Purity Pure Helles – höstinspirationen flödar

Jag fortsätter mitt njutande/betraktande/drömmande om hösten. Denna underbara årstid som vi knappast skulle klara oss utan. Tänk att inte få äta vinteräpplen? Lustigt namn på något man skördar under hösten. Jag plockar fram Pure Helles från Purity, bryggeriet som gör en tämeligen lagerlik ale som heter Pure Gold men nu är det således Helles som det är frågan om.

En tunn färg, som en cider ungefär. Färgen är blekt halmgul och skumet är kritvitt. Det dör dock snabbt.

Aromen har något surt över sig, skulle behöva humle eller karamellmalt som piggade upp den men vem har sagt att man ska sitta och lukta på ölen?

Första klunken är ljuvlig, som att ta transponden direkt till bayern. Maltig, brödig karaktär med väldigt försiktig eftersmak. Andra klunken är precis lika trevlig och plötsligt är ölen slut.

Jag måste tänka på att dricka öl i rätt glas. En bild som denna kan ju få en att tro att det är Fuööer’s Frontier i glaset eller dylikt. Så är INTE fallet utan det är Pure Helles från Purity

Detta kommer inte bli någon öl jag köper allt för ofta, ingen öl jag minns men det är en bra, stilltypisk Bayersk lageröl. Dock får jag leta vidare efter en bra höstöl.

Helt annorlunda öl än vad jag trodde –

Golden i namnet på en brittisk öl får alltid en varningsklocka att ringa bak i mitt huvud.

Meantime, Thwaites, McMullen, Nethergate och Mauldons för att nämna några. Golden Ales har en tendens att vara ganska menlösa försök att flirta med lagerdrickare utan att man gör en lageröl. Således en bitter med sina maltiga, fruktiga smaker klart nedtonade. Borring bitters i sin essens skulle man kunna säga om det inte var så att dessa öl inte är tänkta som bitters. Dessutom är de inte sällan lite blekgula i färgen.
Knäpp som jag är så plockade jag alltså en burk som jag absolut inte förväntade mig gilla men som jag trodde skulle slinka ner snabbt och enkelt och sedan skulle jag prova något annat efter.

Med en varm macka blir det mesta riktigt bra. Pågens Jättefranska som bröd, Falköpings Mejeris Biskop som ost och sedan flatrökt bog från Erikssons

Så var det inte, Puritys tolkning av en Golden Ale levererar något helt annat. Fast det ska väl påpekas tydligt. De kalalr inte sin öl Golden utan Pure Gold. Gyllene färg och frodigt skum vallade in mig i trygghet om att jag hade rätt men fel det var. Detta var en öl med rejäl beska. Jag skulle inte vilja kalla det total obalans men i alla fall i närheten. Lätt kropp gör det inte enklare. Väldigt humlig men tyvärr inte mycket av Amerikansk IPAs stora, blommig, fruktiga humlearom utan mest i smak.

I mitt tycke lika illa som blekgula ”fusk” bitters/lagers som jag nämnde tidigare men det är ju i mitt tycke. Jag kan nämligen tänka mig att det finns folk som gillar detta. Det har karaktär och integritet men det passar alltså inte mig.