Februarisläppet, aningen sent kan man säga

FebruarisläppetVissa öl kostar mer än andra och då är det bra att vara flera som delar på kostnaden så man kan testa. Att det dessutom är väldigt mycket roligare att prova öl ihop med andra gör inte upplägget sämre. Ska man leta efter någon baksida så är det pysslet att få ihop ett tillfälle att träffas. Vi var denna gången fem stycken som bestämde oss för att träffas och prova utav nyheterna som släpptes 1 februari. Den initiala planen var att testa av det som släpptes i Skövde som är en av de fyrtiotalet butiker som får del av småpartierna. När vi sedan hade sammanfört våra önskelistor så blev det bestämt att vi skulle beställa och då får man vänta lite. Mera väntan blev det på grund av sjukdom och sportlov och nu hade mer än halva månaden gått innan vi kunde samlas men äntligen var det dags.

Uppställningen bestod av Nils Oscar Celbration, Vuur & Vlam, La Binchoise XO, George!, Bourbon County Brand Stout (2012) samt Paradox Isle of Arran. Låt det roliga börja.

Nils Oscar Celebration
Celebration är vackert bärnstensfärgad med medium skum. Tungt maltig, värmande alkohol, fruktig, knäckig arom, lite torkade russin, pumpernickel och vört. Mycket att sniffa på och njuta av.

Mastig och värmande i smaken. Viniös med oväntat lätt kropp med tanke på smak och arom. Lagom beska som många säkerligen skulle kalla medium men som tilltar i eftersmaken och bidrar att rensa upp bland smaklökarna. Jag gav den 8 poäng och tänkte att den säkerligen blir bättre av att vila lite, då läste vi på etiketten att den var buteljerad i maj 2011 så, tja jag vet inte. Den har ju blivit lagrad redan. Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Spara och pröva!

Vuur&Vlam
Inte så mycket eld i denna. Snarare lite slött eftersläckningsarbete. Detta var en enkelspårig öl. Jag har läst på nätet om att folk fått öl från två olika bryggbatcher och jag gissar att en från december hade varit bättre. Med så lite maltkropp som denna hade så lever den högt på sin humlefräschör men den hade just vår flaska tappat. 6 poäng med en reservation för att jag tror att det finns betydligt godare Vuur&Vlam där ute.

La Binchoise XO
Detta är en vacker och spännande flaska. Armangacfat hör knappast till vanligheterna för slutlagring heller. Disig, bärnstensfärgad öl stämmer inte med min förväntning på ölen med tanke på flaskans form och design. Jag hade velat haft en blank öl men… Redan i aromen få känner man att det inte är vilken öl som helst. Spännande, lite småkonstig och tunn. Allt på en gång. Smaken är fruktig och bjuder på oväntat mycket körsbär. Sötma och svagt av alkohol vilket inte är förvånande med tanke på de 12,0 volymprocenten. Väldigt tunn kropp, låg beska och inte självskriven som en favorit. Sötman avtar i eftersmaken. Jag ger den försiktiga 6 poäng men har liksom på känna att den inte riktigt kom till sin rätt här och nu. Eftersom det är en stor flaska föreslog jag att vi skulle spara av den och dricka efter de tunga sakerna

George by Mikkeller
Soja!!! Både på gott och ont helt enkelt så är soja det klart dominerande minnet av ölen. Detta som borde ha varit så bra, enligt Ratebeer t.ex. Nåväl så är det inte alltid. Kolsvart, seg vätska som har hög viskositet. Klibbar fast vid glaset. Sniffar på den och känner alkohol, ek, kaffe och så den alsmäktiga sojan som får mig att tänka på grillat. Len, mjuk, tjock munkänsla. Härlig öl att dricka. Smak av kaffe, trä, mörka torkade frukter. Väldigt söt inledningsvis men torrare mot slutet och mera spritig och med lite maltbeska. Åså, javvist lite sälta från sojan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men 7 poäng hamnar den på. Detta även fast jag inte är helt nöjd med den. Kanske för att jag vet att andra godsaker väntar.

Cuba ser förvånad ut
Så här förvånad såg Cuba ut tills han kom på att det var fel vinkel på flaskan och att det var därför som det rann utanför.

Bourbon County Brand Stout (2012)
En legendarisk öl redan som jag faktiskt inte har smakat innan. Jag blir helt förvirrad bara jag tittade på Ratebeer efteråt. Jisses vad många varianter det fanns på den ölen. Jag vet knappt vilken det var vi drack.

Kolsvart sak med småbubbligt skum som inte överlever så länge. Stor, viniös, mäktig arom med tydliga bourbon influenser. Choklad, lite småaggresiv med sin läder och tobaksinriktning, vanilj och fruktig alekaraktär. Härlig eftersmak. Ihop med det andra som jag smakade så hamnade den på 8 poäng. Betydligt bättre än Mikkeller trots att jag bara gav en poängs skillnad. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som jag hakade upp mig på men kommer tillslut fram till att det var själva helheten på ölen. Med det utseendet och munkänslan så hade jag velat haft ännu mera att lukta på, mera russin i smaken och mera murrighet. Bra öl men inget underverk, inte denna kvällen.

Paradox Isle of Arran
Här har vi en drickvänlig öl på 15%. Det blir en paradox i sig att tycka att det är en av de bättre egenskaperna hos en så alkoholstark öl, framförallt när jag precis har dragit ned betyget hos en annan öl för att den inte hade tillräckligt med sniffarkaraktär. Det är alltså inte denna ölen heller utan denna ska njutas i klunkar. Doftar gör den visserligen, whisky, vanilj, choklad, spritighet men det är ingen komplexitetsbomb vi har att göra med. Smidig munkänsla, den är lite tunnare än jag kommer ihåg den fast det var flera år sedan och en annan batch. Distinkta smaker av torkad frukt, bröd, rostad malt, choklad. Distinkt, renodlat, drickvänligt och så kommer den lite bittra slutklämmen och städer upp i gommen. Underbart trevlig att dricka. Bra att den kom efter de andra ölen. 9 poäng till BrewDog och deras fingertoppskänsla för ekfatslagring.

Å så tillbaka till La Binchoise, skulle den falla som en sten till marken med sin tunna kropp. Nej, den bärs upp av sin fina fruktighet, den smygande körsbären och den tunna spritigheten bidrar bara till hinkabilitet utan att förstöra. Det känns som en riktigt bra öl att ha på efterfest, ja, inte själv då utan dela den mellan många. Jag höjer den till 8 poäng.

Svarta öl

 

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Korv med bröd och tyska öl för att fira ölets dag

Idag är det ölets dag enligt sammanslutningen Sveriges Bryggerier. Det är första året som den arrangeras och en hel del bryggerier har haft öppet hus. Jälv firar jag dagen ihop med vänner, grillad korv och tyska ljusa öl. Jag åter kommer med dessa imorgon. I väntan på detta kan ni hålla tillgodo med mina funderingar utifrån tioårsjubileumet och den kokt korv och tyska öltyperprovning vi höll då.

Det är alltid roligt att sitta och djupannalysera en okänd öl, aningen själv eller ihop med vänner. Roligt, framförallt om alla som deltar är intresserade och gärna bidrar med sina egna reflektioner. En annan variant är att försöka placera in ölen i en kontext och göra en provning där ifrån. Givetvis måste ett tioårsjubileum knyta an till de tio årens förlopp och eftersom de flesta i Gröna Husets Ölsällskap var att kategoriesera som ljus lager drickare så skulle vi givetvis börja men en provning av ljusa lageröl. Efter några snabba klunkar Mariestad som inledning vid min garageport för att symbolisera våran ölstatus för tio år sedan så började vi efter hundra meters hårt cyklande med att komma fram till ett uppdukat bord i Mössebergsparken. Stort tack till dig, Klas för all hjälp. Klas hade kokat varmkorv och dukat fram inte mindre än fem sorters öl av tysk typ. Korvbröden var hembakade och korvspadet hade smaksats med bulljong, lagerblad och kryddpeppar. Hemgjord senap som smaksats med Glenmorangie, gurkmajonäs och rostad lök fanns som tillbehör. Bara att hugga in och prova sig fram genom saligheterna.

Ibland får vi ölintresserade mer eller mindre rättvisst höra att vi krånglar till saker genom att prata massa olika diffusa öltyper. Vill man göra det enkelt så kan man dela in tyska öl i följande fyra kategorier: Ljusa (lager)öl, dunkels, schwartzbier och veteöl. Då har man nog täckt in det mesta men indelningen lämnar en hel del att önska. Vi gav oss på att pröva DAB (Dortmunder), Falcon Raw (Keller Bier), Nils Oscar Ctrl Alt Delete (Alt bier), Jever (Pilsner), St Georgen Keller Bier (En keller bier alltså). Alla skulle hamna i kategorin ljusa öl om man följde den spartanska indelningen som jag angav ovan men nog är det skillnad på latsötman och rundheten hos en Dormunder jämfört med den humlearomatiska pilsnern, alten med sin fruktighet kontra kellerbieren med sin jästighet. Vilken man föredrar beror säkerligen på väder, vind och andra faktorer som t.ex. maten. Till lite lättare mat som kokt korv med bröd tycker jag att en Dortmunder verkligen kommer till sin rätt. Jag gillar Hjalmar Björlings beskrivning av den: ”Först känns den lite tam, nästan messig men framåt slutet av dagen när man börjar tröttna på allt annat så återvänder man alltid till den” Dormunder/Hellesöl är alltså eleganta, stillsamma och synnerligen välbalanserade öl när de är som bäst. St Georgen sitter också bra medan Falcon Raw kommer något kliv bakom, lite försiktigare men inte mesig. Lite faller valet på jäst eller inte jäst upplever jag det som. Även om jag gillar jästiga öl så är det ingen tvekan tycker jag utan att en filtrerad/klarnad öl är vackrare. När det gäller synintrycket så vinner Nyköpingsbryggarna. Nils Oscars Ctrl Alt Delet har en underbar färg och jag gillar sannerligen att ha den i glaset.

Nils Oscar Ctrl Alt Delete

Nils Oscar prövar nya ölmarker med denna altbier. Om jag har förstått rätt så betyder Alt gamla/gammal på tyska och det gamla med denna tyska öltyp är att den håller fast vid överjäsning. Så tillvida liknar den sin namnskyddade kusin från Köln, kölsch men en altbier ska vara mörk i färgen och ha smak av karamellmalten. En lång lagringsperiod särskiljer den sedan från sina fruktiga avlägsna släktingar i England. Detta är allt annat än en bitter trots sin överjäsning.

Nils Oscars Ctrl Alt Delete är ett underbart namn på en fantastiskt vacker öl. Jag kan sitta och titta på den länge. Snygg bild hittar ni hos Daniel på Beer-naise. Namnet är riktigt roligt och en sökning på Ratebeer avslöjade att flera har kommit med samma underbara idé.

Bärnstensfärgad, underbart bärnstensfärgad med ett medelstort skum. Maltig arom utan den nordtyska metaliska klangen, aningen nötig, inte särskillt fruktig. Jag antar att lagringen dämpar detta. Lite humlebalans till maltigheten. Smaken är ren, aningen torr med lite syra i bakgrunden. Medeltunn kropp. Lite brödig och jordig i eftersmaken.

 

En låda öl

Det händer ju inte allt för sällan att jag kliver ut från Systembolaget här i stan med en hel låda öl i famnen. Det annorlunda denna gången var att jag hade plockat alla femton flaskorna direkt från hyllan. Med andra ord så är julöl här igen. Det var de redan i måndags men jag har inte kommit från jobbet varken måndag eller tisdag innan Systembolaget har stängt. Nu blev det in och bottanisera men jag hade lite för bråttom. Jag missade faktiskt en öl, The Shipyard Longfelloww Winter Ale. Men vad blev det med hem då? Först var det en sextett öl som man nära nog kan kalla klassiska numera. N’ice Chouffe med sin sötma och fyllighet, Mysingen med sin nejlikaton som gör den värd att sparas fram mot midsommar, Grebbestads Julöl som i all sin anspråkslöshet är ett fantastiskt öl samt de lite mera massiva Oppigårds Winter Ale och Sigtunas Snowblind. Den sjätte ölen bland klassikerna är den största klassikern av de alla, Jämtlands Julöl, sjöodjuret är tillbaka. Vad vore julen utan den?

Det blev sex stycken utmanare också i form av Brewdogs There Is No Santa. Jag gillar inte Brewdogs grejor så där mycket i vanliga fall men jag var nyfiken på vad de hade gjort av konceptet julöl. Från USA hittade jag Abita Christmas Ale som jag vet nada om och den ständigt återkommande och ständigt varierade Anchor Christmas Ale. Enligt flaskan är det 37:e upplagan av den. Normalt brukar den variera mellan kryddad till massivt kryddad. Barley Wines är alltid spännande och följaktligen släpade jag hem S:t Eriks God Jul. En lager till blev det och det är Sigtuna som levererar denna. Å så årets förväntning, Gouden Carolus Christmas Ale. Denna öl som jag har hyllat flera gånger innan men bara på minnet av den. Ska bli myccket spännande att se om den smakar så bra som jag hoppas.

Dessutom blev det tre utmanare. Sigtunas inte helt ofarligt Midvinterblot, sitta framförbrassan ölen Hibernation från Great Divide å så den med det konstiga namnet Underlig Jul. En inte helt lättillgänglig med sin kryddning.

Det som är kvar då, är det inget bra? Tja, vad ska man säga om Sofiero, Pripps, Mariestad, Åbro? En sak är säker, jag behöver inte göra reklam för dem. Nils Oscars julölar, Nisse, Fuller’s Winter Ale m.fl gick bort av utrymmesskäl, tomrumsskäl och fyllnadsskäl. Man kan inte dricka hur mycket öl som helst och plånboken blir lätt tom i juletid i alla fall.

Alla omdömena är alltså avgivna utan att jag har smakat årets versioner.

Nils Oscar Hop Yard vs Black Isle Organic Goldeneye

Det går givetvis att direkt ha synpunkter på att det inte är två öl av samma typ som jag provar mot varandra men det finns en tanke här bakom. Hop Yard är en IPA och det gyllene ögat är en pale ale. Vilken gillar jag mest och vilken vill jag använda vid vilken tidpunkt. Skotten hamnar på 5,6% volymprocent medan stoltheten från Nyköping kvalar in med hela 7,3%. Inte heller här passar de halgjutet att jämföra.

Nils Oscar Hop Yard

Häller upp i glaset och noterar direkt att detta är ett vackert öl. Försiktigt med skum, vackert konjaksfärgat. Massor av humlefräscha frukter i aromen. Citrus drag, lite parfymerad och aningen örtig. Massor av fräsch humlearom helt enkelt. Lägger på korvarna på grillen och tar första klunken. Fyllig caramellsötma och lite strävare beska. Inte alls så fruktig i smaken arom aromen. Nästan lite enahanda. Alkoholsötma och en värmande känsla. Eftersmaken har lite mera av fruktigheten igen.

Summering av ölen. Bra att min fru ville dela den med mig för det är lite väl fyllig öl att dricka innan korven. Jag vill inte ha en hel. Väldigt trevlig att lukta på men på tok för tung för att ha innan maten. Kanske funkar det lite bättre till mat men jag är inte helt säker. Nja, i slutet av måltiden då eller ännu bättre, efteråt. Frågan är, skulle inte denna öl kunna komma in i kategorin DIPA?

Poäng: 8

Black Isle Organic Goldeneye

Denna öl fick en lite otacksam uppgift att komma efteråt. Till korven alltså men det vissade sig passa utmärkt. Mycket skumm, lite ljusare i färgen, inte så djup färg och inte i närheten av Hop Yardens underbara arom. Citrusfrukter, lite marmeladig väldoftande men inte alls så massiv. Helt i sin ordning till korven. Brödig, lite söt smak som blir betydligt torrare i eftersmaken. Maltigheten står till baka, lite karamellig men inte så mycket mer. Desstå mera humlekaraktär som ibland känns lite för sträv och aningen metallisk. Eftersmaken är absolut godast.

Slutsats: Denna öl är kanske inte riktigt lika bra som Nils Oscar Hop Yard men det finns många tillfällen som den skulle passa mycket bättre än nyss nämnda öl. Inte alls illa

Poäng: 7

Storlek på glasflaskan

När det gäller att njuta av öl så finns det som sagt många aspekter. Bland annat flaskans storlek. Det gäller att man har rätt storlek på sin flaska för att ölen ska kunna höja sig de där sista procenten. Hur mycket är givetvis en smakfråga och en öltypsfråga. Om man har Mariestad i halvliter eller 33a känns ganska ovidkommande medan en Barleywine kräver omsorg i ölstorleksvalet. Ska man dricka själv så räcker 33 cl definitivt medan jag själv gärna skulle vilja se 25 cl flaskor eller varför inte, halvpintsflaskor? eller vad nu Gale’s Prize Old Ale såldes i förr som det gamla klassiska måttet är. 33 cl veteöl av sydtysk typ känns dock för det mesta fjuttigt. Jag gjorde det misstaget en gång att buteljera en hembrygd veteöl i just 33or. Det blev lite hattigt vid maten. Ofta var glaset urdrucket innan maten var uppäten.

Hur resonerar bryggerierna?

Jag tänkte höra av mig till några bryggerier och fråga hur de resonerar i flaskafrågan. Jag valde Nils Oscar för att de har blandat i storlekar, Jämtlands som använder returglas och Dugges som har profilglas men bara en sort. Nils Oscar visade sig vara ett mycket bra val eftersom deras öl och val av förpackningar innehöll många aspekter som jag själv inte alls hade tänkt på. Jag fick en pratstund med Patrick Holmqvist som spred lite mera ljus över saken. När Nils Oscar en gång i tiden hette Kungsholmens Kvartersbryggeri så hade man returglas. Runt 1998 när man började skapa varumärket Nils Oscar hade man t.ex. God Lager i både returglas 33 cl och 50 cl. Efterfrågan på krogen talade för 33 cl medan bolaget sålde 50 cl glas. Någonstans 1999-2000 så var det akut flaskbrist på retur-33:or och man fick leta andra alternativ. Valet föll på en relativt vanlig 33 cl flaska som fanns tillgänglig på kontinenten och som faktiskt också var returglas fast inte här i Sverige då. Formen idag är den samma men numera är det ett renodlat engångsglas vilket innebär att man har tunnare väggar på flaskan. Den minskade vikten gör att man kan lasta flera backar i sina lastbilar innan det blir för tungt. Patrick Holmqvist framhöll miljövinsten i detta. Miljöaspekterna gör också att det inte är praktiskt för Nils Oscar att använda returglas. De skulle aldrig få tillåtelse att ha en flaskdisk vid sitt nuvarande bryggeri. Om man sedan ska tappa på 33:a eller 50 cl beror på flera faktorer. Blaand annat så styr systembolaget med sina offertförfrågningar. Bryggerierna säljer gärna 50 cl men krogar och ibland bolaget efterfrågar 33or. Jag och Patrick diskuterade lite om olika öltyper och deras optimala volym. Jag tänkte att julöl i 50 cl blir bra för man behöver lite mera dryck när man ska äta lite mera och längre tid. Enligt Patrick så tänkte sig Nils Oscar att man var flera som delade på ölen och då är en större volym bättre, lite av family packing som han uttryckte det. Sedan spelar det roll var man ska sälja ölen. I Danmark säljs nästan all microöl på halvliter eller större flaskor. Bara billiga, storvolymsöl säljs i 33 cl flaskor. Alltså buteljerar man sin öl på halvliter om den ska till Danmark medan Finland gärna tar den på 33 cl.

Detta med flaskbrist hade varit en av de saker som fick Dugges att välja profilglas istället för returglas. Jag trodde att de aldrig hade haft något annat än halvlitersflaskor med någon/några varianter på Idjit hade de tappat i mindre glas fast då hade tappningen skett för hand.- Och det gör vi aldrig mera om, sade Mikael när jag talade med honom. Jag trodde att Dugges sålde en hel del på fat men cirka 90% av ölen skeppar de ut i glas.

När jag talade med Jämtlands så fick man en liknande bild av läget. Jämtlands är med i Svenska Bryggeriföreningen och därmed använder de returglas. Att det bara är 50 cl har med tappningsmaskingen som inte klarar 33or. De köper in helt nytillverkade glasflaskor och har som uppgift i systemet att fylla på med nya returflaskor. De ser inget byte i dagsläget men enligt Peter Dahlström men som han sade -”vi funderar på det”. Dels skulle det troligen bli några ören billigare med profilglas men det skulle även öppna några nya möjligheter. I dagsläget har de öl ibland som de inte offererar bolaget eftersom de inte kan leverera 33 cl och pantsystemet gör i princip all export omöjlig. Fast enligt Peter så är det inte något problem i dagsläget. Vi säljer all öl vi tillverkar ändå. Inte så konstigt med tanke på hur god den är.

Slottskällans Höstlager samt Nils Oscar Brown Ale

Om en vecka ska jag hålla provning om våra microbryggerier och eftersom det var länge sedan jag varierade mig i innehållet ville jag uppdatera mig. Både Nils Oscar och Slottskällan har fått konkurrens samt kommit med en hel del nytt sedan jag skapade en provning med deras God Lager samt Pale Ale så kändes motiverat att sätta sig med hustrun som bisittare och studera Slottskällans Höstlager och Nils Oscar Brown Ale.

Höstlagern

En lätttillgänglig vackert bärnstensfärgad öl med hög hinkabilitet. Vackert skum som klättrade fint på glasets väggar för att sedan falla ned till en tunn skumrest. Vacker färg som sagt. Aromen är väldigt försiktig, inte minst i de lagerglas som jag valde att hälla upp i. Detta är inget sitta och sniffaöl direkt. Det jag hittar i aromen mest maltighet men det finns en del beska i smaken. Aningen för mycket beska för att ha bra balans men inte tillräckligt för att leva på humlekaraktären. En hel del restsötma och en tam eftersmak gör att detta blir en bra öl men ingen favorit. Skulle vara kul att testa den mot Mariestad Export. Jag tror att Mariestaden vinner faktiskt. Nu börjar jag kanske låta negativ men slutsummering, okej öl och given på en provning där man har folk med blandad bakgrund.

Nils Oscar Brown Ale

Här har jag lite större förväntningar. Jag har druckit några Brown Ale och jag tror mig gilla denna öltyp. Vissa skulle säkerligen kalla dessa öl för något sunkiga men denna har inte alls något sunkigt över sig. Säkerligen bidrar den höga kolsyran till detta men även jäsningen. Den håller kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på. Lite fylligare, mera dov i smaken, mera tyngd i ölen hade jag önskat. Fast det är klart den ligger på blygsamma 4,6% och liknar därmed en mild mera så fast med väl mycket humle för typen. En något godare öl tycker jag nog men jag är inte riktigt lika säker på att den kommer med i provningen nästa torsdag. Tydliga drag av Nils Oscar i ölen.

Fast i stoutträsket

Egentligen hade jag bestämt mig för att äta nere på De Klomp men eftersom det är lite av en nostalgitripp att vara tillbaka i Linköping och studera så blev det en pizza på Shalom istället. På Shalom var det folktomt och jag fick äta min pizza i stillhet. På De Klomp var det bättre med folk. De hade musselfrossa, en veteöl och så mycket musslor man kunde äta för 295 kronor och det var många som sörplade i sig.

Vad det gäller öl så var siktet inställt på något spännande och kanske belgiskt men istället fastnade jag i stoutträsket. Nils Oscar Coffee Stout blev förstavalet. Jag såg den redan igår men tyckte att jag skulle borde hålla mig till nya öl. Den åsikten hade jag kvar ända till jag kände doften av kaffestouten när de hällde upp till en annan kund medan jag stod och velade. Vilken underbar arom, valet underlättades betydligt och blev faktiskt direkt självklart.

Jag satt och njöt under en timmes litteraturläsning och sedan var det dags att lägga bort boken och ha ytterligare en öl. Den här gången blev det lite provsmakande. La Chouffe Houblon var visserligen intressant men det har jag en flaska av hemma, Amsterdam var en superstark lager på 8,5% som jag inte ens vågade pröva, Cupucijn var för syrlig och Floris Appel var helt obskyrt lik en dålig svensk cider. Så fick jag se Ridgeway Foreign Export Stout. Aromen är det inte så mycket med. Sötma, lite sliskig nästan, inge kaffe, inga nötter, inte mycket till fruktighet men smaken passade mig bra. Sammetslen, värmande, lite portliknande och skulle säkert må bra i källaren där hemma.

De Klomp ber en L-formad bar med ett 40-talet pumpar igång. Jag uppskattar att det är 25 sorter att välja mellan plus 50-talet flasköl. De har, givetvis, rätt glas till de flesta av ölen, mycket kunnig personal som gärna hjälper till och guidar i ölträsket. Ett mycket trevlig tillskott i min lilla mapp över favoritställen. Kanske en aningen för högljutt för min smak men det varierar givetvis kraftigt med antalet besökare.

Skam den som ger sig…

I höstas sågade jag Nils Oscars Trippel vid fotknölarna men det var jag knappast ensam om.

Här är tre mindre smickrande kommentarer som jag hittade på nätet.

”den här påminner mest om tråkig äppeljuice” – bark, www.ofiltrerat.se

”Nils Oscar Trippel. Vilket skämt. Antagligen deras sämsta brygd hittills. Uppryckning!” – Öl i Stockholm

”Nils Oscar Trippel 2007 från Nils Oscar Bryggeri. En Klosteröl på 8,0%. Guldfärg, ingen direkt doft (provat för mycket öl månne?). Fick omdömmet ”gott diskmedel” vilket är ganska tvetydigt men så klart ingen direkt höjdare.”

nosaisonHur som helst gav sig inte Nils Oscar och nu kom de med en Saison istället. Visst blev det bättre denna gången. Det skummade till i glaset men skummet dog fort. Disig i glaset även fast jag försökte hälla upp försiktigt. Gulaktig, dragning mot det mörkare. Fruktig öl med låg humlenärvaro och varken vitpeppar eller timjan som hemsidan pratar om hittar jag i aromen. Smaken är lätt syrlig, medium kropp, sötaktig och mycket mer gräsig än humlig. Beskan är mindre än väntat.

Jag tyckte om den här ölen när jag delade den med min fru en kväll men en Saison? Snarare Balgiskk Ale i största allmänhet. Inget speciellt men ett stort kliv framåt sedan föregående försök. Om Nils Oscar kommer med en ny Trippel i höst så kommer jag att testa igen. Den största anledningen till att jag inte har köpt en flaska Saison till är att jag inte gillar 75 cl flaskans storlek. Själva flaskan är snygg men det är ingen middagsbjudning inplanerad i det Karlströmska hemmet och det är då dessa flaskor kommer till sin rätt tycker jag, eller om man är flera som delar.