Sista(?) inlägget om SMÖF

Att jag har en förkärlek för stout, porter, imperial stouts och andra mer eller mindre svart sorters öl har kanske inte undgått någon. Givetvis avsmakades det ett antal dylika brygder på festivalen också. Ett race bestod av Svart från Gamla Slottskällans bryggeri, Närkes Black Golding samt Smörpundet Porter från Nynäshamn. Svart är som namnet antyder svart till färgen men med tydliga röda toner. Med sina 5,5% så är den lite tunnare och känns på det hela mer som en öl för hela kvällen även om alkoholstyrkan sätter stopp för allt för många pints av den. Smaken är frisk och domineras av humle och kaffe med en karamellton i bakgrunden. Trevlig öl men knappast en vinnare bland dess tre. Black Golding Starkporter är precis det. Starkare och därmed fylligare. Jag gillade ölen ända fram till eftersmaken. Nu har jag väldigt taskiga anteckningar här så jag vet faktiskt inte varför jag inte gillade eftersmaken. Vinnaren vet jag dock hur den smakade. Där jag tycker att Nynäshamns Sotholmen är i överkant och lite svår så satt Smörpundet Porter från 2007 som en smäck. Fyllig och smakrik med en underbar humleton som kom mer i eftersmaken. Aromen var helt okomplicerad med kaffe, lite choklad och rostad malt. Inte en öl att lukta på men väl att sippa på. Förvånansvärt fyllig för sina 6%.

Två imperial stouts blev det (från hade slutat att vilja ha, detta är inte öl i hennes smak.) Antares Imperial Stout var på tok för tunn för att komma ifråga här och utklassades stort av Sandbacka IS. Fy sa min fru när hon smakade. Gudomlig svarade jag och Hjalmar han log bara stort och lämnade med varm hand glaset till mig. Frågan är om inte detta var festivalens höjdare. Jämnt skägg med rökölen tror jag.

När jag skulle inhandla imperial stouten så ville inte frun ha någon sådan och vad skulle jag välja till henne. Valet föll på Struise Rosse 2007 och vilken öl det var. Enormt läcker med en syrlighet i smaken som bara löstes upp i eftesmaken. Inte riktigt så tung som belgiska öl ofta är utan lätt, elegant och förförisk. Mera tack!!!!

Det sista som testades blev ett engelskt bitter race med två öl från Dugges. Jag har druckit båda två innan men kom inte ihåg så mycket om dom förutom att jag tyckte att Gustafs Finger var bättre än Johannas Bästa. Båda två är väldigt lika varandra och man kan inte annat än undra varför man har två så lika öl i sitt sortiment. Vinnare blir dock Johannas Bästa eftersom man då kan dricka flera då den hamnar på 4,6% jämfört med GF på 5,8%. Inga öl jag skickar någon till Mölndal för att köpa men är jag på besök i Göteborg slinker dom säkerligen ned.

Det sista jag gjorde var att beställa mig en Baronen som jag trodde mig kunna ta med mig hem och dricka i bilen till Ludvika. Istället hade det dykt upp en vakt i dörröppningen och jag fick snällt stå kvar och dricka ur i foajén. Ganska god barley wine men aningen var söt tror jag.

 

Tackför detta året och räkna med att jag kommer tillbaka nästa år med eget glas, nummer istället för namn och om jag kan få ihop det med familjen och arbetet så kommer jag redan på fredagen.

 

P.s. Dempa, du kan få mit glas nu om du vill. Jag är klar med det.

Några flera öl kunde vara på sin plats

Vi testade Sundsvall IPA mot Rainbow Warrior (Närke). Båda två är ljusafärgade med dragning mot halm på ett för stilen helt korrekt sätt. Aromen präglas hos båda av frisk humlighet men där Sundsvall drar mot jordighet så drar krigaren mot citrus. Smakmässigt är Sundsvall lite snällare och rundare. Håller sig mera i närheten av de Engelska IPA medan Rainbow Warrior drar mot det stora landet i väster utan att överdriva på något vis. Kanske blir den två grader för söt i smaken. Båda två har en eftersmak som hojtar om mera öl och båda två är bra som aptitretare. Vinnare tycker jag dock att Sundsvall IPA blir. Tredje ölen som testades ihop med dessa var lite oväntat Biskop Kol men den pratar vi tyst om. Inget jättefel på den men det passade inte mig alls med denna stout som seglat vilse till Indien. Jag citerar deras hemsida. Biskop Kol är en svart ale. Fylligare en en vanlig stout och betydligt kraftigare humlad. Smaken är en ljuv blandning av kaffe, mörk choklad, humle och en ton av lakrits. Slut citat och visst är den kraftigare humlad, så pass att kaffe, mörk choklad och ton av lakrits bleknar bort allt för mycket och humlen är det som finns kvar. Det idiotiska var att i förvirringen bland numren, öl som inte fanns och mitt egna kaos så beställde jag den en gång till, lite dumt.

Helsinge Svagdricka testades och där skedde inte misstaget att beställa den igen. Skönt! Den smakade konstgjord rakt igenom.

Nytt race, belgiska öl.

Bredaryd hade jag tänkt mig att smaka något från. På fatkranen stod det något om Belgisk Dubbel eller så. Därför kunde den passa bra i ett Belgiskt Race. Färgen passade bra in på Dubbelstilen, kanske kunde den ha varit något brunare. Aromen präglas av den typiska belgiska lite syrliga, vridna aromen som gör att en öl blir belgisk. Nu räcker det inte riktigt med detta. En belgare behöver också en viss kryddighet och ett helt batteri av smaker från malten, nötter, russin, torkade frukter, knäckighet o.s.v. Smaken var okej men inte mycket mera. En öl som klart kan förbättras, bland annat kan den jäsas ut något mera. Yttre Gaarden är en öl med smått himmelskt skimmer omkring sig. Jag lagar gärna många olika sorters sillar både till jul och midsommar men även till andra tillfällen och ett av mina mera spektakulära sorter är Gravad strömming Yttre Gaarden. Receptet är från Svenska öl i köket som jag har nämnt tidigare på bloggen. Tyvärr har jag aldrig kunnat göra den enligt receptet med Yttre Gaarden men nu fick jag alltså smaka den. Grumlig värre (Bottenslatten) och rejält opac. Ganska vitt skum men inte riktigt så vit som t.ex. Hoegaarden. Aromen är lite försiktig och jag hade önskat mig mera. Den är rakt på med nejlikor men inget mera. Smaken är uppfriskande, syrlig och koriandern finns kvar men är tyvärr allt för ensam. Visst var den god och jag är glad över att ha smakat den men bättre kan dom allt, grabbarna på Nynäshamn. Munken från Hantverksbryggeriet. Utseendet är perfekt för en dubbel. Blank, lagom brun men med den där antydan till rött. Aromen fylls av sötma,nötter och russin. Den är verkligen publikfriande. Smaken liknar aromen men utvecklas med en härlig karamellton och lite knäckig. Lite sötare än stilen föreskriver kanske men det passar mig utmärkt. Sötman balanseras av en stillsam beska. Klart bättre en Bredaryd

Anders Göranssons Bästa Rököl

Här har vi festivalens gladaste överraskning för mig. Å vad jag skulle vilja ha ett par sådan häringa flaskor i ölkällaren. Att plocka fram till kallrökt lax, äggmackor men framförallt till en god bok och sitta och mysa med i soffan. Färgen är mörkt rödaktig och aromen skriker ut ”Islay, here we come” Enorma mängder torvrök. Mmmm, vet knappt om jag vill smaka först eller om jag bara ska sitta och lukta. Smaken är knäckig och maltig på en gång, inte så kolsyrig, medelfyllig. Blir lite beskare i eftersmaken. Tack Närke för denna ölen. Jag tror nog att jag uppskattar denna mer än Stormaktsportern.

Smaken sötma, knäckig, lagom beska

Underbar öl

 

Ahlafors mörka

Här är man glad att man har betalt tio kronor och dessutom delar denna deciliter med två andra. Inte var det många öl men denna dracks inte ur helt och hållet. Jag vet inte riktigt var det går illa men det smakar helt enkelt konstigt i min mun.