Torsdagsporter – om att göra livet rättvist

Livet är inte rättvist, så är det bara. Det finns ingen riktig rättvisa någon stans. Men det finns stora och det finns små orättvisor. En av de mindre är att jag har några kompisar som flyger över till London imorgon. Orättvisan blir inte direkt större av att jag faktiskt har tackat nej till att följa med. Jag lägger så mycket tid på öl redan som det är att jag försöker att hålla sportlovsveckan skapligt fri. Det var så jag tänkte i november när det bokades men nu sitter jag här och känner ett litet sting av avund. Helt onödigt, jag vet men så är det. Samtidigt ska det bli roligt att höra om deras ölLondon när de kommer tillbaka. Utan mig så trampar de inte samma stigar som jag brukar och jag kan passa på att få lite nya influencer.

Partizan Stout, Karlströms Malt, LondonSom tur är kan jag i alla fall utjämna orättvisan något. De häringa människorna är inte bara ölglada utan även fotbollsglada så på något vis verkar fotbollen få styra så de inte kommer till Partizan Brewing. Partizan har nyligen flyttat (läs mitt inlägg om bryggeriet här och Magnus Bark om flytten här) så jag hade absolut sett till att få komma dit. Men eftersom jag inte ska med så plockar jag fram en Stout från Partizan. Känns både rätt och rättvist. Dessutom är det i sista stund. När jag öppnar flaskan är det bara 90 minuter kvar tills den förstörs, kabang!!!! Bäst-föredatumet är 8 februari 2018

Jag har recenserat den innan och klipper helt sonika in en gammal recension. På så vis kan jag fortsätta att sitta här och filosofera, fundera, fnuttisera och frammana bilder av mig själv, en solig förmiddag, i Bermondsey, drickades underbar öl.

Second Breakfast, Partizan, Resa, London, Karlströms Malt
Utseende: Svart, mycket svårt att se igenom. Stort skum som dock försvinner fort. Färgen på skummet är svagt mörkt.

Arom: Sötma, lakrits, kaffe, mochatårta (typ kaffet och sötman ihop gissar jag)

Smak: Sötma blandas med choklad och en värmande känsla. Den känns lätt i smakerna men har mera av en medium/tung kropp och vore det inte för att jag vill att den ska räcka länge här framför brasan så hade jag lätt kunnat tömma den i sex, sju klunkar. Lite ljusare chokladtoner i smaken jämfört med vad aromen skvallrade om men komplexiteten svarar lätt upp till förväntningarna. Låg kolsyra vilket tilltalar mig. Eftersmaken är det som har förändrat sig mest markant, eller om det är minnet som sviker, under året den har stått i min källare. Den är betydligt kortare och mildare nu vilket höjer känslan av en lättdrucken och välbalanserad öl. Egentligen vet jag bara ett fel med den, jag pallar bara en öl en tisdagkväll som denna. Så nu med en kvart kvar innan jag kan stänga av ugnen så lutar jag mig tillbaka, tittar in i brasan och njuter.

Slut på inklipp. Jag har bara ett tillägg, den här batchen hade mera kaffetoner än choklad men den var absolut lika välbalanserad vilket kan vara lite förädiskt för en öl på knappa åtta procent.

Vem vet hur våren artar sig, kanske får jag ihop en grupp igen för en Londonresa eller så tar jag helt enkelt semester och far iväg i alla fall.

Partizans Saison Lemongrass

Okej folk, dags för lite visdomsord. Olika öl kan smaka olika bra vid olika tillfällen. Samma öl kan smaka lika vid liknande tillfällen och samma öl kan smaka lika illa vid flera tillfällen. Hänger ni med? Knappast, det gör jag knappt själv med tanke på hur min hjärna snurrar. Fast det visste ni säkert innan, eller? Det här med hur en öl smakar olika vid olika tillfällen fascinerar mig väldiga. Det finns absolut inget statiskt i det för mig. En brist och en glädje skulle jag tro. Låt mig komma med ett färskt exempel.

Partizans Saison Lemongrass, en av endast två öl som stack ut tillräckligt för att jag skulle kunna plocka fram en smakminnesbild av dem efter Londonresan ( av nya öl alltså, bådå Landlord och Sussex Bitter ligger fortfarande kvar i smakminnet).

Så när jag skulle överraska frun med det godaste jag kunde tänka mig ur källaren just nu med minusgrader ute och lite snö som nästan täcker marken så valde jag Partizans Saison Lemongrass.

På något sätt så är detta en öl som ölifinerar hur en öl kan vara helt olika beroende på omgivningen. Där, på plats visserligen, men framförallt i solskenet, äntligen dags för lite extra frukost, vi hade varit på vandrande fot mer eller mindre i två timmar. Gud så gott den smakade. Mina noteringar av ölen några timmar senare är sparsmakade men ändå beskrivande. Frisk, syrlig, citrongräs, citron, kryddigt, fruktigt. Lätt kropp och hög kolsyra. Jag hade lätt givit 10 poäng av 10 till den.

Här hemma, novemberkylan har satt in och jag har ännu inte vant mig vid kylan. Jag spelar Kalle Baah, Kapten Röd, Bob Marley på sptify när jag ska till jobbet, bara för att få vara kvar i sommaren. Av samma anledning plockade jag upp Partizanen. Funkade lite sisådär. God, mycket god öl fortfarande. Fast helt utan wowet, helt utan att rycka upp mig, helt utan att kunna påverka mig längre än en klunk i taget. Häftigt tycker jag. Har ni liknande storries att berätta, gärna tvärt om, en öl som inte alls smakade bra i första sammanhanget men som fick en chans till…..

Portertorsdag, FES – Partizan, minivertikalprovning

Nej, givetvis kan man inte kalla de för en vertikalprovning om man har två olika årgångar men det lät vackert tycker jag. Jag har varit lite krasslig under en dryg vecka men idag kände jag mig pigg och kry, lagom till Porter-torsdag och allt. Kände mig lite sugen på att skapa lite Londonkänsla här hemma.
Partizan är absolut ett av mina favoritbryggerier och har varit det sedan mitt första besök där. Främst var det deras Saison och Belgian Golden som fångade mitt intresse men idag är det alltså stouten som gäller. Båda flaskorna är via Systembolaget för en och annan rännil av Andy Smiths gudadrycker. Jag tar dem inte sida vid sida utan en efter en. Det är portertorsdag, inte analysera sönder dina öl. Skål på er vänner!

partizan-brewing-lika-som-bar-fes-karlstroms-malt

2014: Skummar ordentligt, oväntat vitt skum. Aromen känns lite misstänkt, kan inte riktigt beskriva vad det är men det luktar inte helt rent. Kanske har den fått stå för länge i källaren. Jag lovar mig själv att aldrig dröja för länge med öl även fast jag vet att det kommer hända igen. Lätt arom för att vara 8,5% tunn kropp eller medium som mest. Lakrits, brända toner, lätt fruktighet. Jodå, speciellt när den har fått vädrat ett tag så känns den igen och smakar fint. Bubbligheten på tungan ligger kvar hela vägen till eftersmaken

2015: Här skummas det inte alls och då blir jag misstänksam igen. Vad är detta. Enligt etiketten är detta en 7% öl som brygdes cirka 18 månader senare än den föregående. Hur receptet har ändrats vet jag inte men jag kan inte tänka mig att det bara handlar om att den inte jäste ut lika mycket. Melas och sötma i aromen, väldigt söt i kroppen. Detta är PORTER! Den börjar få lite viniösa toner och är en riktig smuttaröl. Humm, det står stout på båda två men detta är två helt olika öl. Båda två bra på sitt vis (bortsett från att den äldsta hade lite otrevlig arom men den gick ju att vädra ut) men om jag skulle välja så tar jag den alkoholsvagare, yngre och smuttaraktiga ölen helst.

Ölbloggarstaffetten 2015 – Favoritbryggerier

Jag har nu fått stafettpinnen av Roger Karlsson som skriver på Alf tycker om Öl. Det hackar lite tidsmässigt för att jag har varit iväg på semester i Cornwall. Egentligen hade jag och Roger fuskat lite och jag fick ett annat ämne innan jag stack iväg. Öl och matkombo, gärna med en touch av England. När sedan han fick ett liknande ämne så blev det ju lite tokigt och vi bytte ämne. Jag trodde lite optimistiskt att jag skulle sätta mig någonstans under semestern med mobilen och leverera ett inlägg. Det gjorda jag inte men här kommer nu mina tankar kring ämnet – ”Favoritbryggerier i Storbritannien – 1 traditionellt och 1 modernt (craftbrewery)”

wpid-1381660805912.jpgVi skulle kunna börja med att gräva ner oss i någon slags definitions här men det hoppar vi över och gör det lite enkelt för oss. Ett bryggeri från tiden innan Meantime och ett bryggeri efter Meantime. Okej, då har jag alltså uteslutit ett bryggeri av de mer än tusen som finns i Storbritannien. Lättare hade det varit att göra detta inlägget på 70-talet eftersom britterna då bara hade i runda tal 150 bryggerier. Fast det är klart, det hade varit riktigt jobbigt att hitta ett ”modernt” bryggeri då, ett med många ölsorter humlade med Amarillo, Chinook eller Wai-iti.

Nåväl, åter till nutiden och börja plocka bland bryggerierna. Vilka kandidater har jag på listan. Det finns många att välja av och många bryggerier har jag kvar att upptäcka, även när vi pratar om de gamla klassiska. Äldst får gå först och jag börjar leta i minnet. Uppenbara kandidater för titeln mitt favoritbryggeri är t.ex Fuller’s, Sheperd Neame, Adnams men vi har även Green King, Wells, Frederic Robinson, Bateman, Hall & Woodhouse, Timothy Taylor. Lite mera okända i Sverige känns det som om Thwaites är och det känns som evigheter sedan Hook Norton fanns lättillgängligt på Systembolaget. Thwaites förresten, Marston borde jag väl kanske skriva även om jag ofta tänker på dem som Wolverhampton & Dudley. Bland de klassiska märkena är det inte alltid lätt att veta vad som bara är ett ölmärke eller vad som är ett bryggeri. Daniel Thwaites brygger visserligen öl till sina egna pubar men om jag har fattat rätt så är allt annat bryggt hos Marston’s så de Lancasterbombare vi fick till Systembolaget var inte alls bryggda i Blackburn.

planering suffolkHumm, många på listan och då har jag inte nämt det bryggeri som jag med lätthet skulle ha valt för fem år sedan. St Peter’s Brewery. Så om jag avslutar name-dropingen här och börjar reda ut tankarna istället. Vad är ett favritbryggeri? Det bryggeri med den absolut bästa ölen? Det bryggeri som jag ger mest poäng genomsnittligt? Eller det bryggeriet som har snyggast logo? En mix av allt detta skulle jag nog tro men ett krav är givetvis minst ett par riktigt bra öl. Så Green King har lite svårt att hänga kvar på listan med sin Old Speckled Hen, Sheperd Neame har visserligen sin Spitfire men det är lite tunt där bakom. Så om jag nu plockar ner listan till bara tre bryggerier så blir det St Peter’s (Cream Stout, Porter samt deras Ruby Red) Fuller’s (ESB, Chiswick, Vintage Ale samt Mr Harry) och Adnams (Broadside, Gunhill och Sixpoint Porter). Alla tre bryggerierna har förutom bra öl en annan sak gemensamt. Alla tre har en pub med på min egna personliga tio-bästalista över pubar i England (jag skriver England för jag har besökt så få pubar i de övriga delarna av det förenade kungariket) En bra pub är inte att förakta när det gäller att njuta en öl. Adnams har givetvis många av sina öster ut i Suffolk och jag har underbara minnen från både Lord Nelson och Crown Inn medan deras kanske bästa pub ironiskt ligger i London, Nag’s Head. Fuller’s har massvis med pubar, långt ifrån alla är något speciellt och några få jag har besökt har varit sämre än medel. The Dove utmed Themsen i höjd med Hammersmith är underbar och jag kan inte låta bli att nämna The Union. En Fuller’spub – UTAN Fuller’söl normallt. Underbart grepp av dem att sälja andra Londonbryggeriers öl. Något som skiljer ut Adnams och Fuller’s från St Peter’s känns experimentlusten. Det kommer ut ganska många tillfälliga öl från Fuller’s och Adnams har massvis av dem. Okej, deras belgiska försök har varit, ska vi säga lovvärda försök snarare än bra bryggder mendet är ett bryggeri som vill utvecklas. Det gillar jag och Fuller’s har sina Past Masters och Brewer’s Reserveserier som höjder dem något i mina ögon även om jag inte är överförtjust i alla ölen

Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus
Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus. Det ser inte så mycket ut för världen kanske men gisses vilken öl

Okej, dags att bestämma sig…. och då väljer jag Old Chimneys! Se där ja! Som fallen från skyarna dyker Alan Thomsons lilla gårdsbryggeri upp i minnet. Jag vet inte om det riktigt är vad Roger hade tänkt sig som klassiskt bryggeri men detta lilla taniga bryggeri som producerar några av landets bästa öl är mitt favoritbryggeri alla kategorier. King Henry är höjd till skyarna av många och jag står långt fram i kön själv. Värt att nämna är också deras Barbastelle och Black Rat bland de svarta. Military Mild kan vara underbar medan den ljusa sidan är lite svagare även om Parnassus är okej. Det jag gillar med Alan Thomson är hans ”låt mig få brygga öl” attityd. Han var påtagligt besvärad när jag ville besöka bryggeriet som ölskribent, Old King Henry Reserv låg och ligger etta på Ratebeerlistan men väl där så pratade han gärna om sina öl men mindre om sig själv. Man kan köpa ölen på plats samt på få andra ställen runtomkring i Suffolk. Jag har även sett några enstaka flaskor inne i London men samtidigt kan folk som vill ha lite fest hemma i trädgården för att fira sin 60-årsdag t.ex. köpa en hel tunna som Alan själv kommer hem och ställer upp, så det blir bra gjort. ”Jag brygger öl för folk som bor runt ikring…” uttryckte han lite krypiskt när vi pratade om att han inte säljer mer av sin öl på nyhetestörstande pubar i storstäderna.

Partizan, utsidanNär det gäller de moderna, hippa, nyskapande, pråliga, okonsekventa, svajig, experimentvilliga, ölutvecklande nybörjarna så har vi åter igen massor att välja på. Här är valet för mig väldigt enkelt och det ska sägas direkt, det handlar inte om ölen enbart utan om en helhetsupplevelse från bryggaren, bryggeriet, bryggeripuben (om man kan prata om en sådan?) via etiketten, flaskan, sortimentet till det viktigaste. Ölen! Givetvis finns det massor att välja av och jag har en handfull bryggerier som jag inte har prövat/besökt/upplevt så valet kan mycket väl ändras relativt snabbt men de senaste tre åren har svaret på denna fråga varit Partizan Brewery och det blir det denna gången också. Titeln är faktiskt ohotad för Andy Smith trots Thornbridge, The Kernel, Wild Beer, Burning Skye, uppstickarna Howling Hops, Siren eller Magic Rock. Jag är väldigt glad över att det finns en distribution på Partizanöl till Sverige även om den inte riktigt når Falköping. I vissa delar så är Andy och Allan ganska lika varandra. Inga stora gester, inget framhävande av sig själva utan ölen talar för sig och en liten del av mig skulle önska att även Partizan var något jag behövde åka till England för att få dricka. Troligen skulle det säkra topplatsen ytterligare någon tid.

Med detta skrivet så är det då dags för mig att lämna vidare stafettpinnen till Magnus Bark på Ofiltrerat. Jag var frestad att skicka med en liknande fråga om Magnus favoritbryggeri i Sverige men det känns lite för billigt. Magnus var under en tid Ölbloggaren med stor bokstav i Sverige. I mångt och mycket håller han kvar den platsen även om det finns flera andra kanaler att välja mellan. Som ledande ölskribent och eftersom jag vet att du läser väldigt mycket så skulle jag vilja höra lite om dina favoriter. Det kan vara en skribent, en enskild artikel, en bok eller varför inte något av varje. Lyft fram några positiva läsupplevelser som du vill dela med dig av.

Den lille motståndsmannen håller mig sällskap

Partizan, utsidanJag sitter vid brasan och väntar ut ugnen i köket. I den finns 12 liter glas som i övermorgon ska fyllas med öl. Jag borde säkerligen göra något mera nyttigt för husets räkning men istället tar jag fram en god öl som belöning/uppmuntran. Valet faller på Partizan Stout. Enligt Andy är det hög tid att hinka i sig denna ölen för han har satt bäst före datumet till februari i år och jag är inte sen att följa uppmaningen även om det sker med lite bävan i halsen. Kommer det mera Partizanöl till Sverige, jag har ikväll slängt iväg en förfrågan till The Five Finest om de har några flaskor kvar för att rädda mig. För även om Portersteken ikväll bloggade att det rinner små reniler Partizanöl in i landet så lär det inte hamna allt för många liter i Falköping.
Jag har skrivit om ölen innan men inte riktigt recenserat den, här kommer den igen alltså.
Utseende: Svart, mycket svårt att se igenom. Stort skum som dock försvinner fort. Färgen på skummet är svagt mörkt.
Arom: Sötma, lakrits, kaffe, mochatårta (typ kaffet och sötman ihop gissar jag)
Smak: Sötma blandas med choklad och en värmande känsla. Den känns lätt i smakerna men har mera av en medium/tung kropp och vore det inte för att jag vill att den ska räcka länge här framför brasan så hade jag lätt kunnat tömma den i sex, sju klunkar. Lite ljusare chokladtoner i smaken jämfört med vad aromen skvallrade om men komplexiteten svarar lätt upp till förväntningarna. Låg kolsyra vilket tilltalar mig. Eftersmaken är det som har förändrat sig mest markant, eller om det är minnet som sviker, under året den har stått i min källare. Den är betydligt kortare och mildare nu vilket höjer känslan av en lättdrucken och välbalanserad öl. Egentligen vet jag bara ett fel med den, jag pallar bara en öl en tisdagkväll som denna. Så nu med en kvart kvar innan jag kan stänga av ugnen så lutar jag mig tillbaka, tittar in i brasan och njuter.

Mörka öl
10 poäng
Partizan Stout (Partizan Brewing)
London Porter (Fuller’s)
Dark Island Reserve (Orkney Brewery)
9 poäng
Thornbridge Imperial Raspberry Stout (Thornbridge)
Lump of Coal (Ridgeway)
Camden vs Odell (Camden Town)
Broken Dream (Siren)
8 poäng
Silver Pig (Ramsbury)
6 poäng
Fraoch 22 (Williams Bros)
P.s.
Jag klarade visst av en till och jag klämde portern som fanns i källaren också. Underbara öl båda två men stouten var godast ikväll.

 

Drömer om Partizanöl

image

Som lovat, Partizan och deras Stout hamnar helt i andra diket mot Oxford Gold. Det är ingen tvekan, vad jag vet, om vem som äger bryggeriet. Andy Smith styr och ställer helt efter eget huvud och han äger inte en enda pub. Det behövs liksom inte, det går bra ändå. Själva bryggeriet har jag beskrivit redan så det är inte om detta som blogginlägget ska handla om utan om den längtan jag har efter ölen. Är den sund? Självklart mår jag varken fysiskt eller psykiskt illa utan det handlar mest om en trånande känsla, inte så olik en tonårings längtan efter sin popstar. Jag menar, är ölen verkligen så god att jag ska gå och lyfta i den gång efter annan innan jag slutligen bestämmer mig för att ta den? Är den verkligen så god att den försvarar ett pris på dryga 45 kronor för en 33 cl flaska?. Jag får nära nog tre Oxford Gold för den pengen. Löjlig jämförelse faktiskt eftersom de är så olika öl men tänkt Fuller’s London Porter då. Dryga 20 kronor för en halvliter. Mörk, mäktig och god. Båda hamnar på 10 poäng men båda är bra i var sitt område. Likheten i färg och namn, porter typ stout och tvärt om gör inte att det blir öl för samma tillfälle. Partizan Stout är en 8,5% upplevelse, en upplevelse av just Andy Smith, Almond Road, Bermondsey, Londons bohemer och det genuina London. Fuller’s London Porter är en upplevelse av London, klassiska pubar och liksom mera turism. Fjöntigt, speciellt av en som vill hävda något slags ölkännande. Fuller’s har lättare öl, hinkabilliteten är hög vilket gör att jag kan tänka mig en, två eller rent av tre en kväll. Partizanölen är god men det blir bara en och den suger jag på länge även om den är relativt lättdrucken. Jag undrar om Five Finest har några kvar av den. Borde slänga iväg en privatimportförfrågan.

Mörka öl
10 poäng
Partizan Stout (Partizan Brewing)
London Porter (Fuller’s)
Dark Island Reserve (Orkney Brewery)

9 poäng
Thornbridge Imperial Raspberry Stout (Thornbridge)
Lump of Coal (Ridgeway)
Camden vs Odell (Camden Town)
Broken Dream (Siren)

8 poäng
Silver Pig (Ramsbury)

6 poäng
Fraoch 22 (Williams Bros)

Nummer två som lär sig grunderna först och flippar ut senare och brygger fritt

Partizan, utsidan
Solen skiner som vanligt vid Partizan Brewery

Det är bara så trevligt och mysigt. Att en lördagmorgon lulla omkring mellan bryggerierna i Bermondsey. Redan klockan tio kan man smyga in på The Kernel och sedan hör det till den vanliga rytmen att ploppa in på Brew By Numbers och sedan vidare till Partizan. Det är alltså lite bättre att tidigt ta sig till Partizan om man vill få chansen att prata lite öl med Andy Smith eller någon av de andra lite tidiga öldrickarna. När jag var där i oktober hamnade vi i samspråk med två bröder där den ene numera bodde i Hong Kong och inte så ofta hade chansen att dricka Londonöl. Plötsligt delade vi öl som om vi hade känt varandra sedan barnsben. Solen sken vilket inte heller sänker upplevelsen när man dricker öl men det verkar den alltid göra i Bermondsay.

Det är inget stort bryggeri och man brygger inte varje dag utan max fyra gånger i veckan på sitt lilla bryggverk som faktiskt kommer från just The Kernel. Backar vi långsamt bakåt så jobbade Andy Smith på Redemption (bryggeri i Tottenham, London). Där lärde han sig grunderna, ordning, rutiner och struktur. Redemption tar inte ut svängarna så mycket och Andy Moffat vill gärna ha full kontroll själv på vad som händer i hans bryggeri så efter ett tag där så behövde Andy (Smith alltså) komma där ifrån. Nu var det inte så att han helt och hållet styrdes i sitt bryggande där. Ibland var det lång väntan på att t.ex. mäskvatten skulle värmas och då hade Andy ett litet bryggverk vid sidan om där han experimenterade med egna bryggder. Andy Moffat såg potentialen och rådde sin bryggeriaddept att antingen söka sig till mera utsvävande bryggerier eller att helt enkelt starta eget. Det senare hade kanske dröjt ett bra tag till om det inte vore för att Evin O’Riordain erbjöd honom sin gamla bryggeriutrustning när han utökade The Kernel och det faktum att Andy inte gillar ett vanligt 9 till 5 jobb (vad heter det på Svenska egentligen?)

Kontakten med både Redemption och The Kernel har han behållit och när det känns ensamt i sitt lilla bryggeri kan han gå över till kollegorna och dricka en kopp te, låna råvaror eller bara prata lite. Att sälja ölen behöver han knappast lägga allt för mycket kraft på, den säljer sig nära nog själv. Kolla bara in alla glad tillrop på Twitter, fina recensioner på Ratebeer och själv tränger jag mig så långt fram som jag kan i hyllningskören. En till två pall i veckan får han fram och den går åt.

Ekfat Partizan
Jag undrar vad han har för gott i ekfaten?

Experimenterandet är en viktig del i Partizans bryggerifilosofi. Andy testar och prövar, skruvar och finjusterar vilket är trevligt men han letar även efter en stadig core range där folk kan känna igen sig. Känner igen en Partizanöl gör man annars lätt på etiketterna men Andy vill hitta en bryggeriprofil också. Etiketterna, de fantastiska etiketterna skapas av Alec Doherty och berättar var och en sin egna och ölets historia. Fantasifulla figurer som krumbuktar sig för att föra fram ölets budskap i glada färger. Etiketterna bereder väg för Andys andra passion, kombinationen av öl och mat. Både den och experimentlusten kan mycket väl komma från hans bakgrund som kock. Han har ingen formell kock utbildning men i hemstaden Leeds arbetade han som kock och lärde sig där arbetsmoral, ordning och reda, sinne för organisation vilket allt är bra för en bryggare. Skillnaden som kock var att man kunde påverka mera av resultatet under vägen, man smakade inte bara på råvarorna utan undan för undan fram till slutresultatet. När man brygger öl så gör man visserligen vörten men jästen gör det stora arbetet och här finns det mycket att undersöka. Det är, tror jag, här vi hittar en stor skillnad på Partizans öl jämfört med många andra brittiska bryggare. Jästen får spelrum och möjlighet att vara finrummet. Den ska inte bara ta fram fruktiga smaker och alkohol, den ska forma, fostra och förfina ölen.

Vart Partizan tar vägen är svårt att säga och egentligen vill jag nog inte att de ska expandera. Hellre har jag ett fantastiskt vattenhål varje gång jag får komma till London fast det är klart, jag vill ju väldigt gärna dricka deras öl här hemma också, så kanske en liten utbyggnad, bryggning alla dagar i veckan, en ökning med det dubbla så att London får sitt och vi i Falköping (okej då Sverige) kan få lite.

Bardisken hos Partizan

Speedway

SpeedwayVuxna karlar som springer omkring och sparkar på en boll? Ska det vara något? Skämtet/kommentaren är så gammalt att det har blivit politiskt okorrekt för nu mera ska man väl skriva dit damerna i kategorin också. Män eller kanske dårfinkar är det frågan om i Speedway (uttalas typ speddvaj och inte alls engelskt uttal) och de ska jaga fyra varv runt en oval bana under cirka en minuts tid. Ingen växellåda, inga bromsar bara koppling, gasreglage och en toktrimmad motor. Få saker är nog så ointressanta som ett avslaget speedway heat men å andra sidan så finns det inte mycket som slår en tuff duell in i sista kurvan heller. 15 heat kör man normalt i seriespeedwayen, varje heat har fyra förare, två från vardera laget och i mål får man 3, 2 ,1 respektive 0 poäng. Allt efter placering! Som bäst vinner man heatet med 5-1 alltså, en fullträff, en 5-1 helt enkelt.

Laget i mitt hjärta heter Vargarna, laget som vi älskar att slå är Indianerna och Smedarna av tradition och det svider hårt att konstatera att lillebror Piraterna faktiskt är numret större numera. Konstiga namn på lagen kan man alltså konstatera men långt innan Leksands IF lade till sitt Stars eller FBK sitt hundarna eller vad det nu är de kallar sig så har man inom Speedwayen anamat traditionen med fantasifulla lagnamn. Seden kommer från England där sporten för introducerades från de forna kolonierna på 1920-talet. Lag som Birmingham Brummies, Swindon Robins, Wolverhampton Wolves, Poole Pirates, Lakeside Hammers , King’s Lynn Stars och Peterborough Panthers gör att man inser att Speedway är en sport som håller till liksom lite i utkanten. Inte de största orterna om man säger så och de orter som har lite storlek förknippars gärna med industri och arbetarklass som ex. Birmingham Brummies som leder serien för tillfället och Coventry Bees som har vunnit tre gånger de senaste åtta åren.

Vad dricker man då för öl en kväll när Piraterna möter Vetlanda i den första finalen (returen är imorgon i Motala) Min gissning är att de flesta supportrarna i gräset runt Vetlanda Motorstadion dricker kaffe. Som ni vet hör alkohol och idrott inte ihop så jag själv avstår också. Jag drack dock en trevlig saison från Partizan Brewing igår. Disig, ofiltrerad, medium kolsyra, vitt skum. Orangefärgad, brunaktig färg. Maltig, låg humle, godisaktig arom. Hade väntat mig lite syra men hittar lite höstack och hästdofter. Smaken är mera söt än syrlig, kantiga smaker, lätt spritig. Svårbedömd öl eftersom den inte riktigt är vad jag förväntade men jag gillade den. Jag ger den 8 poäng.