Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Så rätt han har

(Det är inte vad du har i, utan omständigheterna runtomkring glaset som är det viktiga.)

Jag har klippt ovanstående från Anders And och så rätt den mannen har. Omständigheterna är det som räknas. Under den senaste veckan har jag två gånger druckit Paulaner Hefe-Weißbier. Båda gångerna ur Tysklandsimporterad burk och båda gångerna i fina veteölsglas. Ena gången var jag nog beredd att ge ölen en 10 poängare. Den smakade helt underbart, som ett extrakt av all lycka här i livet. Som en del av livet självt. Andra gången var det en bra matöl men inte mera. Den goda gången drack jag den som föröl innan maten och det är väl inte riktigt veteölens mest givna plats men oj vad bra den smakade. Allt hänger på ovan nämnda omständigheter. Den goda Paulanern drack jag på springande fot medan jag plockade fram och pysslade med maten till mitt 40-årskalas. De som känner mig vet att är det bjudet till fem så ska man inte räkna med att maten är klar förrän framåt halvsex, kvart i sex och kommer man tidigt så får man hjälpa till. Cuba hade alls inget emot att sprida lite värme och glädje genom att se till att de som ville fick ett glas veteöl från femliterstunnan som jag har haft stående i källaren hela sommaren. Så medan jag värmde chilli, kokade ris, plockade fram tillbehör och tog emot gäster så sprang jag förbi mitt glas och tog en klunk lite nu och då.

Den andra Paulanern som inte når högre än max 8 hade lämnats kvar av omtänksamma gäster vid ett annat tillfälle och stod lägligt i kylen när jag skulle äta mat. Jag satt i stillhet, funderade över mina slöjduppgifter och drack öl till maten. Visst var den god men den speglade mera livets vardaglighet än den summerade all livets glädje. Omständigheterna gör allt.

Oktoberöl är en förvirrad tillställning.

Nu har jag prövat ett antal oktoberöl och känner mig redo att avlämna dom och domen faller hårt över mig. Jag har inte blivit mycket klokare på något vis. Jag känner mig fortfarande inte helt säker på vad man ska/bör förvänta sig av en Oktoberfestöl. Låt mig citera från Svenska HembryggarFöreningens öltypsdefinitioner. Noterbart är att Öltypen återfinns bland mörka lager men den som har druckit en Paulaner, en Weltenburger eller en Hofbräu har nog väldigt svårt att förstå detta. Nåväl, citatet.

Denna kategori har inget att göra med de moderna oktoberfestöl som idag påminner mer om en standard ljus lager. Märzen är en utveckling av wienerölet med en lite högre vörtstyrka som gör den hållbar över sommaren.

Alltså är alla de tyska varianterna som jag druckit ”fel” medan de icke-tyska är mera rätt? Konstigt, kan det vara så, får det vara så? Nåväl

 

Följande har avsmakats. Inte alltid helt koncentrerat men hela tiden med stor nyfikenhet. Störst vikt har jag lagt vid de öl som jag tror liknar öltypsbeskrivningen bäst.

Stallhagen Oktoberfestbier

Delade denna ölen med två till medan det lagades mat, pratades och skrattades. Kommer ihåg knäckigheten och att jag tyckte att den stämde bra in med hembryggarföreningens definition. Drygt 60 kronor litern gör dock att den inte hittar in i mitt hus så ofta.

 

Slottskällans Oktoberfest

Fruktig, mörkare i färgen och, skulle det visa sig, inte alls så söt som bland annat sina amerikanska kollegor. Både aprikoser och lite citrusdoft aromen som är väldigt försiktig. Smaken bättre med en väl balanserad sötma. Detta är en helt annan öl än t.ex. Paulaner.

Min favorit. Alla dessa noteringar skriv ur minnet för jag drack den under stoj och glam vid den middag som tillagades ackompanjerad av Stallhagen. Mitt favoritöl bland årets oktoberfestöl.

 

En av fördelarna med att vara hemmapappa är att man kan dricka en öl till maten om man vet att man inte ska köra bil resten av dagen. Denna dag blev det både till middagen och till kvällsmaten. Två amerikanska varianter.

 

Brooklyn Oktoberfest

Kopparfärgad med ett medelskum som dör fort. Svag arom som dominerad av malt, liten ton humle, grapefruktaktig, kanske använder dom amerikansk humle, sötma.

Len beska även om den ligger oväntat högt. Mycket kolsyra, rejält söt, knäckig smak med en kort eftersmak. Mycket trevlig öl, härlig balans och prisvärd. Ganska lik en Hell tyckte jag. Dags för en provning de två kanske.

 

Left Hand Oktoberfest

Mörkt kopparfärgad med tunt skum som dör fort. Svag arom som baseras på humlen, låg sötma i doften.

Smaken är ren, karamellig utan att bli för söt. Enkla, klara smaker. Fin balans.

Eftersmaken är besvärlig, Till att börja med kommer klibbig sötma. Den fastnar i gommen och jag både längtar och inte längtar efter en ny klunk. Längtar för att få bort eftersmaken med en ny klunk men bävar för att jag vet att eftersmaken kommer igen. Nej tack, denna vill jag inte ha.

 

Paulaner, HB och Weltenburger

De tre tyska varianterna är alla klart ljusare även om Weltenburger inte är pilsnergul. De två förstnämnda är ganska lika och alla tre är helt olika de övriga oktoberölen. Här pratar vi ljus lager, fräsch humlearom, rejält med beska och i de två förstnämnda en nordtysk kantighet. Lite tråkiga och alldagliga öl som jag har svårt att se någon fest i. Närmare grillkväll eller rent av gräsklippning.

 

Ja visst ja, jag har även druckit Samuel Adams tolkning men den talar vi tyst om. Samuel Adams har ju gjort så mycket god öl…