Qvänum Mat&Malt – återbesök

Falköping brukar jag skämtsamt kalla för Mariestadsöken men i allt för hög grad för att det ska vara roligt är det sanningen. Skämtet fastnar liksom aningen i halsen. Hur som helst har jag ändå ett bryggeri som jag kallar för mitt lokala bryggeri och det är Qvänum Mat&Malt. Jag har varit där många gånger men denna gången var det länge, väldigt länge sedan sist så det var ett kärt återseende från min sida.

VaraslättenFör er som inte har varit där någon gång kan det vara bra att få ett beskrivning av Varaslätten. Varaslätten är, liksom, ena platter om man uttrycker det så. Det blåser rejält när det blåser och den lilla kulle som Gategården ligger på ger en känsla av hav för man har plötsligt hela slätten som böljar framför än. På Gategården har man sedan 2008 början av 2008 använt sig av ett Slovakiskt bryggverk. Bryggverket är på 400 liter och sedan har man jästankar på dubbla volymen. Dessa står i ena änden av den till restaurang ombyggda ladugården. När Claes Wernersson tar emot mig så gör han det i andra änden av byggnaden där man idagsläget sköter buteljeringen. Cirka 50000 flaskor per år handbuteljeras och etiketteras för vidare transport till Systembolaget men även till finkrogar i storstäderna där bland annat Havre Alen används som appertif.

Claes värmer sitt skötebarn, BIN 134, inför provsmakning.
Claes värmer sitt skötebarn, BIN 134, inför provsmakning.

Claes och hans hjälpreda Rikard Ramberg har två stora fokuspunkter när de skapar sina öl. Dels tar de avstamp i maten. Ölen är som regel tänkta till mat och med mat som utgångspunkt. Deras BIN 134 är alltså ingen barley wine om Claes får bestämma utan en öl som passar till ost.
– ”Den här med Sivans vällagrade prästost!!” säker en Claes med ett större, kraftigare och mera njutningsfyllt mmmm en den mest välkända reklamrösten för ett visst chokladmärke. Sivan för den som inte vet det är en ostinstutition på Varaslätten och utan att dra allt för långa historiska växlar så kan man lugnt säga att Sivan är uppvät med ost och hon tog 1974 över sin mors numera nedlagda osthandel i Tråvad men det är från ostvagnen i Vara som kundkretsen har byggts upp. Numera är det femte generationen ostälskare i form av döttrarna Maria och Sofia som driver verksamheten vidare.

Jag skrev att de har två utgångspunkter för skapandet av ölen, maten är det ena och det närproducerade är det andra. Detta märks på flera olika vis i produktionen. Havre Ale är ett exempel. Havre är ett lynnigt och svårbryggt sädesslag med sin olja, sin höga viskositet men belönar ofta t.ex. stouts med en härlig krämig munkänsla. Ett par procent, upp mot fem brukar anses som det kommersiella spannet för havren medan hembryggare som inte behöver oroa sig över långsam avrinning brukar prata om 10-20 procent som det utmärkta. Claes har arbetat fram en Havre Ale där merparten av maltkompositionen är havre. Det växer havre på åkrarna runt omkring oss alltså ska vi givetvis dricka havre, säger Claes även om de idag av praktiska skäl fortfarande tar sin havremalt från Tärnö. Även i Jonsson använder man ett ovanligt sädesslag, råg. I Jonsson pratar de även om att de blir skillnad på vilken bonde som levererar rågen. En lerjordsråg ger andra karaktärer än sandjordsrågen, en terroir som vi vanligen inte pratar om när det gäller öl. Grannen Ale är helt bryggd på korn från just grannen i gården bredvid. Nu med den senaste skörden så provmältade man kornet även på Kungsgården. QvänumflaskaCirka 100 kg i taget mältades och man har gjort en provbryggd som om jag fattade rätt ska finnas för provsmakning på Göteborgsmässan.

Även humlen har Claes initierat lokala projekt för. I samarbete med Håkan Karlsson har man planterat 60-80 plantor humle som man räknar med att skörda. Jag frågar hur man tänker använda denna humle med tanke på att man inte vet alfasyran hos den. Vi får pröva oss fram, all humle ska komma där ifrån. Så lokalt som möjligt. Därför är det speltvete och honung från Edsvära i BIN 134.

Ni som ska till mässan i Göteborg, passa på att titta förbi och prata lite med Claes, Annika och Rikard i deras monter, pröva lokalmältad Grannen eller en specialporter. Ni som inte har den möjligheten, beställ istället hem en Havre Ale för en något annorlunda upplevelse.

Länk till gammalt inlägg om Qvänum med recension av ölen

 

Vinentusiasten som blev ölbryggare

Kanske borde jag ha skrivit spritbrännare för det känns nästan som om han har mera glöd när han talar om sin Holsteinpanna än när han pratar om sin öl, den gode Claes Wernersson. Underbart roligt att lyssna på honom är det hur som helst. Vi var ett drygt 30-tal samlade upp på Mössebergs Kurort för att höra Claes prata och smaka på hans öl. Han började med en knapp halvtimma som han pratade hur man brygger öl. Från mältningen till ev. filtrering och pasteurisering. Han blandade också med att prata en hel del om vad man gör i övrigt på Gategården där Qvänum Mat & Malt huserar. Om att de bakar bröd på draven, att de har hällt upp sin första whisky straxt före jul vilket var en, enligt Claes, mindre god 5 årig sak.

Där efter följde en provning med fyra stycken av deras öl.

Grannen
Disig, ljusgul, i princip utan skum.
Jästig arom, lite syrlig men i övrigt inte mycket. Inte ens efter att den hade värmt upp (alla ölen var för kalla) Inte ens humle även fast den hade mycket sådan i sig.
Enkel öl med mycket beska. Claes pratade om att han skapade ölen sittandes på gräsklipparen och att det skulle vara en törstsläckare. Det jobbet gör den nog men inte så mycket mera. Nästa öl tack.

5 poäng

Havre Ale
Disig, ljus. Utan tillstymelse till skum.
Här luktar det banan som det bästa sydtyska veteölen, jästig, aningen kryddig en aningen drag åt belgiska ale. Len i munkänslan, lite oljig nästan. Mera kolsyra än jag kommer ihåg men min erfarenhet är att kolsyran kan variera kraftigt i Qvänums öl. Kolsyran tar inte riktigt bort lenheten utan bygger snarare upp en balans i ölen. Mycket äppelsmak men snarare röda än gröna äpplen. Lite kryddnejlika, koriander. Kort eftersmak.

8 poäng

McBrian
Claes beskriver den som en bitter och visst är den brittisk till stilen men man får allt gå till engelsmänens ständiga antagonister för att hitta den stilmässigt. Skotsk ale är för mig mörk och djup i färgen, låg humlebeska, absolut ingen från rostad malt och relativt låga halter av fruktestrar tack vare de låga jästemperaturerna. McBrian kvalar in på allt detta. Lutar kraftigt åt chokladhållet, lite russin i aromen men bara svagt. En hel del oxidationskaraktär på ölen.

6 poäng

Qvänum Porter
Mörkbrun, disig öl och även denna utan skum. Jag undrar vad det beror på att alla hans öl saknar skum. Lite rökig ton, lakris, hårt rostad malt, kaffe, låga halter fruktestrar, medium humle.
Smaken är långt ifrån den Carnegie som Claes sade att de haft som grund. Medvetet för att passa Grebbestadsostron så hade de minskat Carnegiens sötma men detta är betydligt mera drag mot ”amerikaniserad” porter än bara minskad sötma. Ganska torr med en ”skarp”, fräsch beska/brändhet i ölen. Humlen är framträdande och jag hittar lite mandelmassa sent i smaken. Deras klart bästa öl.

8 poäng

Du får den om du lovar att skriva ner den på bloggen

Ölen ifråga är Qvänum Mat&Malt Havreale. En öl som knappast kan räknas som alldaglig. Björn som jag fick den av (Tackar för det) hade en teori att antingen var det något fel på den eller så var den bara jättekonstig. Som en sur disktrasa beskrev han den. Sur disktrasa utan kolsyra och skum. Vad det gäller disktrasan så byter min fru dessa på tok för ofta för att vi ska kunna nå dylika aromer men ölen har en tydlig sur karaktär i doften. Detta luktar lite som en spontanjäst öl med ett avtryck av en belgisk trippel i bakgrunden. När jag öppnar flaskan hörs inte ens ett inte litet plopp och även fast jag häller från hög höjd så blir det inte något skum. Färgen är gyllenedisig. Disigheten kan säkerligen bero på att flaskan hade transporterats en del den dagen. Aromen är mest syrlighet, en del jäst och lite sötma. Smaken är okej men roligast är munkänslan. Ölen är i frånvaro av kolsyran helt len i munnen och mycket lättdrucken. Om aromen skvallrade lite trippel så finns det inget i smaken. Inte märks de åtta procenten heller. Detta är en öl med lätt kropp och rejält med syra. Eftersmaken är kort och utan något särtecken. Lite gott drag i mungiporna av syran.

Nej Björn, jag delar inte din uppfattning. Detta är sannerligen ingen disktrasa men jag har svårt att tro på den som en storsäljare. Jag kommer dock att köpa den flera gånger.

Bohmans Te och kaffehandel

Jag har bytt jobb och arbetsort. Stimulerande båda två sakerna även om jag inte har varit förbi på Skaras systembolag ännu. Det känns inte riktigt högintressant, de har på ett ungefär samma öl som Falköping ju men snart blir det ett besök i alla fall. Jag tror att Qvänum Mat&Malts öl hamnar på deras hyllor numera.

Mera spännande är det på chokladsidan där Bohmans Te och Kaffehandel har en hel del att erbjuda som jag inte har hemma i Falköping. Mäkta dyra chokladsorter men de kan säkerligen vara värda sina pengar. Jag ska försöka gå förbi där imorgon igen och köpa något mera. Jag lovar att återkomma med smakrapporter från deras choklad. Kan bara säga att Cocoture (73%) är något av det tyngsta i chokladväg jag har ätit. Mätig, tung, ibland jobbig, ibland himmelsk. Kladdig, lite jordig, len med en besk underground ton. Gjord av PR Chocolate i Danmark.