Maredsous 6

Maredsous 6 BlondIbland blir det konstigt i tankegången. Jag ska hålla en provning för ett företag på torsdag och de vill ha TEMA Belgisk öl. Det var länge sedan sist jag höll en provning rent på belgisk öl och det var ännu längre sedan jag skulle hålla en belgisk provning bara med Systembolagets ordinarie sortiment. Ganska snart hade jag bestämt mig för Oud Beersel och Hoegaarden Wit. Två olika öl med bra ”historia” bakom. Två skilda öltyper. Fyra sorter ska jag ha med och jag älskar Rochefort 8 så den ville jag ha. Då har vi en trappist med och då kanske man skulle ha en ljusare öl, gärna en klosteröl. Duvel är god men ingen klosteröl, Leffe Blond för vanlig… Jag funderade och slängde iväg ett meddelande till Sveriges ledande belgofantast, Jens Skrubbe, för att höra vad han tyckte. Duvel för smal som öltyp och han tyckte precis som jag att Leffe Blonde inte riktigt når upp utan föreslog Maredsous 6 Blonde. Just Maredsous 6 har jag en bild av som sträv, kantig och inte alls som en mjuk, följsam belgare. Jag var tveksam så jag köpte hem en flaska för att prova till en Fransk Bondsoppa. Det visade sig vara bra, jag kan avslöja att Maredsous 6 Blonde är en utomordentlig öl och att den med sin brödiga framtoning passar utmärkt till grönsakssoppa. Den har en krämig känsla och en torr eftersmak.
Så, slutsatsen blev då inte helt logiskt att inte ta med Maredsous 6 Blond utan att istället välja Maredsous 8. Warum? 8:an finns på stor flaska med naturkork och grimma. Eftersom jag gillade 6:an och jag kommer ihåg 8:an som godare så tror jag att det kommer fungera bra. Dessutom handlar Belgisk öl för mig ganska mycket om framförandet. Jag kommer att plocka med mig glas för att visa och då känns det helt rätt att ha en stor flaska med i provningen också. R8an byter jag istället mot Westmalle Tripple som representant för Trappisterna.

Sexrättersmiddag

Eller för att vara mera riktig i mina ögon, en herrans massa smårätter men kocken envisades med att säga att det var en sexrätters måltid. I Falköping skryter vi gärna med våra megalitgravar, våra fina tågförbindelser, Falbyggdens Ost och att vi har flera kor per invånare räknat än någon annan kommun var av det sista troligen inte ens är sant. Det finns en anledning att vi inte försöker skryta med att ha ett rikigt mat och dryckutbud. Det finns nämligen inte så mycket att skryta med. Pizzeriaresturanger står inte så högt i kurs. Tendenser till undantag har vi i form av Kurorten och Rantens Hotell men riktigt i klass med Qvänum Mat&Malt, Bjärttorp slott, Forshems Gästskiveri når vi inte och absolut inte till Sjömagasinet, Resturang 28+ eller Thörnströms Kök. Inte heller har vi något i närheten av Ölrepubliken, Tre Små Rum eller ens ett Bishop’s.

Välkomstsnittar med folkFör en kväll förändrades dock allt detta den 10 november. Då hade vi personalfest med mitt arbetslag och genom kontakter så hade vi fått erbjudandet att Josef Assio skulle laga mat. Josef driver resturang Dagny’s vanligen och det är en lunchresturang helt i linje med Falköpings övriga utbud om jag får säga så. Däremot har han ett starkt intresse för högklassig matlagning och har bland annat varit iväg till Barcelona och El Bulli och kurs med Ferran Adrià. Även Daniel Roos har han sammarbete med så nog kan killen laga mat. Vi hade träffats en gång tidigare och jag hade öppnat hans ögon för öl och alla de smaker drycken kan erbjuda, sedan hade vi haft lite kontakt men egentligen så visste jag inte alls vad maten skulle smakade. Det fick bli en hel del på känn och så lite öl i reserv. Dessutom måste man ha sällskapets preferenser i beräkning också. Till föröl hade jag Duvel och Sierra Nevade Torpedo och det blev mycket omtag på Duvelen men knappast på Torpeden, den var för besk helt enkelt. VälkomstsnittarSom tilltugg hade vi tre olika snittar. Knäckebröd med en kräftsill, en potatisterrin med lufttorkad serrano samt blinier med löjrom från Vänern/ rödlök/cremefraiche /dill

Sedan satte vi oss till bords och började ölmässigt i all enkelhet med Paulaner Hefe till en Västerbottenostcheesecake med syltade svampar innan vi gick på mera tunggung i form av en fantastisk jordärtskockscappucino som serverades med krispig rulle på lagradost o timjanbakad svamp. Till den lite nötiga, släta soppan hade jag valt Chimay Blå 2007 vilket jag var väldigt nöjd med. Den mjuka, avrundade Chimayen omslöts av den slätmixade soppan. Något av kvällens höjdare blev sedan den eldade kallrökta laxen som rullats runt en avokadorröra. Det hela smaksattes med sesam, soja, citrus och koriander. Inte helt givet vad man skulle välja. Jag prövade två olika vägare, rökt och lax är vi vana med i Sverige och Nils Oscars Rökporter kunde vara en väg tyckte jag och det fungerade okej men bäst blev det med ett glas Highland Park Thor. Nästan lika många gillande blickar efteråt som förvånade ögonbryn innan när jag presenterade dryckerna blev det.

Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel
Josef prepar ankkorven med Gotlandstryffel

Efter en snabb palettrensare i form av en sorbet så gick vi in på ankkorven. Här var tillbehören minst lika mycket med i skapelsen som själva korven. Ankkorven hade Josef laborerat med tryffel från Gotland, riven mandel och pumpa och jag svarade upp med Sigtunas Equilibrium. En bra balans är nyckeln och här byggde balansen på mycket av allt på något vis. Lyckad kombination enligt mig även om det var aningen för avancerad öl för flertalet av gäästerna. En av de mera oväntade sakerna i menyn var de svampfyllda kroppkakaorna som kohydrater till huvudrätten. Rådjurssdeln var perfekt tillagad, mör, lätt blodig och saftig. Som sagt, kroppkakorna stod för överraskningen och köttet för elegansen. Till detta plockade jag fran Traquair House Ale från 2006 samt Rochefort 8. Att jag valde åttan handlar rätt och slätt om personlig preferens för den gentemot tian. Traquair House Ale och vilt passar enormt bra ihop och den finstämda legenden om de stängda portarna gör inte upplevelsen mindre.

Nu börjar vi närma oss slutet av middagen och man börjar bli lite mätt på smakupplevelser och varken ostterrinnen i sig eller kombinationen päron, brieost och saison upplevde jag som lyckad. Dessto bättre blev det med cheesecaken. Den hade komponerats med hjortron i många varianter och då valde jag whisky som dryck igen. Denna gången drog vi oss till whiskyns hemland och en äkta Potstill. Tolvårig Redbreast blev det. Det var flera som uppskattade drycken fast kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skönt att det inte blev mera öl, det är så mycket att dricka och en whisky är bara några få centiliter. Klenisar!

Öl var vi tillbaka på till avslutningen så till kaffet och pralinerna, damsugarna, brownisen och macroneer hade jag offrat en av mina två sista Carnegie Porter Jubileum. Det var med mycken tvekan jag tog en sådan, väldigt nöjd var jag dock efteråt då den passar fint till pralinen och browniesen. S:t Eriks God Jul från förra året gick med sin stora maltkropp bättre med kakorna.

En mäktig middag med massor av goda kombinationer. Enormt tack till Josef för chansen att få grotta ner sig i mat och dryck kombinationer. Kul att få sprida lite ölintresse och ett stort tack till mina trevliga arbetskamrater som i alla fall i början på kvällen orkade lyssna.
Hela dryckesmenyn

Lite Liefmans Cuvée Brut i pannkakorna

Jag har nämnt det förrut men det tål att nämnas igen. Ett lätt sätt att piffa till pannkakorna kan vara att tillsätta lite öl. Jag prövade med den körsbärsosande Liefmans. Resultatet blev fascinerande med sin körsbärsarom men pannkakorna blev plötsligt väldigt svårstekt. När nog omöjligt att vända med stekspaden och inte helt lätt att snurra i luften. Ska jag göra det igen kommer jag att steka plättar istället.

 

Liefmans Cuvée Brut

Jag tycker att det känns underbart med en öl som man får inslagen i papper. Synd bara att den har en ”riktig” etikett under blomsterpappret. Det borde räcka med det tycker jag. Säkerligen håller varken svenska staten eller EU med om detta. Det är viktigt med informationen om produkten, att ölen innehåller kornmalt t.ex. Utöver pappret så ger även champagnekorken och grimman lite av ett exklusivitet intryck. Varje flaska känns helt enkelt som ett helt hantverk. Sedan ska jag kanske påpeka att etiketten, när den nu sitter där, är riktigt snygg. Ölen är alltså ingen kriek i den meningen att det skulle vara en spontanjäst öl som har smaksats med körsbär. Istället har man en äldre Oud bruin som lagrats med körsbär för att sedan blandas med yngre öl. Allt för att skapa balans mellan smakerna och framförallt då det sura. Tillverkningstekniken må vara annorlunda men resultatet känns kriek för min del. Färgen är så där rödaktikgt härlig som övergår mot rosa om man låter ljuset spela igenom ölen. Sommar, trädgård, solen har en timme kvar, pratar med grannarna, dricker den välkyld…. åhh så gott det är. Aromen är klart dominerad av körsbär och syra. Mycket enkelriktad. Smaken är sötare än aromen anger men inte alls så söt som Timmermans men man behöver sannerligen inget strösocker. Syrligt, det drar aningen bak i gommen men når inte öronen. Lätt kropp med en speciell kolsyrakänsla. Kolsyran känns mera intensiv, som nästan frusen Duvel. Lätt sträv på tungan. Otroligt gott och något att rekomendera alla att bunkra inför sommaren. Speciellt eftersom de kommer i 37,5 cl flaskor. Jag själv har köpt så jag ska klara mig i sommar men har svårt att inte redan nu tulla på lagret.

 

Öl och Ost

I förra veckan höll jag en öl och ostprovning. Det var inte första gången men det speciella med denna gången var att detta var ostmänniskor som jag höll den för. I Falköping ligger Falbygdens Ost, ett företag som köper ost från mejerier, lagrar och förädlar den, bland annat genom att smaksätta med t.ex. maltwhisky. För 25 år sedan startades Falbygdens Ostakademi, ett sällskap med 18 medlemmar precis som sin namne Svenska Akademin. Numera är akademin bara löst knyten till Falbygdens Ost men sex gånger per år träffas dessa män i ostens namn. Träffarna sker givetivis i Osterians lokaler och det äts ost varje gång. Kvällen började med snabba och smidiga mötesförhandlingar men sedan fick jag kliva in. Sivan på Osterian hade ordnat så vi hade fem smakbitar av fem olika ostar. Skam att säga så tog jag inte reda på vad det hette alla. 1878 (prästost-lagrad 18 mån), Saint Agur (blåmögelost) och Vacherol (Kittad ost) är jag säker på men så hade jag beställt en ätmogen brie och en getost av det syrligare slaget. Jag gissar att det var Grand Pére och Soignon som serverades. Till detta testades sedan i tur och ordning fem olik ölsorter. Var och en utvald för ett speciellt syfte… Det är ganska självklart att man inte kan räkna med att alla är överens men det var mer spridning på kombinationspreferenserna denna kväll än vad jag är van vid. Därför försöker jag inte sammanfatta allas åsikt utan återger bara min egna. Franziskaner Hefe: Med sin lite syrliga ton, milda framtoning var förhoppningen att en riktigt krämig brie skulle komma till sin rätt, eller getosten. Getosten var bäst men en ganska tam kombination. Westmalle Trippel: Det blev lite bättre betyg på ölen nu vilket gladde mig. Min förhoppning här var ställd till Vacherolen som har en skärpa i smaken som påminner om Westmalle Trippel. Lite förvånad konstaterade jag att Saint Agur var det bästa alternativet med brieosten som god tvåa. Duvel: Här har vi en klassiker för min del. Duvel, knäckebröd och vällagrad prästost. 1878 gjorde mig inte besviken denna gången heller men även getosten var en trevlig bekantskap. Chimay Blå: Vid en snabb tanke så kanske man tänker blåmögel ost här men jag hade snarast de mildare ostarna i åtanke. Saint Aguren var dock klart bästa kombinationen. Av de övriga föll getosten lite ur ramen men alla var ganska goda. Chimay Blå är en bra ost-öl vilket vi faktiskt var ganska överens om. Slottskällans Imperial Stout: Saint Agur säger jjag bara. Maffigt, mäktigt och inte helt lättillgängligt. Någon sparade lite till kaffet istället. Någon avstod efter en första sipp medan några fick sina ögon öppnade. Efter detta lätt mastiga utbud blev det sedan mera klassisk ostbuffe, man måste kanske ha en sådan oavsett när man är en ostakademi. Slutligen, stort tack Agne som bjöd in mig. Hör av dig igen så kommer jag tillbaka, jag har flera öl och ostidéer.

Sjurätters fiskmiddag med Gröna Huset

En sjurätters middag kräver sin planering. Planering var det lite mindre av denna gången men det slank igenom till slut. Jag hade givetvis funderat under en hel del men jag hade liksom inte gjort så mycket mer än att skapa ett embryo till meny. Så med en vecka kvar satte jag fart och började fundera färdigt och på måndagskvällen med fem dagar kvar så går det upp för mig att jag inte har beställt öl. Ingen katastrof men urvalet begränsas till vad som finns i Falköping och vad de har i depån. Klantigt men så var det. Sedan rullade det på med bara hur mycket som helst att göra under veckan så det blev inte mycket gjort av det som var tänkt. Ingen egengravad lax, ingen egeninlagd sill och inte något surdegsbröd. Menyn kunde aalltså ha varit fantastiskt arbetad med massor av arbete men istället blev det en köp-en-hel-del-färdigt-meny. Det innebär att var och en som vill ge sig på det hela kan lätt kan genomföra middagen och man kan givetvis ta sig tid att göra mycket av det själv.

Middagen delade jag upp i två avdelningar. Först tre rätter och sedan lite paus men bildvisning från ölsällskapets resa till Gent 2006 för att fortsätta med tre rätter till och så kaffe och efterrätt. Här kommer de tre första rätterna.

Sill och Potatis

Abbas färdiga sillinläggningar. Skärgårdssill, löksill och senapssill.

Öl: Mariestads Prima Lager, Sierra Nevada Celebration Ale och Oud Berseel Geuze

Jag har druckit sur öl till midsommarbordet innan men denna gången, med bara sillsmaker, inte allt för fett så vann allt den relativa humlebomben smakkombinationspriset. Jag gillar Geuzen bäst fortfarande som öl betraktat, och om man undviker att lukta på den allt för mycket, fast sill är lite speciell mat. Ska man ha ett helt smörgåsbord så får det bli Geuzen men äter man mera rent av sill så blir det en humlebomb. Eller kanske så inverkar vädret.

Whiskykokta musslor

Receptet är från Akkurat via Jan Groth & Arne Adlers bok Whisky och mat. De tänker sig givetvis att man ska dricka whisky till men vi fortsatte att prova ytterligheter för att undersöka vilken typ av öl som passar bäst. Maredsous 8, Belhaven Wee Heavy och Schlösser Alt prövades. Tre öl med tre olika profiler som alla kanske skulle kunna passa in. Belgare har en lång tradition av att äta musslor och Maredsous 8 är en väldigt god öl. Jag borde kanske ha kostat på något finare men i detta svammelsurium av smaker passade den perfekt. Hög kolsyra, nötig, kryddig, medel beska och både maltsötma och alkoholsötma. Belhaven halkade in på det mindre humlade bananskalet. Min tanke var att den inte skulle ta över utan bara förstärka och så slutligen en altbiér som ett slags kompromissöl till lagerdrickarna. Renjästa smaker, hög hinkabilitet, maltiga smaker som precis som skotten skulle kunna passa ihop med havstouchen.

Avslutande rätt på första avdelningen var stekt fjällröding, potatismos, blomkålsmos samt kall sås. Till detta skulle vi dricka Jämtlands Postiljon och Dugges Holy Cow men efter en liten fadäs vid ölförrådet så hamnade även en flaska St Landelin Mystique på bordet. Grundtanken var alltså att bitter skulle smaka bra till fisken. Rödingen är fångad i Jämtlands/Härjedalens län och eftersom Postiljon är bland det godaste som finns så blev den ena valet. Sedan ville jag ha något karamelligt men med mera beska och då blev det Dugges Holy Cow. Fjällrödingen trivdes som fisken i vattnet ihop med Holy Cow. Postiljonen var visserligen god men inte riktigt superb. Mystique var också god. Alla tre var faktiskt goda och jag kan inte utse en vinnare, möjligen en förlorare i Postiljonen men den är ju så god som den är utan mat.

 

Liefmans Cuvee – brut

Dags för lite ölprovning hemma. Jag får försöka ta mig i kragen en anna dag och skriva om Göteborgsresan i helgen. Idag vankades det tacopaj till kvällsmat och jag tänkte testa en Kriek. Kanske inte den optimala kombinationen. Fast en kriek är ju alltid en kriek. Denna gång var det Liefmans som var märket och producent är väl Moortgart. Till ölen.

Mörkt rödbrun, inte alls så där klarröd som Timmermans. Disig men snarare mörkröd när jag håller den mot ljuset. Körsbär doftar det givetvis men något mera? Sötma, inbjudande, lite geuze. Luktar kriek helt enkelt. Lite sträv, bra balans mellan det sura och det söta. Väl avrundade smaker med lite nötighet i bakgrunden. Eftersmaken har en trevlig knorr av beska som styr upp hela smakupplevelsen.

Underbart med en god kriek, härligt att den fanns på bolaget får man väl skriva. Idag finns det tre kvar enligt saldo så det är säkerligen noll i verkligheten.

 

Årets Tio Bästa Öl

Årets tio godaste öl

Jag har lagt in en ny flik på sidan, Årets Tio Godast Öl. Det handlar inte nödvändigtvis om de tio lukt och smakmässigt bästa ölen utan om de tio ölen som har smakat absolut bäst. Listan består i dagsläget av följande öl

Plats nummer 1: Ocean Arbetarporter som jag drack på Bishop (Järntorget) när jag var på shoppingrunda med frun, Drutten, hans fru och Steves fru. (Ulrika, Pernilla och Maria är fruarnas namn i nämnd ordning)

#2 Får bli den Duvel som Cuba bjöd på hemma hos sig. Efter att han hade bjudit på öl nummer tre som var en Maredsous 8

#4 Midnight Sun från bröderna Williams. En rest från i fjol som stod i källaren.

#5 Är lite oväntat för mig själv St Peter’s Winter Ale. Se gärna äldre inlägg för anledningen till min förvåning.

#6 dracks också på JärnBiskopen, Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock var den öl som fick försöka matcha Arbetarportern vilken den gjorde ganska bra. Jag gillar rököl.

#7, 8, 9 och 10 Nu hamnar vi bland öl som mest finns med för att jag inte har druckit så många öl ännu i år. Chimay Blå och Fullers IPA fanns lite oväntat till hans när vi vuxna skulle få ett glas vin hemma hos Rickard. K-9 Cruiser har jag nästan glömt hur den smakade så det kan inte vara så mycket med den och så släpar Kals aldra sist.

Ska man känna sig lurad eller helnöjd?

Till ett av mina bättre ölminne får man allt räkna ett par Duvelprovningar. För många år sedan testade vi Duvel vid olika temperaturer och en Duvel som har legat i frysen 2-2½ timme ger en mycket speciell munkänsla. En sensorisk upplevelse. Att sedan se hur Duvelen med stigande temperatur passade bättre och bättre till knäckebröd med väl lagrad hårdost var också fascinerande. Givetvis var vår Tripel Duvel provning (Här) 2008 en provning att komma ihåg av sensoriska skäl den med fast den erbjöd en annan dimension också. Bakgrunden med min Grannes fascination för Duvel, att hans särbo hade köat i Stockholm, att flaskan (Duvel Triple Hop) kom i ett så häftigt fodral samt inte minst, DEN KOMMER ALDRIG ATT BRYGGAS IGEN. Det senaste har ju visat sig helt fel. Men ska man nu känna sig lite lurad eller bara lycklig över de 900 flaskorna som kommer till Sverige. Borde man inte kunna lita på bryggerierna när de skriver jubileumsbrygd som aldrig kommer igen? Såklart vi kan. Duvel Triple Hop som brygdes då var och är fortfarande unik. Denna nybryggning som enligt Duvels hemsida kommer sig av ett vad med en Johan Madalijns som är ordförande i Lambikstoempers (Någon slags ölförening) han startade en Facebook grupp med namnet ”Wij willen Duvel Tripel Hop” Om den skulle ha 10 000 medlemmar innan den sista augusti skulle Moortgat brygga den igen. En knapp månad från den 25 mars då gruppen startades nåddes målet. En liten del av mig hoppas på att det blir en ny förpackning denna gång samt att jag kan få tag på en flaska eller två även denna gång. Som jag skrev förra gången, den är något bättre än sin reguljära broder och det säger inte lite. Så visst, unika öl i all ära men goda öl ska givetvis bryggas igen.

 

Det är väl nära nog helgerån, eller?

Jag har varit på personalfest och där hade jag lurat på några kollegor att dela öl med mig. Man kan väl lugnt säga att Cantillon Kriek knappast föll i god mun.

– Det här kan du ju inte bjuda en riktig öldrickare på, sade en av de utsatta.

Nu är det knappast att bjuda sina kollegor på annat än Eriksberg som jag kallar helgerån, inte alls. Efter att vi i nämnd ordning hade avsmakat Cantillon Kriek, La Chouffe (lessen grannen den blev inte bäst i test), Unibroue 17, Gudhems Dubbel, Duvel och Left Hand Widdershins Barley Wine så hamnade vi i soffa på jobbet och jag drack ett glas whisky. Nämligen Port Ellen. Är inte Port Ellen något man ska dricka med andakt och inte under skratt, prat och okoncentration. Får man verkligen dricka något så heligt som ett nedlagt Islaydestilleri utan större eftertanke? Givetvis säger jag. Whisky är till för att njutas, inte samlas eller höjas till skyarna.Den satt hur bra som helst även om den hade smakat bättre om jag hade lyckats lurapå Björn en rökig japanare istället. Nu får detta vänta till ett annat tillfälle. Jag har faktiskt en lite flaska Port Ellen kvar. Bäst i test blev för övrigt Unibroue 17 enligt mina kollegor. Själv hade jag nog röstat på Duvelen.