semin åkte sedan mina ”favoriter” Clare och Galway ut så finalen kom att stå mellan regerande mästarna Limerik och Kilkenny. Om Limerik vann så skulle de för första gången vinna tre finaler i rad och om Kilkenny vann skulle de ta sin första titel sedan 2015.

Finalen kändes tidig avgjord, Limerik låg sex, sju, åtta poäng före men två snabba mål av Kilkenny i början av andra halvlek gjorde det hela spännande men med fördel Limerik trots lika vid några tillfällen. 1-31 mot 2-26 blev slutresultatet. Limerik gjorde alltså 31 poäng och ett mål vilket blir totalt 34 eftersom målet räknas som tre poäng och Kilkenny fick 32. Det är den högsta poängsumman ett förlorande lag någonsin haft i en final. Knappast ett rekord som man gläds åt.

All Ireland Hurling Finalen är ett evenemang jag verkligen skulle villa vara med på. Jag tror inte att jag kommer vara där 2023 men åren går och till slut kommer huset här hemma vara tomt på barn, pensionsåldern inträder och man vet inte vad som man ska göra med sitt liv, vem vet? då kanske det blir av?

Med detta sväljer jag sista klunken Mcgargles Granny’s Red Ale för inte räckte en burk Sullivan’s för allt detta tittande.

Vi börjar med förutsättningarna

Sex olika öl alltså som jag har tänkt att dricka regelbundet och undersöka en tes. Kan man ha en favoritöl som är bäst i alla lägen? Är det inte bättre att ha av alla sex ölen hemma och dricka den man är sugen på för dagen? Är dessa öl så lika att de med lätthet kan ersätta varandra i vissa situationer medan variation snarast är behövlig om man tar in helt andra ölstilar i equationen?

in i dimma, det är enda vägen att gå för att hitta sanningen

Jag tänkte att jag skulle börja med att redogöra för mina fördomar/förväntningar om ölen för sådana har jag givetvis. Om vi t.ex. tar Timothy Taylor´s Landlord så är den ju fantastisk. Fråga vilken ölnörd som helst som t.ex. Fredric Hallström, skapare av Fellowship of the Cask eller Peter M Eronson, författare med gott öga till brittiska öarna. Alla är vi dock överens, den är som bäst på cask. Ruddles Country är en öl med lång och sedvanligt tragisk historia. Anrikt bryggeri, uppköpt, i sin tur uppköpt, produktion flyttad och flyttad igen. Recept ändrat! Personligen lider jag inte av det eftersom jag inte drack den innan Watney köpte upp bryggeriet i Langham 1986 så vet jag inte vad det smakade då. Idag bryggs den i Suffolk av Greene King. Hur smaken eventuellt har ändrats påverkar inte mig. Kan inte påstå att jag gillar Greene Kings glupska aptit på bryggerier och av någon anledning så gillar jag flera av deras öl men sällan deras pubar. Undantag finns för de har många historiskt intressanta pubar med urmysig miljö.

Granny’s Red Ale har jag kallat för en Kilkennykopia med lite mera smak. Jag får inte riktigt grepp den ölen så det ska bli riktigt roligt att grotta ner sig i den. Både smakmässigt men även ur varumärkessynpunkt. McGargles är ett varumärke, bryggeriet heter Rye River och verkar ha haft storslagna planer som man backade ner ifrån. Granny’s är en av jojoölen hos bolaget. Åkte ur i juli förra året efter att ha funnits i två år för att sedan återlanseras i december. Kul och spännande att grotta ner sig i alltså.

Ridgeway Bitter och Fursty Ferret är öl som jag har druckigt någon gång, tror jag. I alla fall öl från respektive bryggeri och jag förväntar mig klassiska smaker. Hoppas de har kraft nog att svara upp till myten om den brittiska bittern. Hall & Woodhouse och Ridgeway är inte några hippa bryggerier, snarare stadiga arbetshästar med nästan småtråkiga öl. Ridgeway lär ha ett miljötänk som jag är nyfiken på.

Old Legover är sist ut i sällskapet och kanske mest udda stilmässigt. Dalessidebryggeriet är från Yorkshire vilket gör det lite extra intressant för egen del. Enligt mina egna förutfattade meningar kan detta vara startfältets dark horse.

Vissa öl förtjänar alltid att nämnas – något av favoriter

Jag skrev om ett vackert öl igår, om passande öl tidigare i veckan, om syrlig öl för en vecka sedan och även om öl i kartong. Många öl nämns men jag tänkte bara slänga upp bilder på öl som jag tycker förtjänar en push. Det handlar om öl i ordinarie sortimentet. Av de 30 brittiska och irländska öl som finns i ordinarie sortimentet för tillfället har jag valt ut följande. Hade du valt någon annan öl?

London Porter: Förtjänar alltid att nämnas för sin mjuka textur

McGargles Granny Mary’s Red Ale: Förtjänar alltid att nämnas för att det är en underbar irländare med betydligt bättre kraft än både Kilkenny och Smithwicks ihop

St Peter’s Cream Stout: Förtjänar alltid att nämnas, inte bara för flaskans skull utan för de riktigt mörka smakerna och den kraftiga kroppen. (Mörka smaker=Katrinplommon, mörk choklad och farinsocker).

 

 

BrewDog Jet Black Heart: Förtjänar att alltid nämnas tack vare sin sötma

Fuller’s ESB: Förtjänar alltid att nämnas för det är en icon som fortfarande levererar

Brewdog Punk IPA: Förtjänar alltid att nämnas för sin fantastiska arom.

McGargles Granny Mary’s Red Ale

Förväntningar och fördomar ska man akta sig för att tro att man inte har. Ibland kan de säkert vara bra att ha men för det mesta är de ivägen för upplevelsen. Det gäller inte bara öl utan livet i stort och inte minst mötet mellan människor. Djuplodande inledning för att komma fram till att detta är en öl jag troligen inte ha köpt och testat om jag inte hade haft bloggen och målet att pröva allt brittiskt som dyker upp på Systembolaget.

Varför? Ingen etikett som tilltalar mig. Jag tycker att den utstrålar mindre smakrik öl. Jag hade desstuom fått hört att det var en Kilkennykopia och detta ihop med det faktum att det skulle in i det ordinarie sortimentet och dessutom finnas på hyllan i Falköping. Nu visade det sig inte alls vara så illa när jag väl prövade. Istället har jag fått en ny trevlig öl att transportera mig till den gröna ön med. En öl att minnas Wicklows ljungklädda berg, Mayth böljande kullar, Clares sönderhuggna kust eller helt enkelt bara vill ha en jyst standard ale.
Snygg öl med sitt frodiga skum. Rödbruna blanka färg. Nötig, fruktig arom. Karaktärsful men inte överdriven. Ganska vardalig faktiskt, trevligt vardaglig. Maltig, nötig smak. Lite plommon, torkad aprikos, mörkt bröd. Medium till tunn kropp, hög-medium kolsyra. En öl som står på hyllan i Falköping och blir ett nötigare, brödigare alternativ till London Pride.