Mohawk Coffee Easter Edition

Humm, har denna ölen stått i min källaren sedan förra året. Dumt, tur att jag gör något åt detta nu då. Underbart roligt att prova öl utan förutfattade meningar… Häller upp den svarta drycken och sinnet drar iväg mot porter, stout och imperialvarianter av dylika. Detta är dock något helt annat, det känns vid första sniffen. Enormt fruktig, frisk arom. Inte humlestinn utan bara humlemassiv. Det ligger som ett härligt skönt täcke rakt över ölen och skvallrar om att Mohawk vet vad de gör när de brygger öl nere hos De Proef.

Denna svarta IPA har ganska avrundade inslag och kaffet är inte framträdande eller ens försiktig utan knappt skönjbar. Kan vara lagringstiden men den är stämplad till bäst före in på nästa år. Mjuk kolsyra, medel kropp och medel till ort eftersmak. Trevlig öl som får mig att bli sugen på att grilla marinerad fläskkarré, en skön sommaröl helt enkelt. Jag ger den 6 poäng, inte riktigt min kopp te så att säga men den har sin plats och sin tid. En BIPA som inte luktar svartavinbär känns bra.

Mars nyheter på bolaget, i full blandning

Tobias häller uppAtt träffas, umgås och ha trevligt måste vara en av kvalitetspelarna i ett bra liv. Att få träffas och prova öl ihop med andra intresserade är bland det trevligaste jag vet. Tack, Veronica, Tobias och Emil!

Stronzo Fruit Cake
Mörkröd, smågrumlig vätska. Röda frukter, enligt flaskan bara hallon men jag hittar körsbär också. Vi dricker den aningen för varm, denna ska drickas väl kyld, som en Champis. Spännande med humlen som komplement till det sura, fruktiga. Lite jordig och brötig i smaken. Först sötma, sedan kommer syran och så beskan i eftersmaken. Tre saker i en. Undrar lite om de verkligen var tvugna att mata upp den till 10% Alkoholen är frånvarande i smakbilden och jag ser mig själv vilja dricka mycket av denna till sommarens grillbuffér, då hade jag uppskattat mindre med alkohol. 8 poäng

Brekeriet Brillant
Hej och hå, allt annat än blank öl detta. Trevligt att se men inte blir det vackra öl dessa? Utseendet är inte allt, innehållet är som bekant det som räknas. Jordig, brötig läcker arom. Massiv banandoft sprider sig, maltig, veteölskaraktär på det hela, jästig och söt. Smaken är oväntat stilla, inte intetsägande men på väg där mot. Mycket förvånande. Lite äppelmustkänsla över drycken. Lättare kropp, en hög kolsyra. Lite hembryggarkänsla på eftersmaken. Kort och konsist men bidrar inte till att höja ölen. Sammanfattningsvis, en av de mindre spännande öl från Brekeriet. Fin arom men sedan inget som gladde mig. 5 poäng men underbar doft alltså

Amager Greed
Smart grepp att brygga de sju dödssynderna. Jag har fallit som en fura för greppet och kommer att pröva alla sju vad det lider. Som jag lider av mina syndiga laster. Greed känns som en mysko öl där jag undrar vad tanken är med brygden. För att uttrycka det enkelt, smakar bra men luktar rent bedrövligt illa. Nästan beredd att använda kraftuttryck om det hela. Har de inte tänkt sig att man ska lukta på den? Smaken är stram, torr och enkel. Nästan så man undrar om det är något fel på flaskan när man läser beskrivningen av ölen. Detta är inte i närheten att vara en massproducerad lager. En lager med denna aromen säljer helt enkelt inte. Jag väljer att inte betygsätta den.

Amager SlothAmager Sloth
Som sagt, ett bra grepp att använda sig av temat sju synder. Pang på nästa, Sloth eller lättja då på svenska. Borde vara en öl som passar mig perfekt. Lättja är kanske den synd som jag ägnar mest uppmärksamhet. Både i egen form och genom att studera andras. Funderar på att skaffa men en flaska Sloth till men orar liksom inte, istället kommer jag öppna en av de där massproducerade ölen som på något konstigt sätt har letat sig in i min ölkällare, lägga i tre, fyra pellets med humle, låta det dra en stund och sedan stoppa en citronskiva i flasköppningen. Klart med den hemgjorda lättjan. Nja, det kommer kanske inte smaka lika bra men det beskriver väl ölen. Humlig arom med stort inslag av citrus. Bra beska som kompletteras av lite fruktiga jästoner, kunde ha haft mera karamellsötma. Lätt kropp kombinerat med relativt hög kolsyra gör detta till en bra lagamat öl. Beskan driver upp aptiten och den lätta kroppen lämnar tomrum för den kommande maten. 7 poäng kan tyckas snålt men jag tycker att den är lite för enkelspårig i sin komposition. Citrus och beska, that’s it!

Oscar Blues Ten FidyTen Fidy
Nu skulle då innehållet testas och jag har redan redovisat vad jag tycker om själva förpackningen. Svart vätska, inbjudande vackert brunfärgat skum. Sniffar försiktigt, fruktigt, caffe, lite mörk choklad, alkohol och sötma. Förföriskt lättdrucken med mjuk textur, låg kolsyra, lite beska från de brända maltsorterna och lite gräsiga humletoner, mycket sötma, inte så mycket fruktighet, lite vaniljsötma och värmande alkohol. Stillsam eftersmak som klingar bort. 8 poäng får den men 50 kronor burken känns som ett överpris när man kan köpa Slottskällan Imperial Stout för 30 kronor. Praktiskt med burk om man t.ex. ska ut och fjällvandra.

Double Rocket
En avslutning värdig en onsdagsprovning. Här mullrar sötman och de viniösa tonerna in med full kraft redan man häller upp. Detta är en öl med massor av potential men jag blir inte riktigt lika förförd denna gången som första gången jag prövade. Det ska bli väldigt spännande att smaka denna öl om säg, tre-fyra år. Smaken är idag rätt mäktig och lite för söt. Jag gissar att detta kommer att långsamt ändra sig. Jag hoppas det. Hur som helst så är det bra att dela flaskan med många för man vill gärna bara sippa på den, gärna till chokladiga efterrätter som har ett stort inslag frukt i smakbilden. 8 poäng får den av mig.

Ibland drar det iväg

För mycket öl
Vackert, eller hur?

Att köpa en flaska öl kan vara roligt, det kan vara spännande men ibland drar det (kanske) iväg lite för långt? Sex Tokyo, fyra Double Rocket klirrar in på cirka tusenlappen. Tur att man inte tänker sig att dricka dem på stört. Tokyo har jag inget emot att dricka nu med Double Rocket bör sparas i källaren först innan den ska drickas. Och var och en för sig så är hundra kronor inget problem men i klump. Ser lite annorlunda på dessa öl jämfört med mina andra lagringsexperiment. Jag tänker nog vänta 18 månader och sedan smaka en av dem. Är den underbar så kommer jag se till att dricka de andra relativt snart inpå, dessa ska inte ligga onödigt länge i källaren. Bara tillräckligt länge.

Två julöl

Widmer Brothers
Rödaktigt brun. Snällt skum som bara lämnar en strimma på glaset.
Lätt humle arom, lätt fruktig humle, mjuk maltighet bakom med en rostad ton.
Ganska hög nivå kolsyra, för hög för mig men det kan man givetvis skaka ut lite. Lätt i kroppen men en fyllig smak. Lätt nötig, brödig, smörkola. Fin balans med inte allt för mycket beska.

Eftersmaken är lite syrlig med ett sug efter en klunk till. Sammanfattning: Nice beer men inte så mycket mera. 7 poäng

Mohawk Blizzard Imperial Porter
Å fy, varför gör du detta sade hustrun och viftade vilt med armarna. Jag önskar verkligen att jag hade haft det på film. Så roligt var det att se henne så jag tror att vi direkt kan placera in denna ölen bland ölen för de mera extrema öldrickarna. Inte helt oväntat eller?

Svart med ett litet tunt cappucinofärgat skum.
Kaffe, syrliga röda bär, melass ger en spännande arom.
Tar en sipp först som vanligt men gör sedan om det hela. Tar lite större klunk som jag värmer upp i munnen och sedan syresätter. Smakerna exploderar i munnen. Grapefrukt, citrus, lätt gräsig, caramell, aningen kaffe och mera rostade toner.
Eftersmaken dör först men bygger upp med ett grapfruktvrål.

Humm, två väldigt olika öl kan man konstatera där jänkare knappast är den extremare. Jag klarar inte av en hel flaska så här en tisdagskväll men jag kommer definitvt att köpa några flaskor och spara i källaren för att se hur de utvecklas med åren. Vi börjar med att spara en till midsommar! Jag gillar den till chips också, det brukar inte funka men denna gången gjorde det.

Jag avstår nästan från att betygsätta denna ölen. Jag tror mycket på den men inte ännu på några år. Idag så ger jag den 6 poäng mest handlar det om att jag tycker att öl ska vara drickvänlig och det är inte denna, ännu, i mitt tycke.

En svart IPA

 

Det är alltså Mohawk Oxymoron Black IPA så finns i glaset. Det konstateras redan på flaskan att själva namnet är en motsägelse, en svart indisk blek öl. Jag fortsätter att plocka direkt från etiketten ”Humleprofilen motsvarar en IPA men med lätt kropp och mörk stoutaktig färg, fast utan de rostade tonerna”. Det låter mera som en schwartzbier i amerikansk humletradition. Ja, vem sade att ölstilar är något väldefinerat och enkelt. Strunt i det, hur är ölen.

 

Utseende: Svart i färgen med litet, svagt mörkt skum.

Arom: Härlig humlearom med mycket citrus från cascade och citra men även flera underliggande lager av andra aromer och jag tänker lite på Stateside Saison. Trevlig att sitta och lukta på.

Smak: Inte allt för beskt till början men beskan byggs stadigt upp och inte några brända toner trots sin färg. En IPA i känslan men inte så fruktig som en engelsk IPA och lite tunn i kroppen vilket ger en känsla av för mycket ”bara beska” för mig. Jag saknar på sätt och vis sötma och fyllighet men egentligen är det bara för mycket beska.

Eftersmaken: kort och avklingande

Stefan Gustavsson, vår egen kringresande bryggare har alltså varit en sväng i Uppsala och inte snålat med humlen. Resultatet blev en luktvänlig öl som jag utan problem får i mig men som jag inte kommer längta efter. 7 poäng

 

Black Rocket Porter

Mera porter! Mera Mohawköl! En porter med amerikanska influenser, massor med skum. Nästan helt opaque, humleär klart framträdande och dominerar över de rostade tonerna. Smakmässigt, inte allt för humlebesk utan mera av bränd beska. Medium till tunn kropp, mycket smak, underbar öl. Inte riktigt så mjuk i texturen som t.ex. Fuller’s London Porter men mycket behaglig att dricka vilket hjälps upp av sötman. Synd att den är slut på bolaget. Bedömning: 8 poäng

Snowblind

Detta var en av förra årets bästa julöl men den blev stående långt fram i mars/april innan jag smakade den. Kan det har varit därför den blev god? I år öppnade jag den med stora förväntningar. Strong Ale av amerikanskt snitt, nja, jag vet inte hur jag tänkte. Inte så rätt, i alla fall inte idag. Tunn till medel i kroppen, 7,5% och massor av citrusdoft i humlemattan som lägger sig i näsan så fort man närmar sig ölen. Det är dock inte detta som sänker ölen mest utan den tvåliga känsla som man får när man har druckit ett par fyra , fem klunkar. Det och en växande känsla av träighet, inte ekfat utan bara trä i största allmänhet. Etiketten är dock kul. Ta ett kort med Snowblind ståendes bredvid några andra öl och du får lätt en överexponerad etikett, Snowblind gör skäl för namnet.

 

Mohawk Rye Lager, bränn den istället

Ger mig på att öppna en halvliter Mohawks Rye Lager. Det blir stort, småbubbligt skum och den bärnstensfärgade drycken är lite smådisig. Första sniffningarna avslöjar mycket jästighet. Medan jag steker färdigt isterbanden så hinner ölen vädra ur och skummet lägger sig och försvinner med en lite oljig rand kvar. Tar en första klunk och undrar lite försiktigt vad smakar. Inte helt tokigt men inte helt rätt heller. Är det råg som det smakar? Inte vet jag, detta är min första rågöl vad jag vet. Lite kärv står det att den ska bli men jag vet inte riktigt om jag förstår, karamell, sötma, lite jordig beska. Mera gräsig i eftersmaken.

Nja, bestämmer mig tillslut för att detta inte kan bli mer än 6 poäng. Inte helt odrickbart men absolut inget jag rekomenderar utan för sakens skull. Nej, bränn rågen istället och går rågwhisky. Cirka 4 dl gick i vasken.