Påskölen – inget för mig i år

Det är bara att erkänna direkt. Jag hade inget ordentligt engagemang i år för Påskölen. Det var liksom inget som fick mig att trigga igång i år. Jag har bara prövat Sigtuna Dark Easter och S:t Eriks Mathias Dahlgren Påsk Öl. Den senare var en besvikelse utan att jag riktigt kan sätta fingret på vad jag saknade. Lite för söt, murrig och inte alls så elegant som jag hade tänkt mig. Jag tror att förväntningarna på ölen spelar en väldigt stor roll i min dipp av den.

Sigtuna Dark Easter
En mäktig, massiv öl som passade mig så mycket mera. Till klassisk påskmat med Janzons Frestelse, prinskorv, rökt lax, ägghalvor och så vidare så stod denna ölen upp som ett kompletterande inslag. Inte bara något som passade bra till utan med sina brända smaker, sin humlebeska bidrog till att utveckla smakbilden lite ytterligare. Mycket fyllig öl utan att arbeta med sötman allt för hårt. Istället har vi karamelliga toner, blandat med lite grönare smaker från humlen och inte minst en krämig kolsyra som ger ölen både komplexitet och balans.

Era egna åsikter om påskölen i år? Vad missade jag och vad missade jag inte?

S:t Eriks Påsk

S:t Eriks öl kommer i jämn strid ut i nya varianter. Nu senast var det deras karamelliga påsköl som med ganska hembrygd karaktär. (Hade detta varit TV så hade ni sett mig göra en axelryckning.) Roligare än så var den inte men det var nog inget större fel på den heller…..

 

Påsköl

Påsköl är en spännande tilldragelse. Klart mindre utbud än storkusinerna julölen och med mindre hållbarhet kan man tycka. Gårdagens inlägg om St Landelins påsköl känns lika malplacerad som en Sofiero på The Rover i Göteborg. Tekniskt sätt inget fel men absolut inte rätt. Inte heller känns startsträckan så lång. När jag testade de första påskölen för i år den 16 mars så kändes det som en bra idé att vänta lite med att skriva om dem och så plötsligt har det svischat förbi och påsken är över. Bara att vänta på julen! Det blir liksom lite av en axelryckning trots att en del av dem är riktgit bra. Jämtlands Påsköl och Oppigårds Easter Ale är starka kort som jag gillade. Pumpviken borde jag kanske ha gott tillbaka med till bolaget. Det smakade surt tyckte jag och inte alls som jag kom ihååg eller hade tänkt mig. Jag öppnade faktiskt Oppigården för att ta bort de ursla smakerna. Tyvärr hälde min städivriga fru ut ölen innan jag fick chansen att gå tillbaka med den. Mohawk Oxymoron har hyllats rejält men inte riktigt av mig. Inte otäck men axelryckningen igen. Raasted Forår hamnar i samma kategori, allt för enkelspårig med sin humledominans för att tilltala mig. Inte heller S:t Eriks lyfte direkt upp mig på kvasten och flög mig mot högre höjder och Blåkulla missade jag iår. Hoppsan, så det kan gå men jag klarar mig gott ändå.

Vilka var era favoriter?

Saint Landelin Biere de Paques

Fransk öl hör inte till vanligheterna och sannerligen inte fransk påsköl. St Landelin Mythique har jag druckit och den har gett mersmak så det är inte utan förväntningar som jag ger mig på denna öl. Jag gjorde lite efterforskningar denna gången och insåg att jag har fel fört in St Landelin-ölen under fel ”etikett” här på bloggen. Bryggeriet heter nämligen Les Brasseurs De Gayant eftersom jag använde mig av Googles översättning så är jag lite misstänksam mot det hela men enligt mmin information så ska det vara drygt hundra personer som arbetar på bryggeriet vilket i sig verkar otroligt om de inte har en masslager att producera. Visserligen har de en årsproduktion på 180 000 hl (jämf med t.ex. Nils oscar som jag tror har en kapacitet på 13 000 hl men bara ett tjugotalet anställda) Hur som helst är de ett bryggeri som satsar på specialöl och enligt dem själva så är de störst i Frankrike på detta. Varken störst i Frankrike eller specialöl säger så mycket i sig men jag tror ni greppar helhetsbilden. St Landelin är alltså en fransk klosteröl. Profana bryggare men med ett fjärran siktat kloster vars grundande 1032 och den källa som den helige Landelin hittade säkerligen inte har något med smaken av ölen att göra.

Hur är då denna franska klosteröl? Färgen är aningen för ljus för en belgisk dubbel men den rostiga aromen, de torkade frukterna och en försiktigt maltig arom för ändå tankarna mot en dubbel. Smaken är torrare och råare trots sin lätta kropp. Bränd beska, sträv och kärv i känslan. Medium kolsyra och med en vegitativ eftersmak. Intressant öl som är lite annorlunda, kul att ha smakat men jag väljer lätt deras torrhumlade Mythique om jag skulle behöva välja, alternativt få chansen att välja någon gång.

Påsköl

Jag har inte smakat av alla påskölen och jag kommer inte att hinna med det innan påsk heller. Lite så känns det, påsköl är inte alls lika hett som t.ex. julölet. Det känns som påskölen är något snäpp över oktoberölen men på det hela känns det fortfarande som en spretig massa som inte sätter några djupa spår. Icke desto mindre finns det både ”klassiker” och intressanta nykomlingar. Till klassikerna räknar jag Oppigårds, Blåkulla, Nils Oscar Kalaspåsköl samt givetvis Jämtlands. Jag har testat tre av dem och har kvar Jämtlands. Goda som vanligt men dessa tre passar verkligen in i kategorin spretigt. Roligast tycker jag det är att jag tyckte att Nils Oscar bryggde så karaktärsfulla öl med mycket humle… Årets recept är enligt dem själva lite upphottat och är kryddat med Amarillo och Cascade. Ratebeer kallar den för en pale ale men jag tycker inte att det riktigt stämmer längre. Lite för fyllig med för mycket jästaromer. Blåkulla ligger på den mjukare sidan. En wieneröl (bayersk) med sin maltighet, sin bärnstenfärg, sin inte allt för markerade beska och inte allt för höga alkoholhalt så får man en riktigt härlig matöl som inte krånglar till saker.

Med Oppigårds Easter Ale så är man tillbaka i de brittiska rötterna men med koloniala toner från de tre C:na. Cascade, Chionook och Centennial. Detta brukar vara en öl som får goda recensioner och jag tyckte bättre om den i fjol än åren innan. År tyckte jag åeter igen att den är aningen för besk.

Bland nyheterna ser jag fram mot att testa Dugges och Sigtunas båda. Sedan vill jag också återse Pumpviken men det får dröja lite.

Påsköl

Påsken har passerat lugnt och stilla, i alla fall om man ser till inläggen på bloggen men något bör jag väl säga om dom. Nu har jag inte suttit ned och smakat på några av påskölen analytiskt utan under mera uppsluppna tillställningar. Några iakttagelser har jag dock tyckt kunna skönja. En jämförelse med julöl känns väldigt naturlig eftersom båda två är ”odefinerade” ölstilar och det är inte länge sedan det var jul, ähh, typ alltså. Där julölen har en lång tradition i Sverige så är påskölen snarare en dansk tradition om jag har förstått det hela rätt. Det är en rejäl skillnad i sortiment på påskölen och julölen. Elva påsköl att jämföra med de dryga 40 sorterna julöl som bolaget saluförde. Jag tror även volymmässigt att det är stor skillnad. Båda två ölen ska ätas till relativt liknande mat. Det är om inget annat stor spännvidd mellan smakerna vid såväl påsk som jul. Skinka, ägg, sill, Janzon, köttbullar, prinskorv m.m. Dessutom ska ölen passa till ensamrätter av lamm, lax eller vilt. Det senare är kanske inte så utbrett numera. Här får man nog säga att påskölen bjuder på mindre variation än julölen, givetvis handlar det om att antalet sorter minskar variationen men det finns inga extremt humlade öl, heller inga enormt söta eller riktigt alkoholstarka.

Godast av de jag har smakat var nog Pumpviken eller ev. Påsk Alten från Sigtuna. Den senare var jag förvånad över att beskan var så rejält tilltagen. Jag hade snarare väntat mig som en Münchner Dunkel men jag läste på Hembryggarnas sida att upp till 50 IBU var ”tillåtet”. Frågan är om de inte har klivit över den gränsen också. Hur som helst så gillade jag den ölen, den rejäla beskan gav balans åt hela anrättningen.

Pumpviken är brödig, maltig i smaken, fruktig ale som nästan var hur perfekt som helst till mat. Aromen domineras av citrushumletoner och känns väldigt fräsch.

Eriksberg, Mariestad och Three Hearts Påsköl tycker jag inte är så mycket att orda om. De extra kronorna per liter som bryggerierna tar ut för påskölen jämfört med standardölen är inte prisvärt.

Blåkulla gillar jag fortfarande men jag måste säga att jag var förvånad över hur stillsam jag tyckte den var. Och den är inte riktigt lika bra som minnet kommer ihåg den från tidigare år. (Jag sade nog något liknande förra året också.)

Roligast etikett har givetvis Easter Booster (Jag vcar bara tvungen att skriva det Bark) men ölen känns inte helgjuten. Som något slags mellanting mellan en Saison och en stark, ljus belgisk ale. Inte oangenäm men ingen favorit.

Nils Oscar vet jag inte om jag provade, Grebbestad missade jag, Falcon slapp jag och Oppigård smakar Oppigård vilket ska ses som beröm till Björn F. Deras påsköl är dock inte lika god som Singel Hop enligt mig.