Ölbloggarstaffetten 2015 – Favoritbryggerier

Jag har nu fått stafettpinnen av Roger Karlsson som skriver på Alf tycker om Öl. Det hackar lite tidsmässigt för att jag har varit iväg på semester i Cornwall. Egentligen hade jag och Roger fuskat lite och jag fick ett annat ämne innan jag stack iväg. Öl och matkombo, gärna med en touch av England. När sedan han fick ett liknande ämne så blev det ju lite tokigt och vi bytte ämne. Jag trodde lite optimistiskt att jag skulle sätta mig någonstans under semestern med mobilen och leverera ett inlägg. Det gjorda jag inte men här kommer nu mina tankar kring ämnet – ”Favoritbryggerier i Storbritannien – 1 traditionellt och 1 modernt (craftbrewery)”

wpid-1381660805912.jpgVi skulle kunna börja med att gräva ner oss i någon slags definitions här men det hoppar vi över och gör det lite enkelt för oss. Ett bryggeri från tiden innan Meantime och ett bryggeri efter Meantime. Okej, då har jag alltså uteslutit ett bryggeri av de mer än tusen som finns i Storbritannien. Lättare hade det varit att göra detta inlägget på 70-talet eftersom britterna då bara hade i runda tal 150 bryggerier. Fast det är klart, det hade varit riktigt jobbigt att hitta ett ”modernt” bryggeri då, ett med många ölsorter humlade med Amarillo, Chinook eller Wai-iti.

Nåväl, åter till nutiden och börja plocka bland bryggerierna. Vilka kandidater har jag på listan. Det finns många att välja av och många bryggerier har jag kvar att upptäcka, även när vi pratar om de gamla klassiska. Äldst får gå först och jag börjar leta i minnet. Uppenbara kandidater för titeln mitt favoritbryggeri är t.ex Fuller’s, Sheperd Neame, Adnams men vi har även Green King, Wells, Frederic Robinson, Bateman, Hall & Woodhouse, Timothy Taylor. Lite mera okända i Sverige känns det som om Thwaites är och det känns som evigheter sedan Hook Norton fanns lättillgängligt på Systembolaget. Thwaites förresten, Marston borde jag väl kanske skriva även om jag ofta tänker på dem som Wolverhampton & Dudley. Bland de klassiska märkena är det inte alltid lätt att veta vad som bara är ett ölmärke eller vad som är ett bryggeri. Daniel Thwaites brygger visserligen öl till sina egna pubar men om jag har fattat rätt så är allt annat bryggt hos Marston’s så de Lancasterbombare vi fick till Systembolaget var inte alls bryggda i Blackburn.

planering suffolkHumm, många på listan och då har jag inte nämt det bryggeri som jag med lätthet skulle ha valt för fem år sedan. St Peter’s Brewery. Så om jag avslutar name-dropingen här och börjar reda ut tankarna istället. Vad är ett favritbryggeri? Det bryggeri med den absolut bästa ölen? Det bryggeri som jag ger mest poäng genomsnittligt? Eller det bryggeriet som har snyggast logo? En mix av allt detta skulle jag nog tro men ett krav är givetvis minst ett par riktigt bra öl. Så Green King har lite svårt att hänga kvar på listan med sin Old Speckled Hen, Sheperd Neame har visserligen sin Spitfire men det är lite tunt där bakom. Så om jag nu plockar ner listan till bara tre bryggerier så blir det St Peter’s (Cream Stout, Porter samt deras Ruby Red) Fuller’s (ESB, Chiswick, Vintage Ale samt Mr Harry) och Adnams (Broadside, Gunhill och Sixpoint Porter). Alla tre bryggerierna har förutom bra öl en annan sak gemensamt. Alla tre har en pub med på min egna personliga tio-bästalista över pubar i England (jag skriver England för jag har besökt så få pubar i de övriga delarna av det förenade kungariket) En bra pub är inte att förakta när det gäller att njuta en öl. Adnams har givetvis många av sina öster ut i Suffolk och jag har underbara minnen från både Lord Nelson och Crown Inn medan deras kanske bästa pub ironiskt ligger i London, Nag’s Head. Fuller’s har massvis med pubar, långt ifrån alla är något speciellt och några få jag har besökt har varit sämre än medel. The Dove utmed Themsen i höjd med Hammersmith är underbar och jag kan inte låta bli att nämna The Union. En Fuller’spub – UTAN Fuller’söl normallt. Underbart grepp av dem att sälja andra Londonbryggeriers öl. Något som skiljer ut Adnams och Fuller’s från St Peter’s känns experimentlusten. Det kommer ut ganska många tillfälliga öl från Fuller’s och Adnams har massvis av dem. Okej, deras belgiska försök har varit, ska vi säga lovvärda försök snarare än bra bryggder mendet är ett bryggeri som vill utvecklas. Det gillar jag och Fuller’s har sina Past Masters och Brewer’s Reserveserier som höjder dem något i mina ögon även om jag inte är överförtjust i alla ölen

Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus
Old Chimneys brygghus, ett föredetta hönshus. Det ser inte så mycket ut för världen kanske men gisses vilken öl

Okej, dags att bestämma sig…. och då väljer jag Old Chimneys! Se där ja! Som fallen från skyarna dyker Alan Thomsons lilla gårdsbryggeri upp i minnet. Jag vet inte om det riktigt är vad Roger hade tänkt sig som klassiskt bryggeri men detta lilla taniga bryggeri som producerar några av landets bästa öl är mitt favoritbryggeri alla kategorier. King Henry är höjd till skyarna av många och jag står långt fram i kön själv. Värt att nämna är också deras Barbastelle och Black Rat bland de svarta. Military Mild kan vara underbar medan den ljusa sidan är lite svagare även om Parnassus är okej. Det jag gillar med Alan Thomson är hans ”låt mig få brygga öl” attityd. Han var påtagligt besvärad när jag ville besöka bryggeriet som ölskribent, Old King Henry Reserv låg och ligger etta på Ratebeerlistan men väl där så pratade han gärna om sina öl men mindre om sig själv. Man kan köpa ölen på plats samt på få andra ställen runtomkring i Suffolk. Jag har även sett några enstaka flaskor inne i London men samtidigt kan folk som vill ha lite fest hemma i trädgården för att fira sin 60-årsdag t.ex. köpa en hel tunna som Alan själv kommer hem och ställer upp, så det blir bra gjort. ”Jag brygger öl för folk som bor runt ikring…” uttryckte han lite krypiskt när vi pratade om att han inte säljer mer av sin öl på nyhetestörstande pubar i storstäderna.

Partizan, utsidanNär det gäller de moderna, hippa, nyskapande, pråliga, okonsekventa, svajig, experimentvilliga, ölutvecklande nybörjarna så har vi åter igen massor att välja på. Här är valet för mig väldigt enkelt och det ska sägas direkt, det handlar inte om ölen enbart utan om en helhetsupplevelse från bryggaren, bryggeriet, bryggeripuben (om man kan prata om en sådan?) via etiketten, flaskan, sortimentet till det viktigaste. Ölen! Givetvis finns det massor att välja av och jag har en handfull bryggerier som jag inte har prövat/besökt/upplevt så valet kan mycket väl ändras relativt snabbt men de senaste tre åren har svaret på denna fråga varit Partizan Brewery och det blir det denna gången också. Titeln är faktiskt ohotad för Andy Smith trots Thornbridge, The Kernel, Wild Beer, Burning Skye, uppstickarna Howling Hops, Siren eller Magic Rock. Jag är väldigt glad över att det finns en distribution på Partizanöl till Sverige även om den inte riktigt når Falköping. I vissa delar så är Andy och Allan ganska lika varandra. Inga stora gester, inget framhävande av sig själva utan ölen talar för sig och en liten del av mig skulle önska att även Partizan var något jag behövde åka till England för att få dricka. Troligen skulle det säkra topplatsen ytterligare någon tid.

Med detta skrivet så är det då dags för mig att lämna vidare stafettpinnen till Magnus Bark på Ofiltrerat. Jag var frestad att skicka med en liknande fråga om Magnus favoritbryggeri i Sverige men det känns lite för billigt. Magnus var under en tid Ölbloggaren med stor bokstav i Sverige. I mångt och mycket håller han kvar den platsen även om det finns flera andra kanaler att välja mellan. Som ledande ölskribent och eftersom jag vet att du läser väldigt mycket så skulle jag vilja höra lite om dina favoriter. Det kan vara en skribent, en enskild artikel, en bok eller varför inte något av varje. Lyft fram några positiva läsupplevelser som du vill dela med dig av.

Äntligen Englands bästa öl

Sex svarta ölAtt man påverkas om man vet innehållet i ett glas när man provar tycker jag är en självklarhet. Detta gäller oavsett om man kan mycket eller lite om dryck. Formspråk på etiketter, flaskans form, färg på drycken, pris, hype, marknadsförning m.m. påverkar alltid. Inte alltid positivt eller negativt men alltid blir man påverkad. Och med mina två ”finaste” öl i källaren ville jag vara extra försiktig. Jag ville veta om jag verkligen tyckte att de var lite bättre än andra öl oavsett om jag visste om vad det var i glaset. Det handlar om en flaska Good King Henry och en flaska Good King Henry Reserve från Old Chimney Brewery. Jag har försökt pröva dem två gånger tidigare med ett lite tillkrånglat upplägg. Många öl framplockade, en opartisk person lottar vilka öl som ska provas och serverar. Följden blir att man inte ens vet om GH kommer med vilket den inte gjorde varken den ena eller andra gången så nu fick det bli ett klassiskt upplägg men åtminstone halvblint.
Kosacken, Samuel Smith Imperial Stout, Laggunitas Cappuccino Stout, Courage Russian Imperial Stout och så de båda två kungavarianterna då stod upphällda och jag gav mig in på att sniffa, smaka och njuta.

Glas 1:
En chokladig och murrig arom med mycket kaffe i eftersmaken. En hel del viniösa toner och väldigt trögflytande. Lätt syrliga toner. 9 poäng (min gissning – Samuel Smith, rätt svar – Good King Henry)

Glas 2:
Något mera opac i färgen. Lite lättare och mera fruktig. Körsbär, röda frukter. Smaken var också fruktig mn mera drag åt äpplen. Syrlig smak och lite tunnare öl. Spännande, annorlunda och riktgit utmanande. 8 poäng (min gissning – Good King Henry Reserve, rätt svar – Samuel Smith)

Glas 3:
Man skulle lätt kunna beskriva den här ölen med ett ord, KAFFE. Massor av kaffe, lätt toner av bränt gummi också, rostad beska som ligger lite utanpå också. En tung öl som känns lite ansträngd. Skulle må bra av att harmonisera mera. 7 poäng (gissning – Lagunitas, rätt svar – Kosacken)

Glas 4:
Rödaktig tunn färgnyans. Mycket bubbligare munkänsla. Mera beska, lätt gräsig. Tydliga amerikanska drag i denna ölen. Brända toner, lätta kaffearomer i doften men sedan försvinner mycket av kaffekänslan. 8 poäng (gissning – Kosacken, rätt svar – Lagunitas)

Glas 5:
Whoow, lugn still öl, komplex smakbild med en massiv arom. Kaffe, mörk sirap, lätt brödig, lite humle, allt i en fin harmoni. Lite mera kaffe i eftersmaken. Underbar smuttaröl men även ett alternativ till efterrätten. 10 poäng (gissning – Courage, rätt svar – Courage, äntligen ett rätt svar)

Glas 6: Mycket svart öl med mild krämig arom. Bärig (vinbär), dadlar, spritig, mörk choklad, touch av soja. Mycket fyllig initialt och lite tunnare i eftersmaken utan att bli vattning på något vis. Kvällens bästa öl utan att tveka 10 poäng till den (gissning – Good King Henry, rätt svar – Good King Henry Special Reserv)

Summerar ihop kvällen med ett enkelt konstaterande att jag inte var särskillt bra på att gissa ölen. Jag trodde liksom att Lagunitas borde vara den mest kaffedominerade ölen, kul att jag faktiskt gillade Good King Henry och synd att det är lite jobbigt att få tag på den. Samuel Smith är värd att drickas igen och även Kosacken kommer få en andra chans någon gång.

Gott Nytt År

Så är det gamla slut och det nya börjar. Själv ser jag mestadels framåt hellre än tittat bakåt men detta är givetvis tillbakablickandets tid. Det har varit ett spännande år och det är svårt att summera. På något vis blir det futtigt. Relativt händelöst början med stor fokus för egen del på studierna men sedan började det hända saker. Det som slår mig så här i efterhand är att det i mycket hög grad handlar om möten med människor snarare än möten med drycker. Via de två dryckesprovningsledarträffarna nere i malmö som Symposion har anordnat så har jag träffat mycket spännande människor, kunniga whisky människor. Jag tror knappast att hålet i Roger Melander skallet har läkt ihop efter alla frågor han fick. Han hälsar glatt på mig fortfarande men så är det nästan bara trevligt folk i den här branschen. Den första träffen ledde till att jag så småningom hamnade på Stockholmsmässan vilket jag aldrig har gjort innan. Jag var där i en tredelad egenskap (om man kan säga så). Ölbloggare, jobbade i Symposions monter och en hel dag som besökare i största allmänhet. Med lätthet kan man säga att jag tog mig vatten överhuvudet och jag har sällan lämnat ett arrangemang med så många ”varför gjorde jag inte det” som då. Endast några få foton, allt för få intervjuer gjorda, allt för många intryck att smälta. Det lär dock gå flera tåg till Stockholm har jag hört. På tåget till Stockholm så passerar man ju Örebro, en minst lika bra mässa enligt mig om man ser till whiskyn. Det kändes något tunnare på ölfronten men den har mer än nog för att håll intresset uppe i dagarna två.

Bland mötena med folk minns jag två äldre herrar som gjorde starkt intryck på mig. Monsieur Christian Drouin och Mister Alan Thomson. Den föregående en riktig gigant inom ett smalt område, calvados och den senare en tillbakadragen gigant, englands bäste ölbryggare enligt Ratebeer. Båda två personer med en avslappnad attityd till sitt hantverk och där storheten i deras produkter känns som en självklarhet. Att besöka Old Chimneys bryggeri är inte att göra en pilgrimsresa som ett besök inne i Vestfleterens heligaste. Tvärtom, det är oansenligt på utsidan och nästan förvillande spartanskt på insidan. Det krävs sedan en del lirkande för att så Mr Thomson att avslöja något. Jag frågade vad hemligheten bakom hans öl var och han svarade jäst, humle, malt och vatten. Efter ett tag börjar sanningen skymta fram mellan svaren. Hemligheten stavas tålamod, kunskap och passion. Samma svar hittade jag hos Drouin och även om jag inte har sett något av hans Normandiska kungarike så tror jag nog att det kommer bli en liknande reaktion.

I Örebro så fick jag glädjen att arbeta sida vid sida med Samuel Karlsson, en riktig Connemaraentusiast. Det smittade av sig och nu när förkylningen är borta och all maten börjar sjunka undan ska jag sätta mig med en rejäl Connemaraprovning. CS, bog oak och allt vad det är i flaskorna. Ska bli väldigt spännande.

Vad har då 2012 med sig? Ag tror att det kommer bli mer whisky, mera calvados, mera jobb… Jag har ett par spännande projekt som bara ligger i sin vagga. Jag hoppas när jag summerar ihop 2012 att något av dem har burit frukt, i så fall kommer det att bli ett riktigt bra år. Jag hoppas komma igång och brygga hemma igen, att Falköping får en egen riktig pub, att det blir en ny ölmiddag på Wrågården, att jag kan få ihop ett ekfat som håller tätt, att jag kommer iväg på en ny spännande resa, att jag får dricka många goda öl, whiskys, calvados m.fl. Häng med på resan för nu startat 2012.

Englands bästa bryggeri

Om man har bästa ölen på Ratebeers lista så kan man väl i viss mån hävda att man är det bästa bryggeriet. Alan Thomson vill dock inte veta av något av detta. Han verkar mest förbryllad över uppståndelsen. Ska folk komma verkligen komma från Sverige för att titta på mitt bryggeri? Eftersom han inte har någon e-postadress på sin hemsida så fick jag ringa för att boka besök. ”There is really nothing to see here” svarade han mig men jag stod på mig och sade att jag inte riktigt trodde honom. Så klockan tio en torsdag stod vi där utanför en bondlänga men en synnerligen sympatisk man. Old Chimneys är ett litet bryggeri. Jag kan tänka mig att det finns en hel del hembryggare i Sverige med en nära nog lika stor kapacitet. En till två bryggningar med en volym om 100 till 500 liter. Med en årsproduktion på runt 15000 liter så krävs det att man är bra på att brygga och kan ta ut rejält för ölen. Hela bryggeriet består av två rum. Ett att brygga i och ett att sälja öl i. Det senare får dessutom tjänstgöra som kontor.

Inget snyggt kort på Mr Thomson men en anledning till att åka tillbaka till Suffolk

Alan Thomson startade sin bryggarkariär på Vaux Bryggeri i Sunderland, norra England. 1995 jobbade han på Greene King men beslöt då att satsa på eget bryggeri. Han hyr nu om jag kommer ihåg rätt det som var hönshus på 70-talet. Här har han alltså byggt upp sitt bryggeri med synnerligen enkla medel. Han använder på klassiskt engelskt vis en mäsktemp. Jobbar mycket med maltsammansättningen, testar mycket nya recept och räknar med att var tionde batch inte kommer att säljas. Vi prövade hans Hairy Canary, en öl med ingefära och citron, som smakade juliga småkakor. Jag kan inte säga att den blev en favorit men man kände att den var välbrygd. En sådan öl tar några bryggningar innan man får till den rätta proportionen. Han använder sig hellre av essenser än av ”äkta” råvaror för det blir lättare att brygga. Hans starkare öl använder han maltextrakt till för att få upp OG och han tar genvägen med ek-chips för att ”ekfatslagra” sin Good King Henry-reserve. Där emot har han kylslinga till jästanken och han använder sig gärna av humlekottar för att få fräschare öl. Barbastelle är svart öl, aningen mjölksötma (kan man uttrycka sig så?) så jag skulle nog vilja kalla den för milkstout. Vi provdrack den på parkeringen i väntan att puben skulle öppna så vi kunde få våra nycklar till rummet.

Jag hade en flaska mild med från honom hem, eller snarare till Säve flygplats där jag klantade mig lite och lyckades krossa den men det är en helt annan historia. Dessutom väntar två goda kungar i källaren på en alldeles speciell provning.