1 augusti 2012, Systembolaget

Det är inga problem att göra av med pengar i augusti heller. Massor av roliga öl och några som man undrar varför de är så enormt dyra men det är upp till mig som konsument att bestämma om det är värt pengarna. Hela listan hittar ni här hos Systembolaget om länken fungerar. Det är ju inte sällan man får felmedelande på deras hemsida. Själv kommer jag att köpa följande.

Caronte, en italiensk porter på 86 kr. Birra Amiata som har bryggt ölen har en hel del öl i sitt sortiment och är ett aktivt mindre bryggeri i 700 hls storlek. Italienare har knappast bästa rykte när det gäller ölbryggning men just Amiata hittar man possitiva reaktioner om. När man ändå är igång så släng med Contessa också. Dryga 80 kr styck för dessa 75 cl flaskor.

Jag gillar Shipyard och har inte provat Double Old Thumper innan och alltså åker den med. En annan sak jag gillar är ekfatslagrad imperial stout, ialla fall ibland och det är hög tid att ladda för den mörkare årstiden. Jag stoppar ner en vardera av Emelisse White Label lagrad på Ardbegfat och Glen Elginfat.

Från Norge kommer två öl som jag är lite nyfiken på Lervig Konrads Stout och Lervig Rye. Lervig, från Stavanger, brygger en hel del öl med blandade recensioner men just dessa två massar sig över 3-poängssträcket och jag vill gärna testa rågöl. Allt annat än nytt och spännande utan mera som en gammal kär faster på besök får vi räkna in North Coast Old Stock Ale till. Klart köpläge, jag börjar få slut på mina i källaren. Dessutom finns det med en svensk öl i släppet. Zeven, en saison från Slottskällan. Den mest självskrivna ölen i släppet för min del. Jag gillar det som Slottskällan kommer med nu för tiden. Zero följs här nu av Zeven. Dessutom är det en saison.

Det hela landar på cirka 460 kronor och då är det kanske lika bra att man skakar fram 170 kronor till och tar med AleSmiths Wee Heavy men 170 kronor känns i mesta laget även om det är en stor flaska.

Backar tillbaka till Göteborg

 

En liten provning blev det ihop med mina ölbekanta nere i Göteborg för mer än en evighet sedan. Det var inne på The Rover och vi beställde in sju glas och tre olika öl. En belgare i form av Oeral, en amerikansk som hette Old No. 38 och så Avenyn Ale från Dugges. Inget samband alls mellan ölen, tre personer valde varsin öl helt enkelt. Vi hällde upp i glasen och satte igång och provsmakade.

Oeral

Syrlig arom med drag av ädelhumle. Blommig både i arom och smak. Hård, kärv beska även om den inte var väldigt besk. En lite ny twist på belgare, dragning åt Orvalhållet.

Old No. 38

En chokladdominerad stout. Svart, frodigt skum, medel kolsyrenivå. Ren, återhållen smak med moderat beska. Mycket kort i eftersmaken för att vara en stout. North Coast har gjort det igen.

Avenyn Ale

Ljuvligt blommig från fat. Men det räcker gott att dofta på den. Aningen för tunn i kroppen och smaken för min del. På tok för kort eftersmak som dessutom skulle kunna behöva ett lite bättre humlebett. Men som sagt, underbar att dofta på.

Vinnare blir… nja här är det svårt att utse en vinnare när ölen spretar så mycket som dessa gör. Nöjd med alla tre på var sitt sätt och vid rätt tid passar alla tre in. Så här i vintermörkret väljer jag nog 38an men fram mot grillkvällarna i sommar passar de två andra utmärkt

Amerikanska öl – Gröna Husets Ölsällskaps novemberprovning

Den tredje lördagen i november träffades Gröna Husets Ölsällskap hemma hos Gröningen som tillsammans med Cuba stod som värd. Deras tema var USA och vi fick inte mindre än 13 jänkaröl plus Budweiser och Millers till maten. Maten var underbart goda hamburgare, rent nötkött, med alla tänkbara tillbehör. Man behövde två hamburgare för att kunna smaka av alla tillbehören. Gotti gott gott!!! Lagom till maten plockades alla glas bort och man anbefalldes att dricka ölen i flaska. Jag smakade pliktskyldigast på en Miller men det är verkligen inga öl jag gillar. Onödigt att slösa alkoholplats i kroppen på dylika blaskdrycker.

Ölen som testades under kvällen var följande (i ordning).

 

Samuel Adams Imperial Pilsner (6 p), Left Hand Oktoberfest (7 p) samt Brooklyn Oktoberfest beer (5 p)

cimg3797Här kan man ha synpunkter direkt på ordningen och det hade jag så jag sparade undan SAIPen till senare tillfälle. En rolig detalj är att Left Hands är en ljus lager medan Brooklyn är en mörk lager. När vi tittade på färgen på dem så hade vi svårt att sära på dom. Kanske var Left Hand något mörkare. Vem bestämmer egentligen om en lager är ljus eller mörk? Systembolaget eller importören/producenten? Jag konstaterade även att jag har vänt på Left Hand och Brooklyn. I höstas tyckte jag att Brooklyn var godare… Tja, så är det med smaker och upplevelser.

 

Saranac Black Forest (6 p) och Left Hand Milk Stout (9 p)

Här kunde man få höra en del roliga kommentarer om Saranac att den inte var tillräckligt fylliga, kraftig o.s.v. jämfört med en stout. Visar lite på vikten av att veta lite om öltyper innan man sätter sig och bedömer. Nu ska jag inte sätta mig till doms över andras smaklökar. Saranac är för tunn, lite för syrlig och ganska tråkig för att tilltala mig. Left Hand Milk Stout kommer jag inte riktigt ihåg som en niopoängare men här fanns det arom värd att sitta och lukta på, fylliga smaker och inbrygd trevlighet. Jag vet inte om den kammade hem 9 poäng för att den provades ihop med det som den gjorde.

 

Samuel Adams Honey Porter (6 p), Anchor Porter (6 p)

Samuel Adams hade en väldigt kort eftersmak och först förstod jag inget om varfö rden hette Honey Porter men sedan kom det massor av honung. Både i smaken och i aromen. En sak som förvirrade mig var just honungssmaken. Enligt mina kunskaper om bryggning med honung så ska det inte ge direkta honungssmaker utan jästen jäser bort dessa. Hur det är med den saken får jag forska vidare i. Anchor Porter kom jag ihåg som obalanserad öl och det upplevde jag även denna gång men inte alls så kraftigt som senast. Jag tyckte även att den var lättare i kroppen och mindre bränd i smaken.

 

Liberty Ale (6 p) och Red Seal Ale (6 p)

Här blev det jämt lopp men för allt i världen drick inte en Red Seal för kall. Den var väldigt tråkig i de första klunkarna och kändes bara enkelriktat besk men i takt med värmen kom komplexiteten och den blommade ut. Liberty är enligt mig Anchors bästa öl och kanske borde jag ha satt ett högre betyg på den men nu började smaklökarna domna.

 

brooklyn_brown_aleBrooklyn Brown Ale (8 p) och Anchor Steam Beer (5 p)

Här hade jag ofinheten att bara sippa lite på Anchor Steam Beer för att sedan njuta av Brooklyn Brown Ale. Farinsocker, lite brödig, aningen gräsig/grön och smörkola i lagom dos. Smaken är medeltorr och beskan balanserar fint (något mer än engelska varianter) och det finns lite kaffe och chokladsmak i det hela. Mkt bra öl innan kvällens avslutning.

 

Double Bastard Ale 2007 (8 p) och Sierra Nevada Anniversary Ale 2008 (6 p)

Double Bastard som jag hade hört så mycket väsen om. Kunde det verkligen vara något för mig. Jag tror att den Ska klassas som den dubbel IPA och jag har svårt redan med vanliga amerikanska IPA. Här blev det dock skillnad. Detta är en maltig, söt öl som inte är dränkt i grapefruktsstinkande humle. Beskan finns där och allt för mycket men kvaliteten i ölen kändes tydligt. Eftersom vi var sent gångna på kvällen och inte alla flaskorna gick åt så kunde jag få en med mig hem vilken jag ska spara undan i källaren till en trevlig februaridag 2010 Här började tankarna rinna iväg till problemen med ölstilsindelning. Är detta en DIPA? Vad skiljer då denna från en Imperial Pilsner. Jag vet att Bastard är överjäst och Lagern underjäst men smakmässigt så liknade dessa båda varandra. Dessutom hade jag knappast protesterat om man hade sagt att båda två var amerikanska versioner av Barley Wine.

 

Slutligen vill jag bara återigen ösa lite beröm över värdparet. Till efterrätt fick vi en smarrig Cheesecake som bara smälte i munnen ihop med resterna av Samuel Adams Imperial Pilsner och Double Bastard.

Oktoberölen avtestade, nästan

Med drygt halva oktober gånget har jag testat av det mesta av vad jag hade planerat och det kan vara dags att summera. Att hitta en vinnare är helt omöjligt av de vanliga skälen. Dels är det många bra öl, dels är valet att bästa öl mycket beroende av tillfället. Sedan kan det givetvis bero på vilken dagsform man är i. Ibland smakar en öl bättre helt enkelt. Jag försöker mig på att dela in i några olika kategorier.

 

Bästa matöl

Kandidaterna är Rhenania Alt, Andechser Dunkel, Oppigårds Starkporter och Oud Beersel. Den senare faller hårt på aromen som jag inte riktigt kan med. Annars är det en öl som inte lämnar någon oberörd. Problemet är att den kallas för öl och att folk då ställer in sina smaklökar efter ljuslager vilket det inte alls liknar. Andechser Dunkel hade jag vissa förhoppningar på efter som jag gillar deras Hefe så mycket. Nu vet jag inte om jag fick en dålig flaska men den hade en hel hög med ”konstiga” smaker. Rhenaina Alt var en trevlig överaskning. Jag trodde att en Alt skulle likna Kölsch mer än vad den gjorde. Istället var den förvirrande lik en Münchner Dunkel vilket inte gör mig något. Oppigård Starkporter var fantastiskt trevlig tycker jag. Lagom med beska vilket jag tycker Oppigård har problem med i vanliga fall. Fin balans av brända toner blandade med kaffe, nötter, lite karamellig och så den där lagom dosen med restsötma.

Vinnaren är… Rhenania Alt

 

Bästa eftermaten ölen

Broder Thelonious, Oppigårds Starkporter, Samuel Adams Honeyporter eller Nils Oscar Rökporter

Sur och trälig. Omdömmet om Nils Oscar Rökporter är inte mitt och jag håller inte alls med. Istället tyckte jag att det var en väldigt fin röktouch på denna ölen. Ganska enkel öl i övrigt med rena smaker. Jag hade nästan velat kalla den för en Rökstout. Den var bättre än jag kom ihåg den från i höstas. Kan det vara dagsformen som jag nämnde innan. Broder Thelonius visar att North Coast är ett av de bryggerier som gärna förvaltar den europeiska öltraditionen. Kanske inte lika smakrik och komplex som en Rochforte 8 men den sitter hur bra som helst efter maten.

Vinnaren är given tycker jag, Broder Thelonious!

 

Bästa finöl

Vad är detta för en kategori? Finöl? Finns det fin och fulöl? Tja, detta är öl med lite extra finess. De nominerade är Westmalle Trippel, Broder Thelonious, Nils Oscar Rökporter och Oud Beersel. Vinnaren är glasklar Westmalle Trippel. Se bara tidigare inlägg i bloggen.

 

Bästa sällskapsöl

Alla öl är väl sällskapsöl? Så här har jag inga nominerade utan bara Westmalle Trippel som vinnare.

 

Ett tröstpris måste allt delas ut till Oppigårds Starkporter. Deras absolut bästa öl.

Nyheter på systembolaget den 1 oktober

1 oktober medger nya lanseringar av öl och whisky som ska få finnas kvar i ordinarie sortimentet. Det är alltså inte fråga om tillfälliga nyheter utan godsaker som ska finna tillgängliga ett helt år. Detta brukar i sin tur medföra att det är tunnsått med riktigt heta nyheter.

 

Vi kastar oss direkt in på ölen. Mest av allt gläder jag mig åt att Westmalle Trippel kommer att finnas. Under lång tid har Systembolaget behandlat Tripplarna styvmoderligt men nu finns både Chimay Vit och Westmalle Trippel. Trevligt, trevligt.

De mörka ölen av belgiskt snitt får sitt med en amerikansk tolkning från North Coast Brewing vid namn Broder Thelonious. Jag har druckit den vid en provning av just Amerikanska varianter på belgiska öl men tyvärr är jag inte alltid välorganiserad och har därför inga konkreta anteckningar att stödja mig mot men om inte minnet sviker mig så smakade den bra.

 

Efter förra höstens bocköl från Slottskällan kommer nu ytterligare en tysköltyp som vi inte ser mycket av på Systembolaget. Det är en Alt-bier från Krombacher Brauerei. Dom är annars mera kända för sina lagertolkningar men Rhenania Alt är alltså en överjäst tysk öl. Det betyder inte att man ska vänta sig en typisk brittisk fruktighet för det är fortfarande en typisk tysk öl. Ytterligare en tysk ölsort som inte brukar rosa marknaden är mörka veteöl. Nu kommer dock Andechser Dunkel. Deras Hefe håller mycket hög klass men den mörka har jag inte testat ännu men har höga förhoppningar på den.

 

Vi som gillar svarta öl får en uppgradering av sortimentet. Oppigårds Starkporter, Samuel Adams Honeyporter och Nils Oscar Rökporter. Mest intressant tycker jag att oppigårdaren verkar vara. Den vann nyligen guld på SWBF i kategorin stout och porter på fat. NO Rökporter kunde man testa förra året och det gjorde jag. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var något för alkoholstark för sitt innehåll. Sedan dessa har den tävlat i World Beer Cup där den vann pris i klassen Smoke-Flavored Beer. Jag kommer definitivt ge den en rejäl chans till. Men hur det blir med Samuel Adams Honey Porter vet jag inte. Den kan allt kvitta. Visst borde det finnas bättre stouts från amerika eller någon roligare ale. Tja, så är det.

 

I det ordinarie sortimentet har det uner en längre tid funnits två varianter av spontanjäst öl. Timmermans Kriek Tradition och Timmermans Kriek. Som tillfälliga nyheter har man regelbundet petat in öl både från Lindemans och Cantillon men nu tar man in en Geuze från Brouwerij Oud Beersel. Detta måste ses som oväntat. Dels valet av bryggeri och att det inte är fråga om en kriek (körsbär) eller framboise (hallon). Fruktölen är betydligt ”lättare” öl. En Geuze är något som man måste närma sig med öppna ögon och ge sig själv tid att lära känna. Tycker ni inte om det första gången så pröva igen.

Alla tre varianterna, Geuze, Kriek och Framboise, bygger på något som kallas Lambic. Bryggandet av Lambic är ett rejäl kliv bakåt i historien. Det är att brygga öl som man gjorde på 11-1200 talet och metoden har bara överlevt i Belgien. Man använder förutom malt även en rejäl dos omältat vete och gammal oxiderar humle. Det helt unika med ölen är att man inte tillsätter jäst utan att ölen får börja jäsa spontant med hjälp av den microflora som finns i luften, väggarna och i jäskärlen på bryggeriet. Resultatet blir rejält surt och här skiljer sig det tre nämna sorterna åt. Kriek och framboise får en andra jäsning när man tillsätter frukten medan en Geuze består av blandningar av gammal och ung lambic. Oud Beersel består av lambic som är mellan ett och tre år gammal. Syrlighet är bara förnamnet och på systembolagets hemsida så talas det om bokna äpplen. Bokna betyder övermogna om någon undrar. (enligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/)

 

Två öl som jag kommer att testa även om jag inte förväntar mig stor dåd är Krusovice Cerne som är en mörk lager och Slottskällan Slottslager som är ljus. I övrigt finns det en lista på öl jag troligen inte kommer testa, någonsin.

 

Bintang Pilsner, miljötänk, ge kunderna vad de vill ha pratar systembolaget om. Vem vill ha Bintang? Hur miljömässigt är det med en blek lager från Indonesien?

Brok Export, när det finns så mycket annat spännande från Polen.

Coors Light, dom måste skämta, när Budweiser börjar göra Ale

Spotlight, tror nog aldrig jag kommer dricka den…fy mig att döma på förhand

Åbro Lejon – Jasså

 

Där emot kommer det ytterligare två produkter som inte klassa som öl men som är värda att nämnas här. Green Goblin är en engelsk cider från Wychwood Brewery. Ska bli spännande att smaka med tanke på deras öl. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei, en alkoholfri veteöl? Tja, den kan inte vara sämre än den jag prövade för 3-4 år sedan i Tyskland. Hoppas att det inte är samma, tusan att jag inte gör bättre anteckningar.

Favoritbryggeri

Varför gillar man vissa bryggerier och inte andra. Visst måste det ha att göra med ölen men finns det andra orsaker bakom också? En väldigt viktig sak tror jag är första ölen från ett bryggeri. Smakar den bra och man får en speciell upplevelse att associera till just den ölen, det bryggeriet så ökar chansen att man gillar deras övriga öl också. Inte alla men många bryggerier, kanske alla faktiskt, har en viss hussmak. Deras öl hat vissa gemensamma drag trotts att de är vitt skilda i stilar. Väldigt tydligt tycker jag att man märker detta hos t.ex. Åbro och Oppigård. Åbros smak kan jag inte riktigt beskriva bra utan får hela enkelt hänvisa till deras öl. Testa dom så förstår ni. Hos Oppigård så tycker jag att deras humlestil har slagit igenom i alla deras öl jag har provat. Jämtlandsölen känns igen på sin knäckiga, maltighet.

En annan sak som kan höja ett bryggeri är dess geografiska placering. Svenska bryggerier är godare än andra, jag gillar inte västkustbryggerier lika bra som andra bryggerier från
USA. Slump eller inte? Jag försöker alltid att få prova ölen så blint som möjligt men inte alltid är det möjligt att ordna och då försöker jag att hålla dessa faktorer i minnet.

 

Bryggerier jag gillar

 

Jämtlands bryggerier

Deras Postiljon med sin fyllighet, underbara arom fylld av torkade frukter och den underbara eftersmaken. Deras båda fina lageröl Bärnsten och Hell.Den mycket prisbelönta Pilgrim smakar inte fel även om jag inte tycker att den når upp till Postiljonens höjder. Dessutom brukar de ha en av de bästa, om inte den bästa påskölen. Sade jag förresten att jag gillar deras Postiljon?

 

Brooklyn Brewing Co

Jag drack deras Brooklyn Lager och gladde mig. Även deras Brown Ale håller klass fast den öl som fick mig att gilla dom skarpt var faktiskt Local 1. Deras Monster Ale är typiskt amerikanskt överhumlad men efter 15 månader eller så i källaren börjar den smaka riktigt bra. Deras Oktoberfest fick beröm av mig. Det är väl bara derras Black Choklad Stout som jag inte har gillat.

 

North Coast Brewing Co

Detta är ett bryggeri som jag inte borde gilla med tanke på deras geografiska placering i Fort Bragg, norra Kalifornien. Undantaget som bekräftar regeln. Regeln bekräftas av att jag faktiskt tyckte mig tycka om Red Seal Ale när jag såg var den kom ifrån men några månader senare skrev ned den när jag provade den mig ovetandes. Några öl som gör mig lycklig är Brother Thelonious, Old Rasputin och inte minst deras Old Ale.

 

Bryggerier som fått sig en törn men som fortfarande håller

Slottskällan

Här finns på något viss min start som öl utforskare. Jag gillade smakerna, att ett svenskt brygger bryggde så ”häftiga” smaker. Jag säger ju att det var i början av mitt utforskande. Jag gillade Svart (Dublin Svart kanske den hette), London, Wien… Sedan kom du med BelgoDubbeln där de lät vinnarna av hembryggar-SM komma och brygga hos dom. Jag har en eller två flaskor kvar i källaren av denna härliga öl. På minussidan har vi deras oljighet, smörighet och nästan konstgjorda smak i vissa öl. Slottskällan Pale Ale, Midvinterbryggden, Vit m.fl Sedan har vi alla deras lageröl som jag inte gillar så mycket eller julölen heller. Men så klämde dom förra året in en underbar bocköl i deras jubileumsöl Decenium och en finfin Oktoberfestöl. Dessutom har vi deras flaggskepp. Slottskällan Imperial Stout. IS smakar och luktar kaffe, russin, rom/sprittoner, fruktigt och med sin fyllighet är det en av mina favoritöl till chokladig efterrätter. Gudomlig!

 

St Peters

Det känns nästan hårt att erkänna det men den platta flaskan och historien bakom denna hur den hade hittats vid ett tidsvattenvärdshus i USA. Jag gillar att det är en gammalt gård som har byggts om till bryggeri och deras pub inne i London, The Jerusalem Tavern.

 

Sedan fick jag så smaka deras Cream Stout och var helt såld. Jag gillade även några andra öl men så bytte dom flaska, deras Winter Ale smakade surt 2006, deras Strong Ale smakade spritig trotts sina blygsamma 5,1%. Nja, jag gillar nog bryggeriet fortfarande men det är bara deras Cream Stout som jag köper. Nu finns bara den på Systembolaget men det grämer knappast mig.

Det är så här en granne ska vara tycker jag!

I förrgår ringde det något efter nio. Jag svarade och det var grannen nedanför som undrade om jag tänkte köra bil mera den kvällen. Det hade jag inte och det var bra det för några minuter senare stod han i dörren med ett glas öl till mig. Han hade öppnat en flaska öl, och inte vilken som helst utan en Rouge XS Imperial Stout.

 

Jag har en flaska i källaren sedan extrasläppet i februari, ni vet då dom släppte en hel hög annat svindyrt med Duvel Tripel Hop som stora dragplåstret. Det har inte blivit av att öppna den för jag har väntat på ett speciellt tillfälle. Grannen hade hittat det magiska ögonblicket men den där rekorderliga kvinnan som finns i hans hjärta fann inte alls Rouge XS i sitt hjärta. Så det var hennes andel av 75 cl flaskan som jag fick. Bra med grannar som har och inte har ölsmak.

 

Hur smakade ölen då? Underbart får man säga. Jag gillar skarpt Imperial Stouts som har kraft, balans och rikedom. Att få sitta och njuta av ovädret som drog förbi, läsa en engelsk deckare och dricka en imperial stout hör definitivt till livets finare stunder. Vad som gnagde lite i mig var hur lik den var Old Rasputin från North Coast Brewing. En full pint räckte dock kändes det som så jag gick inte ned och öppnade en nämnd Rasputin men visst smakade detta som en relativt ung ”Old Rasputin”, eller svek minnet mig.

Idag passade det att jag testade en av de flaskor som jag köpte i juni och jämförde med min upplevelse i måndags. Visst är de lika och kanske är Rouge XS bättre men cirka 80 kronor litern bättre? Jag behöver definitivt testa dem sida vid sida och gärna blint någon gång. Jag har en egen flaska Rouge i källaren och även om det står bäst före Oktober 2009 på den så tror jag att den borde vara som bäst nästa höst så det får vänta till dess.

Dan före dan

I morgon (egentligen idag) ska jag ta med familjen och åka hem till det fagra Östergötland. Jag har passat på att sitta och mysa med en Old Stock Ale från North Coast Company. Det är en underbar öl att mysa med. Passar perfekt sent på kvällen när man är på väg ner i varv. Den är härligt mahognyfärged, lite choklad i doften som förövrigt domineras av choklad, sherry, malt och lite russin. Oväntat tunn i kroppen, kanske blir bättre med lagring, och med ungdommen som kommer sprittigheten att dominera känslan av ölen. Humlesmaken kommer mot slutet. Inga amerikanske grapfrukttoner utan klassiska brittiska som bara kommer att bli bättre ju längre dom får lagras. Relativt hög beska för typen. Kräver helt enkelt längre lagring. Tur att jag har flera. North Coast är ett synerligen trevligt bryggeri som hör hemma i Fort Bragg, Kalifornien. Dom öppnade 1988 som en bryggeripub och har under åren vunnit en hel del priser. Jag har bara druckit deras Old Rasputin som är en välhumlad alternativt väl humlad imperial stout men jag har en Brother Thelonious står och väntar i källaren. Den senare lär vara en mörk belgare så den ska förhoppningsvis paras ihop med andra liknande öl vid en trevlig provning.
Style: Old Ale

Color: Mahogany

ABV: 11.7% (2007)

Enligt taxten OG over 1,100

Bitterness: 36 IBU’s