Belhaven/Oppigårds Skotsk öl – en öl värdig nationaldagen

Jag är ingen enorm anhängare av nationaldagen. Jag gillade bättre när vi hade Annandagpingst ledig. Skönt att veta att man hade en tredagarshelg. Fast man ska inte klaga, fint väder i år och en massa människor i Plantis. Dessutom hade jag klämmåndagen ledig också i år, så absolut inte klaga.

Istället gäller det att hitta en lämplig öl att dricka, nationaldagen till ära. Något som passar både nationaldagen och bloggens tema. Vilken tur att jag har sparat en öl för att ha till en provning som aldrig verkar bli av. Belhaven/Oppigårds Skotsk öl! Jag var lite orolig att den hade varit för länge nere i källaren men det skulle jag inte ha gjort. Bästföredatummet var visserligen september förra året men detta var en skön öl. Bättre än förra gången jag prövade den. Då upplevde jag den som överdrivet besk och utan riktigt maltig/brödighet. Nu hade den det, dessutom upplevde jag humligheten som mycket rundare, mjukare och inte så gräsig utan mera jordig. Dessutom gillade jag att den var helt blank, men det var den säkerligen förra gången också. Synd att man inte kan köpa den fortfarande.
BelhavenOppigårds Skotsk Öl, Karlströms Malt.jpg.JPG

Oppigårds Ekporter

Oppigårds, början på en tradition, tveksamt nu mera men deras egna tolkning är att allt är början. Svart dryck med svagt cappucinofärgat skum. 8%, förväntar mig en fyllighet och underbara dofter av choklad och mastig maltighet och det leverera Oppigårds, smaken är avrundad. Kaffe, mandelmassa, det är gott, lång mäktig eftersmak, kraftig kolsyra lättar upp, medium kropp. Franska ekkuber ger ektoner som initialt känns bra men som efter ett tag tar över ihop med spritigheten. Den dör lite fort i aromen. 6 poäng ger jag den men jag rekomenderar samtidigt att ni testar deras Starkporter istället om ni kommer över den. I minnet så här tyckte jag att den var bättre.

 

Oppigårds Winter Ale

Ännu en vinterklassiker och visst, jag skulle definitivt välja att kalla mina julöl för vinteröl istället. Julöl i februari känns aningen fel medan en vinteöl fortfarande passar in i årstiden. Detta är alltså Oppigårds Winter Ale, mörkt kopparfärgad, lite cappusinofärgat skum. Mindre humlearom än vad minnet sade mig, mera maltigrostig, karamellig. Inte någon massiv arom utan mera diskret.

Smaken är fruktig med apelsin snarare än citrus. Brödig och knäckig. Om humlen märktes mindre än mminnet sade i aromen så är det tvärt om här, relativtt beska sak detta. Lätt kropp och en kort eftersmak. Sumerar jag så inte tappade den på en så pass nyanserad arom, beskan behövs sedan i smaken för att stå emot alla smakerna i ett julbord och det slutliga omdömmet blir att detta är en riktigt trevlig öl, rent av Oppigårds bästa. Fyra tomtar.

Fem tomteluvor (Mycket goda, jag ska så fort jag hinner köpa på mig några flaskor)
Gouden Carolus Noël
S:t Eriks Barley Wine

Fyra tomteluvor (Har du inte smakat den ännu? Se till att göra det)
Jämtlands Julöl
Sigtuna Vinterlager
Oppigård Winter Ale

Tre tomteluvor (Jag har inget emot att dricka flera av dem men jag kanske inte går till bolaget och köper en till nu när det finns annan öl hemma.)
Abita Christmas Ale
There Is No Santa

Två tomteluvor (Låt den vara, det finns bättre)

En tomteluva (Varning, varning, inget att ha

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

Ölbloggarträffen

Vi hade ett ganska tight schema men sparkade igång i tid och under Jankos vana ledning hade vi en liten provning. Två öl skulle avsmakas mot varandra och det hela skulle liksom symbolisera alla ölbloggare som representerar den nya vågen. Den ena ölen skulle vara en gammal trotjänare och den andra en nykomling. Vi gav oss ganska raskt i kast med de två första ölen. Båda två skulle ha en lika maltkompossition och båda två skulle vara enkelhumlade med samma humle. Ganska snart hamnade vi i APAkategorin med våra funderingar. Ettan var aningen grumsig men annars blank. Båda två ljust kopparfärgademedelfylliga i kroppen, fin frisk beska. Frisk doft i båda även om ettan kompletterades av en viss unkenhet och lite kogödsel. Båda luktade ganska olika men smakskillnaden var betydligt mindere. Lite gissningar kom och så lite sprida förvånande kommentarer när det avslöjades att den gamla trotjänaren var Sierra Nevada Pale Ale, vad den andra var har jag glömt.

Sedan fick vi två glas till att sniffa som kaniner och sörpla som svin på (Jankos ord om jag kommer ihåg dem rätt) det var nu två öl som var lite mörkare i färgen och som luktade mera lika men smakade helt olika. Någon knäkte ganska snart att det vara Amarillohumle men sorterna var det värre med. Oppigårds Amarillo och Slottskällans Red ale avslöjde de senare. Jag upplevde en viss rökighet hos Slottskällan Red och lite mera kropp. Oppigårds Amarillo jobbade bättre med att maltigheten och humligheten skulle komplettera varandra snarare än att den ena skulle ta överhanden.

Där efter fick Václav Berka lite tid för ett kort föredrag om sitt bryggeri eller snarare sina bryggerier. En hel del gammal information som hur Josef Groll utvecklade Pilsnern för snart 200 år sedan men även en del nytt. Jag tycker att det är lite häftigt med den tradition som en del av producenterna visar upp. Václav är Herr Berka den tredje på bryggeriet. Han började arbeta där för 30 år sedan och sade sig ha njutit av det varje dag. Vi fick givetvis ställa lite frågor och det gjordes det lite sporadiskt. Det mest intressanta tyckte jag var att han bekräftade att man inte brygger en 3,5% variant utan späder ner den. Innan träffen, eftersom jag var så tidig, så fick jag chansen att fråga både Václav, Janko och Henrik från SABMiller om vilken variant på pilsnern de gillade bäst. Den ofiltrerade, filtrerad eller filtrerad och opastöriserad. De båda ölbryggande herrarna svarade båda opastöriserad med förbehållet att den är väl skött. Så gled vi in på detta med att sköta sin öl. I Tjeckien har de ett antal pubar som inte har ölen på fat utan får levererat till tankar på mellan 30 och 40 hl. Vilka enorma mängder öl dessa ställe säljer. Han nämnde dem vid namn men jag skrev inte upp dem och namnen sade mig inget, humm man kanske borde försöka ta sig iväg till Tjeckien också.

Efter föredraget satte vi igång och diskuterade en hel del om en ev. ölbloggarförening. Alla verkade vara överens om att en sådan vore bra men jag tyckte inte att vi kom fram till några svar alls. Varken om varför den behövdes, vad vi ville uppnå med den eller vilket ansikte den skulle visa utåt. Hursom helst bestämdes att vi skulle försöka fortsätta diskussionen över nätet och sedan sjösätta det hela runt nyår. Låter väl ganska förnuftigt tycker jag.  Jag utlämnar alltså diskussionen till stor del eftersom vi ska fortsätta den över nätet.

Fem dagar kvar till jul

Julförberedelserna är i full gång. Jag ska köpa en flaska sherry till cumberlandsåsen, glöggen är provsmakad (jag har inte bryggt någon nu i år men den gamla håller ännu), senapen ihoprörd, pepparkakshusen byggda och det börjar bli dags att fundera över ölen till högtiden. Så här med fem dagar kvar kan det vara lagom att samla ihop sina intryck. Det ska direkt sägas att det är många öl som jag inte har provsmakat ännu men det är som det ska antar jag. Kom ihåg, allt är provat öppet, en del provat under allt annat än optimala provarförutsättningar. Själv reagerade jag på att jag skilde så mycket på Tomte och på Jämtland. Det brukar jag inte riktigt göra. Varför så få låga betyg? Erfarenhet kanske, mycket av ölen är med år efter år och jag hoppar Sheaperds Neame och St Peters eftersom jag sällan gillar dessa. Jag fick heller inte tiotalet halvpissiga julöl typ Sofiero, Pripps eller Eriksberg av min svåger i år.

Fem tomteluvor
Grebbestad Julöl. Denna öl ställer begreppet julöl lite på ända tycker jag samtidigt som den aktualiserar öltypsdiskutionen. Är det en wineröl, en münchner, en modifierad bocköl, julöl tja, det går att kalla den massor. Maltiga, rena smaker med lagom beska för att balansera upp sötman i vörten. Orkar inte riktigt till det mäktiga julbordet men till lilljulensbjudningen innan med lite skinka, janzon, köttbullar, prinskorv, senapssill kanske en omelett och så bröd och ost.

Hibernation. Totala motsatsen. Ingen mat, inget stillsamt utan mycket kraft istället. Jag ska pröva med lite rökt korv någon kväll har jag tänkt mig. Hibernation är en öl som jag varje år undrar varför jag gillar så mycket, all sin humle till trots. Mäktigt fyllig med underbara nötiga toner som mixas med

Rudolf Ren. En riktigt bra allroundöl. Jag gillade den bättre till brasan än till mat. Det är lite för mycket smaker, lite för komplext som matöl men att sitta där och lukta, sippa, pröva stora klunkar, snabba klunkar. Att utforska ölen, underbart. Nära nog det bästa Dugges gör.Fyllig, rund och riktigt trevlig. 7,0% om jag kommer ihåg rätt förklar en hel del.

Solstice d’hiver. Det känns som ytterligheter. Det gudlösa bryggeriet och Brasserie Dieu du Ciel (Gud i himlen om min franska är korrekt) Deras öl (Gudelös och Solstice) har dock en del likheter. Fantastiska öl som jag sparar för speciella tillfälle. Solstice dricker jag givetvis på tisdagkväll och Gudelös tänkte jag dricka på min mors dödsdag. Två problem bara. Jag har druckit upp mina Gudelöss och jag har aldrig lagt hennes dödsdag på minnet. Jag är inte mycket för att fira sådant.

Jämtland Julöl. En svensk klassiker brukar jag presentera den som vid julölsprovningar. En öl som räknades som lite extra för bara några år sedan men numera hamnar den i mittfåran. Himmelskt god. Väl värd att vänta på varje år. (Nja, vissa år har den varit mindre god…)

Jólabjór. Årets bästa. Jag borde åka till Bamberg för detta med rököl är min grej. Ölvisholt Brugghús smakade jag från fat i Linköping och kommenterade även då priset. Prisvärd kanske inte denna är men eftersom det är den enda rökbocken jag kan få tag på så får vi nog försöka skaffa några till.

Fyra tomteluvor

Mr Sno’balls. Krispig som en snöflinga, klar som en februaridag i pulkabacken, humlebett som en -8 dag (det finns ju betydligt bettigare öl) renjäst och med väldigt lite fruktiga aromer som en ale oftast har.

Oppigårds Winter Ale. Sällan har rostade toner passat så bra ihop med citrustoner från humlen. Som vanligt tycker jag att Oppigårds öl är ganska lika varandra. Åter igen lovar jag mig själv att ha en ren Oppigårdsprovning någon gång.

N’Ice Chouffe. Nej, det blir ingen femma. Den är lite för välanpassad, lite för mainstreamad, lite för alkoholtyngd i år men jag gillar den fortfarande. En bra belgare och julsläppets enda stora flaska om man gillar sådana. Det konstiga med denna är att den känns bara stor, inte exklusiv. Jag undrar om det har med etiketten att göra.

Mysingen Midvinterbrygd. Det kan inte vara någon större förtjänst på dessa öl för Nynäshamn. Själv sätter jag altså en fyra på dem men jag har svårt att tänka mig så där särskilt många av den. Jag delar gärna halvlitern med både en och två personer. Någon kryddöl per öl är ett måste och i år har jag smakat Mysingen och Liefmans, Mysingen leder!

Visby Julbrygd. Jag fick nyligen en kommentar till min Mariestadprovning av Rickard Bengtsson och i mitt svar framhåller jag Gotlandsbryggeriet som ett bevis på att Spendrups som bryggeri har en hel del ölkultur i sig. Visby julöl hör dit. Bort med tomten från etiketten och ge kvalitetsmärket Mariestad en en variant i mörk lager-segmentet.

Tre tomteluvor

Liefmans Glükriek. Jag gillar kriek och det var spännande med en glöggkryddad sådan men kriek känns inte som rätt basöl för en glöggöl. Liefmans gör dock som vanligt ett bra jobb. Kryddnivån ligger högre än bara en aning men dominerar inte fullsständigt. Den känns värmande och flaskan jag har kvar vill jag pröva att värma, precis som glögg.

Tomte. Som jag skrev i ingressen undrar jag om det bara är etiketten som gör att denna hämnar på en trea.

Fullers Winter Ale. Jämfört med deras ESB eller Golden Pride så är detta en synnerligen slätstruken historia. Tråkig i all sin balans.

Sigtuna Merry Christmas. Jag kommer faktiskt inte ihåg den särskilt väl. Lite stickig kolsyra, krävande humle, helt okej men inget ihågkombart.

Två tomteluvor

Samuel Adams Winter Lager. För söt, för tung, för kladdig… Smakar den lika dant som ifjol? Jag tycker definitivt sämre om den i år.

En tomteluva

Ingen hittils i år

 

Recept efter sista sekunden

Jag hade tänkt att jag skulle ha skrivit det här inlägget i morse men det blev inte riktigt så. Den 6-åriga dottern fick en loftsäng i födelsedagspresent och dessutom var vi inte riktigt klara med maten och så skulle vi iväg till Tångavallen och innan dess skulle kransarna knytas och , ja ni har säkert förstått vad jag menar men sommaren är lång och man kan äta sill och potatis fler gånger än på midsommaraftonen. Jag gillar sill och brukar ofta göra många olika sorters inläggningar. Bäst är alltid klassikern med en 1-2-3 lag, lök, morötter, kryddpeppar och nejlikor. Sedann har jag lite olika varianter beroende på säsong och tillfälle. Två midsommrar har jag gjort en ölsill och för två år sedan var jag sent ute och hittade då ett kanonsätt att snabbt få till en variant. Abba har en variant på sill som de kallar 5-minutersill och det är egentligen en färdig sill i lag. Den lagen kompletterar jag med lite lök, morötter, kryddor bara för syns skull. Sedan häller jag av hälten av lagen och ersätter den med veteöl. De andra åren har jag använt mig av Franziskaner hefe men i år ville jag pröva något annat. Istället föll valet på Oppigårds InWit. Oppigårds och Oppigårds. InWit är från början Peter Högströms skapelse som han vann hembryggar-SM med 2009. Jag gillar normalt Wit med sin fräscha kryddighet. Så även i detta fallet. Förföriskt blek med livligt skumoch härlig mousse. Mild, ren doft av fräsch citrus. Lätt, elegant och typriktig smak som ger sommarlängtan. Så löd juryns motivering och det går bra att stämma in. Lätt som jag vet inte vad och jag gillar den enormt bra. Så bra att jag kommer beställa hem några flera av den inför sommarens fisketur. Ska man haka upp sig på något så är den något sträva efterbeskan som inte riktigt ger den där fullkomliga lugnet. Just denna beska touch är perfekt för sillen. Cirka en deciliter går åt så man får en bra skvätt att dricka.

Föröl

Jag sitter och gör något jag gör alldeles för sällan. Fötterna på puffen, tillbakalutad i fåtöljen framför kamminen i källaren dricker jag whisky. Dels något jag inte vet vad det var, sedan en skvätt Bowmore 12y och nu en singel cask Highland Park 13y Sherry Cask. Så bra det känns. Det som bland annat hindrar mig att skriva så mycket är min utbildning til slöjdlärare men detta medför vissa trevliga måste också. Runt nyår t.ex. var jag tvungen att dricka en Duvel. Ett tufft uppdrag men vad gör man inte för slöjdens skull? Jag kommer försöka att skriva regelbundet igen. Jag tänker att jag varje onsdagkväll ska sätta mig nere vid brasan och göra ett inlägg. Ev. kompletterar jag nu och då med något mera. Jag tänkte också att jag skulle hålla recensionerna till ett minimum av flera anledningar. Den största är nog att det finns gott om andra som gör detta lika bra som jag, i sämsta fall, de flesta gör det nog bättre än jag. Jag tänkte istället försöka fokusera på öl och whisky i kombination med mat. Här finns det massor av spännande att utforska. Jag tänkte ta vid där jag slutade med att beskriva en ölmiddag. Jag börjar med förölen.

Föröl

En ölmiddag bör börja med en välkomstöl. Det är alltid trevligt, även om alla gästerna skulle komma samtidigt, att få ett glas i näven och få småprata lite innan middagen. Jag brukar tänka i lite olika banor när jag väljer välkomstöl. Det första och viktigaste är vilka gäster man har. Är det öldrickare, kanske kan man ta ut svängarna lite. Bjuda på öl med mera beska, mera smak, mera tvist. Ev. har man ett tema för kvällen och då kan man hålla detta även om ölen kanske inte passar klockrent som välkomstöl. Vet man lite om sina gästers smak så är det lättare att välja. Jag arbetar normalt med någon av följande öltyper.

– spontanjästa Geuze eller Kriek

– Välhumlade öl som har jäst rent. Ex. IPA eller pilsner med hög beska.

– kryddade öl

Exempelvis bjuder jag väldigt gärna på kriek om det ska bli vin till middagen i övrigt. Ofta får man positiva reaktioner från vindrickare medan öldrickare inte brukar vara lika positiva utan hellre vill ha ”riktig” öl. Kriek blir alltså mitt val om det är en lite mera vanlig middag hemma. Vilken kriek beror mycket på vad jag har i källaren. Det är så sällan jag får chansen att prova kriek att jag inte riktigt har hittat något favorit som höjer sig. Ska det vara en Geuze får det gärna vara Oud Beersel men den är inte särskilt publikfriande.

Väl humlade öl gör sig ytterst bra som aptitretande fördrycker. Jag brukar kyla dem mer än vanligt, ner mot 3-4 grader och även nu hälla upp små mängder i höga glas. Då hinner inte ölen värmas så mycket och man kan ha flera olika varianter att låta folk smaka. Val av sort styrs givetvis av tillgång men av det som ofta finns hemma tycker jag att Red Seal, Oppigårds Spring Ale eller Old Speckled Hen kan fungera bland de överjästa. Vill man ha underjäst så varför inte Hell eller kanske den torrare Jever. Mr Sno’ball är en tillfällig favorit.

Kryddade öl är något som jag helst använder innan jul och under juletiden. Jag vet inte riktigt varför men det känns helt fel med kryddade öl efter nyår, lite off season helt enkelt.

Vad serverar du?

Varför var jag tvungen att dricka Duvel? Jag behövde kapsylen och etiketen. Vi skulle kopiera något föremål i svarven och föremålet skulle finnas i hemmet. Mitt val föll på en Duvelflaska. Om någon nu tycker att den är snygg så får man gärna byta till sig den. Är ni flera som vill byta till er så blir det budgivning, hör jag någon som bjuder två flaskor Duvel :)

Ett litet grepp om namnförvirringen

Det finns verkligen många svart öl eller öl åt det svarta hållet när man börjar titta på det. Stout, porter, brown porter, schwartzbier, extra stout, foreign stout, imperial stout, imperial porter… Så var ska man börja? Jag gjorde det hyfsat lätt för mig och valde att prova en schwartzbier och en porter. Den första kategorin representerades av Ørbæks Dark Horse medan porterns färger försvarades av Oppigårds Starkporter.

orbeak dark horseDark Horse skummar mycket men skummet dör sedan fort och hänger kvar utmed kanterna av glaset. Färgen är brunsvart och skummet lätt brunaktigt. Aromen är lätt syrlig, maltig och en fin balans med bränd malt. Själv tycker jag att det är smaken som gör den till en schwarzbier. Den saknar det där brända, lite vassa som en stout bör ha och är mjukare, enklare, renare i smakprofilen. Eftersmaken är kort och lätt. Lätt-medium kropp och mycket hög hinkabilitet. När jag själv har bryggt schwartzbier så har jag använt malt där man har tagit bort skalet. Då får man rostade toner utan att den sträva maltbeskan uppstår.

Oppigårds Starkporter är ett svart öl med tjockt bomulligt skum. Vid en första sniff märks skillnaden direkt. Ölen doftar fylligt, ni vet, massor av sötma, mäktiga rostade toner. Lite kaffe, aningen nötigt. Smaken ger mera åt kaffehållet och fylligheten bär upp det brända i aromen så det blir ganska snälla smaker. Lite choklad, lite karamell och lite maltsötma. Eftersmaken är längre än hos schwartzbieren och domineras fullständigt av brända smaker.

Jag prövade dessa öl var för sig först innan maten och sedan till maten. Oppigårds Starkporter passar bra i båda fallen men den mörka hästen är sannerligen en matöl. Den kändes en aningen platt innan maten men till en tallrik fåraherdepaj så passade den utmärkt.

Sammanfattar vi schwartzbier så tycker jag att det ska vara en öl med liten kropp, stillsam arom som absolut inte har några estrar i sig och inte för markerad humleton. Låg alkoholhalt (max5-5,5%), ingen restsötma att tala om, den ska vara mjuk i sina brända toner och den ska ha kort eftersmak. Detta ger oss en öl med väldigt hög hinkabilitet.

starkporter_topp(Stark)Porter å andra sidan kände jag inte att jag hittade rätt på något vis. Jag tog tillfället i akt att ringa upp Björn Falkeström och prata svarta öl. Själv så dricker han inte varken porter eller stout så där ofta längre. Det blev oftare förr, på 80-90 talet att man tog en Guinness sade han men konstaterade själv att valmöjligheterna inte var så stora då som nu. Jag frågade om vilka skillnader han såg på porter och stout men Björn tyckte inte att det var någon större skillnad egentligen. Han så det som ett gemensamt/valfritt samlingsnamn och att man kunde sedan se Dry Stout som en egen undergrupp. Valet av namnet starkporter fanns det ingen egentliga tanke bakom enligt Björn. Jag lanserade min teori om att man hade velat luta sig på Carnegie Porters god namn och aktade sig för Guinness total dominans i stoutsegmentet och Björn sade att det nog kunde stämma, speciellt tillägget stark. Om han hade valt namn idag så hade det troligen blivit stout på något vis trodde han. Av försäljningstekniska orsaker. Och ölen skulle behöva lite bättre skjuts försäljningsmässigt. Från och med 1 oktober finns nu Starkporter bara i 55 butiker runt om i landet mot förut 200 butiker. Detta trodde Björn skulle minska årsvolymen från 20 000 liter till kanske 12-15 000 liter ganska omgående för att sedan långsamt minska så pass mycket att man skulle åka ur Systembolagets ordinarie sortiment. (Som jämförelse kan man säga att Oppigårds producerar 8-10 000 liter öl per vecka.)

Försäljning hit eller dit, är det en porter? Går vi till hembryggarnas definitioner så faller den definitivt på färgen som jag anser är svart vilket inte en porter ska vara enligt dom. Den saknar nog lite fruktighet i aromen. När det gäller sötman så skriver SHBF att porter kan gälla både den torrare varianten från London som den karamelliga svenska varianten. Detta ger stort spelrum men nog skulle jag vilja hävda att detta är en Extra Stout eller kanske heter det Stark Stout på svenska.

Påsköl

Påsken har passerat lugnt och stilla, i alla fall om man ser till inläggen på bloggen men något bör jag väl säga om dom. Nu har jag inte suttit ned och smakat på några av påskölen analytiskt utan under mera uppsluppna tillställningar. Några iakttagelser har jag dock tyckt kunna skönja. En jämförelse med julöl känns väldigt naturlig eftersom båda två är ”odefinerade” ölstilar och det är inte länge sedan det var jul, ähh, typ alltså. Där julölen har en lång tradition i Sverige så är påskölen snarare en dansk tradition om jag har förstått det hela rätt. Det är en rejäl skillnad i sortiment på påskölen och julölen. Elva påsköl att jämföra med de dryga 40 sorterna julöl som bolaget saluförde. Jag tror även volymmässigt att det är stor skillnad. Båda två ölen ska ätas till relativt liknande mat. Det är om inget annat stor spännvidd mellan smakerna vid såväl påsk som jul. Skinka, ägg, sill, Janzon, köttbullar, prinskorv m.m. Dessutom ska ölen passa till ensamrätter av lamm, lax eller vilt. Det senare är kanske inte så utbrett numera. Här får man nog säga att påskölen bjuder på mindre variation än julölen, givetvis handlar det om att antalet sorter minskar variationen men det finns inga extremt humlade öl, heller inga enormt söta eller riktigt alkoholstarka.

Godast av de jag har smakat var nog Pumpviken eller ev. Påsk Alten från Sigtuna. Den senare var jag förvånad över att beskan var så rejält tilltagen. Jag hade snarare väntat mig som en Münchner Dunkel men jag läste på Hembryggarnas sida att upp till 50 IBU var ”tillåtet”. Frågan är om de inte har klivit över den gränsen också. Hur som helst så gillade jag den ölen, den rejäla beskan gav balans åt hela anrättningen.

Pumpviken är brödig, maltig i smaken, fruktig ale som nästan var hur perfekt som helst till mat. Aromen domineras av citrushumletoner och känns väldigt fräsch.

Eriksberg, Mariestad och Three Hearts Påsköl tycker jag inte är så mycket att orda om. De extra kronorna per liter som bryggerierna tar ut för påskölen jämfört med standardölen är inte prisvärt.

Blåkulla gillar jag fortfarande men jag måste säga att jag var förvånad över hur stillsam jag tyckte den var. Och den är inte riktigt lika bra som minnet kommer ihåg den från tidigare år. (Jag sade nog något liknande förra året också.)

Roligast etikett har givetvis Easter Booster (Jag vcar bara tvungen att skriva det Bark) men ölen känns inte helgjuten. Som något slags mellanting mellan en Saison och en stark, ljus belgisk ale. Inte oangenäm men ingen favorit.

Nils Oscar vet jag inte om jag provade, Grebbestad missade jag, Falcon slapp jag och Oppigård smakar Oppigård vilket ska ses som beröm till Björn F. Deras påsköl är dock inte lika god som Singel Hop enligt mig.